Meriter

2. Robert Douglas (skrev sig vanligen Duglas), greve till Skänninge, friherre till Skälby (Kalmar landsförs.), f. 17 mars 1611 på Standingstone, Skottland, d. 28 maj 1662 i Stockholm. Föräldrar: Patrick Douglas till Standingstone och Christina Leslie. Page hos pfalzgreven Johan Casimir 1627; fänrik vid Alexander Leslies reg. 1631; kaptenlöjtnant vid överstelöjtnant Archibald Hamiltons kompani; kapten vid Alexander Hamiltons reg. 1632; tjänstgjorde s. å. vid Gula regementet (Livgardet); kapten vid hertig Wilhelms av Sachsen-Weimar dragongarde 1633; överstelöjtnant vid Pierre de Brossards weimarska dragonreg. 1634; under J. Baners befäl 1635; erhöll av Axel Oxenstierna fullmakt som överste för ett värvat kavallerireg. s. å.; generalmajor av kavalleriet troligen 1643 och var det säkert 3 juni 1645; guvernör i Schwaben 1646; generallöjtnant 10 juli 1647; friherre 29 mars 1651 (ej in-trod.); general av kavalleriet samt krigsråd 24 maj (fullmakt 26 (maj) s. å.; riksstallmästare 6 nov. 1652—28 maj 1654; greve 28 maj 1654; fältmarskalklöjtnant 17 juli 1656; fältmarskalk 13 maj 1657; geheimeråd senast 1658;' överbefälhavare i Estland och Livland 25 maj 1658. — Sitt grevskap, Skärminge stad, torde D. ej ha tillträtt före 1655, enär brevet till kammaren om immision är dat. jan. 1655; det reducerades redan 1656. Som förläning hade D. även Zewen i Bremen samt ägde bl. a. Stjärnorp och Högsäter i Stjärnorps sn (Ög.) och Tagel i Mistelås sn (Kronob.).

G. 1646 i Leipzig m. Hedvig Mörner, d. troligen 1701, dotter av landshövdingen Stellan Otto Mörner och Maria von der Grünau.

Biografi

Liksom sina äldre bröder (se släktart.) gick D. i svensk tjänst. Han hade över två år varit page hos pfalzgreven Johan Casimir, då denne i slutet av 1629 anbefallde honom i Axel Oxenstiernas beskydd. D. skulle då i Preussen tillvarataga kvarlåtenskapen efter sina två avlidna bröder (se släktart.). Om D: s tidigare liv har man saknat närmare upplysningar men en defekt, tyskspråkig biografi (Lunds univ.-bibl.) av annan hand men med egenhändiga rättelser och tillägg av D. ger besked härom till omkr. 1646. Biografien innehåller i början en del ovederhäftiga uppgifter men kan i fråga om D: s krigarliv i flera väsentliga punkter verifieras ur primärmaterial. Enligt nämnda källa kom D. först med Gustav Adolfs här 1630 i krigstjänst i Tyskland. Med markisens av Hamilton trupper anlände D. till Frankfurt am Main och deltog i den aktion vid Kreuznach 1632, där George D. (se ovan 1) utmärkte sig och D: s bror William (se släktart.) stupade. D: s kompani följde konungen till Nurnberg. Han erhöll konungens tillstånd att ingå vid Gula regementet men sårades strax före slaget vid Lutzen svårt av en muskötkula i vänstra kinden och fick sköta sig i Naumburg och Schwarzburg. D. kom sedan under svenske generallöjnanten hertig Wilhelms av Sachsen-Weimar befäl och var med vid belägringen av Kronach i Bayern 1633, där han åter sårades. Efter en beskickning från hertigen till Oxenstierna, då i Frankfurt, övertalades D. att stadigvarande ingå vid hertigens dragongarde. Efter katastrofen vid Steinau 11 okt. 1633, då Thurn led nederlag mot Wallenstein och J. Duwall blev fången, sände hertigen, såsom framgår även av arkivmaterial i Weimar, D. i samma månad till hertig Johan Georg av Sachsen, H. G. von Arnim och hertig Frans Albrekt av Sachsen-Lauenhurg för att ernå visshet om vad som förefallit och undersöka Sachsens politiska ställning. D. återkom och skildrade sachsarnas svåra läge samt meddelade, att Frans Albrekt och Arnim önskade förena sig med svenska trupper. D. var en tid förlagd till Hildesheim, låg våren 1634 med smärre dragonavdelningar vid gränsen av Eichsfeld, i april var han i själva Eichsfeld dragongardets chef, stred i aug. vid Forchheim och bevakade i okt. vid Tambach vägen till Schmalkalden. Sedan Sachsen och Brandenburg slutit fred med kejsaren i Prag 1635 och hertig Wilhelm i aug. s. å. biträtt denna, uppsökte D. i Magdeburg Oxenstierna och Baner vid en kritisk tidpunkt, en eller två dagar innan Oxenstierna 19 sept. i tysthet kunde lämna Magdeburg. D. fick av Banér uppdraget att försvara fältherrens slott Egeln. Där fick D. uthärda en stormning av kursachsiska och kejserliga trupper, blev själv sårad i låret och måste uppge slottet men fick fritt avtag. Efter många äventyrligheter lyckades D„ ta sig fram till Banér. Oxenstiernas nu utfärdade uppdrag att värva ett kavalleriregemente utförde D. och avlämnade 1636 regementet i Baners läger i Werben. I arvsärenden tvingades D. att sensommaren 1636 resa till Skottland, där han vistades 3/4 år. Återkommen fann han Banér i Pommern efter återtåget från Torgau juni 1637. År 1638 var D. med att tillfångataga bl. a. österrikiske fälttygmästaren Salis. D. var med Banér i Freiburg och ryckte sedan under Stålhandske och von Pfuel mot Sachsen, där de slogo de kurfurstliga. Ehuru D. av en kejserlig överste Spiegel blivit skjuten i bröstet, tillfrisknade han och kunde med utmärkelse deltaga i slaget vid Leipzig 23 okt. 1642, där han med fyra skvadroner på J. Lilliehööks initiativ kastade fiendens infanteri på vänstra flygeln över ända.

