Biografi

Brahe, gammal svensk adelsätt, som sedan 1561 innehar grevlig värdighet. Släktnamnet, som upptogs av ätten i dess andra för oss kända generation (se nedan), skrevs ursprungligen Bragde, undantagsvis även Brade; under 1500-talet förekomma därjämte formerna Brae, Brage, Braa och Bra, och det var först under 1600-talets förra hälft som den nuvarande namnformen trängde igenom. Stamträdet utgår från den sörmländske väpnaren Magnus Laurensson, som levde vid 1400-talets mitt, och det har i varje fall hittills icke lyckats att fastställa dennes härstamning och därigenom leda Braheättens anor ännu längre tillbaka. Bevisligen oriktig är sålunda den av Vadstenanunnan Birgitta Andersdotter från Lödöse (genealogisk författarinna, d 1532) grundlagda och sedermera i århundraden (ända fram till 1800-talets senare hälft) i den genealogiska litteraturen fortlevande uppfattning, enligt vilken Magnus Laurensson skulle ha varit sonsons sonson till Upplandslagmannen Birger Persson, den heliga Birgittas fader, och Brahesläkten följaktligen en gren av den berömda Finstaätten. En annan hypotetisk släktledning, som först lancerades av Rasmus Ludvigsson och Johannes Messenius, söker identifiera Magnus Laurensson med väpnaren Magnus Plata, vilken deltog i det holsteinska fälttåget 1416 och eljest blott är nämnd i ett brev av år 1422 (orig. i arkivet å Äsplunda); Braheätten skulle alltså vara en utlöpare av ätten Plata. Hypotesen är av flera skäl mindre sannolik och har sitt enda stöd i den i detta fall föga beviskraftiga omständigheten, att Plataättens vapenbild var densamma, som Magnus Laurensson förde och Braheätten sedan alltid har fört, nämligen två vingar. Omnämnas bör, att en släktbok av år 1544 (Genealogica, n: o 2, RA), som synes ha tillhört Per Joakimsson B. och som förmodligen återger den då levande familjetraditionen, icke känner någon äldre medlem av ätten än Magnus Laurensson och icke heller har något att förmäla om dennes identitet med Magnus Plata. — Magnus Laurensson, som icke före ingången av 1440-talet omnämnes i kända handlingar, gifte sig 1439 eller 1440 (före 27 nov.) med Johanna Torkilsdotter, dotter till den å Rännenäs i södra Halland bosatte väpnaren Torkil Pedersson Bragde av den danska Braheätten och sedan 1436 (eller 1437) änka efter Engelbrekts underhövitsman i Södermanland, riksrådet Knut Karlsson (örnfot) till Tärna (Tärnö) i Oppunda härad, med vilken hon 9 okt. 1423 hade ingått äktenskap. Som Johanna Torkilsdotters make kom Magnus Laurensson att bosätta sig på Tärna, som dock icke ägdes av honom utan av hustruns barn i det föregående giftet, väpnarna Karl och Erik Knutssöner (örnfot). I den politiska historien framträder han blott i samband med konung Karl Knutssons företag i Norge 1449−50. Han synes nämligen ha deltagit i konungens norska resa på hösten 1449 och är utan tvivel identisk med den likanämnde frälseman, som 14 dec. s. å., sedan Karl Knutsson själv hade återvänt till Sverige, av dennes ståthållare i det sunnanfjällska, norska riksrådet herr Erik Sämundsson, insattes som militär hövitsman över Hedemarken, Romerike, Toten, Hadeland och Ringerike med uppgift att under den närmaste tiden leda nämnda landsändars försvar mot slottsherren å Akershus Hartvig Krummedige och Kristian I:s övriga anhängare i det norska riket. Hans verksamhet på den norska hövitsmannaposten blev emellertid föga lyckosam och slutade med att han tillfångatogs av fienden, troligen i början av år 1450. Han levde ännu 22 mars 1451 och vistades då i sin sörmländska hemort men var död 6 maj 1456, då konung Karl till hans änka hustru Johanna återgäldade den lösesumma, med vilken Magnus måst köpa sin befrielse ur den ovannämnda norska fångenskapen och för vilken han under sina sista år haft Ludgo socken i pant av kronan (X. 39, UB). Han efterlämnade ett enda barn, sonen Peder, som efter morfadern kallade sig Bragde och därmed fäste Brahenamnet vid sin ätt för all framtid. Genom moderns död (efter 18 jan. 1460) och sedan hans förutnämnda halvbröder Karl och Erik Knutssöner under 1460-talets lopp avlidit utan bröstarvingar, blev denne Peder B. ägare av Tärna gård, som han framgent bebodde, och av åtskilliga från den danska Braheätten ärvda jordegendomar i Halland, vilka sedermera övergingo i hans sons och dennes arvingars besittning. I det politiska livet tog han ingen del, om man bortser ifrån att han var medlem av den sörmländska lagsagonämnden vid prins Kristians (Kristian II:s) val till svensk tronföljare 1499, och häradshövdingämbetet i Oppunda härad, som han åren 1482−87 och troligen även senare beklädde, synes ha varit hans enda offentliga funktion. Han levde ännu 1505 men var