Meriter

1. Nils Christofer Dunér, f. 21 maj 1839 i Billeberga sn (Malm.), d. 10 nov. 1914 i Stockholm. Föräldrar: prosten fil. doktor Nils Dunér och Petronella Christina Schlyter. Åtnjöt intill 12 års ålder undervisning i föräldrahemmet; därefter i Lunds katedralskola; student vid Lunds univ. 13 dec. 1855; e. o. amanuens vid astronomiska observatoriet 29 maj 1858 och vid fysiska institutionen 13 april 1859; fil. kand. 30 april 1862; fil. doktor 31 maj s. å.; ord. amanuens vid astronomiska observatoriet 24 sept. 1862; adjunkt i astronomi och observatör vid Lunds univ. 23 febr. 1864; under adjunkts tiden i Lund flera gånger förordnad som vik. examinator i astronomi, matematik och fysik; e. o. professor i astronomi vid Lunds univ. 30 sept. 1887; efter kallelse professor i d:o vid Uppsala univ. 21 dec. 1888; avsked med pension 16 april 1909. Stadsfullmäktig i Lund 1884—87, i Uppsala 1893—98; censor vid studentex. 1891 och 1893—1908; sekr. i K. Vetenskaps-Societeten 1901—13; styr:led. i »Sparbanken i Lund» 1887—$9 och i »a.-b. Föreningsbanken i Stockholm» 1900—14. LFS 1864; LVA 1881; LVS 1888; HedLVS 1913; led. eller hedersled, av flera utländska akademier och lärda samfund; RNO 1893; RCXIII:sO 1898; KNO2kl 1901; KNO1kl 1913; innehade flera utländska ordnar.

G. 25 sept. 1874 i Äsphult (Krist.) m. Hilda Aurora Trägårdh, f. 25 sept. 1856 i Vomb (Malm.), dotter av kyrkoherden fil. jubeldoktor Carl Emanuel Trägårdh och Charlotta Henriette Nelander.

Biografi

Redan tidigt, hade Nils D: s håg för astronomien vaknat. I Lund ägnade han sig främst åt detta ämne men studerade även kemi, fysik och matematik. I början av 1861 antog D. erbjudandet att som geograf och fysiker deltaga i den av O. M. Torell d. å. ledda expeditionen till Spetsbergen. Han besökte ögruppens norra och västliga delar och utförde där magnetiska inklinationsbestämningar och för kartläggningen erforderliga astronomiska observationer. Expeditionens mål var bl. a. även att undersöka möjligheterna för utförandet av en gradmätning på Spetsbergen. I detta avseende blev emellertid resultatet såtillvida negativt, att D. ansåg sig kunna konstatera att en meridianmätning utefter västkusten skulle vara förenad med alltför stora svårigheter. Gradmätningsfrågan upptogs ånyo 1864, då D. deltog i den av A. E. Nordenskiöld d. ä. ledda Spetsbergsexpeditionen. I två av D. tillsammans med Nordenskiöld publicerade avhandlingar, »Anteckningar till Spetsbergens geografi» (1865) och »Förberedande undersökningar rörande utförbarheten av en gradmätning på Spetsbergen» (1866), framlades resultaten av denna senare expedition. Genom D: s astronomiska ortbestämningar lades en fast grundval för Spetsbergens kartläggning, och den av D. och Nordenskiöld utarbetade kartan över ögruppen innebar ett mycket betydande framsteg. Själva gradmätningsarbetet kom ej till stånd förrän långt senare. Det utfördes vid tiden omkring sekelskiftet igenom samverkan mellan svenska och ryska expeditioner. I den från Sveriges sida tillsatta kommittén för arbetets organisation var D. ledamot sedan 1898.