År 1644 förde D. befäl över den häravdelning, som var avsedd till Pommerns försvar. I slaget vid Jankowitz 24 febr. 1645 fick han tillfälle visa prov på sin tapperhet och sin duglighet som taktiker. Han erhöll av Torstenson befälet över den huvudsakligen av kavalleri bestående vänstra flygeln, vars svåra uppgift det blev att genom inledande demonstrationer och därpå följande isolerade angrepp binda motståndarnas huvudkrafter, medan överbefälhavaren med centern och högra flygeln genomförde en vansklig kringångsrörelse mot fiendens vänstra flygel. Sin uppgift löste D. genom upprepade, hänsynslösa anfall, vilka efter hand tvungo de kejserliga till en för dem ödesdiger kraftsplittring och gjorde deras nederlag oundvikligt. D. bidrog på detta sätt verksamt till en av den svenska krigshistoriens mest lysande framgångar på slagfältet.

Under det Torstensonska fälttåget, som i mars 1645 framfördes ända till broskansarna vid Wien, opererade D. med ett självständigt kavalleridetachement utefter Donau. Både Torstenson och dennes efterträdare i högsta befälet över de svenska stridskrafterna i Tyskland C. G. Wrangel synas hava omfattat D. med stort förtroende, och han erhöll av dem ofta självständiga uppdrag. Sålunda använde Torstenson D. bl. a. i samarbetet med furst Georg Råköczy. Pfalz-greven Karl Gustav och D. mötte med kavalleri Gåbor Bakos och hans siebenburgiska kår i Östro 6 maj 1645, och D. angrep sedan Tyrnau, som gav sig. I slutet av juni slöt sig D. i Toppeisan vid Neutra till siebenburgiska armén under Rákóczy, varpå man gemensamt gick mot Waag. Ånyo erövrade D. jämte Janos Kemény Tyrnau, som hade återtagits av de kejserliga. Även vid underhandlingarna i aug. mellan furstens delegerade och Torstenson var D. närvarande. I april 1646 erövrade D. staden Brakel i Westfalen. S. å. blev D. guvernör i Schwaben och togs under de närmast följande åren i stor utsträckning i anspråk för olika administrativa uppgifter, bl. a. i samband med genomförandet av Westfaliska freden. Utan tvivel var det på grund av sin under denna tid visade duglighet och organisatoriska förmåga som D. efter hemkomsten från Tyskland bereddes säte i krigskollegiet, i vars arbete han under de följande fredsåren tog flitig del. Som riksstallmästare (från 1652) deltog han samtidigt i livet vid drottning Kristinas hov och synes tidvis ha tillhört hennes närmaste omgivning. Som många andra vid hovet intresserade han sig för de då moderna baletterna. En sådan, »Der Tugend Lohn» av Conrad von Hövelen, dansades av D: s barn inför Karl X. Gustav och texten trycktes 1659. Från 1655 fick D. ånyo ägna sig åt krigarens kall, då han följde konungen på segertåget genom Polen till Krakau. Medan konungen belägrade denna stad, intog D. det starkt befästa bergsslottet Landskron. Då Karl Gustav på grund av kurfurstens av Brandenburg opålitliga hållning i slutet av 1655 måste draga sdg norrut till Ostpreussen, kvarlämnade han D. med omkr. 6,000 man till tryggande av Lillpolen. Denna styrka var emellertid alltför svag för