Meriter

9. Axel Julius De la Gardie, broder till D. 4, 6, 7 och 8, greve till Läckö och Arensburg, friherre till Ekholmen, herre till Tullgarn, Dagö, Kida och Tarwast, f. 1637 (döpt 12 febr.) i Stockholm, d 17 maj 1710 därstädes. Student i Uppsala 18 maj 1647; bevistade riksdagarna 1654, 1655, 1660 (i Stockholm), 1664, 1668 och 1672 samt var därunder bl. a. ledamot av utskotten över Karl X Gustavs testamente och över förhållandet till Ryssland och Polen 1660, av utskotten rörande pfalzgreven Adolf Johans person och riksmarskämbetet och över »ordningarna», d. v. s. vissa ekonomiska författningar, 1664, av adelns besvärsutskott och utskotten över reduktionen och över gårdsrätter 1668, samt i utskottet över utrikesaffärerna 1672. Kornett vid livgardet (livr kompaniet) 1655; major vid livgardet till fot 1656; överstelöjtnant vid Östgöta kavalleriregemente 4 dec. 1657, överste för Västgöta kavalleriregemente sept. 1660; generalmajor av kavalleriet och överste för livgardet 6 sept. 1664; general av kavalleriet 26 aug. 1668; riksråd 17 sept. 1674; fältmarskalkslöjtnant och överbefälhavare över militien i Finland och Ingermanland 20 dec. 1674; förordnad att utöva direktionen över defensionsverket i Estland och Lifland 23 sept. 1675; ledde landskapsmötet i Åbo aug. 167G; överbefälhavare i Karelen och Ingermanland 20 mars 1677; förordnad att utöva direktionen över försvarsverket i Bergslagen och Jämtland 16 sept. 1677; förordnad att upptaga och överse allmogens besvär vid riksdagen 2 okt. 1682; utsedd att förrätta mönstring av adelsfanan i Östergötland och Småland 7 mars 1684; ledamot av kommissionen angående tvisten mellan prästerskapet och allmogen om prästerskapets avlöning 23 okt.—5 nov. 1686; generalguvernör i Estland 13 juli 1687; förordnad att bevista reduktionskommissionen 24 okt. 1687; överste för ett eget värvat infanteriregemente 10 mars—11 nov. 1700; erhöll avsked från generalguvernörsämbetet 4 nov. 1704; ledamot av defensionskommissionen 1709.

Gift 15 dec. 1664 i Stockholm med friherrinnan Sofia Juliana. Forbus (se denna), f. 1 juli 1649, f 25 sept. 1701, dotter till riksrådet och generalen friherre Arvid Forbus och Margareta Boije af Gennäs.

Biografi

D. var den yngste inom en stor brödrakrets, ur vilken flera berömda män utgått. Endast tioårig kom han till universitetet i Uppsala och höll där vid femton års ålder en latinsk oration »de novo anno». Under Karl X Gustavs krig gjorde han sina lärospån som krigare och passerade graderna upp till överste. Efter att ha suttit för Braheätten på riddarhuset vid höstriksdagen 1660 — varunder han vid konungens begravning bar Sveriges fana — anträdde han en utrikesresa, som bl. a. förde honom till Paris. Här torde han företrädesvis ha skött sina nöjen, och när han efter ett par år återvände till hemlandet, lär han ha varit betydligt skuldsatt. Både genom egna arv och genom det 1664 ingångna giftermålet med Sofia Juliana Forbus bragte han dock snart sina affärer i god ordning, och han torde under de följande åren huvudsakligen ha sysselsatt sig med förvaltningen av sina gods. Samtidigt avancerade han till general (1668) och riksråd (1674). Han hörde till den unge Karl XI: s närmare omgivning; i ett brev från Kungsör (29 sept. 1674) beskriver han, hur »kungen är var dag i verket begripen med mönstringar och är mycket ackurat och noga att bese både trupp och mundering». På riksdagen 1672 uppträdde han i debatten om reduktionen och varnade för dess utsträckning till de främmande provinserna.

