Meriter

1. Joakim (Jakob) Danckwardt, f. 8 sept. 1565 i Lybeck, d. 16 maj 1648 i Nyköping. Föräldrar: handelsmannen Henrik Danckwardt och hans hustru Katarina Danckwardt. Flyttade 1577 till Nyköping; tjänade i tre år hos borgmästaren därstädes Jon Olofsson och i fyra år hos handelsmannen Klas Bagare; borgare i Nyköping 1587 eller 1588; rådman därstädes 1610; politieborgmästare 1614; arrenderade på 1620-talet i stor utsträckning kronoinkomster av olika slag (se nedan); ombud för Nyköpings stad vid riksdagar och möten; en av direktörerna för fartygsutrustningen till skeppskompaniet i Nyköping 27 jan. 1629; avsade sig under åberopande av sin höga ålder borgmästarämbetet under processen med Nils Topridder 2 maj 1636 (Liber causarum 77:4 fol. 39) men synes sedermera ha återtagit detsamma; tillika postförvaltare i Nyköping 1636—38.

Gift 1) 1591 med Brita Olofsdotter, f. 1565, d. 1615, dotter till kyrkoherden i Danmarks församling Olof Hansson; 2) dec. 1616 med Abelonia Becker, d. 1618, dotter till handelsmannen Peter Becker i Lybeck; 3) 2 jan. 1620 med Katarina Vastesdotter, f. 1596, d. 1650, dotter till rådmannen i Stockholm Väste Eriksson.

Biografi

Nyköping spelade kring sekelskiftet 1600 en viktig roll i handelshistorien. Liksom de andra Östersjöstäderna nedanför Stockholm ägde staden ett gynnat avsättningsläge, så länge de nordtyska handelsstäderna voro Sveriges främsta avnämare. Vad de sydligare kustområdena avkastade av sådana eftersökta exportvaror som säd, smör, hudar, tjära och trä vägde med handelns dåvarande ringa omfattning tungt i riksexporten. För Nyköpings del tillkom, att staden var medelpunkten för de sörmländska metallindustrierna, vilka tack vare hertig Karls energi moderniserades och uppdrevos till allt större mångsidighet och avkastning. Landskapets egna produkter utökades därjämte genom tillförsel från Bergslagen och de bottniska landskapen. Metaller, särskilt osmundsjärn som köptes i uppstäderna och koppar, fördes över Mälaren och förbi Södertälje till Nyköping för att exporteras eller ytterligare förädlas, och stadens Norrlands- och Fmlandshandel var en så stående företeelse, att den redovisades i ett särskilt konto i tullräkenskaperna. Även importen hade goda förutsättningar. Betydande varukvantiteter fordrades för bergslagsaffärerna och den bottniska handeln. Det lilla hovet i staden och den talrika adeln i provinsen konsumerade stora mängder lyx- och kramvaror, specerier, främmande drycker, utländska tyger och dylikt. Under det skede, som här sysselsätter oss, utsträcktes de regelbundna förbindelserna särskilt tack vare hertigens initiativ och föredöme även till Holland. Men av gammalt dominerade tyskarna helt i Nyköpings handel och utgjorde även en framträdande del av stadens borgerskap.