att kunna varaktigt behålla denna landsända, varför konungen med betydande krafter, till vilka D. med sin avdelning anslöt sig, i slutet av jan. 1656 marscherade söderut till Lowicz. I striden vid Golomb 8 febr. anfördes den av kavalleri bestående vänstra flygeln av D., som mot sig hade den polske överbefälhavaren S. Czarniecki. Denne lyckades genom ett häftigt anfall bryta igenom D: s flygel, men snart var denne åter herre över situationen, och Czarniecki tvingades att fly. I striden vid Gnesen 27 april 1656 och i tredagarsslaget vid Warschau 18—20 juli s. å. kommenderade D. vid båda tillfällena tillsammans med hertig Adolf Johan högra flygeln. Under Warschauslagets första dag avvärjde D. genom en djärv attack med fyra skvadroner ett hotande anfall mot C. G. Wrangels ena flank. Efter slaget följde han konungen till Preussen och fick efter dennes avresa befälet över trupperna i Danziger Werder.

Vid utbrottet av danska kriget sommaren 1657 ställde sig D., vilken just hemkommit till Sverige på tjänstledighet, omedelbart till Per Brahes förfogande och sändes av denne till Västergötland med uppgift att hindra en hotande invasion över Göta älv. Sedan han slutfört detta uppdrag och avvisat fientliga försök att gå över älven, avtågade han söderut och förenade sig med Brahe i Halmstad 30 aug. i rätt tid för att påföljande dag deltaga i striden vid Genevads bro.

På sommaren 1658 kallades D. att efterträda den icke tillräckligt handlingskraftige M. G. De la Gardie som befälhavare i Estland och Livland, där en svår uppgift väntade honom. Det gällde här till en början att fördriva de polska trupper, som satt sig fast i Livland och i andra hand att ställa hertigdömet Kurland under svenskt herravälde för att därigenom ytterligare utvidga och konsolidera det svenska Östersjöväldet. Ett bidragande motiv till företaget mot Kurland var även att den regerande hertigen Jakob misstänktes stå i hemligt samförstånd med Ryssland och Polen. D. vände sig först mot polackerna och erövrade i början av aug. det av dem besatta Wolmar, vars inemot tusen man starka besättning togs till fånga. Kort därefter erövrade han även det befästa slottet Ronneburg och vände sig därefter mot Kurland. D. marscherade rakt mot dess huvudstad Mitau men kunde med sin ringa styrka icke betvinga den starkt befästa staden genom regelrätt belägring. Genom krigslist lyckades han dock natten 29-— 30 sept. 1658 smuggla in ett antal soldater i staden, som så kom i svenskarnas våld. Även slottet, där hertigen med familj inneslutit sig, föll i svenskarnas händer, och hertigen togs till fånga. Denna händelse väckte stort uppseende i Europa och utnyttjades så verksamt i den mot Sverige fientliga propagandan, att Karl Gustav nödgades officiellt taga avstånd från och klandra D: s handlingssätt. Samtida initierade personer, t. ex. franska sändebudet Terlon, voro likväl övertygade om att D. endast handlat i överensstämmelse med konungens önskemål, och D. åtnjöt i fortsättningen som tillförne Karl Gustavs obetingade förtroende.

