Meriter

1. Herman von Burghausen, före adlandet von Husen, f. i Estland, d. 4 dec. 1676 i slaget vid Lund. Föräldrar: kaptenen Hans von Husen och hans hustru, född Toll. Inträdde i svensk krigstjänst 1639; korpral vid Åbo och Björneborgs läns kavalleriregemente; löjtnant vid Åbo läns infanteriregemente 1644; kapten vid Viborgs läns dragonregemente 1649; erhöll donation på Moiniemi säteri (21 1/3 skattemarker) i Kerimäki socken i Savolaks 30 okt. 1650 (stadfäst och förbättrat 11 nov. 1652 och 3 maj 1665); adlad 20 okt. 1652; bevistade riksdagarna 1652, 1668 (ledamot av deputationen över K. M:ts proposition och av utskottet över reduktionsaffärerna) och 1672 (ledamot av utskottet ang. kontributionen); major 1657; överstelöjtnant 26 maj 1659; erhöll K. M:ts tillstånd att värva en skvadron dragoner i Savolaks 22 febr. 1665; överste för detta s. k. andra viborgska dragonregementet (nya karelska dragonregementet) 23 maj 1667.

Gift med Helena von Strassburg, dotter till ryttmästaren Joakim von Strassburg.

Biografi

Följande sin faders exempel ägnade sig B. »alltifrån sin blåtta barndom» åt den svenska krigstjänsten, och för den svenska saken offrade han slutligen sitt liv på slagfältet. B. inträdde i svensk tjänst under trettioåriga krigets senare skede, och inledde redan från början som kavallerikorpral och infanterilöjtnant de finska förbindelser, som senare skulle bli bestämmande för hans levnad. Efter krigets slut återgick han 1649 till kavalleriet. Genom sin officerstjänst vid Viborgs läns kavalleriregemente och genom donationen av Moiniemi säteri i Kerimäki socken 1650 blev han varaktigt knuten till östra Finland och intog i denna den svenska kulturens utpost mot öster en framskjuten ställning, som även fann uttryck i hans adlande (1652). Sitt anseende befäste han ytterligare genom ett hedrande deltagande i Karl X Gustavs ryska krig.

Den 22 febr. 1665 erhöll B. av förmyndarregeringen tillstånd att genom ödeshemmans upplåtande under frihets villkor värva en skvadron dragoner. Detta var upprinnelsen till det sedan så ryktbara, av B. värvade andra viborgska eller burghausenska dragonregementet, vars överste B. blev 1667 och bland vars officerare funnos flera B: s släktingar, vänner och grannar. I aug. 1665 voro redan 200 öde skattehemman upplåtna, men sedan gick värvningen långsammare. I aug. 1666 räknade man 216 man och i mars 1668 något över 300 man. Redan i okt. 1665 började B. emellertid klaga över rymningar, och i jan. 1666 måste han avkyla krigskollegiets förhoppning, att de nyvärvade dragonerna skulle kunna brukas vid gränsen. De voro därtill ovilliga, ty deras gårdar hade vanligen så länge stått öde, att de voro skogbevuxna och utan bostäder, vadan de enligt B:s utsago hade svårt att komma igång, allra helst som de »äro och mestadelen ensamme karlar». Regementet räknade 1672 fem kompanier och hade året därpå en vit och fyra svarta fanor med Savolaks båge och pil. Det benämndes fördenskull stundom »de svarta fanorna». Två kompanier blevo 1672 överförda till Pommern och- underställdes överste B. Kr. Wangelins regemente.

