Meriter

1. Lars Broman, f. 8 jan. 1615 i Örebro, d. 1669 (begravd 4 juli) i Malmö. Föräldrar: kyrkoherden i Örebro, prosten Petrus Matbise och Elisabet Tidemanni. Student i Uppsala febr. 1627; företog utrikes studieresor. Anställd i kansliet; syndikus i Göteborg 30 jan. 1645; president i byggningskollegiet därstädes 27 febr. 1650; adlad 28 jan. 1653; häradshövding i Vättle och Askims härader med Hisingen 26 maj s. å.; burggreve i Malmö och assistensråd vid skånska generalguvernementet 29 maj 1658; erhöll præbenda Falsterbo genom K. brev 31 aug. 1661.

Gift 1) 10 okt. 1647 med Maria Norenia, f. 7 dec. 1610, d. 1663, dotter till prosten och kyrkoherden i Nor Erlandus Gudmundi och änka efter kyrkoherden i Stora Kil Sveno Christophori Brunius. Erhöll genom K. brev 2 mars 1665 tillstånd att träda i ofrälse gifte, men andra hustruns namn är icke känt.

Biografi

I B:s sköldebrev heter det, att han för sin utbildning lagt »goda fundamenter vid inrikes skolor och akademier» samt att han därefter begivit, sig utrikes, »dels sina välbegynte studier att continuera, dels att genom peregrination och vandrande perlustrera främmande land och provincier och sålunda erkundiga sig de saker, som till förstånd av en god politie nödige äro». B. torde ha vistats vid Uppsala universitet samtidigt med den åtskilligt yngre Erik Oxenstierna, med vilken han sedan städse stod i nära förbindelse, år 1644 finner man honom i Amsterdam, men en tilltänkt fortsättning av resan till Frankrike måste på grund av bristande respengar inställas. Genom Axel Oxenstierna synes B. redan dessförinnan ha fått anställning i kansliet, och det var också genom Axel Oxenstiernas »outsägelige store faveur», som B. utnämndes till syndikus i Göteborg (1645), från vilken post han några år senare, »i anseende till den flitiga, trogna och idkesamma tienst», han såsom syndikus gjort staden och kronan, befordrades till president i byggnadskollegiet i samma stad.

