Meriter

8. Joachim von Düben cl. y., son till D. 6 och kusin till D. 7, f. 21 okt. 1708 i Stockholm (Tysk.), d. 27 jan. 1786 på Riksten, Botkyrka sn (Sth.). Kanslist i Kanslikollegium 21 maj 1724; kommissionssekr. i Haag 28 juni 1731; kammarherre 19 sept. s. å.; kabinettssekr. hos drottningen 30 juni 1733; assessor i Kommerskollegium 31 dec. 1739; kommerseråds titel 18 aug. 1747; kommerseråd 9 april 1753; statssekr. vid Inrikes civilexpeditionen 31 dec. 1759; riksråd 7 okt. 1766; entledigad 27 maj 1769; åter riksråd 27 mars 1772; president i Kanslikollegium 23 april s. å.; entledigad från samtliga ämbeten 22 aug. s. å. Led. av sundhetskommissionen 1740, av kommissionen rörande lotsväsendet 1742, i brand- och politikommissionen 1753 samt fr. o. m. 1743 upprepade gånger i statskommissionen; förordnad som kronans fullmäktig i General-tullarrendesocieteten 1753—54. RNO 1754; sekr. vid KMO 1760; KNO 1770.

G. 1) 26 jan. 1738 i Holland m. Catharina Eleonora Temminck, f. 8 juni 1714 i Holland, d. 3 febr. 1749 i Stockholm, dotter av holländske generalguvernören i Surinam, översten Henrik Temminck och Machteld van Wouw, samt förut g. 1734 m. generalguvernören i Surinam Jacques Alexander Henry de Cheuses (f. 1704, d. 1735); 2) 16 dec. 1751 m. Cornelia Florentina Hildebrand, f. 1715, j 6 aug. 1768 på Haneberg, Näshulta sn (Söd.), dotter av assessorn Jacob Henrik Hildebrand och Florentina van Roeden tot Drakenstein, samt förut g. 1737 m. kanslirådet Joachim Neresius, adlad von Nerés (f. 1688, d. 1748); 3) 18 jan. 1774 på Riksten m. Ulrica Rozelia, adlad von Rosenheim, f. 27 juni 1729, d. 7 sept. 1787 på Riksten, dotter av assessorn Olof Rozelius och Catharina Margareta von Kraft.

Biografi

Efter grundliga studier, som till en början bedrevos under Johan Arckenholtz' ledning och sedan fortsattes såväl i Hamburg för den bekante gymnasierektorn och läroboksförfattaren Johan Hübner som vid universitetet i Strassburg samt slutligen fullföljdes genom resor i olika europeiska länder, antogs D. 1724 som kanslist vid hovkanslersexpeditionen. Fr. o. m. 1728 tjänstgjorde han, under den ordinarie presidentsekreteraren Abr. Bruncronas frånvaro, som kommissionssekreterare vid kongressen i Soissons, och under dennes följande sjukdom såsom presidentsekreterare hos kanslipresidenten Arvid Horn och dennes ställföreträdare riks- och kanslirådet Joachim von Düben d. ä. D. utnämndes 1731 till kommissionssekreterare i Haag, där han med undantag för kortare eller längre besök i hemlandet och i England vistades, till dess han 1739 lämnade den diplomatiska karriären. D. och hans första hustru, Catharina Eleonora Temminck, hade varit förälskade i varandra redan före hennes första giftermål med generalguvernören i Surinam de Cheuses men kunde då ej förverkliga sina önskningar. När hon blivit änka, återfunno D. och hon varandra och gifte sig. Deras då förfärdigade ring med inskriften »Le sort sépare, l'amour réunit», den »Dübenska ringen», är ännu bevarad (i ätten Leijonhufvud). Tillsammans med hustrun ägde D. någon tid i Surinam en kaffe- och sockerplantage, som de dock senare sålde.

D:s släktförbindelser — han var brorson till Joachim von D. d. ä. (D. 5) och Emerentia von D. (D. 4) — öppnade för honom goda förbindelser både bland de politiskt maktägande äldre mössorna och vid konung Fredriks hov. Under konungens vistelse i Kassel 1731 blev D. också utnämnd till kammarherre samt efter broderns kammarherre Carl Gustaf von D: s död till drottning Ulrika Eleonoras kabinettssekreterare. D: s utbildning och dittills varande karriär gjorde honom också till en avgjord anhängare av Horn och de äldre mössorna. Till en början synas hans framtidsutsikter på den diplomatiska banan ha varit goda. Redan 1735 hade han förhoppningar på ministerposten i London, som dock på grund av konflikten i den s., k. Porto nuovo-saken kom att stå obesatt till 1740. Men hattpartiets framträdande och Horns fall ändrade avsevärt förhållandena. De nya tendenserna inom svensk utrikespolitik bidrogo säkerligen till att han lämnade diplomatbanan. Själv uppger han visserligen i sin levnadsbeskrivning, förvarad i Dübenska samlingen i Riksarkivet, giftermålet som enda anledning till, att han 1737 i brev till hovkanslern frih. J. H. von Kochen avböjde befordran till ministerposten i Paris efter frih. N. P. von Gedda, till vilken befattning Kanslikollegium uppfört honom på förslag, för att i stället söka sin fram- tid i hemlandet. D. hade emellertid redan hunnit göra sig obekväm för den nya utrikespolitikens målsmän. Den omständigheten, att han så sent som i dec. 1739 ansökte om expeditionssekreteraretjänsten vid Utrikesexpeditionen, men, sedan de ledande hattarna i kansliet uttalat sig för en av hans medtävlare, i stället på konungens bestämda önskan utom förslaget utnämndes till assessor i Kommerskollegium, som dock var en mindre framskjuten tjänst, synes också tala för att de politiska förhållandena bidrogo till, att han avgick nr diplomattjänsten. D. tillhörde Kommerskollegium i tjugu år. Efter att 1747 ha förbigåtts vid en av konung Fredriks utnämningar utom förslaget, utnämndes han några månader senare till kommerseråd över stat. Kommerseråds lön erhöll han 1753.

