Meriter

Lars Braunerskiöld, före adlandet Braun, senare Brauner, broder till biskopen i Kalmar Nicolaus Nicolai Braun (se denne), f. 1 aug. 1657 enligt en uppgift på Nävra gård, Ålems församling, enligt en annan på Kalmar slott, d. 3 nov. 1729 i Kalmar. Föräldrar: lektorn i Kalmar, sedermera kyrkoherden i Fagerhult och Kråksmåla, slutligen prosten i Madesjö Nicolaus Brodderi Braun eller Brun och Kristina Larsdotter Valleria. Elev vid Kalmar skola 4 maj 1670; student i Uppsala 13 dec. 1676; disp. 9 juni 1682 ([grekisk text] seu de temperamentis; pres. P. Hoffvenius) och 25 febr. 1685 (De esu sanguinis; pres. G. Peringer); fil. magister 10 dec. 1685; reste på de Mornays stipendium i sällskap med Gabriel Gyllengrip genom Tyskland, Frankrike, Holland och England 1687−89; student i Utrecht; disp. där 10 maj 1689 (De sudore; pres. H. van Halen); medicine doktor s. å. Medikus på svenska hjälpflottan till Holland 14 mars 1690; lektor i logik och fysik i Kalmar 1692 (jmfr Kalmar konsistoriums prot. 7 juni och 10 aug. s. å.); medicine professor i Åbo 21 mars 1693; medicine professor och tillika stadsfysikus i Dorpat (från hösten 1698 i Pernau) 14 juli 1698; flydde till Kalmar vid krigsutbrottet våren 1700; avsatt 25 maj 1701; ånyo medicine professor och stadsfysikus i Pernau 22 okt. s. å.; fältläkare vid svenska armén i Kurland 10 aug. 1703; erhöll befallning att återinträda i sin professur 17 maj 1704 (tillträdde 1705); flydde vid Pernaus erövring av ryssarna 1710 till Stockholm; fältmedikus vid armén i Skåne 26 sept. s. å.; återvände till Pernau 1714 men flydde åter 1715 till Kalmar; amiralitetsläkare i Karlskrona med arkiaters titel 1 sept. 1719; adlad 29 okt. s. å.; erhöll på grund av blindhet avsked från amiralitetsläkarbefattningen 12 jan. 1728. Gift 1 nov. 1"692 med Margareta Haijok, f 1728 (begravd i Kalmar 30 dec), dotter till rådmannen i Kalmar David Haijok.

