Meriter

2. Sven Bunge, den föregåendes brorson, greve till Beateberg, f. 5 nov. 1731 i Stockholm, d. 1 febr. 1801 därstädes. Föräldrar: statssekreteraren Henrik Bunge och Katarina Kristina Caménsköld. Student i Uppsala 1 apr. 1747. Auskultant i Svea hovrätt 22 dec. 1747; e. o. kanslist i utrikesexpeditionen 10 jan. 1749; hovjunkare 2 aug. s. å.; kommissionssekreterare i Paris 24 juli 1750; tf. chargé d'affaires därstädes juli 1755–dec. 1756; K. sekreterare 1756 (rådsprot. 1 apr. s. å.); envoyé i Köpenhamn 1760 (rådsprot. 24 och 27 nov.), men avsade sig befattningen; bevistade riksdagarna 1760/62–1771/72 och 1792 (ledamot av sekreta utskottet 1760–62, 1769–70 och 1771–72, av mindre sekreta deputationen 1760–62 och 1771–72, av sekreta handels- och manufakturdeputationen 1760–62 och av bergsdeputationen 1765–66 samt elektor 1792); e. o. kansliråd 13 juli 1762 (med lön enligt K. brev 6 sept. s. å.); hovkansler 11 sept 1769; riksråd 29 apr. 1773; greve 1 sept. 1782; ledamot av tf. regering 1788; erhöll avsked från riksrådsämbetet 18 maj 1789 (med ett års lön och pension från 1 juli 1790). BNO 1767; KNO 1769; sekreterare vid KMO s. å.–1773; LVA 1773 (preses 1774 och 1786); ledamot av Patriotiska sällskapet 22 jan. 1776 (ordförande 9 nov. s. å.).

Gift apr. 1761 med friherrinnan Elsa Beata Wrede af Elimä, f. 18 apr. 1734, f 24 jan. 1819, dotter till riksrådet friherre Fabian Wrede af Elimä.

Biografi

Sina lärospån inom diplomatien gjorde B. under Karl Fredrik och Ulrik Scheffer i Paris och förblev sedan speciellt protegerad av och nära lierad med dem. Den diplomatiska karriären fullföljde han emellertid ej, tydligen av ekonomiska skäl. År 1760 anmälde han sig nämligen själv som sökande till svenska ministerbefattningen i Köpenhamn men undanbad sig efter utnämningen denna hedrande befordran under framhållande av att lönen särskilt efter den svenska valutans fall vore otillräcklig och att ett med rikets värdighet överensstämmande »établissement» i den danska huvudstaden skulle förtära, vad som efter Parissejouren återstod av hans egendom. B:s befordran fortgick därefter inom kansliet och understöddes otvivelaktigt genom de meriter, han samtidigt förvärvade genom deltagande i riksdagspolitiken. Redan vid sin första riksdag, 1760–62, spelade han en viss roll som en av hattarnas yngre talangfulla krafter. Vid anfallet mot rådets utrikespolitik i mindre sekreta deputationen (30 jan. 1761) framträdde han sålunda till dess försvar och framlade under hänvisning till westfaliska fredens bestämmelser och den utrikespolitiska situationen de skäl, som verkat avgörande på rådets politik. I sekreta utskottet medgav han (5 febr.), att det ej vore i rikets intresse att binda sig i något »système» av »conquète», men hävdade, att de territoriella krav, som bidragit, till brytningen med Preussen, ej hade karaktär av erövringsplaner utan av ej uppfyllda rättsanspråk (»non adimpleta»).

Av symptomatiskt intresse är B:s ingripande i den näringspolitiska debatten. I likhet med sina gynnare bröderna Scheffer var han påverkad av de friare riktningar, som vid denna tid arbetade sig fram i den ekonomiska litteraturen utom och inom Sverige. Då vid riksdagen 1760–62 ämbetsverken och sekreta handels- och manufakturdeputationen, där B. hade plats, gjorde sig till målsmän för den traditionella tvångs- och regleringspolitiken i dess extremaste konsekvenser, kastade han sig in i diskussionen med ett märkligt anförande. Han utgick därvid från principen, att friheten var själen i alla näringsfång, och hävdade, att det var tvånget, som åstadkommit emigrationen och den folkbrist, man klagade över. Även vid riksdagen 1769–70 visade B. sitt intresse för de ekonomiska frågorna och skilde sig därvid från de gamla ledarna inom partiet. I motsats mot dessa, som i penningpolitiken inriktat sina strävanden på en realisation och därför ville hindra sedelstockens ansvällning, krävde han jämte åtskilliga meningsfränder, att banken åter skulle öppnas för lån på fastigheter.

Vid riksdagen 1769–70 framträdde B. som mössrådets fiende och hade vid följande riksmöte, 1771–72, nått ett rum bland hattarnas ledare. K. Kr. Gjörwell, som skötte partiets press, konfererade med B., som enligt hans uppgift hade hand om dess kassa. I striden om konungaförsäkran försvarade B. med iver adelns privilegier och uttalade sig för att ständerna skulle betyga konungen sin tacksamhet för hans ingripande 28 nov. 1771 i syfte att medla mellan stånden. B. var motståndare till mössornas utrikespolitik och särskilt till förbundet med Ryssland. Av sitt parti uppsattes han vid samma riksdag som rådskandidat men uteslöts av elektorerna. Vid revolutionen 1772 tjänade B. som mellanhand mellan konungen och de främmande ministrarna.