Efter konungens död 1660 ökades det polska trycket mot Kurland och Livland, samtidigt som Rysslands hållning vållade svenskarna svårigheter. D. lyckades dock trots numerär underlägsenhet och obetydligt understöd från hemlandet genom aktiv krigföring hålla sig. Efter freden i Oliva 1660 skulle han verkställa reducering av krigsfolket i Östersjöprovinserna våren 1661 men blev sjuk. När fred slutits även med Ryssland i Kardis juni 1661, återvände D. hem. Hans hälsa hade genom de långa krigsårens strapatser och talrika blessyrer blivit undergrävd, och under ett besök, som han våren 1662 avlade i Stockholm, avled han hastigt av slag 28 maj. Hans begravning i Riddarholmskyrkan lär ha varit även för den tiden ovanligt praktfull; stoftet fördes 1663 till det för hans räkning uppförda gravkoret i Vreta klosters kyrka. Som soldat var D. först och sist den käcke och oförvägne rytterigeneralen med naturliga befälsanlag. Han hade förmåga att hastigt sätta sig in i ett läge och att fatta snabba och djärva beslut, som han sedan med kraft omsatte i handling. Under sin långa krigarbana hade han ofta tillfälle visa prov på dödsförakt, djärvhet och personlig tapperhet. D. besatt även stor duglighet på det civila och administrativa området, varför han ofta användes på andra än rent militära poster. Riksråd blev han dock ej, kanske bl. a. emedan han var reformert. Till sitt lynne var han häftig men kunde även visa smidighet och anpassningsförmåga, när så krävdes. Under yngre år synes hans ekonomi ej ha varit den bästa. I brev till Axel Oxenstierna 1643 sade han sig vara trängd av borgenärer. Senare erhöll han dock som belöning för sina förtjänster goda förläningar och donationer.

D. lät på den av honom genom gifte förvärvade egendomen Stjärnorp vid Roxens norra strand uppföra ett ståtligt slott efter planer av Nic. Tessin. Ehuru sannolikt påbörjat redan någon gång efter 1653, torde det dock knappast ha hunnit bli helt färdigt före hans död. Hela anläggningen med flyglar och uthus nedbrann 1789 men har senare, utom själva slottsbyggnaden, återuppförts.

Brev från D. till Johan Casimir 1636—42; pfalzgreven Karl Gustav 1645—54, till K. M:t 1656—60, till rådet 1657—59, till Adolf Johan 1652—62, till Per Brahe 1647—58, till Alexander Erskein 1639—49, till Bengt Horn 1659—61 och till C. G. Wrangel 1639—62, liksom brev från D. i Diplomati ca finnas i Riksarkivet, till Arvid Forbus 1648—61 och till Axel Liffie 1659—60 i Lunds univ.-bibliotek, några brev från honom även i Uppsala univ.-bibliotek (sign. E 158 i, E 158 1, N 479). Brev till D. finnas i Krigshist. handl., Karl X Gustav, 11:1: Skrivelser till generaler, Riksarkivet. Rörande D:s godsinnehav se Reduktionskollegii akter n:ris 331— 332, Köpegodsakt nr 214, Fjärdepartsakt nr 356 och Gamla byten före 1655, nr 186, Kammararkivet; där finnas även likvidationer) rörande D. och hans maka. I statsarkivet i Dorpat finnas 16 brev till D. från vojvoden i Smolensk Michael Pac. På Stjärnorp finnas av D:s papper blott hans skotska adelsbevis (Karl I:s av England brev 1 nov. 1648) och en räkenskapsbok. I skönlitterär form har D. behandlats av Snoilsky i dikten Vapenbröderna. Dess skildring av de båda krigskamraterna Douglas' och Lillies äldre dagar på deras slott Stjärnorp och Löfsta vilar dock på overklig grund. Om D. och hans familj finns även en romantiserad skildring av Louise Adelswärd, f. Douglas, i »Grevinnorna på Stjärnorp» (1939).

Författare

A. Kugelberg. W. A. Douglas. Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Edle och wälb: wällärde ... herrar och män, som thesse norske qwarteren besittia. [Ultimatum, dat. 18 juli 1657, undert. av D. •såsom överbefälhavare; varianttr. finnas]. U. o. o. å. 4:o 2 bl. — Dess Hn. Graff Duglas Citations Patent an den aussgetrettenen Curländ. Adel (Der römischen käyserl. Majestät... Acta publica und schrifftliche Handlungen ... von M. C. Londorpius, Th. 8, 1670, s. 481).