Biografi

Liksom så många andra av 16- och 1700-talens framstående läkare var B. prästson, den äldste av fjorton syskon. Efter några års skolgång i Kalmar kom han, nitton år gammal, till Uppsala universitet, där han efter nio års studier och vederbörligen avlagda disputationsprov blev fil. magister. Såsom innehavare av de Mornays stipendium företog han därpå 1687 i sällskap med Gabriel Gyllengrip en utrikes resa genom Tyskland, Holland — där han 1689 blev medicine doktor i Utrecht —, Frankrike och England. Efter återkomsten väntade honom växlande uppdrag, bl. a. i hemstaden Kalmar. För hans utveckling blev det troligtvis av stor betydelse, att han efter några år kom till Åbo som professor. Medicinen var vid denna tid stadd i en rik utveckling och på väg att bliva en verklig vetenskap. Redan i Uppsala hade B. njutit förmånen av Petrus Hoffvenius' utmärkta ledning, och i Holland, där han avslutade studierna, befann sig då den medicinska undervisningens förnämsta härd. När B., nu trettiosex år gammal, kom till Åbo som lärare, fann han marken väl beredd. Här hade sedan 1670 professuren i medicin och anatomi innehafts av den kunnige och initiativkraftige Elias Tillandz, smålänning till börden och utbildad bl. a. hos Olof Rudbeck d. ä. i Uppsala samt i Leiden. Tillandz hade infört anatomiska dissektioner å människolik, inrättat botanisk trädgård och till allmänt begagnande upptagit Kuppis hälsobrunn invid Åbo. Han var därjämte en skicklig och mycket anlitad praktiker och tillredde sin medicin å eget laboratorium. Samtidigt med honom verkade den rikt begåvade, originelle fysikern eller rättare sagt fysiologen Petter Hahn, även han smålänning. Under de fem år, B. var professor i medicin i Åbo, författade han några disputationer och orationer, av vilka blott en nu påträffas, samt utgav därjämte till de studerandes tjänst och ledning en inhemsk upplaga av Salernerskolans på vers avfattade regler för hälsans bevarande. B:s kända Åbodisputation, »Dissertatio ... prima, medicinæ præecognita... delineans» (resp. D. J. Stecksenius),  utgör ett slags inledning till medicinen och ger en översikt av de olika medicinska skolorna från äldsta tid jämte en framställning av medicinens uppgifter. Man spårar här som i den nordiska medicinen över huvud taget före H. Boerhaave inflytande från F. de le Boë Sylvius och hans kemiatriska skola. Då Sylvius liksom tidigare J. B. van Helmont tagit starka intryck från Paracelsus, är det rätt naturligt, att B. i likhet med Urban Hjärne och många med honom högt värdesatte den store renässansreformatorn. Kraftiga impulser hade B. hämtat från Wittenbergprofessorn Daniel Sennert, som räknats som medlare mellan Paracelsus och Galenus. Både i Uppsala under Hoffvenius och under vistelsen i Holland hade B. därjämte fått insupa Cartesius' läror. Då han en gång 1697 under sin rektorstid i Åbo åhörde en disputation »De mente humana», som ventilerades av studeranden Anders Chydenius under professor Torsten Rudeens præsidium, tog han varmt till orda för Cartesius och hans idéer, som här kommit till heders. Följden blev en eftersläng av den berömda Cartesianska striden, i det såväl B. som Rudeen av biskop Johannes Gezelius d. y. (utan påföljd) anmäldes hos kanslern.

