Meriter

Duncker, Joachim Zachris, f. 12 nov. 1774 på Kosoniemi gård, Kristina sn, S. Savolaks, Finland, d. 6 juli 1809 i Hörnefors, Umeå landsförs. (Vb.). Föräldrar: majoren vid Savolaks jägarreg. Gustaf Fredrik Duncker och Brita Cygnæus. Inskrevs 30 juli 1779 vid Sulkava kompani av Savolaks jägarreg.; furir med premiärkorprals lön 6 dec. s. å.; deltog i 1788—90 års krig; fänrik 16 april 1789; fänrik på ord. stat vid Jorois kompani 24 april 1791; sekondlöjtnant 22 juli 1795 och premiärlöjtnant 7 juli 1802; stabskapten 9 okt. 1804; kapten och chef för Sulkava kompani 8 dec. 1807; deltog i Savolaksbrigadens strider under återtåget 1808 och betäckte som chef för eftertruppen reträtten över Jynkkä (15 mars), Kuopio och Toivala; utmärkte sig i striden vid Pulkkila 2 maj 1808; major 18 maj 1808; överstelöjtnant 9 febr. 1809; sårades dödligt vid Hörnefors 5 juli 1809. RSO 1808.

G. 22 dec. 1805 på Kosoniemi m. Maria Charlotta Tuderus, f. 2 jan. 1788, d. 4 april 1858, dotter av kommissionslantmätaren Daniel Tuderus och Anna Charlotta Westermarck.

Biografi

D. föddes och växte upp i Savolaks, gränsmarken mot öster, där minnena från gångna ofärdsår levde; berättelserna om fäders och förfäders bedrifter i fält väckte sönernas håg för krigarlivet. Själv en ättling av flera generationer krigare inskrevs han vid Savolaks jägarregemente, innan han fyllt fem år. Ehuru D. blott var 14 år när 1788—90 års krig utbröt, torde han ha deltagit i alla tre kampanjerna. Under 1789 års fälttåg befordrades han till fänrik och bevistade striden vid Parkumäki 21 juli, och i drabbningen vid Pirttimäki 5 maj 1790 utmärkte han sig för en »nästan överdådig» tapperhet. När budet om ett förestående ryskt angrepp de första dagarna i febr. 1808 nådde Savolaks, var D. chef för Sulkava kompani vid Savolaks jägare, vilken trupp var underställd den av J. A. Cronstedt kommenderade Savolaksbrigaden. Brigaden samlades i S: t Mickel, och här inledde D. 18 febr. med sin hustru en brevväxling, som fortgick till hans död; hans brev äro tryckta av Fr. Cygnæus (originalen följde hustrun i graven). Den 2 mars bröt brigaden upp från S: t Mickel och tågade genom Haukivuori och Pieksämäki norrut mot Kuopio, dit man kom 13 mars för att 15 mars fortsätta mot Uleåborg. Söder om Kuopio vid Jynkkä stannade dock eftertruppen kvar: ett par kompanier jägare, ett tjugutal ryttare och en kanon under D: s befäl. En timme efter den övriga brigadens avtag från Kuopio angrepo generallöjtnant N. Tutjkovs trupper avdelningen vid Jynkkä, som försvarade sig i tre timmars tid hakom ett bröstvärn vid Henriksnäs, tills fienden började kringgå ställningen. På isen öster om Jynkkä ordnade D. sin skara på nytt till strid men fick av brigadchefen order att dra sig tillbaka. Tillsammans med en del nyanlända förstärkningar anträdde D: s män återtåget mot Kuopio. Två gånger under vägen attackerades de av ryska kavalleristyrkor och beskötos med kartescheld men kastade fienden tillbaka. Från Kuopio fortsattes marschen omedelbart över Kallavesi till Toivala. En timme efter återföreningen med den övriga brigaden gingo ryssarna till angrepp, varvid D. försvarade ön Vaajasalo. När natten inbröt, satte sig brigaden åter i rörelse mot norr. D:s insats vid Jynkkä och under återtåget var stor: »Under för handen varande förhållanden hade Cronstedt Dunckers kallblodigt utförda återtåg uteslutande att tacka för att han utan nämnvärda förluster kunde fortsätta sitt återtåg norr ut» (Generalstaben).