Då D. började ägna sig åt astronomien, voro de yttre betingelserna för utförande av astronomiska undersökningar i Lund synnerligen dåliga. Något egentligt observatorium fanns icke; de mycket blygsamma instrumentella hjälpmedlen voro inhysta i övre delen av tornbyggnaden på det gamla bibliotekshuset vid Lundagård. Men ungefär då D. blev astronomie observatör, beviljade riksdagen anslag till ett nytt observatorium i Lund. Detta blev på sätt och vis avgörande för D: s framtida verksamhet. Sedan det ställts i utsikt, att han skulle få möjligheter till bedrivande av vetenskapliga observationsarbeten med tidsenliga hjälpmedel, beslöt han att söka på bästa sätt förbereda sig därtill. Med stöd av ett riksstatens resestipendium företog han en längre studieresa till Tyskland, Holland, Frankrike och Belgien, varunder han särskilt skaffade sig kännedom om moderna instrument och vana vid utförandet av astronomiska observationsarbelen. Han inledde då även med ledande astronomer de personliga förbindelser, som han sedan underhöll och utvidgade. Redan 1863 hade han på astronomkongressen i Heidelberg varit med om att stifta det internationella »Astronomische Gesellschaft», som kom att spela en så betydande roll i det samtida astronomiska forskningsarbetet. D. försummade ej heller att, om det var honom möjligt, bevista de av detta sällskap organiserade kongresserna och var länge ledamot av sällskapets styrelse.

År 1867 blev observatoriet i Lund färdigt, och nu kunde D. äntligen fullt självständigt ägna sig åt astronomiska observationsarbeten. Till en början ägde observatoriet endast ett huvudinstrument, en ref raktor med 24 cm:s öppning, och arbetet med detta instrument uppdelades mellan D. och prefekten professor A. Möller. D: s arbete ägnades åt dubbelstjärnorna. Under åren 1867—75 utförde han mikrometerobservationer av 445 dubbla eller multipla stjärnor för bestämning av komponenternas relativa rörelser. Resultaten av dessa omfattande arbeten äro nedlagda i det 1876 publicerade verket »Mesures micrométriques d'étoiles doubles ... suivies. de notes sur leurs mouvements relatifs». D:s dubbelstjärnmätningar utmärka sig för stor skärpa och ett omsorgsfullt hänsynstagande till de vid dylika mätningar uppträdande felkällorna. De ha också haft stor betydelse för utvecklingen av kännedomen om dubbelstjärnornas rörelser. År 1874 fick Lunds observatorium sitt andra huvudinstrument, den stora meridiancirkeln, och D. fick nu nästan oinskränkt dispositionsrätt över refraktorn. Han undersökte nu stjärnornas spektra, ett forskningsområde, på vilket hans uppmärksamhet blivit riktad av D'Arrest i Köpenhamn. Till specialitet valde D. snart spektralundersökningen av de stjärnor, som i den då tillämpade Vogelska klassificeringen av stjärnspektra betecknades som klass III (närmast motsvarande klasserna M och N i det numera gängse Pickering-Cannonska klassificeringssystemet). Denna klass omfattar de gulröda och röda stjärnorna, och till densamma höra de flesta långperiodiska variabla stjärnorna. Under sitt arbete upptäckte D. efter hand mer än 100 förut okända stjärnor av klass III,, och därmed steg det sammanlagda antalet kända sådana till mellan 300 och 400. D. företog en genommönstring av alla dessa stjärnors, spektra och publicerade 1884 en utförlig katalog över dem i »Sur les étoiles à spectres de la troisiéme classe». Han bestämde våglängderna för vissa i dessa spektra uppträdande absorptionsband och bekräftade Vogels upptäckt, att de tydligaste banden hos några av de mest rödfärgade stjärnorna förorsakas av ett kolväte i deras atmosfärer.