Denna det tyska elementets stora roll ger bakgrunden till D: s historia. Fadern, som i likpredikan över sonen med tidens stereotypa uttryckssätt kallas »en förnämlig handelsman», var borgare i Lybeck. Förmodligen hade han förbindelser med Nyköping, kanske, såsom ovan framhållits, också släkt där. Tidigt faderlös sändes D. vid tolv års ålder av modern till den sörmländska residensstaden och sattes där i handelslära. Redan vid unga år blev han sin egen. På sommaren 1587, då han var tjuguett år, uppträder han i tullräkenskaperna med små varuposter, och sedan växer hans rörelse stadigt. Han handlade med de vanliga varuslagen, exporterade främst osmundsjärn, spannmål och hudar, införde salt, tyger, öl, specerier, äpplen i stora kvantiteter osv.; framför allt importerade hån enligt egna uppgifter öl åt hovet och snart sagt hela provinsens adel, men denna rörelse kan man ej följa i tullräkenskaperna, då drottningens och adelns tullfria gods först efter en räfst 1613 fullständigt redovisas. Sedan D. 1610 blivit rådman, arrenderade han 1613 jämte några kolleger stadens »källarfrihet», dvs. en för rådspersonernas avlöning avsedd tullfrihet på främmande drycker, som ut-skänktes i rådhuskällaren — ett arrende, som fortsatte i decennier. Med tiden skaffade D. sig också egna fartyg; i hans senare avräkningar med kronan ingår ganska regelbundet ersättning för fraktfart för dess räkning, och när skeppskompaniet 1629 upprättades, ifrågasattes det, att ett hans fartyg på 120 läster skulle armeras för stadens räkning. År 1595 hade D. egen gård, gatubod, stallgård, kåltäppor och en dräng, 1610 fyra drängar och en piga. Han hörde nu till stadens främsta män, blev 1616 borgmästare och var 1620 den högst beskattade bland borgarna. Hans skattetal var 10 öre, medan eljes endast ett par nådde upp till 4 och ganska få till 3 öre. Till skeppskompaniet bidrog han (för sig och sina i hans tjänst stående magar) med 4,000 dlr, medan eljes de högsta beloppen voro 1,200—1,500 dlr. Gustav Adolf hade också, mer eller mindre skämtsamt, parerat hans försök att nedpressa anspråken på Nyköping med förklaringen att han väl kunde betala ett halvt skepp själv och staden den andra hälften.

Tullräkenskaperna visa en motsvarande stegring av D: s rörelse. Han deltog åtminstone vissa år i den bottniska handeln, ibland med avsevärda varupartier. Ut- och införsellängderna redovisa för hans del ökade kvantiteter med rikare specificerad sammansättning. Betydande poster spannmål, smör, järn och koppar möta ofta. Till en del är det tydligen fråga om skattepersedlar och andra kronovaror, som han fått i betalning för kronoleveranser. Ar 1604 upptager riksregistraturet en första invisning på 40 skeppund vitriol som betalning för sill, 1610 äro utanordningarna till D. särskilt talrika och stora, 1615 redogör kronans skuldbok för leveranser och försträckningar på nära 45,000 dir, som betalas med koppar, och 1618 tilltrodde kammaren D. att inom ett par månader kunna skaffa 4,000 rdr specie mot svenska penningar, som väntades inflyta till Älvsborgs lösen — utan tvivel ett exceptionellt krav, som motiverades med en uttrycklig hänvisning till rikets fara.

För D. liksom för andra Nyköpingsborgare fick det stor betydelse, att Nyköpingshovet återupplivades efter Karl IX :s död. Änkedrottningen gjorde då staden till sitt residens och fattade med stärka händer regeringen i hertigdömet i den omyndige Karl Filips namn. D. blev en av hennes stora leverantörer; en bevarad räkning för åren 1623—25, som slutar på över 1,500 dir, visar, hur han oupphörligt, mest i smärre poster, fått tillhandahålla specerier, vin, tyger, hattar, galoner, skrivpapper, metallvaror, färger osv. I betalning för sina leveranser fick han varor, som den affärskloka drottningen disponerade över tack vare uppbörden och sin bruksrörelse. Tydligtvis var han en av hennes bästa avnämare. I denna egenskap möter han bl. a. vid Lövsta kronobruk, som tillhörde hennes uppländska förpantning.