Den svåra krisen på 1670-talet gav D. det första tillfället att verka på en mera framskjuten post. Han skördade visserligen inga krigiska lagrar på de centrala krigsskådeplatserna, men han utsågs av Karl XI att sätta försvarsväsendet i Finland i stånd och särskilt ha ett vaksamt öga på Ryssland, från vars sida ett fredsbrott kunde väntas (20 dec. 1674). Uppdraget utsträcktes sedermera till att även gälla Ingermanland, Estland och Lifland. Under åren 1675—77 finner man D. på skilda håll (Åbo, Helsingfors, Viborg, Nyen, Narva) rastlöst verksam för att ordna fästningsförsvaret, uppbåda folk och bearbeta opinionen. På sommaren 1676 erhöll han fullmakt att underhandla med representanter för de fyra stånden på ett landskapsmöte om nya uppoffringar för det allmänna bästa — dylika möten höllos vid samma tid även på skilda håll i själva Sverige. Landskapsmötet hölls i Åbo och pågick sista dagarna av aug. 1676. De församlade ständerna lovordas högeligen av D. för sin villighet att åtaga sig nya bördor. Bönderna medgåvo antecipation av följande års utskrivning, prästerna erbjödo ett antal ryttare, adeln åtog sig en i hög grad skärpt rusttjänst osv. Även verkställigheten av besluten gick i det hela bra, och D. hade all anledning att vara belåten. Trots allt fann han dock tillståndet i många avseenden bekymmersamt, ansvaret för även de baltiska provinserna tyngde honom, helst som han ansåg sig lämnad utan hjälp av generalguvernören J. J. Taube, och han önskade sig därifrån. Då den ryska faran vek undan och en del av den finska militien fördes till andra platser, fann sig D. överflödig, och sedan han gång på gång begärt att bli entledigad, begav han sig på eget bevåg över till Sverige (juli 1677).

Omedelbart efter hemkomsten erhöll D. ett nytt uppdrag, nämligen att ordna och leda Bergslagens försvar (16 sept. 1677). En norsk kår hade ryckt in i och besatt Jämtland, och Bergslagen var i fara för angrepp. Enligt den av generalmajor Karl Sparre uppgjorda planen skulle D. med den uppbådade Dalaallmogen gå närmaste vägen genom tolvmilaskogen över till Lillhärdal, varpå härjedalingarna och hälsingarna skulle förena sig med honom och marschera norr ut för att börja Jämtlands återerövring. Fälttågsplanen blev emellertid aldrig prövad, alldenstund norrmännen inför ett angrepp av en svensk styrka under fältmarskalken Henrik Horn hastigt utrymde Jämtland och återvände hem (nov. 1677).

Det förtroende, D. vid denna tid åtnjöt hos konungen, visade sig bl. a. däri, att han på riksdagen 1682 var ett av de kungliga råd, som fingo i uppdrag att upptaga och överse allmogens besvär, och likaså blev en av dem, som å kungens vägnar underhandlade med allmogen angående knektekontrakten. Några år senare (1687) befalldes han att vid förhinder för Fabian Wrede vara ledamot i reduktionskommissionen och, i den mån icke andra uppdrag upptogo honom, deltaga i dess arbeten. Om han här, såsom det uppgivits, företrädesvis bemödade sig att mildra de stränga åtgärderna, så är detta i betraktande av hans egna erfarenheter mindre att undra på.