Redan under vistelsen i Kalmar hade B. kallats att vid universitetet i Dorpat efterträda professorn i medicin Lars Micrander, som avflyttat till Stockholm. B. avböjde anbudet, ursäktande sig (13 maj 1692) med att han av landshövding och magistrat blivit avrådd att lämna Kalmar under löfte om vissa lockande förmåner, »hvartill ock kommer»; skriver han, »det jag här i orten födder är och med alla bekant». Frestelsen var nog ej heller stor att slå sig ned fjärran från anhöriga och vänner i det oroligaste hörnet av det svenska väldet, där politiska förvecklingar hotade och krig ofta stod för dörren. B.  var ej den ende, som svarade nej, och Micrander, som var konsistoriets ombud, hade mycket svårt att skaffa annan villig kandidat. Till sist fick man nöja sig med J. G. Tranæus, vilkens meriter enligt Micrander voro, att han var »en gambal practicus och med surbrunnar väl van». Men man hade fortfarande sina ögon på B., och 1698, då Jakob Fredrik Below, som under tiden intagit Tranæus' plats, förflyttades till Lund, blev B. ånyo kallad till professor i Dorpat. Denna gång kunde man bjuda honom förmånen att med professuren förena stadsfysikussysslan. Som professor åtnjöt han årligen 500 dlr smt jämte prebende 60 dlr smt och som stadsfysikus några hundra därtill. Förhoppningen om bättre ekonomiska villkor bestämde B. att »rycka sitt lilla menage» från Åbo och slå sig ned i Dorpat. Han hade redan i nov. 1692 gift sig, och ett eller ett par av de sex barnen voro väl redan födda. B. kallades alltså till professor 14 juli 1698 och tillträdde 13 febr. 1699 med ett tal »De causis, cur medicorum nemo Hippocrati sit anteferendus». Det var emellertid detta år universitetet flyttades till Pernau, och B. fick sålunda omedelbart ånyo byta verksamhetsort. I Pernau anställde han till en början — upplyser prælektionskatalogen — tisdagar och fredagar »fysiska undersökningar» å anatomistugan, och samtidigt lät han till ledning för de studerande vid sina privata föreläsningar trycka Hoffvenius' »Synopsis physica» i en tredje upplaga (Pernau 1699). De fysiska undersökningarna torde ha varit av samma slag som de bekanta demonstrationerna av luftpumpen, barometern, termometern m. fl. nya instrument, vilka några år förut i Uppsala utfördes av professor A. Drossander. Auditoriet i Pernau bestod förmodligen till minsta delen av immatrikulerade studenter, vilkas antal denna höst ej uppgick till mer än nio. Dissektioner å människolik, som tidigare utförts av J. F. Below, synas ej ha förekommit under B:s tid. Då Karl XII i okt. 1700 kom till Pernau, där han landsteg med trupperna under tåget mot Narva, uppvaktades han högtidligen av studenterna med aftonmusik och ett på tyska avfattat hyllningskväde. Men bland de akademiska fäderna lyste fem, däribland B., med sin frånvaro. De hade redan under våren vid fiendens infall tagit sig det orådet före att lämna landet. Detta höll på att stå B. dyrt. Ett K. brev till kanslern, generalguvernören Erik Dahlbergh, daterat Lais 25 maj 1701, meddelade kort och gott, att konungen låtit »removera» de försvunna professorerna, enär de »hava tagit sig en oanständig räddhåga och flytt». Till B:s efterträdare nämndes samtidigt provinsialläkaren i Jönköping Anders Lundelius. Men till lycka för B. betackade sig denne, förebärande, att han »beklagligast haver fel på tungan och under tiden helt svårt faller få fram något ord, mycket mindre kunna tydligen exprimera sin mening». Så kom det sig, att B. i vanlig ordning nämndes till Lundelius' efterträdare men i själva verket blev sin egen. Under mellantiden hade B. med familjen vistats hos anförvanter i Kalmar. I brev till konsistorium i Pernau talar han sedermera om de lidanden, han med de sina fått utstå, »då vi utan inkomst så långan tid efter den olyckliga, resan och privationen suto». Han hade nämligen under sju månader av år 1700 ej utfått någon lön.

B. hann nätt och jämnt för andra gången tillträda professuren, förrän han togs i anspråk för den militära sjukvården. Av hans egna brev framgår, att han i nov. 1702 befann sig i högkvarteret i Mitau. Då den kurländska fältstaten för medikus och chirurgi formerades i Warschau 10 maj 1702, är det därför troligt, att han redan då beordrats till högkvarteret vid de Lewenhauptska trupperna; hans fullmakt som fältmedikus är dock daterad först i aug. 1703. Under de närmaste åren befinner sig B. än i Mitau, än i Riga, än i Bauske. Livet och tjänstgöringen i fält syntes B. förenade med en hel del obehag. Därtill kom, att de akademiska myndigheterna med bitterhet och skärpa förehöllo honom hans plikter mot universitetet, där man just nu behövde honom som rektor, och hotade honom med förlust av professuren, medan magistraten på samma sätt krävde sin stadsfysikus tillbaka. Även ekonomiska bekymmer tillstötte. Lönen från universitetet utbetalades ej, så länge B. var borta från sin tjänst, och på fälttraktamentet, 50 dlr smt i månaden, fick han vänta halvårsvis. Då han för sig och sin dräng betalade 5 dlr smt i veckan och hade sin familj att försörja, måste han sätta sig i skuld. Det tilltalade ej heller B. att stå under militärt kommando, i synnerhet som militärläkarna då som nu voro föremål för sträng kritik. »Intet är delikatare än tjäna i fält», skriver han från Mitau 13 maj 1705, »därest den ringaste faute alltid allvarsamt straffas.» Huru det gick till, kan man se av fänrik J. Petrés dagboksanteckning för 7 maj 1705: det var tack vare »överstens och officerarnas ordres till doktorn [B.] och fältskärerna, att de skulle göra sin flit att kurera mig vid svårt straff tillgörande», en elakartad ögonkatarr, som han led av, efter femton ä sexton dagars förlopp blivit bättre.

