Meriter

Bulgrin, Joakim (Jochim, Jacob), d. dec. 1561. Hövitsman för Sixt von Mönichens fänika aug. 1543; erhöll ledningen av slottsbygget i Vadstena 1545 (öppet brev 26 mars); tillika fogde på. Vadstena slott 1546 (tillträdde 3 okt.)–1554 och i Sundbo härad 1550–52; erhöll jämväl befallningen i Vadstena stad 9 juni 1547; knekthövitsman 1555–56; nämner sig Gustav Vasas »köksmästare» nov. 1555; medhjälpare åt överbefälhavaren i Tavastland Svante Sture 3 febr. 1556; inträdde i hertig Johans tjänst 1557; häradshövding i Borgå län 7 apr. 1558; styresman i Finland under hertigens frånvaro tillsammans med Nils Boije aug. 1559; överste befallningsman i södra Finland 30 sept. 1560. — Gift.

Biografi

B. uppgives ha tillhört den gamla pommerska adelssläkten Bulgrin, vilken i sitt vapen förde en tvärbjälke mellan två springande rävar, och ingen orsak finnes att betvivla denna tradition. Hans brev röja otvetydigt hans nordtyska börd, och i Melkior Schwabs utgiftsbok i räntekammaren 1540/41 finnes han antecknad bland de ganska talrika utländska av adel, som enligt sina beställningsbrev betalades efter antalet av de hästar de höllo. Hans årslön, som löpte från pingst till pingst, uppgick, fodringen oberäknad, till 300 mark, svarande mot sex hästar, och anvisar honom ett rum bland de mera framskjutna bland dessa beställningshavare. I 1542 års räntekammarbok återfinnes han under samma rubrik med sju hästar, 1544 är han uppe i åtta hästar (à 60 mark), och ännu 1545 vid pingsten, då det tyska »resetyget» sammansmält till blott B. och Hans Karstenberg, uppbär han första terminen av samma lön för nästa tjänsteår för att sedan försvinna från detta konto.

I Gustav Vasas registratur möter B. först i en kritisk situation under Dackefejden och då som en högtbetrodd man. Medan Dacke dirigerade sin huvudstyrka mot Mjölby trakten, strömmade i början av år 1543 andra bondhopar fram efter kusten, inneslöto Svante Sture på Stegeborg och bragte honom snart i trångmål. En undsättningsexpedition var nödvändig och organiserades även av konungen, som vistades på Gripsholm. Order gåvos att bevaka vägarna, så att inga underrättelser om tillrustningarna skulle nå bönderna. Det folk, som fanns i Nyköpingstrakten, skulle sammandragas och avvakta den förstärkning, Gustav Vasa sände fram (16, 17 febr.). Enligt Per Brahes berättelse skulle konungen också själv ha fört trupperna i fält, men detta är oriktigt. Gustav Vasa stannade på Gripsholm och lät B. hasta till Nyköping med det folk, som fanns till hands eller under vägen kunde påträffas på marsch mot krigsskådeplatsen. Sitt uppdrag fullgjorde B. med raskhet. Den 17 febr. lämnade han Gripsholm, och redan på morgonen den 19 kunde det svenska krigsfolket överrumpla bönderna framför Stegeborg. Det var i sista stund, ty Svante Sture hade redan ingått en dagtingan, »som (enligt konungens mening) föga hade behov gjorts» och som ej heller respekterades. Endast en mindre bondhop hade emellertid efter överenskommelsen stannat kvar vid slottet, och böndernas förluster blevo därför ej så stora. Vid pass 150 man nedgjordes, andra togos till fånga, bland dem en deras hövitsman. Gustav Vasa fruktade, att de skaror, som undkommit till skogarna, skulle kasta, sig över svenskarna, och for ut, då direkta underrättelser från B. dröjde, men segerbudet befäste tydligen än mer dennes ställning i konungens ynnest. Antagligen var det sålunda en befordran, då han (14 aug. 1543) fick taga befälet över sina landsmän i Sixt von Mönichens fänika, en utvald skara, »alla dubbel sol[d]enere, många ock skägguta män, och ingen ebland them, som icke hade haft ett anseligt befäl tillförende, antingen hövidsmandsdöme, leutenampt, fändrik eller en fieltveifel». Ett nytt förtroendebevis var det, att B. (29 mars 1544) sändes att hämta den fångne Konrad von Pyhy från Västerås till räfsten i Stockholm. Då det främmande krigsfolket efter Dackefejden avdankades, behöll konungen B. i sin tjänst och gav den tyske hövitsmannen ett nytt bevis på sin tillit, i det han år 1545 sände honom till Vadstena som föreståndare för det planerade slottsbygget därstädes.