Såsom Göteborgs stads ämbetsman kom B. att spela en ganska betydande roll i stadens tidigare historia. Då stadens styrelse 1647 gjorde en anmälan mot landshövdingen i Älvsborgs län Nils Assersson Mannersköld för visat förakt för stadens privilegier och vanvördnad mot magistraten, bestyrkte B. de gjorda anklagelserna vid ett förhör med Mannersköld inför rikskanslern, varvid skarpa ord fälldes på båda sidor (17 jan. 1648). Vid Westfaliska fredskongressen fick B. å sin stads vägnar hos spanska sändebudet Antonio Brun begära återställandet av ett av spansk-nederländska kapare uppbragt fartyg, som var hemmahörande i Göteborg, men måste trots kraftigt understöd av de svenska legaterna Johan Oxenstierna och Mattias Biörenklou slutligen återvända hem med oförrättat ärende (1649). Då den bekante spanske gesanten Pimentelli på sommaren 1653 anträdde återresan från Stockholm, var B. hans följeslagare till Göteborg, och under uppehållet därstädes bjöd B. honom »till valete och traderade honom så väl, jag i den hästen på denne orten kunde görat». Kort efteråt deltog B. i festligheterna för engelsmannen Whitelocke, som göteborgarna — skriver B. — »caresserade det bästa de kunde för commerciernas och navigationens intresse skuld». Vid ett gästabud hos engelsmannen fäste B. sig vid den goda maten och det sköna franska vinet, men han förvånade sig över att inga skålar druckos, vare sig för svenska drottningen, eller engelska parlamentet, och över att inga »serieuse discurser» förekommo. B. förde en livlig korrespondens med sina beskyddare Axel och Erik Oxenstierna. Särskilt till den sistnämnde var förhållandet förtroligt. B. inbjöd honom att vid ett tillämnat ehuru inhiberat besök i Göteborg taga in i hans »fattiga härbärge», varöver han meddelade en detaljerad beskrivning, och han kunde tack vare sina goda utländska förbindelser förse Oxenstierna med politiska nyheter, särskilt från England under den cromwellska tiden. Efter Brömsebrofreden varnade han för den agitation, som från danskt håll bedrevs i Halland för att locka dess invånare från svenska kronan, och för rustningar och svenskfientliga tänkesätt, som avhördes från Norge (2 dec. 1646). I främsta rummet är det dock ekonomiska spörsmål, som avhandlas: uppgifter om byggnadsverksamheten, om in- och utgående fartyg, om planer på handelns och sjöfartens utveckling osv. Själv deltog B. ivrigt i strävandena att göra den unga handelsstaden till ett kommersiellt centrum. Sommaren 1645 vistades han i Amsterdam och försökte där i förening med residenten Harald Appelboom övertala en del framstående holländare att flytta över till Göteborg för att där starta ett västindiskt handelskompani ävensom yllemanufakturer, men de vidtalade köpmännen sade sig frukta Louis De Geers monopolställning på de ifrågasatta områdena, och det enda resultatet synes ha varit, att B. förde med sig hem en person, som skulle undervisa ungdomen i dubbelt italienskt bokhålleri. En studieresa till Holland, för vilken B. 1653 erhöll reseanslag av kronan, synes av okända skäl ha blivit inställd. Samma år uppehöll sig B. en längre tid i Stockholm i syfte att utverka nederlagsfrihet för Göteborg, varigenom utländska köpmän skulle lockas att där infinna sig. I stadens av B. författade »desiderata», vilka inlämnades till kommerskollegium, begärdes, att gods, som från Sverige och dess tyska hamnar utskeppades till Göteborg, icke skulle behöva betala tull förrän då det därifrån åter utskeppades till främmande orter. B:s projekt avslogs emellertid av kommerskollegium i dess chefs, Erik Oxenstiernas, frånvaro, vilket i hemstaden ådrog B. beskyllning för att »allenast hava sökt sina privata vid hovet». Troligen genom B:s enskilda bearbetningar hos Erik Oxenstierna framkallades efter någon tid en ändring: 1653 utfärdades ett nederlagsplakat för Göteborg, vilket mottogs med jubel av stadens befolkning. Även på annat sätt sökte B. utnyttja sina försänkningar hos Oxenstierna till sin stads bästa. Över de 1654 införda nya »lastepenningarna» och den ökade tullen på spannmål anförde han klagomål, och då kammarkollegium på Herman Flemings initiativ fordrade, att staden skulle inleverera sina räkenskaper till bokhållaren i länet, åberopade han häremot stadens privilegier och förklarade, att om en granskning skulle ske, ville göteborgarna hellre anförtro den åt Erik Oxenstierna och kommerskollegium. Han sökte Oxenstiernas bemedling för att åt staden utverka privilegier å styckegjutning och dispens att mot en rekognitionsavgift upplägga lager av salt, han påkallade strängare bestämmelser till stävjandet av lurendrejerier och åtgärder för att förhindra folk att föra sina varor till Kungälv och därmed kränka Göteborgs stapelrättigheter (1654).

