Meriter

Dalström, Anna Maria Katarina (Kata), f. Carlberg, f. 18 dec. 1858 på Emtöholm i Dalhems församling, Kalmar stift, d. 11 dec. 1923 i Stockholm. Föräldrar: professorn Johan Oskar Carlberg (se denne) och Maria Augusta Carlswärd. Elev i Emilie Risbergs elementarskola i Örebro 1868—72; idkade därefter en kort tid studier för studentexamen. Flyttade till Bångbro i Ljusnarsbergs socken 1868 samt efter sitt giftermål till Hultsfred 1878, till Stockholm 1884, till Visby 1888, till Näsbyholms gods i Fryele församling 1890, till Stockholm 1894. — Ledamot av föreningen Arbetsstugor för barn i Stockholm 1886 och av Kvinnoklubben 1887; en av stiftarna av Katarina arbetsstuga jan. 1887 och styrelseledamot därstädes; ledamot av den socialistiska sammanslutningen Stockholms allmänna kvinnoklubb 1894 och av Nykterhetsorden Verdandi 1894; idkade föreläsningsverksamhet 1889—96; medarbetare i tidningar och tidskrifter (Socialdemokraten, Stormklockan från 1908, Politiken från 1917 m. fl.); resetalare för socialdemokratiska partiet från 1894; deltog i socialdemokratiska partikongresserna i Stockholm 1897 och i Malmö 1900 samt i Stockholm apr. 1902 (extra »storstrejkskongressen» för allmän rösträtt och var därefter ledamot av storstrejksutskottet), febr. 1905, maj—juni 1908 och apr. 1911; ombud för västsömmerskorna vid landsorganisationens konstituerande kongress 1898; ledamot av socialdemokratiska partiets distriktsstyrelse i Stockholm 1898—99 och av partistyrelsens verkställande utskott 1900—05; agitator för socialdemokratiska ungdomsförbundet från 1903; ombud vid socialistiska världskongressen i Köpenhamn 1910; företog en agitationsresa i Norge 1913; ombud för Kiruna socialdemokratiska kvinnoklubb vid socialdemokratiska vänsterns konstituerande kongress i Stockholm 13—16 maj 1917 (ledamot av kongressens dechargeutskott) och valdes samtidigt till suppleant i socialdemokratiska vänsterns arbetsutskott; ledamot av Sveriges socialdemokratiska vänsterpartis arbets- utskott juni 1918—juni 1919; bevistade partiets tredje kongress i Stockholm 12—16 juni 1919; ombud vid den kommunistiska världskongressen i Moskva 1920; suppleant i Sveriges kommunistiska partis arbetsutskott vid partiets första kongress 1921; ombud vid det norska arbetarpartiets kongress i Kristiania mars 1921; bevistade kommunistiska partiets andra kongress i Stockholm 10—13 maj 1923 och valdes där till ledamot av partiets arbetsutskott.

Gift 10 okt. 1878 i Ljusnarsberg med civilingenjören Gustav Mauritz Dalström, f. 22 aug. 1837, d. 8 maj 1906.

