Meriter

1. Erland Samuel Bring, f. 19 aug. 1736 i Ausås, d. 20 maj 1798 i Lund. Föräldrar: kyrkoherden i Ausås och Strövelstorp Jöns Bring och Kristina Elisabet Lagerlöf. Student i Lund 18 apr. 1750; avlade juridisk ämbetsexamen 1757; fil. magister 23 juni 1766. Verkade som praktisk jurist; auskultant i Göta hovrätt 4 nov. 1757 och i Svea hovrätt 20 dec. 1760; docent vid juridiska fakulteten i Lund 5 juli 1762; vik. sekreterare i akademiska konsistoriet 17 nov. s. å.; förste innehavare av notariesysslan; vid universitetet 25 jan 1765−1772; uppfördes på tredje förslagsrummet till fil. adjunktur 31 okt. 1767 och på andra förslagsrummet 23 nov. 1768; e. o. fil. adjunkt 13 okt. 1770; uppehöll den historiska professuren. under S. LagerBrings tjänstledighets, å.−1779; adjunkt i historia 2 maj 1778; professor i historia 1 sept. 1779; promotor 1784;. akademiens rektor 1790.

Gift 27 apr. 1791 med Ingrid Katarina Ringberg, f. 28 nov. 1749, d. 7 juni 1830, dotter till kyrkoherden i Väsby Nils Ringberg.

Biografi

Alltifrån sina, studieår hade B. som älsklingsområde for sina ganska brett lagda studier historia och matematik; även för filosofi hyste han intresse, och han var 1767 bland de sökande till en adjunktur i detta ämne. Av ekonomiska hänsyn ägnade han sig jämväl åt juridiken och verkade några år efter avlagd examen såsom praktisk jurist, varunder han fick utföra även större rättegångsmål och kunde skaffa sig en ekonomiskt tryggad ställning. Så snart han kunde följa sin böjelse vände han dock åter till Lund, där han vann sin första anställning som akademisk lärare inom juridiska fakulteten. Hans juridiska skolning, reda och drift kom också, till användning, inom den akademiska förvaltningen. Bl. a. innehade han till år; 1772 det nyinrättade akademinotariatet. Sedan han 1766 utan. föregående filosofisk examen eller disputation blivit promoverad till filosofie magister, övertog han, fr. o. m. 1770 den historiska undervisningen. I sin farbroders, Sven LagerBrings, bibliotek hade han en förträfflig rustkammare, som han till huvudsaklig del jämte handskriftssamlingarna förvärvade efter dennes död. Hans verksamhet som historiker blev dock ej av större betydelse, den utgjorde närmast ett redbart fortsättande av den undervisningsverksamhet, LagerBring idkat. Föreläsningarna höllo sig i allmänhet på ett ganska elementärt stadium, mest inom allmän historia. M. Norberg vittnar i sitt minnestal, att B. under sina senare levnadsår, då han besvärades av ett bröstlidande, som gjorde föreläsandet till en plåga, ej på något sätt ville skona sig utan av sin pliktkänsla drevs att taga ut sina sista krafter för att fylla sitt ämbetes krav, Med stor flit bedrev B. sina historiska studier och forskningar. Men han var på samma gång tillbakadragen och strävade ej efter att framträda offentligt; trots det hans efterlämnade handskrifter äro vidlyftiga nog, är hans till trycket befordrade författarskap ej särdeles omfattande. Ämnena för hans disputationer voro hämtade från vitt skilda områden av historien och omfattade bl. a. kronologi och diplomatik. Lokalhistorien har han, såsom naturligt är, givit stort utrymme, och åtskilligt härav bibehåller ännu sitt värde; dock har åtminstone den största av hithörande avhandlingar, »De territorio Bara», respondenten (G. Svanander) till upphovsman. Den förtrogenhet med akademiens arkiv, B. som notarie förvärvat, utnyttjade han i sina »Commentarii de vita academica, quam Londini Gothorum degit Samuel Pufendorf» (1781). Även i den omfångsrika och omsorgsfulla biografi över Andreas Rydelius, som han författade för det Gjörwellska uppfostringssällskapet och som där belönades (1782) men utgavs först efter B:s död, har han givit ett gott bidrag till universitetets historia. Särskilt i de vidlyftiga anmärkningarna har han sammanbragt ett synnerligen rikhaltigt och pålitligt material rörande akademiens lärare under 1700-talets förra del.