Det kan sålunda knappast förvåna, att B. vände sig åt alla håll för att få en efterträdare och gentemot professorerna hävdade, att han icke av egen vilja låg i fält. Från Mitau skrev han 13 maj 1705: »man lagar sig nu vid fiendens annalkande till att utstå en belägring. Skulle jag icke hellre begiva mig till Pernau akademi, den jag av hjärtat bär en faderlig inklination för, än sådant ont utstå. Men», tillägger han, »jag står på min post och har en svår och farlig tjänst.» Måhända är det hans egna lidanden under denna tid, som sedermera fingo lämna stoffet till hans i äldre litteratur omnämnda oration »De causis, cur fata medicorum hisce temporibus difficiliora sint quam priscis temporibus». Men detta i så fall ganska enastående bidrag till de karolinska läkarnas levnadsförhållanden påträffas ej i svenska bibliotek.

Äntligen, under senare hälften av år 1705, fick B. återvända till Pernau. Han hade då troligen sett kriget och dess elände på mycket nära håll. Sin »fattiga familia» hade han sänt hem redan i juni och anbefallt de sina till kollegernas »gunst och assistens vid förefallande behov». Från 14 dec. 1705 var B. under ett år akademiens rektor magnificus. Våren 1707 var ämnet för hans föreläsningar »förklaring till terapeutiken», varjämte han meddelade privatlektioner i kemi. I karolinska institutets handskriftssamling finnes ett fragment av anteckningar i kemi och terapi, omfattande pag. 333−588 i stor kvart, som tillskrives B. Möjligen härröra dessa anteckningar från eller kunna sättas i samband med ovannämnda föreläsningar. Ett annat häfte på några och femtio tättskrivna kvartsidor (ibid.) bär titeln »Collegium anatomico-physiologicum af med. dr. och professor Braun Pernaviæ 1708». På sista sidan är antecknat: »lectionibus 31 absolutum finitum d: e 12 maj». Följande läsår föreläste B. över praxis medica. Från 1708 äga vi av hans hand ett förslag till inrättande av en botanisk trädgård. Det blev dock allt glesare vid Pernauuniversitetet, allteftersom kriget nalkades. År 1708 var antalet studenter femton i juni och sex i dec, och när staden 13 aug. 1710 togs av ryssarna, föll även den svenska kulturens utpost i österled. Universitetet upplöstes, och professorerna skingrades åt olika håll. En annan fiende, mera fruktansvärd än ryssarna, hade nog bidragit till denna fanflykt, nämligen pesten, som redan 1709 börjat sina fruktansvärda förödelser både i städer och på landsbygd. B. var kvar på sin post under belägringen ända till kapitulationen. Instruktionen för stadsfysikus bjöd honom nämligen att under pesttid ej lämna staden och att betjäna både fattiga och rika. Ej mindre än 1,151 av stadens invånare, garnisonen oberäknad, dogo i pesten. Man kan förstå, vad B. under denna tid hade att utstå. Därtill drabbades han av förlusten av en son, som bortrycktes i farsoten. Sin lön från universitetet fick han utbetald ännu första kvartalet 1712.