Biografi

K. D. har av någon blivit kallad »den svenska socialistiska, arbetarrörelsens moder». Åtminstone i den bemärkelsen är detta omdöme riktigt, att hon var den socialistiska rörelsens äldsta och mest ryktbara kvinnliga agitator i Sverige. Redan under sin skoltid starkt oppositionell mot skoldisciplin, lärarauktoritet och gängse åsikter fördes hon genom studiet av radikala skrifter, personliga upplevelser och umgänge med radikala personligheter ur åttiotalets skilda intellektuella och politiska kretsar alltmer åt vänster. Särskilt torde hon ha rönt inflytande från Ellen Key, Knut Wicksell och Fridtjuv Berg. Hon intresserade sig under åttiotalet mest för barn- och uppfostringsfrågor samt kulturhistoriska studier. År 1884 åhörde hon ett föredrag av Aug. Palm och började därefter studera socialistiska skrifter. Sedan hon trätt i närmare förbindelse med den spirande socialistiska arbetarrörelsens ledare, särskilt Hj. Branting och Fredrik Sterky, anslöt hon sig 1893 till socialdemokratien, där hon till en början ägnade sig åt att organisera arbetarkvinnorna. Efter hand övertog hon allt fler uppgifter, särskilt uppträdde hon som socialistisk agitator inom fackföreningsrörelsen, på vars vänstra sida hon befann sig. Alltifrån sekelskiftet företog hon omfattande agitationsresor i landsorten. Bland textilarbetarna, järnvägsbyggnadsarbetarna (»rallarna»), stenhuggarna, gruvarbetarna och järnbruksarbetarna var hennes väckande, alltmer entusiastiska och häftiga agitation kraftigt märkbar. Inom det socialdemokratiska partiet, vars ledning hon omkring sekelskiftet tillhörde, bekämpade hon till en början energiskt den av Hinke Bergegren (se denne) ledda ungsocialistiska oppositionen och stod vid Brantings och ledningens sida, dock med starkt betonande av att hon icke var vän av några eftergifter åt borgerligt håll eller önskade någon urvattning av socialdemokratien; det var mot de anarkiserande tendenserna hos den dåtida oppositionen inom arbetarrörelsen, hon vände sig. Hon var en avgjord anhängare av den politiska storstrejken som medel att erövra den allmänna rösträtten. Sedan socialdemokratien uteslutit den anarkiserande riktningen ur partiet, gick hennes politiska utveckling alltmera åt vänster. Hennes agitation, som så småningom omspände alla arbetarrörelsens grenar och områden, fick med de skärpta politiska, och fackliga striderna under 1900-talets första decennium en alltmera aggressiv karaktär. Hennes eldiga temperament och okuvliga energi i förening med ett stort personligt mod, drastisk talarkonst och folkligt umgängessätt gjorde henne till en av rörelsens allra mest populära talare och dess framgångsrikaste agitator. Hennes förmåga att elda massorna och förmå dem att hålla ut i en ibland ojämn och nästan hopplös strid var mycket ovanlig och ledde särskilt under de oroliga aprildagarna 1902 och storstrejken 1909 till konflikter med myndigheterna. Då såväl arbetarna som deras ledare efter nederlaget 1909 syntes henne förlora modet och visa tendenser att överge den klasskampens väg, sohi Marx och Engels utstakat och vilken hon aldrig slutade att förkunna som den enda riktiga för arbetarklassen, slöt hon sig till den oppositionella falang, som uppstått omkring tidningen »Stormklockan». Med denna vänsterbetonade riktning höll hon samman ända till sin död, ehuru den undergick ganska skiftande öden.

Då K. D. under världskriget fann socialdemokratien i de flesta länder vacklande och »socialpatriotisk», anslöt hon sig 1915 till det s. k. »Zimmerwaldförbundet», en antikrigisk och revolutionär sammanslutning av radikala socialister i olika, länder, vilken proklamerade öppen kamp mot kriget och regeringarna och som särskilt i Ryssland men även i andra länder förde till massresningar och revolutionära rörelser. Under dessa år var hon ivrigt verksam för att i Sverige uppbygga ett mera radikalt betonat arbetareparti än det socialdemokratiska. 1917 lämnade hon detta och övergick till det av Kari Lindhagen, Z. Höglund, Fabian Månsson, Ivar Wennerström m. fl. startade socialdemokratiska vänsterpartiet. Som en mycket populär agitator deltog hon i de massrörelser i vårt land, som under 1917—18 ledde fram till det s. k. demokratiska genombrottet. Under dessa häftiga politiska fejder kom hon i en alltmer utpräglad motsättning till sina forna meningsfränder Hj. Branting och F. V. Thorsson.