död 28 juni 1508. Gift tvenne gånger: 1) senast 1481 med Öllegård Turesdotter, d efter 12 maj 1495, dotter till riddaren och riksrådet Ture Jönsson (Svarte skåning), 2) tidigast år 1500 och troligen ej långt före 4 jan. 1505 med Cecilia Månsdotter, d efter 4 okt. 1514, dotter till riddaren och riksrådet Magnus (Stensson) Gren, efterlämnade han från det förra äktenskapet dottern Johanna Pedersdotter, gift med danske väpnaren Gregers Jepsson (Ulfstand) till Torup i Skåne, och sonen Joakim (Jakob) B. till Tärna. Den sistnämnde hann icke under sin korta bana att spela någon framträdande politisk roll, och lika litet som fadern och farfadern nådde han rådsvärdigheten. Sedan han år 1516 (troligen 30 mars) äktat Margareta Eriksdotter (Vasa) — bröllopet hölls på Stockholms slott och bekostades av riksföreståndaren — tillhörde han emellertid Sten Sture den yngres närmaste frändekrets och sällade sig följaktligen till Sturepartiet. Efter att på sommaren 1520 efter vad det vill synas ha deltagit i Stockholms försvar mot den danska belägringshären, bevistade han Kristian II:s kröning i nov. s. å. och blev, såsom upptagen på Gustav Trolles lista över Sturepartiets medlemmar, avrättad vid blodbadet 8 nov. 1520. Enligt traditionen skall den unge Gustav Eriksson Vasa ha besökt sin svåger på Tärna kort före dennes avresa till kröningen och förgäves avrått honom från den ödesdigra färden. I sitt äktenskap med Margareta Vasa (d 30 eller 31 dec. 1536 och då änka efter greve Johan av Hoya, med vilken hon gift sig 15 fan. 1525) hade Joakim B. flera barn, av vilka dock endast två, sonen Per B. (se nedan 1) och dottern Brita Joakimsdotter (d 22 juni 1554, sedan 6 juli 1533 gift med riddaren och riksrådet Birger Nilsson Grip till Vinas och Tärna), nådde mogen ålder. Den förre är ättens första mera betydande medlem, med honom nådde den vid Erik XIV:s kröning grevlig värdighet och höjde sig till främsta platsen inom landets aristokrati. Av hans två äldsta efterlevande söner grevarna Erik och Gustav B. (se nedan 2 och 3) efterlämnade Erik dottern Beata Margareta (f. 1583, gift med riksrådet friherre Gustav Stenbock) och båda därjämte oäkta söner, Gustav Eriksson, (f. 1598, d 1666) och Johan Gustavsson (d 1686), vilka i Sverige adlades under namnet Örnevinge resp. 30 juni och 3 apr. 1646 (se om dem vidare under B. 2 och 3 nedan). Då Erik och Gustav B. gingo i landsflykt, övergick grevskapet Visingsborg till deras broder sedermera riksdrotsen greve Magnus B. (se nedan 4), vilken emellertid endast efterlämnade dottern Ebba B., gift med riksmarsken greve Jakob De la Gardie (se nedan 6). Från Magnus B. övergick därför grevskapet till hans broder riksrådet greve Abraham B:s (se nedan 5) äldste son riksdrotsen greve Per Brahe d. y. (se nedan 7). Syskon till honom voro Margareta B., gift med riksrådet friherre Bengt Oxenstierna, riksrådet greve Johan Oxenstierna och lantgreven Fredrik av Hessen-Homburg (se nedan 8), samt generalen av infanteriet greve Nils B. (se nedan 9), vilken sistnämnde, då Per B. d. y. ej överlevdes av någon son, genom sin postumt födda son riksrådet greve Nils B. (se nedan 10) blev stamfader för den ännu fortlevande ättegrenen och därmed även för samtliga nedannämnda ättemedlemmar. Bland de många egendomar, som innehafts av släkten, må utom det berömda Visingsborg, som indrogs genom reduktionen och sedermera förfallit, i främsta rummet nämnas Rydboholm, som genom Joakim B:s gifte med Margareta Eriksdotter Vasa kom till Braheätten och sedan utan att vara fideikommiss oavbrutet tillhört denna med undantag av åren 1756−61, då godset såsom förbrutet var indraget till kronan, samt Skokloster, som genom gifte med grevinnan Margareta Juliana Wrangel, dotter till riksmarsken greve Karl Gustav Wrangel, förvärvades av Nils Nilsson B., vilken gjorde slottet jämte dess stora samlingar och övriga inredning — men ej egendomen — till fideikommiss. En tredje stor egendom, Salsta, köptes 1756^[1] av översten greve Eric B. (se nedan 12), sonson till Nils Nilsson B: s son, generalmajoren greve Abraham B. (se nedan 11). Eric B. blev far till en av rikets herrar greve Magnus Fredric B. (se nedan 13), vilkens son generallöjtnanten och riksmarskalken greve Magnus B. (se nedan 14) är bekant som Karl XIV Johans förtrogne. Hans bror hovstallmästaren greve Nils Fredric B. (f. 1812, d 1850) blev far till överste kammarherren greve Magnus Per B. (f. 1849, d. 1930), innehavare av Rydboholm och Skokloster. — Den Braheska släktens båda främsta arkiv, som samlats på Rydboholm och Skokloster, äro numera deponerade i riksarkivet. På Skokloster har jämväl bildats ett berömt bibliotek, som alltjämt förvaras därstädes.