Arbetet i reduktionskommissionen jämte privatangelägenheter hindrade D. att tillträda ett annat ämbete, vartill han redan förut (13 juli 1687) utnämnts, nämligen som generalguvernör i Estland. I själva verket dröjde det ända till sommaren 1690, innan han efter enträgna påstötningar av konungen begav sig över till Reval, där han sedan i nära femton år hade sitt residens. D. ställdes härmed inför uppgifter vida mer krävande än dem han dittills haft att lösa. Det gällde först och främst alla de ordinarie förvaltningsuppgifter, som hörde en generalguvernör till: övervakandet av militära anstalter, skatter, kyrka och skola, handelsförhållanden, offentliga byggnadsarbeten, lantdagar, jurisdiktion o. s. v. Men därtill medförde tidsförhållandena alldeles särskilda krav och bekymmer. Den missväxt och hungersnöd, som så hårt drabbade själva Sverige under 1690-talet, hemsökte även Estland. Förhållandet mellan adeln och bönderna erbjöd ytterst kinkiga och delikata problem, adeln var uppbragt över reduktionen, borgerskapet i Reval hade sina pretentioner, prästerskapet sina. Från år 1700 kom därjämte kriget att vältra sin tyngd över Estland i dess utsatta läge. Det kan nog icke bestridas (särskilt efter Sigurd Schartaus forskningar rörande Estlands historia under denna tid), att det brast åtskilligt i D: s sätt och förmåga att komma till rätta, med alla dessa svårigheter och att han icke motsvarade Karl XI: s och Karl XII:s anspråk på effektivitet, driftighet och auktoritativt uppträdande. Redan ett par månader efter hans ankomst till Reval klandrar konungen honom skarpt för den »flathet», han i flera avseenden visat: han har av magistraten i Reval låtit övertala sig att inhibera kungörandet av den för densamma misshagliga nya kyrkoordningen; han har hållit till godo med att estländska ridderskapets lantdagsbeslut var så stiliserat, »som vore de intet undersåtare och Vi deras överhet, utan hade de att råda uti det Vi till provinsens och deras säkerhet av dem önska» osv. D. har att hädanefter bättre »taga Vår höge rättighet i akt» (31 okt. 1690). En annan gång förebrås han för att ha prisgivit sin auktoritet genom att låta en landshövding sätta sitt namn under en skrivelse på samma rad som D:s eget (10 okt. 1691). Men det gällde också viktigare saker än så. Det är visserligen sant, att D. under nödåren visade sig ha hjärta för den betryckta befolkningen och ofta föreslog åtgärder till nödens lindrande; så t. ex. påyrkade han på våren 1696, att 2,000 tunnor råg och 2,000 tunnor korn skulle kvarhållas i Estland, rågen för att användas som utsäde påföljande höst och kornet som föda under sommaren åt den utarmade allmogen, och då penningkursens stigande vållade svårigheter, understödde han en anhållan, att licenten i Estland skulle få betalas i annat mynt än riksdaler specie och till en något lägre kurs. Också synes D. ingalunda ha varit impopulär bland allmogen; vid ett tillfälle (1702) förklarade ett antal bönder offentligen, att de skulle ha gått under av hunger, om D. icke under nödåren varit dem till så god hjälp. Men å andra sidan hade han med sin aristokratiska läggning helt naturligt svårt att hålla igen gentemot de adliga kraven och intressena. År 1694 utfärdade Karl XI en förordning, som till tryggande av böndernas ställning gentemot arrendatorerna av de reducerade godsen bl. a. föreskrev, att om en arrendator pålade bönderna utlagor utöver de stadgade, skulle han vara tvungen att återbetala det dubbla. På yrkande av lantdagen underlät D. med en för bönderna ogynnsam motivering att tills vidare publicera det härom utfärdade plakatet, men härigenom ådrog han sig en allvarsam skrapa, i det att konungen förklarade, att generalguvernören hade icke att resonera utan helt enkelt att efterleva konungens order att publicera plakatet (16 apr. 1695). Förhållandet mellan D. och borgarna i Reval var icke det bästa; han klagade ofta över att de voro högmodiga och alltför mycket pockade på sina s. k. privilegier, och han kände sig särskilt illa berörd, då stadens myndigheter gingo honom förbi med sina hänvändelser till konungen. En gång sökte han lägga stenar i vägen för magistratens avsikt att värva ett infanteriregemente till stadens skydd, under förebärande att ifrågavarande plan egentligen avsåg att från staden utestänga det regemente, D. fått tillåtelse ätt värva i eget namn (10 mars 1700). Karl XII ville emellertid icke höra talas om några dissonanser mellan generalguvernör och magistrat i en tid, då det var av nöden, att borgerskapet hölls i gott humör.

Det 1700 utbrytande-kriget ställde såväl det estländska ridderskapets lojalitet som D: s förmåga på nya prov, och det är tydligt, att provet å bägge sidor bestods ganska klent. Karl XII beskyllde öppet. D. för att icke ha visat tillräckligt nit vid befrämjandet av den svenska härens genomtåg genom Estland och dess följande operationer. Mot adeln visade han sig alltjämt undfallande, och han godtog och förordade i regel hos konungen dess krav på lindring i kontribution eller vapentjänst. I ett svar till D. 14 mars 1702 tog Karl XII bladet från munnen och befallde D. att utan försummelse indriva allt som påbjudits; det var generalguvernörens plikt, icke att understödja adelsmännens självsvåld utan att varna för den ofärd, som deras uppträdande kunde föra med sig. Då ryssarna 1704 riktade angrepp mot Narva och Dorpat, blev situationen för D. än mer kritisk. Skarpa konflikter angående de båda städernas undsättning uppstodo mellan honom och generalmajor W. A. von Schlippenbach, vilken förde överbefälet i Lifland; i ett brev till konungen beklagade sig D. över »en hop odrägelige och förtretelige brevväxlingar», som förts mellan de båda männen. Under dessa förhållanden är det rätt naturligt, att frågan om D: s entledigande blev aktuell. Redan 1700 hade han själv, med anledning av att hans lön nedsattes, tänkt på att taga avsked men på sin makas föreställningar avstått därifrån. På hösten 1704 hemställde rådet till konungen, huruvida D. »för händelse av någon belägring i anseende till sin höga ålderdom skulle kunna uthärda med de fatiguer, som hans ämbete vid slika tillfällen är underkastat», och konungen svarade härpå, att han redan »uppå D: s underdåniga ansökning» dimitterat honom från generalguvernörsämbetet i Estland och satt Schlippenbach i hans ställe i egenskap av vice guvernör. D. betonar också själv (till Hedvig Eleonora 2 jan. 1705), att han »uppå ansökning dimitterats ifrån denna besvärliga posten». I betraktande av den med åren allt strängare kritik, för vilken hans förvaltning i Estland utsatts, ligger del. dock knappast någon överdrift i K. G. Malmströms påstående, att han »för oduglighet avskedats från sitt generalguvernement». Efter återkomsten till Sverige inträdde han som medlem av senaten; han deltog flitigt i dess överläggningar, särskilt när det gällde revisionssaker, och tycktes enligt Samuel Barks utsago »ha fått nytt liv igen» av sin nya verksamhet. Ännu ett par veckor före sin död (26 apr. 1710) är han antecknad som närvarande vid senatens sammanträde. Någon politisk roll har han dock icke spelat.