Liksom så många andra av sina samtida inom arbetarrörelsen hyste K. D. en livlig förhoppning, att den ryska revolutionen skulle utveckla sig till en världsomfattande social omvälvning. Hon anslöt sig till den av de ryska bolsjevikerna skapade Kommunistiska internationalen, men hon kunde aldrig förlika sig med Moskvas hänsynslösa och odemokratiska metoder och splittringsverksamhet inom arbetarorganisationerna. På den revolutionära världskongressen i Moskva 1920, där hon för övrigt hyllades som en av den internationella arbetarrörelsens veteraner, gjorde hon flera invändningar. Vid det socialdemokratiska vänsterpartiets splittring 1921 tillhörde hon visserligen den yttersta vänstern, det kommunistiska partiet, men då den ryska kommunismen alltmer avlägsnade sig från vad hon höll för den riktiga socialismen och då sönderfallandet inom de kommunistiska partierna i Västeuropa började ge sig till känna, intog hon från 1922 en alltmer oppositionell ställning och följde den riktning, som med Z. Höglund som ledare strax efter hennes död återknöt förbindelsen med det socialdemokratiska partiet. Bestämmande för hennes hållning var särskilt bolsjevikernas strävan att påtvinga rörelsen en ateistisk prägel.

Att K. D. med sådan styrka reagerade mot en ateistisk partistämpel sammanhängde med hennes kristligt-kommunistiska och tolstoyanska åskådning. Hon hade tidigare genomgått en religiös kris, som förde henne till att studera kristendomens uppkomst och utveckling. Hon blev en lidelsefull motståndare till den officiella kristendomen, till de kristna dogmerna och statskyrkorna. Hon såg i Kristus en social och etisk upprorsman, i kyrkofurstar och präster den ursprungliga kristendomens fiender och förfalskare, och hon öppnade 1905 mot dem ett hänsynslöst fälttåg. När motståndarna till henne ställde frågan: »Kan en kristen vara socialist?» svarade hon med en motfråga: »Kan en kapitalist vara kristen?» Under flera år höll hon nästan dagliga föredrag i alla landets delar över dessa ämnen under stort tillopp av åhörare. År 1907 spikade hon (enligt traditionen) efter Luthers föredöme upp sina teser på kyrkporten i Åmål, enligt en annan uppgift på en port till Folkets hus i Arvika; och hon höll 9 apr. 1907 i Vansäter i Hälsingland den ryktbara disputationen med komminister David Granqvist om kristendom och socialism. Efter hand fick hennes »urkristendom» en alltmera österländsk, särskilt buddistisk betoning, och mot slutet av sitt liv förklarade hon sig vara en övertygad buddist. I vissa avseenden företer hennes religiösa utveckling beröringspunkter med Annie Besants.

Även däri är hon lik Annie Besant, att hon lidelsefullt älskade konsten. Hon gjorde under olika tider vallfärder till de stora konstmuseerna i Europa; med aldrig tröttnande intresse förde hon de unga arbetarna till nationalmuseum, hon inpräntade vördnad för konsten och kärlek till konstnärerna, hon höll hela serier av föreläsningar om svenska och utländska mästare och skrev vid olika tider och i olika tidningar uppsatser om konst.

Ehuru eldande och gripande som talare var K. D. ganska obetydlig som skriftställare och stilist. Hennes skrifter innehålla icke några nya eller banbrytande tankar och göra ett föga ovanligt intryck. Starkast verka de genom sin naiva och okonstlade enkelhet. Men plötsligt reser sig ur det alldagliga ordvalet ett dräpande slagord, springer i dagen ett glittrande, solbelyst källsprång. När i talarstolen enkelheten förmälde sig med lidelse och hjärtats värme, med drastisk replikkonst och snabba värjstötar, var det hon hembar sina osedvanliga triumfer, vilka i folkfantasien slutligen antogo legendariska proportioner. Under hennes senare år vandrade folk, särskilt i Norrland, ända till tiotals mil genom skogarna för att höra henne, och hennes skrifter spriddes i mycket stora upplagor.

Till sin karaktär var K. D. öppen, modig, ej sällan övermodig, glad i att fakta, fylld av en brinnande entusiasm och en oomkullrunkelig tro på det rättfärdiga i sin kamp, sina åsikters styrka och sin saks triumf till sist. Optimismen var ett synnerligen framträdande drag i hennes andliga fysionomi. Hon kunde för den saks skull, för vilken hon stred, fördraga vilka strapatser och mödor, trotsa vilka faror som helst. Hon måste alltid vara i täten. Hon saknade icke ärelystnad; hon var snarare äregirig till sin natur än motsatsen. Hon trodde sig icke sakna sinne far taktiska finter och beräkningar i de politiska striderna, men den atmosfär av politiskt kvalm, som hon. tyckte sig finna i huvudstaden, gjorde, att hon städse längtade ut till landsbygden, där hon icke blott hade renare luft utan även  skar sina vackraste lagrar. K. D. var en synnerligen flärdlös, enkel, i högsta grad anspråkslös människa, sällskaplig och vänfast. Vid hennes begravning vittnade en mindre vanlig anslutning om den ställning, hon kommit att intaga i folkmedvetandet.