Under 1620-talets första år genomfördes den bekanta utarrenderingen av skatterna och andra uppbörder. Början synes ha gjorts i den kungliga förvaltningen, men änkedrottningen dröjde ej att följa det givna exemplet. Reformen var ju närmast ett försök att rationalisera och systematisera det sedan gammalt förefintliga bytes- och förskottssystem, varpå D:s ovan skildrade affärer med kronan och änkedrottningen utgöra ett typiskt exempel bland många. Parallellt med varuhusen hade de enskilda köpmännen länge tagits i anspråk, då det gällde att förvandla kronopersedlarna till i statsförvaltningen användbara tillgångar. Liksom förut anlitades de även :såsom arrendatorer vid förefallande behov för leveranser, försträckningar och andra ekonomiska tjänster av mycket skiftande natur. Betalningen utgick sedan företrädesvis i form av avkortningar på arrendesummorna. För arrendatorerna innebar det en större trygghet, att de ofta osäkra invisningarna till olika uppbördsmän nu ersattes med en av dem själva ombesörjd skatteindrivning. På så sätt kommo de otvivelaktigt säkrare och punktligare i besittning av de mångahanda varor, som de vant sig att förvärva för sin handel genom affärerna med kronan. Många tecken finnas också på att kronoarrendena voro begärliga. Det är därför endast naturligt, att även D. visade stort intresse för denna form av kapitalplacering. Från början ställde han sig både till konungens och änkedrottningens förfogande. Hans kontrakt med den sistnämnda bekräftades efter hennes död generellt av konungen 7 mars 1626 och förnyades och utökades därpå i början av juni samma år.

Den 7 dec. 1622 underskrev D. arrendekontrakt med kronan på Segersjö gård i Närke. Affären var obetydlig — arrendet uppgick blott till 450 dir om året och skulle enligt en tilläggsuppgörelse (9 juni 1623) få avkortas på kronofordringar, som överstego 3,000 dlr. Men den blev inledningen till en ganska omfattande verksamhet i landskapet. År 1625 (10 juli) arrenderade nämligen D. av änkedrottningen uppbörden i Öster- och Väster-Närke och erhöll efter hennes död Gustav Adolfs bekräftelse därpå (7 juni 1626). Med D:s nya ställning följde snart andra företag: så befinnes han ha drivit Dylta svavelbruk för egen räkning och ha innehaft uppbörden av den indräktiga oxtullen i Örebro; 1626 (10 okt.) övertog han även lilla tullen i sistnämnda städ på arrende. Kronans skuldböcker redogöra för, hur D: s tjänster på det mest växlande sätt togos i anspråk, så länge arrendet varade; under förra halvåret 1630 avvecklades emellertid Närkesaffären, efter vad det vill synas, till följd av initiativ från D:s sida; Segersjö gård lämnade han året därpå.

Även i Nyköpingstrakten öppnades för en man med D: s företagsamhet och kapitalstyrka genom utarrenderingen av statsinkomsterna rika och mångskiftande möjligheter. Kulturhistoriskt ganska, målande är ett dokument av 25 mars 1623, varigenom änkedrottningen åt D. och hans medintressenter upplät Täckhammars tullkvarn samt, med ett par undantag, allt sommar- och vinterfiskeunder slottet. Topografiskt äger aktstycket stort intresse på grund av de många lägenheter, som uppräknas. Som motiv till utarrenderingen anger änkedrottningen, att hon ej kunnat tillräckligt, övervaka utnyttjandet av vattnen, varför hon tröttnat på att låta driva fisket för egen räkning; dock förbehåller hon sig att låta. draga not var henne lyster »uti vår egen konungslige närvaru och således oss förlustere». Av helt annan ekonomisk betydelse äro. emellertid andra uppgörelser. I den mån dessa avse brukshanteringen, komma de att behandlas längre fram i samband med D:s övriga insatser för denna näring. Närmast skall här uppmärksammas arrendet av vissa stora uppbörder i Nyköping, tullen, accisen och ett par viktiga gärder.