I länderna, norr om alperna bestod man sig vid denna tid sällan med en arkitekt eller lärd byggmästare. I regel utövade byggherren själv stort inflytande på byggnadsplanens utformning, och därutöver fick det oftast räcka med en »övervakare» jämte hantverksmästare: murare, timmermän, stenhuggare, snickare och snidare (i trä och i stuck) samt målare. På detta sätt ha vi att tänka oss B:s uppdrag. Arkitektutbildning i egentlig mening hade han säkerligen ej. Det nya slottet i Vadstena byggdes efter en av Gustav Vasa själv uppgjord plan, och B. svarade för utförandet närmast under konungen, medan i spetsen för murarna stodo först Måns Hök och sedan Antonius murmästare. Det »Vadstena hus», vid vilket B. verkade, var betydligt mindre än den stolta byggnad, som nu pryder den lilla Vätterstaden. Gustav Vasas slott, som inbyggts i det nuvarande slottet, var ett två våningar högt hus, som i öster och väster sträckte sig mellan den nutida slottsfasadens yttre fönstergruppper eller i planen mellan de nu borttagna vallarnas inre hörn. De gamla gavelmurarna höja sig ännu i dag genom slottets inre. På husets mitt var avsatt ett stort och mäktigt porttorn, som senare påbyggt rymmer Johan III:s ståtliga slottskyrka. Genom portgången, till vilken en vindbrygga förde över graven, inträdde man på den fyrkantiga, av höga jordvallar omgivna borggården, i vars hörn de för anläggningen då utmärkande massiva, låga rundlarna byggdes (1546–57). I gårdens längst bort belägna inre hörn restes ett par tornlika stenhus, som nu äro försvunna men återfinnas på en ritning av Arent de Roy och avbildningar av Erik Dahlbergh, J. F. Martin och E. J. Rehn m. fl. Runtomkring slottet drogs den breda vallgraven, skild från Vättern genom en smal landtunga, där ekonomibyggnader funnos, och en nu borttagen fördämning. Rummens antal var fjorton. År 1550 var byggnaden så färdig, att den kungliga familjen kunde vistas på slottet, och två år senare firade Gustav Vasa där sitt bröllop med Katarina Stenbock. En utvidgning av slottet synes ha varit planerad och igångsatt redan, under B:s tid för att sedermera fullföljas i stor skala. Av inredningen från B:s tid torde intet återstå.

Byggningsarbetena i Vadstena samlade en mångfald ekonomiska och andra förvaltningsuppgifter i B:s händer. Anskaffandet av arbetsfolk och byggnadsmaterial, rivandet av kyrkor för teglets skull, förhandlandet om och utkrävandet av gärder och hjälper, dagsverken och körslor, provianterandet av den stora personal, som bygget erfordrade, material- och livsmedels transporter, fisket i Vättern och Östersjön för slottets räkning, avels- och trädgårdarnas skötsel, de hopade förrådens lagring, nunnors och krigsfolks underhåll, klostrets angelägenheter och mångfaldiga andra bekymmer återspeglas i B: s räkenskaper och brevväxling med konungen och kammaren. En mängd brev till och om B. blotta alla naturahushållningens besvärligheter och apparatens tungroddhet. Men de ge även anledning att begrunda den styrka, som särskilt i en tid med outvecklad betalningsteknik skänktes av det direkta förfogandet över varor och tjänster vid ett företag av Vadstenabyggets omfattning. Naturligtvis återspeglas också de välkända dragen i konungens förvaltningsmetoder: det ekonomiska sinnet, den praktiska blicken, detaljintresset, föreningen av skarp kontroll och anspråk på underordnades självverksamhet, misstänksamheten och lynnets växlingar. Den långa tid av ett helt decennium, varunder B. bibehölls på sin krävande post, vittnar otvivelaktigt om att han motsvarat sin fordrande herres anspråk. Samma intryck ger också brevväxlingen. Visst .kan konungen brusa upp över en eller annan egenmäktighet eller tadla, att B. ej kan reda sig själv eller att han fann utspisningsordningen otillräcklig, fastän konungen hade svårt att tro, »att folkit äte stort mere ther hos tig än flerestäds sker» (5 juni 1549). Men bläddrar man vidare i registraturet, visar det sig, att B:s krav gärna efter den första hettan prövas och ej sällan befinnas berättigade. En gång vaknar konungens misstänksamhet på allvar: svenska knektar, som kommenderats att arbeta på slottet, hade blivit otåliga över för låg betalning, och Gustav Vasa föreställde sig genast, att B. avsiktligt underhållit deras missnöje för att framtvinga en återgång »till hans landsmän och thet tyske sällskapet» (3 juni s.å.). Alla stormar drogo dock förbi, och B. erhöll även direkta bevis på sin konungs ynnest. Så fick han Gudmund Guldsmeds förfallna stenhus och gård i Vadstena (27 jan. 1549), gården Åby i nuvarande Gamleby socken kvitt och fri för alla årliga utskylder (18 .apr. 1554) samt Hyppinge i Östra Tollstads socken i Vifolka härad (K. konfirmationer 21 febr. 1587 och 21 maj 1594 enl. fogderäkenskapernas avkortningslängder).