En av den observerande astronomiens viktigaste uppgifter sedan halvtannat århundrade hade varit — och är för övrigt allt fortfarande — att genom de för absoluta positionsbestämningar särskilt lämpliga meridianobservationerna härleda noggranna positioner för största möjliga antal stjärnor, särskilt de ljusstarkare. Genom anslutning till de så erhållna fixpunkterna på himlavalvet kunde man sedan med olika differentiella metoder härleda de ljussvagare stjärnornas och övriga himlakroppars lägen och rörelser. Astronomische Gesellschaft hade redan från början lagt an på att få till stånd en ändamålsenligt ordnad samverkan mellan olika länders observatorier i fråga om de så fundamentalt viktiga meridianobservationerna. Bl. a. hade enligt den uppgjorda planen observatoriet i Chicago fått på sin lott att genomobservera den mellan 35° och 40° nordlig deklination belägna himmelszonen. Arbetet där hade redan börjat, då observatoriet förstördes vid den stora Chicagobranden 1871. Zonen tilldelades då Lunds observatorium, som ju genom förvärvandet av den stora meridiancirkeln var rustat för ett dylikt företag. Observationerna påbörjades av A. Lindstedt 1878, men upphörde då han blev observatör i Dorpat. Genom att riksdagen 1879 beviljade erforderliga medel för arbetets understödjande blev observatoriet i dubbel måtto förpliktigat att sörja för dess fullföljande. Då ingen annan fanns, som kunde övertaga detsamma, blev D. nödgad att avbryta sina astrofysikaliska undersökningar och 1879—82 syssla med de tidsödande, mödosamma och enformiga meridianobservationerna. Han deltog även i det omfattande reduktions- och redigeringsarbetet, som senare fullföljdes huvudsakligen av F. Engström och A. Psilander. Vid samma tid utförde D. tillsammans med Th. N. Thiele en telegrafisk längdbestämning mellan Lunds och Köpenhamns observatorier. Utom dessa vidlyftiga observationsarbeten utförde D. under sin tid i Lund en mångfald mera tillfälliga observationsserier över planeter, kometer, föränderliga stjärnor m. ni.

D: s kanske viktigaste astrofysikaliska arbete var den nu klassiska spektroskopiska undersökningen över solens rotation, skildrad i »Recherches sur la rotation du Soleil» (1891) och »Über die Rotation der Sonne. Zweite Abhandlung» (1907). Redan långt tidigare hade solrotationen bestämts genom direkta iakttagelser av solfläckarnas skenbara rörelse över solytan med en omloppstid av omkring 25 dygn. Även hade antydningar spårats till en olikformighet i denna rotation, i det att rotationstiden syntes vara större ju längre de iakttagna fläckarna voro belägna från solens ekvator i riktning mot polerna. D. ville nu grundligt undersöka denna sak på spektrosko-pisk väg med tillämpande av den Dopplerska principen. Han ville på samma gång skaffa ett experimentellt bevis för denna princips riktighet i optiskt avseende. Han lät konstruera ett kraftigt spektro-skop, försett med ett av Brashear förfärdigat diffraktionsgitter med mycket hög spridningsförmåga. Med detta spektroskop anbragt på Lunds observatoriums refraktor uppmätte D. 1887—89 i en serie punkter runt om solkanten de förskjutningar av vissa spektrallinjer, som uppkomma på grund av solens rotationsrörelse. Han härledde härur rotationshastigheterna för olika heliocentriska latituder. Genom dessa undersökningar kunde det fastställas, att solrotationens olikformighet, som ur solfläcksiakttagelserna kunnat spåras från ekvatorn till 35° á 45° latitud, gjorde sig gällande ända till det omedelbara grannskapet av polerna. Efter D: s överflyttning till Uppsala återupptog han, nu i samarbete med Ö. Bergstrand, 1899— 1901 dessa undersökningar med den nya stora Uppsalarefraktorn. Genom dessa arbeten hade D. lagt grunden till en ingående kännedom om solens rotationsförhållanden och skaffat ett viktigt experimentellt bevis för den optiska giltigheten av den Dopplerska principen.

D: s astrofysikaliska arbeten förskaffade honom världsrykte. Utom inhemska belöningar tilldelades honom av Institut de France det Lalandeska priset 1887 och av Royal Society i London Rumfordmedaljen i guld 1892.