Den senare delen av D: s levnad fördystrades icke blott av de bekymmer och svårigheter, han som ämbetsman hade att utstå, utan även av ekonomiska vedervärdigheter. Liksom sina bröder blev han nämligen i hög grad ett reduktionens offer. D. och hans maka hade en gång varit synnerligen välsituerade. Den senare ärvde bl. a. Kumo, Artsjö, Gennarby och Eda i Finland, Fraunzburg i Pommern samt Friberg i Uppland; genom äktenskapsförord var visserligen hennes egendom befriad från att graveras av den gäld, vari maken häftade eller som han komme att ådraga sig, men efter sina föräldrars död hade hon till betalning av sin makes skulder avhänt sig såväl lösören som en del särskilt av de finska godsen. För dessa skulle hon dock åtnjuta vederlag, och tillfälle till erhållande av sådant fanns, ty D. hade själv efter sin fader ärvt gods på Dagö samt i arvskiftet efter modern bl. a. erhållit det. stora godset Arnö i Uppland. Genom reduktionen miste han emellertid nästan hela sin arvslott. Han begärde då och erhöll genom K. M:ts dom (10 maj 1684) nytt arvskifte, och genom detta tillerkändes honom Tullgarn, som lämnades som vederlag åt hustrun. Dä emellertid detta gods förut tagits i besittning av D: s svåger, rikstygmästaren greve Per Sparre, gift med D: s syster Ebba, uppstodo bittra protester och familjetvister. Även D: s övriga syskon voro förbittrade över det nya arvskiftet och ingåvo till Svea hovrätt en gemensam protest mot den 1689 tillkännagivna boskillnaden, varigenom grevinnan D. skulle slippa ifrån alla fordringsanspråk på hennes makes gods. Jämväl D: s fordringsägare, främst Nils Bielke och Johan Gabriel Stenbock, anmälde anspråk och drevo dem med stor hårdhet; den senare skall till gäldande av en sin fordran ha uppspanat och lagt beslag på allt lösöre, som D. hade i Stockholm. Så utspann sig en rad processer, som delvis räckte långt in i nästa århundrade. Därtill kom den utvidgade reduktionen, varvid kronan gjorde gällande fordringsanpråk »ifrån Noe tid». Räntan på en skuld, som riksdrotsen greve Magnus Brahe uppgavs ha haft till kronan, gick 1696 upp till 40,000 dlr smt och skulle betalas sedan 83 år tillbaka I