Den 29 mars intågade Savolaksbrigaden i Uleåborg. Sedan även huvudstyrkan under Klingspor nått dit, fördelades armén på 5 brigader. Savolaks jägarregemente hänfördes till femte brigaden, som under Sandels detacherades till vägen Uleåborg—Kuopio. Genom segern vid Pulkkila 2 maj öppnades för Sandels vägen till Idensalmi och Savolaks. Han hade delat sin trupp i två avdelningar och lät den mindre av dem under överstelöjtnant G. Fahlander 1 maj slå in på en skogsväg för att kringgå Obuchovs ryska styrka, som fattat posto på Pakkalähöjden söder om Pulkkila kyrka. 80 jägare med D. som befälhavare samt 200 österbottningar bildade Fahlanders trupp. Sandels skulle 2 maj vid tvåtiden med huvudstyrkan angripa ryssarna i fronten, varefter Fahlander omedelbart hade att ingripa. En timme före den utsatta tiden upptäckte fienden Fahlanders män, varför de efter en fem timmars marsch genast måste gå till anfall. Ryssarna försökte bryta sig igenom Fahlanders linje och ansatte hårt Sulkava kompani på högra flygeln men mötte envist motstånd. Sedan huvudstyrkan inskridit, måste ryssarna efter fyra timmars strid ge upp. D. fick föra de erövrade fanorna till Stockholm, kom 19 maj dit och blev på Klingspors rekommendation major samt dubbad till riddare av Svärdsorden.

Under D: s besök i Stockholm rensade femte brigaden Savolaks från fiender ända ned till S: t Mickel. Den ryske överbefälhavaren sände då under Barclay de Tollys befäl 8,000 man för att driva Sandels tillbaka och angripa den svenska huvudarmén i ryggen. När D. återvände till sin trupp, låg Sandels vid Toivala, medan ryssarna ånyo hade besatt Kuopio. Vid Toivala uppehöll Sandels fienden i 3 1/2 månader. I de många skärmytslingarna. utmärkte sig D. gång på gång, bl. a. i Paukarlaks-affären 25 juni. Han bade fått i uppdrag att hejda en rysk transportkolonn med livsmedel. Vid Paukarlaksviken av Koirusvesi skulle D. gå till angrepp. Något mer än 200 man inskeppades på båtar och fördes till ort och ställe, där de gömde sig i skogen vid landsvägen. Några timmar senare närmade sig från Leppävirtahållet den ryska kolonnen med 370 hästar. En avdelning av D: s jägare anföll fienden bakifrån för att hindra försök till reträtt. De övriga angrepo i fronten och längs landsvägen. Överrumplingen lyckades, och den ryska kolonnen var på en kort stund oskadliggjord. Då Sandels 30 juni angrep Kuopio, anförde D. en av stormkolonnerna på 500 man och 2 kanoner, vilka med 50 båtar skulle landsättas på Honkaniemi udde för att ta de ryska avdelningarna och batterierna på Kelloniemi i ryggen. Han utförde sitt uppdrag framgångsrikt men måste spilla tid på artilleriförberedelse mot den oväntat manstarka fiendetruppen på stranden. Under tiden nödgades de övriga svenska stormkolonnerna, med vilka D. skulle samarbeta, retirera, varigenom angreppsplanen gick i stöpet. D. har, synbarligen med orätt, klandrats för detta dröjsmål.

Under sensommaren begynte Sandels förbereda återtåget från Toivala. En ny försvarsställning byggdes i Palois, dit brigaden begav sig sista dagarna av sept. Men stilleståndsfördraget i Lohteå (29 sept.) tvang honom kort därpå att dra sig norr om Idensalmi. Den 19 okt. mottog Sandels av Tutjkov meddelande, att stilleståndet var uppsagt till 27 okt. Då striden denna dag strax efter klockan 12 bröt ut, lågo de kämpande avdelningarna vid »Virta bro» på var sin sida om Koljonvirta ström, som från Iijärvi flyter söderut till Porovesi. Närmast bron stodo Savolaks jägare. Innan man hann riva bron, gingo ryssarna till anfall. Efter tre timmars strid stormade de bron, och svenskarna måste draga sig tillbaka till den befästa höjden vid Linna. Men under Fahlanders ledning företogs ett framgångsrikt motanfall, varvid D. anförde savolaksarna. D. och hans män bestodo med heder denna strid, som var en av fälttågets blodigaste. Natten till den 29 drog sig Sandels tillbaka till Vieremä och Salahmi.

Nu beslöt Sandels att vid Koljonvirta angripa ryssarna i ryggen. Han anförtrodde uppdraget åt D. Han skulle med sin trupp tränga fram -till bron, riva den och anfalla fiendens förpost, en styrka på några hundra man, som låg väster om Koljonvirta. Saridels ämnade med huvuddelen av brigaden attackera ryssarna från norr. Den 9 nov. kl. 2 f. ni. avtågade D. från Vieremä och nådde följande dag på e. m. Vänninmäki. I skymningen satte sig truppen i rörelse i riktning mot bron, stötte snart på en rysk postering, som greps, och måste därpå ta upp kampen med två ryska kompanier, varvid fiendens huvudstyrka alarmerades och en het strid uppstod. En rysk bataljon sträckte vapen, men när tre timmar gått, såg D. ingen annan utväg än att retirera. Företaget hade misslyckats, men Sandels ansåg, att D. »med all skicklighet och bravoure utfört denna expedition». Samma dag D. återvände (13 nov.), begynte återtåget mot Uleåborg på nytt. Sandels brigad förlades till Frantsila och stod inför ett angrepp av Tutjkov, då bud om stilleståndet i Olkijoki (19 nov.) ingick. Enligt fördraget måste finska armén dra sig tillbaka till området väster om Kemi älv. Sist av svenska trupperna tågade jägarna från Savolaks genom Uleåborg. Den 28 okt. skrev D. från denna stad bl. a.: »10 decessiva affärer har jag under denna campagne bevistat, utom skärmytslingar och förpostattacker, vilka i synnerhet i somras nästan dageligen inträffade; på intet ställe har jag hållit mig undan; alltid har jag varit på det farligaste stället.»

