Meriter

3. John Wilhelm Brunius, den föregåendes broder, f. 26 dec. 1884 i Stockholm, d 17 dec 1937 i Oscar, där ^[2]. Elev vid Jakobs allmänna läroverk ht. 1894–vt. 1897; idkade privatstudier; elev vid tekniska skolan 1899–1901 och vid Dramatiska teaterns elevskola 1902–04; har företagit studieresor till Tyskland, Frankrike och England. Ritare hos slottsarkitekten Karl Lindegren 1899–1902; engagerad vid Dramatiska teatern från 1905 och vid Svenska teatern från 1907; gav gästspel i Helsingfors 1909; regissör vid Svenska teatern från 1918; har tillika arbetat som filmregissör sedan 1918; gav gästspel i Oslo 1921. Direktör (jämte hustrun och G. Ekman) för Oscarsteatern från hösten 1926.^[1]

Gift 7 jan. 1909 med Emma Maria Pauline Lindstedt (se följande).

Biografi

B. utpekades efter sin första roll, Lucentio i »Så tuktas en argbigga», av tidningskritiken som en blivande förste älskare. I »Hittebarnet» prisades han för sin svärmiska läggning. Han fick även inträda i älskarefacket vid anställningen å Svenska teatern, där han debuterade som Helge i »Johan Ulfstjerna». Det gick dock icke lång tid, förrän hans verkliga naturliga läggning inom skådespelarkonsten tog ut sin rätt. Efter att å Svenska teatern under de första åren huvudsakligast ha spelat unga flabbar och vivörer, ofta med en stark bismak av cynism, övergick han till att framställa karaktärsroller. Inom detta område har han framvisat starka scenskapelser, de flesta präglade av stilla humor, verksam med små medel och ofta understödd av utpräglad maskeringsförmåga. Hans komiska fantasi är livlig. Påtaglig är den ironi, varmed han har för vana att understryka replikerna. Till scenisk överdrift förfaller han sällan. Anmärkningsvärd är., den historiska säkerheten i flera av hans gestalter.

B:s sceniska galleri är särdeles rikhaltigt. Det omfattar narrar, charmörer, idioter, furstar, judar, kungar och andra. Bland hans roller märkas förutom de redan nämnda Landry i »Syrsan», narren i »Kung Lear», Mopsus i »En vintersaga», Olaus Petri i »Gustaf Vasa», hertig Karl i »Magdalena Rudenschöld», doktorn i »Ungdom», narren i »Bjälbojarlen», Gabor i »Fata morgana», Karl VII i »Jungfrun av Orleans», Georg Zabo i »Sagan om vargen», kammarjunkar Bryde i »Alexander den store», Hilver i »Råttfällan», Jonas i »Nyckeln och ringen», professorn i »Herdestunden», Veilchenfelt i »Majolika» och Katzberg i »Muhlheimer & Katzberg». Som regissör har han bl. a. iscensatt »Thora van Deken» och »Riddaren av i går». Som filmregissör har B. bl. a. inspelat den historisk-romantiska filmen »Karl XII», framförd i två avdelningar 1925. En annan stor patriotisk film, »Fänrik Ståls sägner», kommer att visas 1926. På samma gång som dessa filminspelningar ha öppnat ett nytt fält för B:s historiska fantasi, ha de även givit honom tillfälle att pröva en massverkan, vartill få motstycken givas i nordiska filmer.

Författare

Ernst Didring.

Källor och litteratur

Källor: Förf:s teaterkritiska artiklar i Dagen och Aftonbladet 1913—18; H. Wahlgren, Publikens gunstlingar, 6 (1919).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John W Brunius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17063, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:17522:Ernst Didring].), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17063
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John W Brunius, urn:sbl:17063, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:17522:Ernst Didring].), hämtad 2024-11-04.