Den 27 mars 1623 utarrenderade Gustav Adolf stora sjötullen i riket åt Paridon von Horn (senare efterträdd av borgmästaren i Stockholm Hans Nilsson) och Kristian Wilshausen — en åtgärd, som medfört, att tullräkenskaperna nu sina som källa för D:& biografi liksom för vår ekonomiska historia i allmänhet. De båda arrendatorerna betraktade det som en olägenhet att ej kunna kontrollera tulluppbördeh även inom de områden, som förvaltades av änkedrottningen, och inledde därför förhandlingar med henne om Nyköpingstullen. Redan dessförinnan hade borgerskapet i staden ingivit ett anbud, men von Horn och Wilshausen överbjödo dem. Resultatet av konkurrensen blev en kompromiss, det eftersträvade kontraktet gavs åt ett konsortium, bestående av de båda kronoarrendatorerna på den ena sidan, D. och hans kollega borgmästaren Per Larsson »å stadsens vägnar» men för egen räkning på den andra Arrendesumman blev 5,000 dir. Enigheten mellan bolags1 männen var dock ej den bästa. Då drottningen 1625 avled, sökte von Horn hävda, att hennes kontrakt upphört att gälla, och företog sig att för egen räkning utarrendera tulluppbörden i Nyköping åt ett substitut, som gav 5,600 dir. De båda borgarna åter, D. och en Nils Topridder, som tillhandlat sig Per Larssons andel, parerade stöten genom att direkt hos konungen utverka ett kontrakt, som åt dem ensamma överlät tullen för 6,000 dir (8 juni 1626). Följden blev en häftig tvist, som slutade med en säkerligen nödtvungen förlikning i kammaren (24 nov. 1626). Vinsten blev egentligen kronans. De fyra bolagsmännen skulle gemensamt behålla tullen men betala.6,000 dir och dessutom ge 200 dir åt de fattiga. Redan 1628 upplöstes konsortiet. D. synes då ha dragit sig tillbaka. Om det skett frivilligt eller ej, må lämnas därhän. I varje fall fick han snart röna olägenheten av att ej själv kunna bevaka sina intressen. Under åberopande av drottning Kristinas exempel sålde han kronopersedlarna från sitt uppbördsarrende tullfria, men tullarrendatorerna gjorde gällande, att tullfriheten endast tillkom honom personligen; om han ej exporterade själv, måste köparna betala full tull. Tvisten drogs av D. inför rådet, som dock ej på egen hand vågade resolvera på hans bittra klagomål (1629).

Samtidigt med den kupp, varigenom D. i juni 1626 sökte lägga beslag på stora tullen i Nyköping för sig och sin kompanjon, avslöt han (7 juni) ett kontrakt, varigenom han för 2,247 dir övertog lilla tullen, accisen och boskapspengarna i staden. Ehuru ej nämnd i kontraktet, synes Topridder även här ha hört till intressenterna. Affären torde ha förlupit gynnsamt och har i varje fall avvecklats utan tvister, som avsatt spår i arkiven. Motsatsen blev förhållandet med ett följande år (18 juli) träffat avtal, varigenom D. jämte kompanjoner, bland dem åter Topridder, för 2,225 dir övertog arrendet av den 1625 pålagda förbrukningsskatt, vilken är känd som kvarntullen, vid stora tullkvarnen i Nyköping och Svärtuna kvarn; då med arrendet följde rätten att driva kvarnarna, ägde arrendatorerna uppbära såväl förbrukningsskatten till kronan som den likaledes med termen kvarntull betecknade förmalningsavgift, som erlades till kvarnarnas innehavare. Stora tullkvamen avträddes till konsortiet av Gillis de Besche, som innehaft den sedan 1606; ett försök att få även S:t Annse kvarn, som innehades av Willem de Besche, strandade däremot, antagligen på grund av dennes bättre rättstitel. Kvarnarrendet övertogs med stora förhoppningar men blev en missräkning. En rätt betydande förlust uppstod, som fördelades mellan intressenterna; då en av dessa ej betalade, uttog kammaren till sist resten av D. såsom den mest solvente (27 apr. 1638). Förhållandet är ganska typiskt. Som den kapitalstarkaste fick D. ofta träda i bräschen för sina kompanjoner. Att följden stundom blev rättstvister, var väl oundvikligt; om resten på kvarntullsarrendet förde D. sålunda en långvarig framgångsrik process mot den bekante Erik Schroderus, vilkens hustru till mannens stora förbittring från ett föregående gifte med en andel i kvarnarrendet ärvt även ansvaret för detta (Svea hovrätts dom 13 juni 1643). Av en annan grund — penningväsendets förvirring — råkade D. i tvist med Topridder. Även här fick han rätt, men motgången grundlade ett hat hos kompanjonen, som skulle få vittgående, följder.