Författare

 Fredrik Ström

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nordiska gudasagor berättade för barn och ungdom. Med orig.-teckningar af V. Andrén. Sthm 1887. 120 s., 11 pl. Ny, omarb. uppl. Sthm 1904. (3), 141, (2) s., 11 pl. — Nordiska hjeltesagor för ungdom. Sthm 1889. (4), 224 s. 2: a uppl. Sthm 1894. (4), 224 s. [Senare jämväl utg. i en 3:e uppl. och utökade med en ny saml.:] Nordiska hjältesagor berättade för barn och ungdom. Saml. 1. 3:e uppl. Sthm 1905. (4), 224 s. Saml. 2. Sthm 1906. (6), 150, (1) s. — Illustrerad naturhistorisk läsebok för skolor och sjelfstudium. Under medverkan af flere skolman utg. 1*. Däggdjur. Visby 1890. Lit. 8: o (4), 131, (1) s. — Grekiska guda- och hjältesagor berättade för ungdomen. Sthm 1893. (4), 379, (5) s. — Hemundervisning (Verdandi, Årg. 11, 1893, s. 9—16). — Vår fornnordiska gudasaga i sammandrag. Med illustrationer af V. Andrén. Sthm 1894. (8), 144 s., 4 pl. (Wilh. Billes ungdomsbibliotek, 5.) — Luther och de lifegne. Sthm 1898. 12 s. (Sv. folkets öreskrifter, N:o 32.) — Till arbetareklassens kvinnor. Malmö 1899. 8 s., Nya uppl. Sthm 1906, Hälsingborg 1908 o. 1909. 8 s. — Ferdinand Lassalle. Sthm 1905. 27 s. (Silhuetter ur arbetarrörelsens historia, 1.) — Socialdemokrati och anarkism. Malmö 1905. 51 s. Ny uppl. Malmö 1906. 48 s. (Socialdemokr. ungdomsförb. agitationsskrift N:o.5.) — Kan en kristen vara socialdemokrat? Disputation hållen den 9 apr. 1907 i Vansäter mellan fru Kata ¦Dalström och komminister D. Granqvist. Gävle 1907. 16 s. (Ur Arbetarbladet.) 2: a uppl. Göteborg (tr. Karlstad) 1907. 23 s. 4:e uppl. Lysekil 1908. 23 s. — Kan en kristen vara socialdemokrat? Offentligt samtal i Vansäter, Söderala, den 9 april 1907 mellan fru Kata Dalström och komminister Dav. Granqvist enligt stenografiskt referat... Utg. av Dav. Granqvist. Upps. (tr. Söderhamn) 1907. 16: o 53 s. — Skolan och prästväldet. Föredrag. Karlstad 1907. 32 s. 2: a omarb. o. tillökade uppl. Lysekil 1912. 23 s. — Leo Tolstoy som kristen samhällsreformator. Karlstad 1908. 32 s. (Silhuetter av mänsklighetens stormän, 1.) — Tvänne krigsförklaringar. Kata Dalström mot O. Hermelin. Karlstad 1908. 7 s. — Föredrag af fru Kata Dalström öfver partiprogrammet. Sthm 1908. 19 s. — Nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens inbördes ställning. Lysekil 1908. 12 s. — Bildning och klasskamp. Lysekil 1909. 18 s. [Sammantr. med Fab. Månsson, Vid kunskapens träd. Lysekil 1909. 6 s.j — Vargaflockens moral. Ett minne från storstrejken. Malmö 1910. 15 s. (Frams broschyr N:o 37.) — Socialistiska framtidskonturer. Sthm (tr. Lysekil) 1912. 14 s. — Det kristna dogmsystemet och vår tid. Sthm 1914. 48 s. 2: a omarb. uppl. Sthm 1922. 54 s. — Härjar-tåg kors och tvärs genom Sverige. 1*. Aren 1900—1903. Sthm 1914. 160 s., 1 portr. [Tidigare publicerade i dagspressen, särsk. i Ny tid.] — Blad ur de lagliga stöldernas historia. (Avvittringarna, stockfångstprivilegierna, rekogni-tionsskogarna m. m.) Lysekil 1914. 29 s. ¦—¦ [Enquéte-svar] (Sympatierna i världskriget, Sthm 1916, s. 9—12). — Kvinnorna och det kommunala arbetet (Morgonbris, 1916). — Robert Owen. Utopisten och reformatorn. Sthm 1917. 25 s. (Historiskt bildergalleri. Fredens och frihetens stormän, 2.) — Den röda ungdomens kulturkamp. Sthm 1917. 30 s. Ny uppl. Sthm 1921. 27 s. [I uppl. 1917 ingår som inledn., s. 3—6, Fab. Månssons dikt 'Vid kunskapens träd'.] — De ryska bolsjevikerna och den sociala revolutionen. Oskarshamn 1918. 30 s. —¦ Arbetarklassens Ryssland. Något om de sociala och kulturella reformerna i Sovjetrepubliken. . En sammanfattning av K. D—m. Sthm (tr. Oskarshamn) 1918. 20 s. (Anon.) — Vad vill kommunismen? Ett ord till kvinnorna. Sthm(tr. Oskarshamn) 1919. 16 s. — Brahmaismen, buddhismen och teosofin. Tre föreläsningar vintern 1922. Sthm 1923. 74 s. —¦ Artiklar i den socialdemokratiska pressen. —¦ Artiklar av K. D. i skilda ämnen äro därjämte intagna i Minnesskrift över Kata Dalström, Sthm 1929, s. 43—71.