Frånsett en notis, som visar, att B. underhöll förbindelser med fränder eller vänner i Tyskland och från dem stundom mottog nyheter av politiskt intresse, finnes ingen antydan om att han under sin Vadstenatid ingripit i rikets angelägenheter. Annat skulle förhållandet bliva under hans sista år. Sedan han nedlagt fogdebefattningen, kallades han (21 febr. 1555) till konungen och har,, då han åter framträder i källorna, återvänt till sitt förra yrke: som hövitsman för en skara ryttare får han nu (14 juli) borgläger på det slott, han själv byggt. Det är frestande att sammanställa denna, förändring i B:s liv med de hotande förvecklingarna med Ryssland, och i varje fall finna vi honom i slutet av året som »köken-mästare» i Finland i konungens personliga omgivning. Hans anseende inom armén är så stort, att Hans Larsson Björnram erinrade om hans större krigiska meriter för att själv bli fri från ett krävande uppdrag, och om konungen än menade, att den tyske hövitsmannens erfarenhet ej kunde ersätta Hans Larssons ortskunskap, hade han i stället ett annat ansvarsfullt värv i beredskap åt. B. I början av febr. ställdes nämligen denne vid sidan av Svante Sture, som då fick övertaga högsta befälet vid tavastländska gränsen. Källorna ge sedan en och annan notis om hans åtgöranden. Vi se, att han lönat krigsfolk, att han hämtat knektar i Sverige och att hans fortifikatoriska kunskaper alltjämt tagas i anspråk. Det kan ock fastslås, att hans ställning är framskjuten: jämte Nils Boije åtnjuter han den största fodringen, för åtta hästar, i furstendömet. Verksamheten i Finland förde B. i närmare beröring med hertig Johan, och inom kort har han inträtt i dennes tjänst. Häradshövdingebefattningen i Borgå län (1558) och en betydande förläning,. Kjulo gård och fjärding i Satakunda (1558 eller 1559), voro vittnesbörd om att han ägde både konungens och sin unge herres ynnest.