I partipolitiken slöt sig D. under 1750-talet. till hovpartiet och kom där att tillhöra den ledande kretsen. Då hovmarskalken frih. G. J. Horn af Rantzien efter det misslyckade statskuppförsöket 1756 miste livet, uppdrog drottning Lovisa Ulrika 20 juli inseendet över Drottningholms förvaltning och skötseln av hennes enskilda kassa åt D. Även på många andra sätt framträder hans nära förbindelser med hovet vid denna tid. Så nämnde t. ex. den landsflyktige greve J. L. Hård i en till den preussiske kabinettsministern Finckenstein i febr. 1759 ställd promemoria D. bland andra som lämplig att leda en mot hattregeringen riktad revolution. Hans förhållande till hovpartiet påverkade även hans ämbetskarriär. D. utvoterades av rådet, då konung Adolf Fredrik redan 1755 utom förslaget ville utnämna honom till statssekreterare vid Inrikes-civilexpeditionen och förbigicks 1758, då han anmält sig till motsvarande ämbete vid Utrikesexpeditionen, men 1759 blev han slutligen tack vare hovets stöd befordrad till inrikesstatssekreterare.

I de underhandlingar mellan de båda partiernas ledare, som på våren 1762 togo sin början under drottningens och hovets ledning och som sedan fortsatte även efter riksdagen, torde också D. ha deltagit. Men han tillhörde dem av Lovisa Ulrikas anhängare, som efter hand ställde sig alltmer kritiska till hennes försök att åstadkomma en nyorientering i den svenska politiken. Redan från hösten 1763 möta vi i danska och ryska ministerrapporter uppgifter om en begynnande söndring mellan drottningen och D. Ännu på hösten 1763 torde han dock ha varit delaktig i hovets förtroende. Han uppsatte då för konungaparets räkning en framställning om dess avsikter i författningsfrågan, som överlämnades till den ryske ministern i Stockholm, Österman. D. avlägsnade sig dock mer och mer från hovet och dess ledare. Möjligen kan det allt starkare inflytande, som drottningens nye rådgivare Fredrik Carl Sinclair förskaffat sig, ha bidragit till D: s och hans meningsfränders ställningstagande. Sannolikt avgjordes det, dock i högre grad av andra mera väsentliga makt- och konjunkturpolitiska skäl. Sommaren och hösten 1764 skärptes motsättningarna och utvecklade sig till full brytning. D. nedlade i juli 1764 sin verksamhet som drottningens homme d'affai-res. Redan innan riksdagen synes han också ha börjat motarbeta hennes försök att i S: t Petersburg ernå stöd för sina planer. Såväl Lovisa Ulrika som Carl Fredrik Scheffer utpekade honom senare som en av den ryska politikens främste befrämjare i Stockholm, och som sådan framträder han också i Östermans rapporter. D. torde i ej ringa mån ha bidragit till riksdagens beslut i författningsfrågan — betänkandet om lagarnas verkställighet — som ju alls ej förverkligade den författningsreform, som hovet hoppats skulle bli resultatet av dess ovan omtalade förhandlingar med ledande hattar och mössor. Resultatet av denna D: s hållning blev för hans personliga del riksrådsutnämningen. Under riksdagen 1765—66 uppfördes han i första förslagsrummet på fyra rådsförslag men blev trots detta på grund av konungens motstånd ej utnämnd. Sedan man emellertid lyckats bereda rum för honom i rådet genom att ge riksrådet, greve C. Fr. Törnflycht, som led av svag hälsa, en ersättare, uppfördes han i kraft av betänkandet om lagarnas verkställighet, som ännu ej fått karaktären av lag, ensam på förslag och utnämndes trots hovets ovilja till riksråd okt. 1766.