Vid sidan av sina ämbetsgöromål och sina historiska forskningar ägnade B. mycken tid åt undersökningar på matematikens område. Hans intresse för detta ämne ådagalägga dels nio band och tre kapslar anteckningar av matematiskt innehåll, som förvaras i Lunds universitetsbibliotek, dels två under hans presidium utgivna akademiska avhandlingar. Den ena av dem, om geometrisk konstruktion av luftskepp, behandlar ett ämne, som just på 1780-talet låg nära till hands (som bekant uppsände Montgolfier 1783 sina ryktbara luftballonger) men är ur matematisk synpunkt utan betydelse. I den andra avhandlingen, som med visshet är författad av B. själv och som avser transformation av algebraiska ekvationer, har han dels angivit en metod, visserligen redan förut använd, för lösning av tredje och fjärde gradens ekvationer, dels visat, att den allmänna femtegrads ekvationen kan medelst samma metod befrias från de tre termer, som innehålla x⁴, x³ och x², dvs. reduceras till den trinomiska formen y⁵ + ay + b = 0. Å andra sidan har en reduktion av nämnda ekvation till enklare, dvs. binomisk form befunnits vara omöjlig, och den lösning av femtegradsekvationen, som först offentliggjordes, nämligen Hermite's lösning 1858 medelst elliptiska modulfunktioner, förutsätter just, att den framställda ekvationen är bragt till den trinomiska formen. Det var emellertid 1858 för Hermite obekant, att det jämförelsevis obetydliga förarbete till hans lösning, som representerades av reduktionen till trinomisk form, blivit verkställt före 1834, då en engelsk matematiker, utan kännedom om B: s avhandling, offentliggjorde sättet för denna reduktion; för övrigt uppvisades det snart, att nämnda reduktion ingalunda var nödvändig för lösningen. Vidare har B. icke till behandling upptagit frågan om den allmänna femtegradsekvationens reduktion till enklaste form, och han har icke ens antytt, att en elimination av fyra termer var omöjlig. Mera i förbigående må framhållas, att det problem, som han verkligen uppställt och löst, nämligen att befria den .allmänna femtegradsekvationen från tre termer, icke för hans samtid hade något egentligt intresse, enär eliminationen icke förde ekvationen närmare en algebraisk lösning. Hade B. gått ytterligare ett litet steg på den av honom inslagna vägen och medelst en enkel metod, som var känd redan på 1500-talet, reducerat sin slutekvation till formen z⁵ + z + k = 0, skulle han hava erhållit ett resultat av verkligt intresse, ty därigenom hade fastställts, att rötterna till den allmänna femtegradsekvationen äro funktioner av en enda parameter, vilken själv är en explicit algebraisk funktion av ekvationens koefficienter, men tanken härpå var för honom alldeles främmande. Slutligen bör påpekas, att den reduktionsmetod, B. använde, icke var ny utan hade offentliggjorts redan 1683 av E. W. von Tschirnhaus, och att B:s ovetenhet härom blott kan förklaras genom hans mycket bristfälliga kännedom om den matematiska litteraturen. Tager man hänsyn till de nu anförda omständigheterna, kan man icke tillmäta B:s avhandling någon egentlig betydelse för ekvationsteoriens utveckling. Såsom transformationsresultat är hans reduktion av femtegradsekvationen förtjänt av beaktande, men att detta resultat icke, såvitt känt är, före honom härletts, beror utan tvivel på den ovan angivna omständigheten, att frågan för B:s samtid var av ringa intresse och därför icke upptagits till behandling av fackmännen. Såsom en förtjänst hos B. har man även framhållit, att han i sin avhandling visat djupare förståelse av de imaginära storheternas natur än flertalet av hans samtida, men detta omdöme grundar sig uteslutande därpå, att han med rätta kritiserat ett tanklöst påstående av A. G. Kästner rörande förhållandet mellan reella och imaginära storheter.