Författare

G. Carlsson.

Källor och litteratur

Källor (för ättens medeltidshistoria): Pergaments- och pappersbrev, RA och UB; kopiebok B 16, RA; släktbok fr. år 1544, Geneal. \i:o 2, RA; Uttågh aff Kongl. archivi i Stockholm sampt Wijsingsborgs cancellies acter om Brahe-ätten, handskr., sign, X. 39, UB; Stockholms tankebok 1518— 1520, s. 195, Stockholms rådhusark.; Sturearkivet: Svante Nilssons arkiv (brev från Nils Bese och Bengt Ryning), danska riksark. — Diplomatarium Norvegicum, 10: 1 (1878), s. 155, o. 16 (1903), s. 179; Kon. Gustaf den förstes registratur, 7 (1877); Scriptores rerum Suecicarum, 3: 2 (1876), s. 278 o. följ.; Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895): Vadstena klosters jordebok 1500, utg. genom C. Silfverstolpe (Hist. handl., 16: 1, 1897—98), s. 22 o. följ.; J. G. Ornewinge, Genealogia Brahasa (1647). — C. Annerstedt, Svenska medeltidens frälsesläkter (manuskript; jmfr Bonde, släkthistorik); K. H. Karlsson, Om medeltidsgenealogierna (Pcrsonhist. tidskr., 1910); Stamtaflor, utg. af riddarhusdirektionen .genom A. Lewenhaupt (1908).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Brahe, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18037, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18037
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Brahe, släkt, urn:sbl:18037, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-27.