Karakteristiskt belyses D: s stora kapitalstyrka med därav följande anspråk och törhända även vinstmöjligheter genom skeppskompaniets historia i Nyköping. Vid ett möte i Stockholm i jan. 1629 åtogo sig städerna som bekant att utrusta sexton bevarade skepp, avsedda att förstärka flottan men också att tjäna i fredliga värv. Av dessa skulle Nyköping jämte Trosa, ställa ett. Ansvaret för verkställigheten överlämnades liksom i övriga städer åt direktörer, av vilka D. blev den förnämste. Uppdraget var knappast välkommet. D. säger själv, att han sökt be sig fri därifrån och gärna skulle ha betalat 1,000 dlr till de fattiga, om han sluppit. Tack vare hans energi fullgjorde staden emellertid raskt sin skyldighet. Ett lämpligt skepp köptes av en holländare Adrian Voss och bevarades. Kostnaderna stego till omkring 35,000 dlr. Affären finansierades av. D., som skulle göra sig betalt genom en av invånarna i de båda städerna uttaxerad avgift. Denna var mycket betungande. Att D:s andel uppgick till 4,000 dlr är redan nämnt; därjämte »uppköpte» han även andras andelar, som det hette, dvs. belastade sig med sina leverantörers skatt i stället för att betala dem deras fordringar. Hela den summa, som D. mottog eller gott-skrev staden, understeg emellertid 22,000 dlr. En betydande rest förefanns alltså, för vilken han debiterade en ränta av 1 % i månaden, dvs. 12 %; med påföljd, att kostnaden för skeppet' snart sprang upp över 42,000 dlr. Hur affären ställde sig för D. kan ej bedömas, då vi ej känna, om han själv försköt hela kapitalet eller om och på vilka villkor han upplånat dylikt. Han fordrade emellertid, understödd av myndigheterna (kammarkollegiet 15 sept. 1630), en ny uttaxering men möttes då av en demagogiskt hetsig opposition från sin antagonist Topridders sida. I bjärta ordalag har denne senare skildrat bördans tyngd och skatteindrivningens hårdhet. Måhända förmådde han och flera med honom ej heller överblicka de onekligen svåröverskådliga transaktioner, som här återgivits i schematisk förenkling efter räkenskaperna. Troligtvis ha misstankar mot D. tidigt uppkommit i staden och funnit en tacksam jordmån i Topridders hätska sinne. Är detta antagande riktigt, har han ej skytt baksluga vägar för att skaffa sig bevis i händerna.