Vid krigsutbrottet 1675 räknade B: s regemente tolv kompanier. Kommande närmast från Västergötland ställde det vid den stora mönstringen vid Markaryd 24 okt. 1676 upp fyra skvadroner dragoner på 724 man, vilka ingingo i den armé, med vilken Karl XI ryckte ned genom Skåne. I slaget vid Lund 4 dec. 1676 fingo så de burghausenska dragonerna sitt elddop och sin undergång. De hade sin plats på vänstra flygeln med två skvadroner i första träffen under generallöjtnant J. Galle och en skvadron i andra träffen under generalmajor J. B. Schönleben. En skvadron tillhörde centerns andra träff. När den vänstra flygeln under centerns marsch söder ut mot Lund fick order att rycka upp till vänster om denna för att skydda den mot danska anfall österifrån, blev den själv häftigt anfallen av danskarnas högra flygel öster om Vallkärra och Nöbbe-löv. Anfallets häftighet förorsakade oordningar vid de nödvändiga frontförändringarna, och B: s dragoner och västgöta ryttare blevo därvid skilda från de övriga delarna av vänstra flygeln. Ingendera var redo att möta attacken, och B: s dragoner, vilka stredo till fots, stodo sig särskilt slätt mot övermakten, enär de saknade fotfolkets viktigaste försvarsvapen, den långa piken. Under stridens hetta blevo de dessutom skilda även från västgöta ryttare, och kampen slutade med att de flesta stupade, bland dem B. själv, och deras sex fanor föllo i fiendens händer. Endast ett fåtal lyckades slå sig igenom och rädda sig. De burghausenska dragonernas hjältemodiga strid hade emellertid avvänt fiendens uppmärksamhet från de övriga skvadronerna på vänstra flygeln, och dessa fingo därigenom tid att ordna sig till slagets fortsättning, vilket utan tvivel starkt bidrog till den lyckliga utgången.

I sin födelsebygd Estland ägde B. godset Kotko i Petves socken i Narva län. Av svenska kronan erhöll han därjämte ett antal donationer i den bygd, där hans militära befäl var förlagt, sydöstra Finland. Moiniemi säteri i Kerimäki socken i Savolaks (21 1/3 skattemarker), som han erhöll på Norrköpings besluts villkor (30 okt. 1650), utökades i samband med B: s adlande med 20 skattehemman i Sääminge socken och 2 hemman i Kerimäki i Savolaks (10 okt. 1652). Hans donationer (samt vederlagshemman för de av de donerade hemmanen, som voro graverade) konfirmerades 12 dec. 1664, och donationsräntorna uppgingo då till ett belopp av 71 dlr, varav dock fjärdeparten, eller 17 dlr, reducerades följande år. I samband med den ovannämnda resolutionen 22 febr. 1665 på dragonvärvningen erhöll B. 3 apr. s. å. på Norrköpings besluts villkor Haa-paniemi äng i Rantasalmi socken samt 2 3/4 skattemarker i Sääminge socken, 2 i Kerimäki och 2 i Mola socken. När han lämnade sitt gamla regemente för att bli överste för sitt eget nyvärvade, fick han 19 aug. 1668 sju ödeshemman i Mola socken och 30 mars 1675 ytterligare tre hemman. Av sin svägerska Margareta Kroger förvärvade han sistnämnda år sätesgården Tagerberg med underlydande gårdar i Settingby samt ett hemman i Kerimäki (K; konfirmation 26 okt. 1675). Slutligen erhöll B. 17 apr. 1676 ladugården; Hannolanpelto i Kerimäki under en dragonrusttjänst.

Författare

B. Linden.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., krigshist. saml. XVIII: 3 och 5, skrivelser till M. G. de la Gardie och Bengt Horn, allt i RA; reduktionskollegiets akt n:o 133 och likvidationer: hären 1620—80: B. 22, kammat arkivet; krigskollegiets prot., registr. samt brevböcker 1663—76, styrkebesked och regementsräkningar för andra viborgska dragonregementet, krigsarkivet. — Riddersk. och adelns riksdagsprotokoll, 1652—54, 1668 och 1672 (1873, 1893, 1894). — G. Björlin, Kriget mot Danmark 1675—1679 (1885); T. Carpelan, Finsk bigr. handbok, 1 (1903); N. P. Jensen, Den skaanske Krig (1900); J. Mankell, Uppgifter rör. svenska krigsmagtens styrka, sammansättning och fördelning sedan slutet af 1500-talet (1865), n:o 430—32; T. J. Petrelli, Anteckningar om svenska och finska fanor och standar (1892). — Se i övrigt: O. Durchman. von Hausen (Geneal. samf. i Finland Årsskrift, 1924).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Burghausen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17181, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Linden.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17181
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Burghausen, von, urn:sbl:17181, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Linden.), hämtad 2024-04-20.