B:s matematiska handskrifter hava ännu icke gjorts till föremål för någon ingående detaljgranskning, men en från två olika håll verkställd summarisk undersökning (av G. Eneström 1876 och T. Brodén trettio år senare) har båda gångerna givit vid handen, att en dylik granskning antagligen skulle lämna ett rätt magert resultat. B. synes särskilt hava intresserat sig för eliminationsteorien, och det är ingalunda omöjligt, att han på detta område självständigt återfunnit även andra före honom bekanta metoder eller satser än den Tschirnhaus'ska eliminationsmetoden. Däremot är det föga sannolikt, att de resultat, han i sina handskrifter härlett, skulle, om de av honom offentliggjorts, hava i någon mån fört vetenskapen framåt. Att han icke ens inom eliminationsteorien helt och hållet höjt sig från dilettantens ståndpunkt, framgår för övrigt av sista paragrafen i avhandlingen om ekvationers transformation, där han (såsom redan 1861 av K. J. Hill påpekats) alldeles onödigtvis infört tre nya hjälpkvantiteter i  stället för att helt enkelt sätta de tre första termerna i den ekvation, han hade att behandla, lika med noll.

Författare

Gr. Eneström. B. Möller.

Arkivuppgifter

I Lunds universitetsbibliotek förvaras B:s manuskript, omfattande utom de matematiska handskrifterna' anteckningar och excerpter i historia, mest utländsk, särskilt rysk, polsk och dansk, och till mindre del svensk; bland de senare ett register till första delen av LagerBrings Svea rikes historia.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se J. H. Liden, Catalogus disputationum, 2 (1779) och G. Marklin Catalogus disputationum continuatus, 2 (1820) samt P. Sjöbeck, Program utg. vid Lunds universitet 1667—1867 (1912-—15); av avhandl. äro följande av matem. innehåll: Meletemata quasdam'mathematica circa transformationem' asquationum alge-braicarum. Lund 1786. 4: o (4), 24 s. (Diss., resp. S. G. Sommelius.) [Även i engelsk övers, under titel:] On the transformation  of algebraic equatiöns transl. from the Latin and annotated by F. Cajori (Colorado college publication, Science ser., Vol. 12: 3, 1907, s. 65—91). — Constructio geometrica navis aérostaticas. Lund 1886. 4: o 20 s. (Diss., resp. J. Hofwer-berg.) — b) övriga skrifter: Minne öfver And. Rydelius, biskop' och procanceller i Lund, som vann första belöningen uti Upfostrings-sälskapet den 1 nov. 1782. [Utg. av C. C. Gjörwell jämte L. J. Sparschuch's Underrättelse om ätten Rydelius.] Sthm 1806. 163, (61) s., — Dessutom person-veiser över Isaac Cedercrantz (1754), Carl Gustaf Lövvenhjelm (1762), Jöns Bring (1763) och Anna Christina Munck, f. Bring (1767).

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Lunds akad. kanslers koncept; Lunds akad. konsist. skr. till kanslern 14 nov. 1767 och 7 dec. 1768, RA. — F. Cajoris ovan anförda arbete och G. Eneströms rec. härav i Bibliotheca mathematica, (3) 8, (1907/08), s. 417—420; C. J. Hill, Några ord om Erland Sam. Brings reduction af 5: te gradens equation (VA Öfversigt, 18, 1861); M. Norberg, Panegyricus in memoriam Erlandi Samuelis Bring (1798; omtr. i Selecta opuscula academica, 1, 1817); G. Sommelius, Lexicon eruditorum Scanensium, 1 (1776—86); M. L. Ståhl, Biographiske underrättelser om professorer vid K. universitetet i Lund (1834); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia 1668—1868 (1868); T. Weidmans program vid B:s professorsinstallation (1780; med självbiografiska uppgifter av B.). — Se i övrigt: Biogr. lexikon, 3 (1875).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erland Samuel Bring, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16958, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Eneström. B. Möller.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16958
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erland Samuel Bring, urn:sbl:16958, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Eneström. B. Möller.), hämtad 2024-04-24.