Källor och litteratur

Källor (jfr även ovan): Riksregistr., Biographica, A. Hammarskjölds anteckningar om skottar i svensk tjänst, allt i RA; Biographica och personreg. till rullor, KrA; O. von Dalins handskr. »Berättelse om the nampnkunnigaste af dhen i Skotland och Sverige berömmelige Duglasiske slächten. .. 1731» (Rålambs saml., fol., nr 148), KB; »Kurtzer Verlauff seiner Hoch-Gräfflichen Excellence Herren General Duoglas gefiihrten Lebens ...», m. m. i Biographica minora, De la Gardieska saml., LB. — Actes et documents pour servir ä l'his-toire de 1'alliance de George Råköczy . .. avec les francais et les suédois dans la guerre de trente ans, publiés par A. Szilågyi (1874); Ceremonial [and ac-count] of the funeral of fiel d-marshall Robert Douglas, Stockholm, June 1662 (The Spottiswoode miscellany . . . ed. by J. Maidment, 2, 1845, s. 327—332); {Fältmarskalken R. Douglas' reversal för hertig Jakob av Kurland d. 19 sept. 1658, medd. av H. Diederichs] (Sitz.-ber. der kurländ. Gesellsch, fur Literatur und Kunst, 1900, Mitau 1901, s. 15—16); Axel Oxenstiernas skrifter och bref-vexling, 1:4 (1909), 2:6 (1893), 2:8 (1897), 2:10 (1900); Sv. riksrådets protokoll, 6 (1891), 12 (1909), 13 (1912), 16 (1923). — J. L. Carlbom, Tre dagars slaget vid Warschau (1906); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalz. huset, 1 (2:a uppl., 1883); B. Ph. von Chemnitz, Der königlich schwedische in Teutschland gefuhrte Krieg, 3—4 (1855, 1856—59); S. Cur-man & E. Lundberg, Vreta klosters kyrka (Sveriges kyrkor. Östergötland, 2, 1935); J. Ekeblad, Bref, 2 (1915); Th. A. Fischer, The Scots in Sweden (1907); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, NationaluppL, 11—12 (1901); W. Huschke, Herzog Wilhelm von Weimar als Statthalter Gustav Adolfs in Thiiringen und schwedischer Generalleutnant 1631—1635 (Beiträge zur neueren Geschichte Timringens, 4, 1936); T. Krogh, Bag Barokteatrets Kulisser (Kulturminder udg. af Selskabet for dansk Kulturhistorie, 1940—41), s. 44; J. E. Nordwall, Svensk-ryska .underhandlingar före freden i Kardis (1658—61) (1890); dens., Sverige och Ryssland efter freden i Kardis, 1—4 (Hist. tidskr., 10—11, 1890—91); G. Petri, Kungl. Första livgrenadjär-regementets historia, 2 (1928); S. v. Pufendorf, Sju böcker om konung Carl X Gustafs bragder, 1—7 (1915); E. Seraphim, Geschichte Liv-, Est- und Kurlands, 2 (1896); R. Stenbock, Östgöta kavalleriregemente 1618—1699 (1927— 28); O. Th. Sundholm, Sveriges fältmarskalkar (1873); R. Swedlund, Grev-och friherreskapen i Sverige och Finland (1936), s. 98, 252; H. de Terlon, Mémoires, 1—2 (1882, 81); Theatrum Europasum, 5 (1647); Underdånigt betänkande af kommitterade för granskning af inskriptionerna å arméns fanor och standar, afg. den 2. april 1892 (1893); P. G. Vejde, Tagels herresäte (Norra Allbo hembygdsfören. årsbok 1935); H. Werner, Elbsvaneordenens Candoirin, Conrad von Hövelen og Danmark (Personalhist. Tidsskr., 61, 1940), s. 229; C. L. Wibling, Sveriges förhållande till Siebenbürgen 1623—1648 (1890); C. Öhlander, Det egentliga Sveriges försvar mot Danmark-Norge under Carl den X:s danska krig 1657—1660 (1904). — Om D. jfr även C. R. af Ugglas, Bidrag till den medeltida guldsmedskonstens historia, 1. Johannes Moniks kalk i Vreta och den Douglas'ska monstransen på Stjärnorp (HA Handl.. 50:3. 1941L

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert Douglas (Duglas), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17615, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Kugelberg. W. A. Douglas. Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17615
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert Douglas (Duglas), urn:sbl:17615, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Kugelberg. W. A. Douglas. Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.