Då ryssarna mars 1809 återupptogo krigsoperationerna, fick Barclay de Tolly order att med sin styrka på omkr. 4,000 man tåga från Vasa över Kvarken och besätta Umeå. Den 21 mars togo överstelöjtnant J. Furumark och D. med savolaksarna på Holmön emot den första ryska stöten men drevos tillbaka mot fastlandet under ständiga anfall från det fientliga rytteriets sida. Umeå måste uppges, men några dagar senare fick Barclay de Tolly befallning att återvända samma väg han kommit. Därmed var striden inte slut för de prövade krigarna. Efter kapitulationen i Säivis (23 mars) trängde ryska nordarmén fram längs Västerbottens kust för att påverka fredsunderhandlingarna. Den 15 maj överraskade fienden vid Skellefteå Furumark och tvang honom och hans styrka till kapitulation. D. däremot lyckades genom ett snabbt beslut rädda sin trupp.

I sin sista strid, vid Hörnefors, anförde D. som nyutnämnd överstelöjtnant Savolaks andra fältbataljon. Sandels ledde den svenska truppen, som 5 juli låg söder om Hörneån. D. lät sina soldater ta betäckning bakom några brädstaplar vid bron. Då Sandels skyndade förbi savolaksarna, säges han ha ropat till D.: »Vad, är överstelöjtnanten rädd?», vartill D. svarade: »Det har jag aldrig varit.» Efter två timmars strid gav Sandels order om återtåg, sedan han fått en oriktig rapport om att fienden kringgått ställningen. D: s bataljon utgjorde arriärgarde men i stället för att retirera med de andra, stannade han kvar. Man gjorde honom uppmärksam på att han blev efter, men han sade: »Jag retirerar ej utan order, emedan jag är rädd.» D. blev omringad och uppmanades att kapitulera. Han svarade: »Det skall fan ge sig åt dig, din rackare.» Någon minut senare träffades han i armen och veka livet och sjönk till marken. Följande morgon avled han av sina sår och begrovs av ryssarna under militära hedersbetygelser på Umeå kyrkogård. D:s bataljon förlorade över 100 man i denna strid, den sista av allvarligare slag, i vilken finnar deltogo under 1808—09 års krig.

I sin dikt »Den femte juli» har Runeberg prisat D. som företrädare för de bästa krigaregenskaperna hos armén: »Men fråga, om du träffar på En veteran från kriget då, En av de tappres skara, Spörj, om han kände dock en man Som priset över alla vann, Och trofast skall han svara: 'Ja, herre, Duncker hette han'.» Att hyllningsgärden var välförtjänt visar den uppskattning, som samtiden ägnade honom. Officerarna beundrade honom för den skicklighet och omdömesförmåga han lade i dagen, då han fullgjorde sina uppdrag. Soldaterna vördade honom för hans personliga mod och för hans hjälpsamhet mot sina fältkamrater. Så står D. som förebilden av den oförvitlige soldaten, han, som uppfyller sin plikt till det yttersta.

Författare

[Oscar Nikula.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, KrA; Biographica, Finlands riksarkiv. — A. Bergholm, Sukukirja, 1 (1901); J. J. Burman, Berättelse om femte brigadens af finska arméen krigsrörelser . .. åren 1808 och 1809 (Bidrag till kännedom om Finlands natur... 2, 1858); T. Colliander, Duncker, en av de tappras skara (1943; äv. med titeln: Den femte juli. J. Z. Duncker och Savolaxbrigaden); Fr. Cygnaeus, Bilder ur förgångna tiders lif, 1 (1858); J. R. Danielson[-Kal-mari], Finska kriget och Finlands krigare 1808—1809 (1897); [K. E. DunckerJ, Släkten Duncker (1936); C. J. Holm, Anteckningar öfver fälttågen emot Rvssland åren 1808 och 1809 (1836); Sveriges kris: åren 1808 och 1809. Utg. af Gen.-stab:s krigshist. afd. (1890—1921).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joachim Zachris Duncker, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17698, Svenskt biografiskt lexikon (art av [Oscar Nikula.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17698
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joachim Zachris Duncker, urn:sbl:17698, Svenskt biografiskt lexikon (art av [Oscar Nikula.), hämtad 2024-04-23.