Som flykting kom B. åter till Stockholm. Hans tjänster togos här genast i anspråk. Nästan omedelbart konstituerades han till fältmedikus vid skånska armén, men landshövding A. K. De la Gardie i Kalmar skrev 10 nov. 1712 till rådet och begärde att få honom till provinsialläkare i länet, där pesten svårt grasserade. B. befann sig nämligen för tillfället på besök i Kalmar hos sin familj, som gästade släktingar och anhöriga, bland vilka även befann sig hans broder biskopen Nikol. Braun. Till B: s avlönande som provinsialmedikus begärdes en vanlig lektorslön (120 tnr spannmål) jämte fria resor inom länet. B. inställde sig emellertid till tjänstgöring i Skåne och berömmes av guvernören för sin villighet att utöver sin verksamhet som fältmedikus ställa sig i den civila sjukvårdens tjänst. Även här grasserade pesten svårt. Då B. kommit till Skåne »utblottad av fienden i Lifland», kunde han ej förskottera kostnaderna för sjukresorna, utan måste ha kontant ersättning, varför sådan rekvirerades genom länsstyrelsen. J. J. Döbelius hade förut innehaft platsen som guvernementsmedikus men hade just då flyttat till Lund som professor. Man begärde nu att få B. till hans efterträdare, då han efter två års tjänst tog avsked från fältstaten. Någon fullmakt synes emellertid ej ha utfärdats, och B. lär ännu en gång 1714 ha återvänt till Pernau men åter flytt till Kalmar året därpå. Och här skall han ha uppehållit sig till 1719, då han 1 sept. utnämndes till amiralitetsläkare i Karlskrona, där han efterträdde Tranæus, som en gång tidigare i hans ställe intog professorsstolen i Dorpat. Samtidigt erhöll han arkiaters titel och blev samma år adlad. Han var nu till åren kommen efter en skiftande och orolig levnadsbana. Men ännu var han vaken och rapp i tungan, och när Karl XII under vistelsen i Lund till sitt höga nöje lät doktor Heyne från Stockholm i okt. 1717 försvara några i hast hopskrivna teser emot så styva opponenter som Kilian Stobæus och Döbelius, uppträdde B. som extra opponent och ansatte författaren så hårt, att han hade svårighet att reda sig. När »den store doktorn von Döbeln» slutat, »kom vår lille fältmedikus fram, den ärlige doktor Braun», skriver ett samtida vittne, en officer. »Men det var en rakvass sate. Han riste så filla med den uppblåste doktor Heyne, att jag tror vi hade fått se bara magen på honom, om det länge hade stått på.» Den 12 jan. 1728 erhöll B. på grund av blindhet sitt avsked. Sina sista dagar tillbringade han i sin hemstad, och där ligger han också begraven.

B:s växlingsrika saga är typisk för en karolinsk läkares levnadslopp. Med tidens bästa lärdomstraditioner i blodet erhöll han en omsorgsfull utbildning under en av medicinens blomstringsperioder. Den stora vågen av andlig uppryckning och förnyelse, som sköljde bort så mycket av gamla tiders skrock och falska föreställningar, nådde från de stora kulturländerna även våra avlägsna kuster. Även i vårt land besjälades medicinens målsmän vid denna tid av ett brinnande forskningsbegär, som hade ett uppryckande inflytande på hela läkargenerationen. B. var med till en början, och även han ställde sig i vetenskapens tjänst. Men han blev aldrig ens under fredens dagar rotfäst i sin gärning. Det stora nordiska kriget ryckte många händer ej blott från plogen utan även från boken, och B. blev en av de många, som drogos in i virveln. Från plats till plats förde honom ödet, han blev hemlös och fattig och fick aldrig den ro och jämvikt, som det vetenskapliga arbetet kräver. Ej heller torde de rätta förutsättningarna för ett sådant funnits i Dorpat och Pernau. Men en god och erfaren läkare blev han. »Han är en man av lärdom och erfarenhet, besynnerlig flit och sorgfällighet; för patienter», skriver guvernören i Skåne J. Burensköld till rådet i Stockholm. När en av hans kamrater bland officerarna kallar honom »vår lilla fältmedikus, den ärlige doktor Braun, den ärliga lilla gubben» m. m. och rosar honom för käckhet, kunnighet och skärpa, förstår man, att han gjort sig gällande både som läkare och människa. Det ligger något vemodigt i att tänka sig honom sitta i sin ålderdoms mörker, ruvande på minnena från sin mandoms bistra upplevelser, från vilka han vände åter som en utblottad flykting. Men sådant var karolinernas liv.