Då Sverige under trycket av det städse försämrade förhållandet, till Danmark under år 1558 med förökad iver sökte anknytning till de nordtyska småfurstarna, försökte Johan på eget bevåg att draga, fördelar av B:s förbindelser i hemlandet. Fadern fann den unge hertigens aktion illa planlagd (2 maj 1558), men att detta ej berodde på misstroende mot B., synes framgå därutav, att han själv på nyåret 1559 tänkte på att anställa värvningar i Nordtyskland genom »någre förståndige och trogne karlar, anten Jachin Bulgerin eller andre slike, som kundskap have met krigsfolk udi främmende nationer». Något värvningsuppdrag kom dock ej B. till del, men i stället blev hans ställning betydande under den invecklade situation, som skapades genom Eriks och Johans intrigfyllda särpolitik under faderns sista år. Sedan B. tagit livlig del i förberedelserna till Johans engelska resa och därunder även besökt Sverige, kvarlämnades han jämte Nils Boije som hertigens ställföreträdare i Finland. Redan tidigare hade han med mycken uppmärksamhet följt förhållandena på andra sidan finska viken och mottog regelbundna underrättelser därifrån genom en särskild kunskapare, konungens profoss Lars Berg. Tydligt är också, att han var starkt övertygad om vikten för Sverige av att vara med om den förestående delningen av Östersjöprovinserna. Han tröttnade ej att varna för faran för Finland, om Ryssland fick fast fot även söder om detta land, han utvecklade ivrigt den strategiska betydelsen av särskilt Revals förvärv, och han framhöll med en argumentering, som länge skulle förbliva en stående maxim i den svenska Östersjöpolitiken, att det vore bättre att möta fienden i andras land än i sitt eget. Alldeles klart är också, att han liksom hertigarna fann Gustav Vasas politik alltför försiktig. Hur djupt han var invigd i deras planer, känna vi ej, men den brevväxling, som Erik efter Johans avresa öppnade med honom, vittnar om det fullständigaste förtroende. Erik räknade på B. i två avseenden: dels skulle han tillhandahålla hertigdömets resurser för en djärvare lifländsk politik, som skulle ställa den gamle konungen inför ett fullbordat faktum, dels skulle han åt Erik utrusta skepp, som kunde brukas i Västersjön, tydligen vid Eriks tillämnade friarfärd. I båda avseendena svekos emellertid den otålige unge furstens förväntningar. Hertigdömets resurser voro ej av den art, att de kunde Täcka till för Eriks vittutseende projekt, och dessutom voro de då medtagna, genom kostnaderna för Johans resa. Men det är också troligt, att B. var lojal mot sin gamle herre. Han stod i livlig korrespondens även med konungen, och i ett utförligt brev av 10 mars 1560, där han starkt talade för en aktiv baltisk politik, rådde han Erik enträget och allvarligt att söka samförstånd med fadern. Strax därefter måste B. ha mottagit Gustav Vasas av sönernas lifländska intriger framkallade förbud att utföra Eriks befallningar (av 24 och 26 febr.), ty redan 14 mars meddelade han tronföljaren, att han numera intet kunde göra utan konungens befallning. Och då B. lydigt underrättade Gustav Vasa om den av Erik anbefallda skeppsutrustningen, förbjöd konungen (4 maj) med än större skärpa B. att göra hertigen till viljes. Därmed var B:s roll i det stora intrigspelet slut. Sin framskjutna ställning och sin herres förtroende synes han emellertid ha bevarat till sin död strax före årsskiftet 1561/62. — Ehuru B:s kvarlåtenskap i Magnus hertigdöme som danaarv gavs åt Johan Bern des (se denne), omtalas en Joakim Bulgrin, vilken senare tjänade i svenska, armén, såsom son till honom. (Munthe), och i en supplik till Karl IX av 15 jan. 1604, vari. »målsmännen» i en Zakarias Danielssons namn begärde, att myndlingen skulle bibehållas vid Hyppinge — som återkallats genom, hertigens brev 7 febr. 1599 —, kallas denne B:s dotters dotterson.

Författare

B. Boöthius; A. Hahr.

Källor och litteratur

Källor: Skrivelser från B. till Gustav Vasa, RA; räntekammarböcker och fogderäkenskaper, kammararkivet. — Quellen zur Geschichte des Untergangs. livländischer Selbständigheit, hrsg. von C. Schirren, 4—6 (1864—79); Kon. Gustaf den förstes registratur, 15—29 (1893—1916). — J. A. Almquist,. Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917—23); Cl. An-nerstedt, Grundläggningen af svenska väldet i Livland 1558—1563 (1868); G.. Anrep, Svenska adelns ättar-taflor, 3 (1862), s. 368; K. A. Bomansson, Hertig Johan och hans tid (1862); Per Brahe d. ä:s fortsättning af Peder Svarts. krönika, utg. af O. Ahnfelt, 2 (1897); N. Eden, Om centralregeringens orga-nisation under den äldre Vasatiden (1899); A. Hahr, Den äldre Vasatidens svenska borgar (1917); E. H. Kneschke, Neues allgemeines deutsches. Adelslexicon, 2 (1860); L. W:son Munthe, Kongl. fortifikationens historia, 1, 6: 1, 2 (1901—02, 1913—19); J. Siebmacher, Grosses und allg. Wappenbuch, 6: 9 (1894); A. Stille, Dackefejden och det s. k. slaget vid Åsunden (Hist. tidskr., 1907); G.. Upmark [d. ä.], Vadstena slott (Valda skrifter, 1901); G. Upmark, Om Gustaf Vasas hof (1912), s. 46 o. följ. — Se i övrigt:. K. Blomstedt, Henrik Klaupoika Horn, 1 (1921).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joakim (Jochim Jacob) Bulgrin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17144, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boöthius; A. Hahr.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17144
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joakim (Jochim Jacob) Bulgrin, urn:sbl:17144, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boöthius; A. Hahr.), hämtad 2024-04-20.