Översatt: K. Marx & Fr. Engels, Det kommunistiska manifestet, öfvers. 1886 af Axel Danielsson. Öfvers. reviderad och fullst. af Kata Dalström 1903. Sthm 1903. 37 s. [Med en efterskrift av Hj. Branting. 3 s.] Ny uppl. Sthm (tr. Hälsingborg) 1909. 41 s. [Med efterskrift av Hj. Branting. 3 s.j — Kr. Janson, Jesus och arbetarna. Föredrag. Sthm (tr. Malmö) 1899. 19 s. Nya uppl. 1903, 1905, 1906, 1909. — R. Blatchford, Tre öppna bref till en biskop om socialismen. Sthm 1899. 22 s. [Sammantr. med K. Tengdahi, Hvarför organisera vi oss? 2 s.[

Källor och litteratur

Källor: Minnesanteckningar av samt brev till och från K. D., tillhöriga fru Elsa Söderberg, f. Dalström, Stockholm; Socialdemokratiska arbetarepartiets, Socialdemokratiska vänsterpartiets, Kommunistiska partiets, Socialdemokratiska ungdomsförbundets, Svenska landsorganisationens och Svenska textil-arbetareförbundets kongressprotokoll 1889—1923. —Socialdemokratiska partistyrelsens årsredogörelser 1894—-1900; tidningen Socialdemokraten 1887— 1923, Fram 1903—10, Stormklockan 1908—22, Folkets dagblad Politiken 1917—23, Svaret 1909, Ny tid 1904—15 m. fl.; Z. Höglund, Hjalmar Branting och hans livsgärning (1929); Landsorganisationens första kvartssekel 1898—1923. Minnesskrift (1923); G. Magnusson, Socialdemokratien i Sverige (1920—22); Minnesskrift över Kata Dalström, red. av Maja Björkman-Broberg (1929); H. F. Spak, Kata Dalström. En minnesskrift (1924); F. Ström, Kata Dalströms liv, öden och äventyr, H. 1 o. följ. (1930 o. följ.). Fredrik Ström.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anna Maria Katarina (Kata) Dalström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17232, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Ström), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17232
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anna Maria Katarina (Kata) Dalström, urn:sbl:17232, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Ström), hämtad 2024-04-19.