På grund av alla dessa besvärligheter och processer kunde grevinnan D. icke följa sin make till Estland, utan denne fick där tillbringa sitt liv i ensamhet. Av sin egendom hade han endast lyckats rädda Dagö, som enligt K. brev av 14 maj 1687 lämnades honom att under sin livstid njuta »såsom en special benådning». Eljest fick han leva av sin rätt knappt tillmätta och efter hand nedsatta generalguvernörslön, vars utbetalning till på köpet blev allt mindre regelbunden. Före sin avresa till Estland avlade han jämte brodern Pontus »juramentum paupertatis» för att undgå att betala en riddarhusets fordran i hans faders stärbhus. Reduktionen hade — klagade han en gång för änkedrottning Hedvig Eleonora — till och med berövat honom möjligheten att bekosta sina barns uppfostran, och han utbad sig hennes hjälp till ett stipendium, varigenom hans son Magnus Julius skulle kunna fullborda sin »edukation» i främmande land. Med sin maka underhöll D. under skilsmässans många år en flitig brevväxling, som röjer mycken ömhet och omtanke. Efter förmåga sökte han hjälpa henne i ekonomiska angelägenheter. Han skickade med skutor från Reval matvaror, specerier och vin, ibland även små presenter: »en spets, att sätta på en kjortel, av silver och guld och ett stycke fint holländskt lärft av 63 alnar». Trots fattigdom och bekymmer var han icke den som högljutt klagade. Rörande äro de ord, vari han tolkar sina känslor vid den konungs död, som dock farit rätt hårt fram mot honom och hans släkt: »Gud nåde oss, att vår Herre har straffat fäderneslandet så hårt och tagit ifrån oss vår nådige konung! Jag har rätt tagit mig det så till hjärtat, att jag sannerligen varit däröver några dagar opasslig.» Segern vid Narva avlockar honom följande jubelrop: »Jag kan intet underlåta att ge Mitt Hjärta part av den stora och härliga victoria, som vår allernådigste konung har haft mot tsaren vid Narva. Det är en stor och härlig victoria, som man intet har haft eller hört av ett helt sekel. Det synes, att den Högste är särdeles med vår vackra, allernådigste konung.» Även om gåvorna och förmågan särskilt på äldre dagar ej alltid räckte till, ligger det dock rätt mycken sanning i de ord, varmed D: s kolleger i senaten efter hans död karakteriserade honom: »en gammal trogen, nitälskande och välförtjänt K. M:ts tjänare».

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Skrivelser från. D. finnas i stort antal bevarade i riksarkivets serier, bl. a. i skrivelser till K. M:t, rådets handlingar och brev, kanslipresidentens arkiv, krigshistoriska samlingen, defensionskom-missionens arkiv, Livonica, Gallica, Hollandica, Anglica, militära ansökningar, Hedvig Eleonoras, Nils Bielkes, Bengt Horns, E. Dahl-berghs samlingar, De la Gardieska och Posseska samlingarna, Skokloster- och Rydboholmssamlingarna. I De la Gardieska samlingen i Lunds universitetsbibliotek förvaras D: s och hans makas brevväxling ävensom andra honom berörande handlingar. Utdrag ur samlingarna i Lund äro publicerade i »DelaGardiska archivet», 8 (1837), s. 131—141, 13 (1840), s. 109, 14 (1841), s. 9—17. Brev från D. finnas även i Uppsala universitetsbibliotek och Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., rådsprot., D:s brev och biographica, RA; reduklions-akt n: o 29, bytesakter och likvidationer, kammararkivet. — Bref från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702—1708, 2 (1915); DelaGard. archivet, 8,13,14 (1837, 1840, 1841); Handl. rör. Skandinaviens historia, 28 (1847); Handl. till kon. Carl XI: s historia, utg. af S. Loenbom, 8 (1767); Hist. handl., 3, 5, 10, 11:2, 18 (1863, 66, 79, 89, 1900); Sveriges riddersk. o. adels riksdags-prot., 5—15, 1652—1689 (1873—99). — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1: 1—2 (1931); C. von Bonsdorff, Landskapsmöten i Finland på 1670-talet (Historiall. arkisto, 11, 1891); J. Bromé, Striderna om Jämtland och Härjedalen 1676—1679 (1915); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 16—24 (1850—57); S. Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1 (1920); dens, Sveriges sista lantdagar och provinsmöten (1676—79) (Karol. förb. årsbok, 1930); C. G. Malmström, Smärre skrifter rör. 1700-talets historia (1889); W. Ridderstad, »Gula gardet» 1526—1903 (1903); S. Schartau, De sv. östersjöprovinserna vid det stora nord. krigets utbrott. 2. Estland (Karol. förb. årsbok, 1925); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1903); R. Stenbock, Östgöta kavalleriregemente 1618—1699 (1927); Elof Tegnér, Svenska bilder från 1600-talet (1896), s. 273—314; S. Ågren, Karl XI: s indelningsverk för arméen (1922). — Se i övrigt, ang. av D. utfärdade patent: C. G. Warmholtz, Bibliotheca historica sueo-gothica, 10 (1805), N: ris 5233. 5258. 5259 och 5318. där uppräkningen dock är ofullständig.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Julius De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17373, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17373
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Julius De la Gardie, urn:sbl:17373, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-08.