Hos Karl X Gustav åtnjöt B. stort förtroende, vartill väl hans beredvillighet att under kriget försträcka kronan penningar i sin mån bidrog. Någon tid efter freden i Roskilde sändes han till det nyförvärvade Trondhjems län för att orientera sig över förhållandena därstädes, särskilt med hänsyn till fiske, handel och sjöfart, och framförde därifrån till regeringen en del önskemål, bl. a. att tullen i den nya provinsen skulle nedsättas till likhet med den norska, för att icke dess invånare skulle lockas att förlägga sin handel till Bergen. Till följd av det andra danska kriget internerades B. för ett helt år i Norge och måste för sitt uppehälle skuldsätta sig hos en köpman i Kristiania. Efter sin återkomst tillträdde B. befattningen som burggreve i Malmö. Såsom sådan var han konungens ombud och samtidigt förman för stadens råd; han skulle å ena sidan »bevaka svenska kronans intressen, regalia och höga rättigheter», å andra sidan se till, att staden förbleve vid sina rättigheter och att där uppehölles »god ordning och politie samt commerciernas rätta bruk». Samtidigt hade han förordnats till assistensråd vid skånska generalguvemementet. B:s ställning anvisade honom en framskjuten plats i arbetet för Skånes inkorporering i det svenska riket. Sommaren 1660 hade han i närheten av Hälsingborg en överläggning om den skånska adelns privilegier med adelsmannen Nils Krabbe, vilkens extrema krav han smidigt lyckades hälla tillbaka. Kommersiella ärenden, inrättandet av lilla tullen i de skånska städerna, utredandet av de besvärliga egendomsförhållanden, som uppstått genom Skånes övergång till Sverige, underhandling om Bornholmska vederlaget äro exempel på den mångfald ärenden, som sysselsatte honom. B. var en utpräglad danskfiende; han fruktade revanschplaner och krigsrustningar från Danmarks sida, han ansåg den skånska adeln i hög grad opålitlig och han underlät icke att »såsom en underdånig patriot» sända den svenska regeringen varningar och uppmaningar att utan hänsyn till tillfällig kostnad förstärka garnisonerna och fästningsverken i de större skånska städerna (t. ex. i brev till K. G. Wrangel 24 aug. 1663).

I ekonomiskt hänseende var B. gynnsamt ställd. Till den lön, han såsom syndikus i Göteborg åtnjöt av staden, lade kronan ett lönetillägg å 100 rdr (1648) samt häradshövdingelönen i Vättle och Askims härad jämte Hisingen (1653), som han fick behålla även efter avflyttningen till Malmö, snart utökad med avkastningen av ett domkapitelsprebende. B. erhöll med sin hustru i första giftet några gårdar i Värmland, vilka han utbytte mot några kronohemman i Långruda socken i Värmland (13 juni 1648), han ägde Dymble hammare i samma landskap, varpå han erhöll bergskollegiets bekräftelse (30 dec. 1652), och skrev sig efter adlandet (1653) till Appelty, nuvarande Apertin i Kils socken i Värmland, som han köpte till frälse. I Göteborg ägde han två hus och därijämte en lantgård strax utanför staden. Det mesta av sin förmögenhet lämnade B. i arv till sin styvson Erland Broman (teol. doktor, superintendent i Karlstad), på vilkens uppfostran och utbildning inom och utom landet han nedlagt stora kostnader.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

- Ett rätt stort antal brev från B. finnas bevarade; särskilt talrika äro de till Erik Oxenstierna [brev till denne 1644–55 i RA].

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Epistolae virorum principum illustriumque revi cujusvis ac argumenti, in Venetorum urbe olim editas, sed diu vel ignotas vel desi-deratae. Amsterdam 1664. 12: o. (Enl. A. A. von Stiernman, Matrikel öfwer Swea rikes adel och ridderskap, 1, 1754.)

Källor och litteratur

Källor: Brev från B. bland skrivelser till Karl X Gustav, i Oxenstiernska, De la Gardieska, Tottska, Bielkeskå, Stegeborgs- och Skoklostersamlingarna, riksregistratur, biographica, allt i RA. — Handl. rör. Skandinaviens historia, 31 (1850); Svenska riksrådets protokoll, 12 (1909); J. Ekeblad, Bref, 1—2 (1911—15); C. Hårleman, Dagbok (1749); N. H. Sjöborg, Samlingar till Skånes historia och beskrifning, 3 (1812). — A. Cron-holm, Skånes polit. historia, 2 (1851); K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 2 (1906); C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1—2 (1919—21); Ellen Fries, Erik Oxenstierna (1889); H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia (1908); G. Hårleman, Malmö, 1—2 (1914); A. U. Isberg, Bidrag till Malmö stads historia, 2 (19DD); Gj. Jacobson!, Sverige och Frankrike 1648—1652 (1911); A. Noreen, Släkten Noreen (1917), s. 269; C. G. Weibull, Bidrag till Lunds domkapitels och dess arkivs historia (Hist. tidskr. f. Skåneland, 4, 1910—13), s. 150, 155.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Broman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17004, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17004
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Broman, urn:sbl:17004, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-08.