I den rådkammare, som tillkom efter mössornas seger vid 1765—66 års riksdag, hörde D. helt naturligt till de ledande på grund av sin förändrade ställning till hovet, och genom den framskjutna roll han spelat vid riksdagen. Bl. a. åtog han sig ledningen av det första försöket att genom en landsomfattande organisation systematiskt bearbeta opinionen. Inom rådet motsatte han sig konsekvent det av näringslivets svårigheter framkallade kravet på ett tidigare inkallande av ständerna. Under tronavsägelsekrisen 1768 var han sjuk, men deltog, trots de försök, som från hovets sida, gjordes att återvinna honom, genom insända vota i arbetet mot konungen. Då riksdagen i april 1769 samlades i Norrköping, hörde han till den rådsdivision, som kvarstannade i Stockholm och kunde på grund av fortsatt sjukdom ej följa kallelsen att infinna sig till riksdagsorten. När hovets anhängare och det segrande hattpartiet vid riksdagen utkrävde ansvaret av mössorna i rådet, hörde han givetvis till de anklagade. Trots sina försök att fria sig från sekreta utskottets anklagelser och att genom en avskedsansökan undandraga sig avsättningen delade han sina kamraters öde.

Men D: s politiska bana var ännu ej avslutad. Han höll sig visserligen under början av riksdagen 1771—72 åtminstone till synes borta från partipolitiken. Men efter den förnyade partivälvningen inträdde han åter i rådet och beklädde under några månader den utsatta posten som kanslipresident, en uppgift, som åtminstone under de rådande förhållandena torde ha överstigit hans krafter. Några månader efter sitt inträde i rådet underrättades han av den engelske ministern om de nyheter man i London tack vare det engelska underrättelseväsendet i Paris vetat förskaffa sig om Gustav III:s planer på en statskupp. Liksom sina kolleger i rådet tillmätte han dem dock mindre betydelse än de i själva verket hade, varför motåtgärderna blevo svaga och vacklande. Först en månad senare, när överståthållaren frih. T. G. Rudbeck återvände från Skåne med underrättelser om resningen i Kristianstad, fattade man farans storlek. Några dagar senare fällde konungen genom statskuppen i Stockholm avgörandet. För D. var därmed, i likhet med övriga alltför utpräglade och komprometterade partimän, den politiska banan lyktad.

Sina sista år tillbragte D. på sin egendom Riksten i Södermanland, som han 1746 genom köp förvärvat från släkten Fleming. Här avled han utan att ha återvänt till det offentliga livet 1786.

D. var utan tvivel i många avseenden en begåvad och framstående man, fint bildad och i besittning av litterära intressen, men hans bana utmärkes av den utpräglade partimannens begränsning. Liksom så många andra av sin samtid förstod han ej de krav den nya tiden ställde och kunde ej frigöra sig från partipolitikens band. Med dem fick han också dela ödet att träda tillbaka i avskildhet och maktlöshet.

Författare

O. Jägerskiöld.

Arkivuppgifter

— Brev från D. finnas i Riksarkivet, Kungl. biblioteket och Uppsala univ.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: All tings wissa von Dubens saliga lefnads slut, som Carl Gustaf och Joachim von Düben.

obeständighet, betrachtad wid . . . Ulrica skedde anno 1715 den 26 februarii. Af U. o. o. å. 4:o 2 bl.

Källor och litteratur

Källor: Biographica D. 24, Dubens.. saml., vol. 14, kanslikollegii prot. 1735, 1739—40, rådsprot.: utrikes 1735, 1739—40, 1758, rådsprot.: inrikes civil 1739, 1747, 1753, 1755, 1759, i RA; handskr. H 92, 95, i Linköpings stifts- och landsbibliotek; Brokindsaml. vol. 15, Kulla-Gunnarstorp; drottning Lovisa Ulrikas efterlämnade papper, hist. handl.: Adolf Fredrik, Stafsunds arkiv; J. O. v. Schacks relationer 1762—66, i Rigsarkivet, Köpenhamn: T.K.U.A. Sverige B; Östermans rapports en cour 1763—65, depeches 1763—65, Centrarchiv i Moskva; Rep. XI 250 a, fasc. 7, fasc. 8, Rep. 92 Bd VI: 1, i Preuss. geh. Staatsarchiv. — J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor, 1—3 (Meddel. fr. sv. riksarkivet, N. F. 2:4, 1912—15); F. A. v. Fersen, Historiska skrifter, 1—8 (1867—72); Beth Hennings, Gustav III som kronprins (1935); W. Holst, Carl Gustaf Tessin under rese-, riksdagsmanna- och de tidigare beskickningsåren (1931); O. Jägerskiöld, Erik Wrangel och den preussiska utrikesledningen 1758—1760 (Personhist. tidskr., 37, 1936, tr. 1937); dens., Hovet och författningsfrågan 1760—1766 (1943); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia, 1—6, 2:a uppl. (1893—1901); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:s regering, 1—3 (1885—1905); P. E. Palmquist, Beskrifning öfver Botkyrka socken (1878). — Meddel. av fru Märta Janse, född Leiionhufvud. Diursholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joachim von Düben d.y., https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17746, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Jägerskiöld.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17746
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joachim von Düben d.y., urn:sbl:17746, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Jägerskiöld.), hämtad 2024-04-23.