Skeppskompaniet blev som bekant en svår missräkning för städerna. Sedan det under Abraham Cabiljaus ledning förenats med Söder- eller generalhandelskompaniet, började fartygen utsändas på handelsexpeditioner. Men fyra beslagtogos i Spanien (1632) och även andra förluster synas ha tillstött. D. hörde till dem, som skarpt klandrade ledningen av företaget, och var flera gånger i Stockholm för denna angelägenhet. På våren 1635 kom Topridder, som då nyss ingått en förlikning med D., till denne och utbad sig i inställsamma ordalag att få deltaga i revisionen av kompaniets förvaltning i Stockholm. Knappt hade han fått sin vilja fram, förrän han kastade sig över Nyköpings räkenskaper. I dessa trodde han sig — genom missförstånd, som ej här kunna utredas — finna bevis för fula underslev från D: s sida. Hans gamla förbittring mot denne flammade nu upp, och han utropade honom för vem som ville höra på som bedragare och stadens tjuv. Efter en dramatisk rättegång — båda parterna hotades med näpst, »därför att de så obeskedligen ropa» — fick D. fullständig upprättelse genom hovrättens dom 14 nov. 1636, medan Topridders anseende även i övrigt svårt skadades genom vad som under processen framkom om hans föregåenden. De vidlyftiga akterna i målet äro en källa av rang till Nyköpings historia, då Topridder i sitt hat rörde upp gammalt och nytt och D. gärnastyrkte sin oskuld med dokument.

Ännu en viktig sida av D:s verksamhet återstår att belysa, nämligen hans insatser för bergsbruket. Ehuru han från början av sin köpmannabana sysslat särskilt med järnexport, dröjde det ganska länge, innan han aktivt deltog i bruksrörelsen. Willem de Besche hade, såsom i dennes biografi skall berättas, sedan slutet av 1500-talet i hertigen-konungens tjänst skapat en mångsidig järnförädlingsindustri i Nyköping och omnejd. Det viktigaste bruket var Bränn-Ekeby, där särskilt kanongjutning med stor framgång bedrevs. 1615 övertog de Besche Nyköpingsverken på arrende, men sitt huvudintresse förlade han det oaktat till Finspång. Därmed torde det sammanhänga, att änkedrottningen 10 apr. 1622 överflyttade arrendet av Bränn-Ekeby till D. och Evert Hoos, en upplåtelse, som sedermera (7 juni 1626) bekräftades av Gustav Adolf. År 1623 anlade två av Willem de Besches bröder, Hubert och Gillis (se dessa), anknytande till äldre planer, Nävekvarns bruk, som också företrädesvis blev kanongjuteri. Enligt en senare uppgift (se Gillis de Besche d. y.) skall D. ha tagit det första initiativet, i det ett privilegium att bygga bruk i Tuna bergslag, som änkedrottningen 10 apr. 1623 utfärdade för honom och Hoos, skulle ha avsett just Nävekvarn. Samtidigt participerade D., enligt en anteckning i en kronans skuldbok (N:o 11) jämte Gillis och en tredje broder, Gerard, i Forsmarks arrende. Då man senare finner Bränn-Ekeby och Nävekvarn förenade under ett konsortium, vari D. har ledningen samt Gillis och Gerard de Besche äro delägare, ligger det kanske närmast till hands att tolka nyss berörda fakta som vittnesbörd om ett försök till fredlig samverkan mellan D. och familjen de Besche. Om'detta är riktigt, kom dock enigheten ej att räcka länge. Willem de Besches Finspång och Södermanlandskonsortiets bruk behärskade praktiskt taget kanontillverkningen i Sverige men blevo svåra konkurrenter till varandra. Gillis och Gerard de Besche närmade sig då till brodern Willem och dennes kompanjon Louis De Geer, medan D. började söka tränga ut alla bröderna de Besche från Nyköpingsverken. En häftig tävlan uppstod om arrendet av dessa. Tack vare De Geers mäktiga bistånd segrade bröderna de Besche (27 apr. 1627), D. måste träda tillbaka och såg sig för alltid utestängd från den lukrativa styckegjutningen.

Trots denna motgång dröjde D. ej att inleda affärsförbindelser med De Geer. Försöket slog dock ej väl ut. Han åtog sig att ombesörja salthandeln i Nyköping under De Geers och Erik Larssons misslyckade saltmonopol (1628—29) och arrenderade tillsammans med De Geer Öster- och Västersysslet i Värmland med därvarande kronobruk (30 mars 1633, 21 mars 1634) men blott för att efter nya misshälligheter se sig utträngd av kompanjonen.