Författare

O. T. Hult.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: KQiioiokoytn seu de temperamentis. Sthm 1682. 2 bl., 37, (6) s. (Diss. Ups., praes. P. Hoffwenius.) — De esu sangvinis. Upps. 1685. 3 bl., 26 s. (Diss., praes. G. Peringer[-Lillieblad].) — De sudore. Utrecht 1689. 4: o 20 s. (Diss., praes. H. van Halen.) — Disp. medicarum prima, medicinae praecognita leviter delineans. Åbo 1695. 2 bl., 31, (5) s. (Diss., resp. D. J. Stecksenius.) .— Ad mausoleum illustrissimi . . . domini Gustavi Adolphi comitis de la Gardie . .. Åbo 1695. Fol., 40 s. — Prolixum programma, quo regium funus indicit, & ad tristissimas illius toti Sveciae ixequias regia pompa die 22 novemb. celebrandas invitat (L. Braun). Åbo 1697. Fol. — De palpitatione cordis. Pernau 1709. 4: o. (Diss., resp. J. Schultz.) — Aphorismi physicoi-medici. Lund 1717. 4: o 2 bl. (Diss., resp. K. Stobaeus.) — Applaudissement à l'honneur de monsieur André Swebilius Calmarien., Iorsqu'il receut par une solennité publique les degres de maitre és arts å la celebre université d'Upsale. le 12. juin l'an 1721. U. o. [1721]. 4: o 2 bl. 

I [G. Siöberg], Pernavia literata, P. 1—2 (1703) omnämnas därjämte ett antal orationer av B., hållna i Kalmar, Åbo och Dorpat, om vilka man dock icke känner, huruvida de varit tryckta.

Utgivit: Schola Salernitana sive de conservanda valetudine praecepta metrica. Åbo u. å. 32 s. (Karolinska institutets bibliotek). — Petri Hoffwenii doctoris medici et professoris ordinarii Upsaliensis Synopsis physica, dispu-tationibus aliquot academicis comprehensa. 3:e uppl. Pernau 1699 12: o (14), 112 s.

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Dorpat-Pernaus universitets arkiv, vol. 26 (brev från och om B.), riksregistratur 1701 och skrivelser till K. M : t från landshövdingarna i Kalmar och Kristianstad, allt i RA; Löfmanska saml., Kalmar stifts-och läroverksbibliotek. — Karolinska krigares dagböcker, 1 (1901). — H. L. C. Back-meister, Nachrichten von der ehemahligen Universitäten zu Dorpat und Pernau (Sammlung russischer Geschichte, Bd 9: 2—3, 1764); P. J. Bergius, Tal om Stockholm för 200 år sen och Stockholm nu för tiden (1758); J. Brennsohn, Die Aerzte Livlands von den ältesten Zeiten bis zur Gegenwart (1905); G. Carlquist, Interiörer från Lunds universitet under 1700-talets första årtionden (Personhist. tidskr., 1924); Die kaiserl. Universität Dorpat während der ersten funfzig Jahre inres Bestehens und Wirkens. Denkschrift zum Jubelfeste... 1852 (1852); V. Djurberg, Om regementsfältskären Melchior Neuman och Karl XII:s blessyrer (Karol. förb. årsbok, 1912—13); L. W. Fagerlund & R. Tigerstedt, Medicinens studium vid Åbo universitet (Åbo universitets lärdomshistoria, 1, 1890); O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia 1663—1812, 1—3 (1891—93); N. I. Löfgren, Tjenste-män wid församlingarne och lärowerken uti Kalmar stift, 1—2 (1836—39); J. F. 'Sacklén, Sveriges läkarehistoria, Afd. 2:1 (1823); C. Schirren, Zur Geschichte der schwed. Universität in Livland (Mittheilungen aus dem Gebiete der Geschichte Liv-, Ehst- und Kurland's, Bd 7, 1854); G. Sommelius, Lexicon eruditorum Scanensium, Vol. 1 (1776—86).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Braunerskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16906, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16906
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Braunerskiöld, urn:sbl:16906, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2024-04-18.