Under de sista årtiondena av 1800-talet ägde inom de flesta grenar av astronomien en genomgripande omgestaltning av metoderna rum, i det att de fotografiska förfaringssätten nästan helt undanträngde de äldre visuella. D. var redan tidigt intresserad och verksam i fråga om denna reform. I planläggandet och organiserandet av det på franskt initiativ igångsatta stora internationella företaget »Carte photographique du Ciel», som, startat på 1880-talet, ännu efter mer än 50 år icke på långt när är avslutat, tog D. redan från början verksam del. Han var ledamot av den kommitté, som var tillsatt att leda och övervaka arbetet och utförde själv en del förberedande undersökningar och utredningar. Han synes dock ha hört till de mera betänksamma astronomer, som i avvaktan på en ytterligare utveckling av den fotografiska och optiska tekniken helst velat uppskjuta företagets startande till en senare tidpunkt. Måhända har man häri att se en av orsakerna till att vårt land ej kom att direkt engagera sig i detta gigantiska företag.

I Lund hade D. inga möjligheter att själv ta upp de nya astrofotografiska observationsmetoderna. Men då han efter sin överflyttning till Uppsala företog sig att söka reorganisera universitetets astronomiska observatorium, hade han blicken fästad på denna sak. Sedan riksdagen beviljat ett betydande anslag, blev Uppsalaobservatoriet utrustat med bl. a. en ny stor refraktor, och ett nytt vändtorn byggdes för densamma. Denna nya refraktor konstruerades enligt D: s anvisningar som en dubbelrefraktor med två parallella tuber, den ena (med 36 cm:s öppning) för direkta visuella observationer och den andra (öppning 33 cm) för fotografering. Behövliga mätapparater och andra hjälpinstrument anskaffades, ett fotografiskt laboratorium inreddes o. s. v. Genom dessa förbättringar, särskilt med hänsyn till de nya astrofotografiska metoderna, inlänkade D. Uppsalaobservatoriets verksamhet på helt nya banor, som sedan allt framgent följts.

Under den tid, då observatoriets ombyggnad och den stora refraktorns konstruktion pågingo, var D. sysselsatt bl. a. med omfattande observationsserier av föränderliga stjärnor, utförda med en av honom anskaffad mindre refraktor. Särskilt bekanta äro hans undersökningar över stjärnorna Y Cygni och Z Herculis. Sedan den nya observatorieanläggningen fullbordats, utförde han själv flera arbeten med den nya refraktorn, varibland märkas undersökningar över de astrofotografiska metoderna för bestämning av stjärnornas ljusstyrkor, de i det föregående omtalade förnyade spektroskopiska mätningarna av solrotationen 1899—1901, en ny serie undersökningar över de röda stjärnornas spektra m. m., varjämte han introducerade sina medarbetare och lärjungar i nya astrofotografiska observationsarbeten, i vilka han även själv deltog. Åren 1900 och 1901 organiserade han Uppsalaobservatoriets medverkan i det stora internationella fotografiska arbetet över planeten Eros' rörelse, med särskilt syfte att erhålla en noggrann nybestämning av solparallaxen. Han tog själv del i fotograferingarna med refraktorn för detta arbete. De fotografiska plåtarnas uppmätning verkställdes av särskilt anställda mätningsbiträden, och det erhållna materialets slutliga bearbetning övertogs sedan av observatoriet i Paris.

Åren närmast efter sitt avskedstagande tillbragte D. ännu i Uppsala. På hösten 1914 ämnade han emellertid bosätta sig i Stockholm. Hans hälsa hade då redan börjat bli vacklande, och kort efter sitt överflyttande till huvudstaden träffades han av döden. Ännu i aug. s. å. hade han gjort en resa till Helgum i Ångermanland för att iakttaga den där synliga totala solförmörkelsen. Det blev hans sista astronomiska observation.