En märklig insats gjorde D. på ålderdomen för bruksrörelsen i Södermanland. Hans långa liv sträckte sig in i den period, då staten uppgav att själv eller genom arrendatorer driva bruken och övergick till att principiellt lita till den enskilda företagsamheten. De lockande tillfällen till kapitalplacering, som därigenom öppnades, grepos med begärlighet även av D., tydligen ej minst för att sörja för den yngre generationen. Medan sonen Joakim var verksam i Vingåkersbygden (privilegium på Norrspånga bruk 17 febr, 1638), riktade D. sin uppmärksamhet på Kolmårdstrakten. Egentligen var det gamla planer, som därigenom återupplivades. Redan 1623 hade ju D. (10 apr.) som nämnt utverkat drottningens privilegium att bygga ett bruk i Tuna bergslag och sedermera participerat i Nävekvarn. Nu var det upptäckten av nya gruvor, som väckte intresset till liv. Den 27 juni 1638 utverkades privilegium på Vira, senare talas det om. nya fyndigheter. Även ett annat bekant bruk i Nyköpingstrakten har D: s kapitalstyrka att tacka för sin tillkomst, nämligen Norshammar eller Svärta (privilegier 2 nov., 11 dec. 1646). Personligen ledde D. dock icke dessa företag. Det var hans måg Gert Störning, som här med hans stöd började sin betydelsefulla verksamhet i Södermanlands brukshistoria.