Vid A. von Fersens avgång ur rådet inkallades B. i detsamma och slöt sig där till bröderna Scheffer. Gjörwell talar i brev 1773 om deras triumvirat, som dock bröts genom A. J. von Höpkens inträde i rådet. B. fick säte på justitieavdelningen, som han tillhörde till rådets upplösning, men kallades även till konseljer i andra ärenden. Han deltog sålunda i finanskonseljerna och var bl. a. med om överläggningarna rörande Johan Liljencrantz' finansplan 1774, brännvinsregalet 1775 och myntrealisationen 1776. Sitt intresse för kreditmöjligheternas förbättring ådagalade han ånyo, då han (1774) uttalade sig för en utvidgning av generalassistanskontorets verksamhet. År 1776 motsatte han sig erkännande av Görtz' arvingars kronofordran. 1787 kallades han till den konselj, för vilken Gustav III framlade berättelsen om sin resa till Danmark (27 nov.). Ett tecken på den självständiga hållning, som B. intog gentemot konungen, var hans vägran samma år att mottaga kanslersvärdigheten vid K. M:ts orden. B. var nära lierad med Fredrik Sparre och gav i brev till honom 1788–89 oförbehållsamt uttryck åt sina stämningar under dessa kritiska år. I maj 1788 ser han i prinsens av Hessen ankomst en bekräftelse på förbindelsen mellan Sverige och Danmark. Den 27 maj tackar B. för underrättelser, som Sparre lämnat, och accepterar därvid den officiella versionen av krigsorsakerna: han hade, säger han, ej väntat sig så tydliga förebud och så kraftiga ansatser till ett tillämnat anfall från Ryssland, som under det turkiska kriget ej heller hade orsak att skaffa sig en ny fiende. Situationen föranledde B. till starkt rojalistiska och patriotiska uttalanden. Ryktena om officerarnas avskedstagande fann han »obehageliga». Den 15 aug. känner B., som nu vistades i huvudstaden och därifrån skildrade händelseutvecklingen för Sparre, vilken var på Åkerö, att anfallet på Fredrikshamn misslyckats, den 22 hade situationen förvärrats till den grad, att han ej vågade skildra den i brev utan uppmanade Sparre att infinna sig i Stockholm. Även under år 1789 föranledde den utrikespolitiska situationen. bl. a. förhållandet, till England och Preussen, B. till rätt pessimistiska reflexioner.

Det nödtvungna avskedet vid rådskammarens upplösning gick enligt Olof Wallquist B. djupt till sinnes. Han nämndes bland de riksråd, som ursprungligen voro påtänkta att alternerande insättas i den nybildade högsta domstolen. När B. infann sig vid riksdagen i Gävle 1792, sökte man intala Gustav III, att han kom för att framträda såsom ledare av oppositionen. Grundlösheten av dessa rykten erfor emellertid Elis Schröderheim vid direkt hänvändelsetill B., och på riddarhuset väckte denne förslag, att ständerna genom deputation skulle avlägga tacksägelse till konungen för hans »landsfaderliga möda» vid kronprinsens »ypperliga uppfostran». Enligt J. von Engeström avstyrkte B., som av G. M. Armfelt fått kännedom om konungens planer på en representationsförändring, desamma under framhållande av att sinnena voro i för stark jäsning.

I hovlivet deltog B. ständigt, och hans sällskapstalanger gjorde honom väl lämpad därtill. Enligt Schröderheim berättade han »artigt men långt, talte bra men oupphörligt». Han visade enligt samme sagesman intresse för de politiska spörsmålen »men lade själv aldrig handen vid arbetet». Som förman var han högt skattad. B. tillhörde de rådsherrar, som hade vetenskapliga intressen, och ägde även ett vackert bibliotek. År 1771 inköpte B. godset Beateberg i Stockholms län, där ett stålmanufakturverk anlades 1794.

Författare

Erik Naumann.

Arkivuppgifter

Ett mindre antal brev till B. förvaras i riksarkivet samt Ljungby. Brev från honom finnas i riksarkivet bl. a. Tessin och, i stort antal, till Fredrik Sparre.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Parentation öfver öfverståth. frih. Jak. Albrecht von Lantingshausen 15 dec. 1769 (Alm. tidningar 1770, N:o 69, 70, 72, 74, 76). — Tal innehållande några anmärkningar vid landthushållningen, hållet uti H ans K. Maj: ts höga öfvervaro i Vetenskaps academien vid prassidii ned-läggande, den 4 febr. 1775. Sthm 1775. 20 s.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. (fullm.), rådsprot., grevebrevet, kanslikollegiets prot. och ink. skrivelser E IV vol. 87, biographica, allt i RA. — G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar, utg. af E. V. Montan, 1—2 (1877—78); J. von Enge-ström, Hist. anteckningar och bref, utg. af E. V. Montan (1877); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 2 (1903); A. J. von Höpken, Skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1—2 (1890—93); E. Schröderheim, Skrifter till kon. Gustaf III: s historia, utg. af Elof Tegnér (1892); En Stockholmskrönika ur C. C. Gjörwells bref, utg. av O. Sylwan (1920); O. Wallqvist, Berättelse om riksdagen i Stockholm 1789 (Hist. handl., 5, 1866). — J. A. Almquist, Riksdagen i Gefle 1792 (1895); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 5, 6 (1900—01); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—3 (1885—1905); O. Sylwan, Sv. pressens historia till statshvälf-minjren 1772 H8961. s. 465.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Bunge, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17149, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17149
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Bunge, urn:sbl:17149, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-11-08.