Då D. inträdde på den astronomiska banan, hade de svenska observatorierna sedan länge befunnit sig i förfall; utrustningen var ohjälpligt föråldrad, och möjligheterna att bedriva en verkligt vetenskaplig observationsverksamhet så gott som inga. De svenska astronomerna tvingades härigenom att huvudsakligen ägna sig åt rent teoretiska undersökningar. Detta påverkade småningom det allmänna betraktelsesättet bland fackmännen och ledde delvis till ett slags ensidig inställning vid bedömandet av de astronomiska frågeställningarna. Det kan nog inte förnekas, att ännu långt efter det att de yttre förhållandena ändrats till det bättre, det hos de teoretiskt skolade specialisterna och företrädarna för den »celesta mekaniken» mer eller mindre medvetet kvarstod ett slags överlägsen nedlåtenhet i förhållande till det praktiska observatoriearbetet och till de vetenskapliga uppgifter, som närmast hade att söka sin lösning i detta. D. gick emellertid sin utstakade väg. Han var ingen teoretiker; i handhavandet av de astronomiska instrumenten var han däremot en mästare. Han hade lyckan att få uppleva och med Arerka till en grundlig reorganisation av observatorierna både i Lund och i Uppsala. Det senare gjorde han t. o. m. till det för modern astronomisk forskning förnämligast utrustade i Norden. Med sina egna glänsande arbeten på de astrometriska och astrofysikaliska områdena gick han i spetsen för utvecklingen, och under en märklig brytningstid inom astronomien var han en föregångsman och banbrytare i vårt land.

Som undervisare var D. en utomordentlig tillgång för universitetet. Hans föreläsningar hade klarhet och skärpa, och den formella fulländningen i föredraget vittnade om noggrann förberedelse. För lärjungarna än mer fruktbärande blev den rent personliga handledning, som de fingo åtnjuta vid det dagliga umgänget på institutionen och det lärorika dryftandet av aktuella vetenskapliga spörsmål under förtrolig samvaro i hans hem. Hans intresserade ledning och välvilliga hjälpsamhet vid lärjungarnas arbeten blevo av oskattbart värde för hela deras vetenskapliga utveckling. D. var verksam frimurare.

Författare

Östen Bergstrand.

Arkivuppgifter

— D:s papper (sign. X257g) samt en del brev till och från honom finnas i Uppsala univ.-bibliotek. I Vetenskapsakademiens bibliotek finnas brev från D. till bl. a. A. E. Nordenskiöld, G. Retzius och V. Carlheim-Gyllensköld.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se bibliografi i H. v. Zeipels nedan nämnda levnadsteckning; tillägg till denna: Sven Herman Benjamin Svensson in memoriam. Sthm [1909]. 4:o 1 bl., 27 s. — Kungliga Vetenskaps societetens i Upsala tvåhundraårsminne. 1. Minnesskrift vid tvåhundraårsfesten d. 19 november 1910 af N. C. Dunér. 2. Protokoll... 3. Déedalus hyperboreus. Upps. 1910. 2 bl., 8 pl.-bl., 73, (1) s. jämte facs. av Daedalus. — Bicentenaire de la Société royale des sciences d'Upsala le 19 novembre 1910. Upps. 1911. 4:o 1 bl., 62 s., 1 pl.-bl. (VS Nova acta, Ser. 4, Vol. 3, Nr 1).

Källor och litteratur

Källor: A. Anjou, Riddare af konung Carl XIII:s orden 1811—1900 (1900); B. Hasselberg, Zur Erinnerung an Nils Christoffer Dunér (särtr. ur Vierteljahrschrift der Astron. Gesellsch., Jahrg. 52, H. 1, 1917); K. W. Herdin, Nils Christofer Dunér in memoriam (1918); Uppsala universitets matrikel [1906], utg. af Th. Brandberg & J. v. Bahr (1906); H. v. Zeipel, Nils Christofer Dunér fVA Årsbok 1916: med bibliografi). — Personliga meddelanden och erinringar.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Christofer Dunér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17702, Svenskt biografiskt lexikon (art av Östen Bergstrand.), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17702
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Christofer Dunér, urn:sbl:17702, Svenskt biografiskt lexikon (art av Östen Bergstrand.), hämtad 2024-11-04.