De uppgifter om D: s verksamhet, som här sammanställts, göra det i förening med hans borgmästarämbete tydligt, att hans ställning i Nyköping måste ha varit dominerande. Vid möten, riksdagar och eljes var han ofta stadens representant. Hans gård är en av de få, som särskilt utmärkts på 1600-talskartan över staden. Dess läge var förnämligt, på en stor tomt mellan båda torgen, i närheten av det nuvarande rådhuset. Om det var denna gård, han innehade redan 1595, kan ej avgöras. År 1633 (26 aug.) fick hart emellertid rätt att tullfritt utföra stångjärn i två år, emedan hari ämnade bygga stenhus. Samtidigt anlade han eget tegelbruk ined sex drängar (K. brev 23 mars 1633). På Erik Dahlberghs ritning över staden reser sig D: s hus över sina grannar med rikt utsirade gavlar. Vid mera framskriden ålder skötte D. ej längre personligen sin handel. Han var, sade han, fullt upptagen av ämbetssysslörhä och ledningen av sina affärer. Till dessa hörde också bankirverksamhet. Flera exempel finnas på att han mottagit kapital till förräntning, bl. a. omyndigas penningar. Givetvis har han också lämnat lån och kredit, ej minst till provinsadeln, vars spannmål och.andra produkter han gärna synes ha mottagit i avräkning på sina fordringar. Den 6 apr. 1636 fick han ett manebrev till alla sina. gäldenärer, »så adel som oadel, i städerna så väl som på landet». Bland Topridders förebråelser mot D. var, att han slagit under sig all näring i staden både till land och vatten: icke ett skepp kunde komma dit utom hans egna, han var bagare, bryggare, krukmakare osv. Vad som låg bakom denna veklagan framgår av D: s svar. Själv hade han icke drivit dessa yrken, och icke kunde det sägas, att han betagit andra deras näring, om han på deras trägna begäran lånat dem av sitt eget för att de skulle kunna fortsätta sitt yrke. Bland de många uppgifter, D. försökte sig på, var även posttjänstemannens. Vid postväsendets organisation 1636 förordnades han nämligen till postförvaltare i staden, ett ganska betungande uppdrag, som dock måhända ej var alldeles ovälkommet, då det lönades med skattefrihet. Det väckte emellertid missnöje bland de övriga borgarna, att en så rik man som D. skulle undslippa stadens tunga, och han ersattes också efter klagomål i riksdagsbesvären 1638 med en mindre skattekraftig man. En tid bedrev D: värdshusrörelse; en notis i en kontraktsbok (3 nov. 1626) låter oss veta, att han innehaft ett av stadens tre gästgiverier, Gripen. Måhända är detta anledningen till det i hans avräkningar med kronan ofta återvändande kravet på ersättning för härbärgerande av förnäma resande, furstliga personer, främmande sändebud och andra, samt för anordnande av bröllop för lägre hovfunktionärer och dylikt. Hans hem var präktigt och stod öppet för vänner och bekanta. Topridder förekastade honom hans överflöd: han hade hållit bröllop, barnsöl, collatier förutan dagligt skänkande så utan som innan gård och eljes in privato med adel och oadel. Här vek D. ej undan. Han tackade Gud för att han kunnat öva gästfrihet och överheten för att den hedrat hans hus med sin närvaro. Att D. sorgfälligt iakttagit kyrklighetens krav faller av sig själv och intygas i likpredikan över honom. Han var också frikostig mot sin församlingskyrka, Nyköpings västra eller Nicolai. År 1610 skänkte han 10,000 murtegel till dess reparation och 5 skeppund koppar till omgjutning av klockorna, 1628 hågkom han den med 600 dir och en altarduk, och i sitt testamente skänkte han 400 dir smt till de fattiga. Ett vittnesbörd både om hans intressen och hans bildning får man väl se däruti, att han förskaffat sig Luthers och Melanch-tons skrifter i sexton folioband samt andra teologiska böcker, som sedermera kommit till kyrkans bibliotek. Ehuru D. blev över åttio år gammal, bevarade han obrutna kropps- och själskrafter ända till året före sin död. Med sina tre hustrur skall han ha haft tjugunio barn, av vilka det äldsta föddes 1592, det yngsta 1640. Då han dog, skola hans barn och barnbarn ha uppgått till 133 personer, av vilka 88 efterlevde. Sin grav erhöll han i församlingskyrkan, vars välgörare han varit. Där uppsattes också hans porträtt och epitafium, men båda förstördes vid 1665 års brand. Den versifierade gravskriften hade likväl genom en lycklig tillfällighet tidigare upptecknats och har sedermera avtryckts i flera arbeten.

Författare

B. Boёthius.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av arkivarien Sam Hedar; kammarens registr., skuldböcker, kontraktsböcker, likvidationer, hertig Karl Filips skuldbok samt Nyköpings stads akter och tullräkenskaper, kammararkivet; advokatfiskalens akt 213, kammarkollegiets arkiv; riksregistr., Nyköpings stads akter, drottning Kristina d. ä:s registr. 1623 och handlingar, bergskollegiets registr. och kopiebok N:o 2, Svea hovrätts Liber causarum 77:4, 91:2, 104:6, allt i RA. — Sv. riksrådets protokoll, 1—3, 6 (1878—85, 1891). — Likpredikan över D. av Z. Klingius (1648); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen, 1—4 (1917—23); E. W. Dahlgren, Louis De Geer, 1—2 (1923); dens., De uppländska bruken Österby, Forsmark, Leufsta och Gimo under äldsta tider (Med hammare och fackla, 1, 1928); A. E. Falck, Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping (1928); Th. Holm, Sveriges allmänna postväsen, 1 (1906); H. O. Indebetou, Nyköpings minnen, 1 (1874); G. Tengwall, Danck-wardtsättlingar, 1—2 (1912—13); A. Zettersten, Svenska flottans historia åren 1522—1634 (1890).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joakim (Jakob) Danckwardt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17243, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2024-11-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17243
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joakim (Jakob) Danckwardt, urn:sbl:17243, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2024-11-05.