Meriter

1. Johan Berndes, d före 5 juli 1602, son till Jakob Berendes och Anna von der Lühe, förordnades enligt gängse uppgift (Anrep) av kejsar Karl V till notarius publicus år 1553; inkallad till Sverige såsom lärare för Gustav Vasas yngsta söner år 1554; kallas i 1557 års räntekammarbok, där han hänföres till kansliet, hertig Magnus' tuktomästare samt är enligt 1559 års räntekammarbok tysk kansliskrivare med 350 mark i beställning; återfinnes 1562 och 1564 i hertig Magnus' räntekammarböcker såsom den främste bland dennes kansliskrivare med en lön (1564) av 600 mark, oberäknat äre- och hovklänningar; sekreterare hos Johan III 29 sept. 1568 med uppgift att låta bruka sig särskilt i »de liflandske saker och handlingar»; adlad 9 aug. 1574; befriades samtidigt (16 aug.) från de dagliga skrivgöromålen i Reval och synes därefter ha tillhört slottsloven i Reval, i vilken befattning han bekräftas 30 sept. 1575; erhöll avsked 3 sept. 1580 men befinnes redan i nov. s. å. ånyo vara i verksamhet i Reval och ålägges 28 aug. 1584 vid ett ståthållarskifte att anamma vid slottsloven på Reval såsom till-förene; befullmäktigad att deltaga i underhandlingar med ryssarna 1 juli 1583, 1585, juni 1586 och 31 aug. 1593; är alltjämt, ehuru med anteckning, att beställningen »var igenkallad» 1594, upptagen i beställningsregistret för 1594—1598, men synes under 1590-talet ha upphört att deltaga i Estlands förvaltning. — Var tillika lantråd i Estland.

Gift med Kristina Bäär som överlevde honom.

Biografi

Om B : s' verksamhet som lärare för Gustav Vasas yngsta söner äga vi ett vittnesbörd i hans egen vädjan till hertig Karl långt senare (4 nov. 1580) under åberopande av huruledes han gärna efter sitt förstånd i all underdånighet betjänat denne i hans unga år. Att han tidigt förstått att tillvinna sig förtroende vid det svenska hovet, synes framgå därav, att han brukades vid de ömtåliga förhandlingarna inom konungafamiljen efter den pinsamma episoden med Cecilia Vasa och greve Johan av Ostfriesland i dec. 1559. Torftiga äro även notiserna om B:s' verksamhet i hertig Magnus' tjänst. Han är dennes fordringsägare ej blott för innestående lön utan även för lån (tillhopa 980 mark 1564) och erhöll å andra sidan jämte en kollega av hertigen den bekante Joakim Bulgrins kvarlåtenskap, för så vitt denna, som blivit danaarv, förefanns i hertigdömet. Av anteckningar i de furstliga räntekammarböckerna framgår, att han åtföljt sin herre vid besök i Stockholm och själv avfärdats till konungen, säkerligen för att tillvarataga Magnus' intressen vid hovet. Även av konung Erik har han vid något tillfälle nyttjats. Att han verksamt deltagit i resningen mot denne, är säkert, då han redan samma dag, som konungen fängslades, belönades med sekreterarefullmakt; hans lön skulle vara 200 dir i penningar jämte ansenliga naturaförmåner och sammanräknas i 1570- och 1580-talets beställningsregister till mellan 400 och 500 dir, den högsta summa, som bestods i kansliet. Samtidigt förflyttades han till ett nytt verksamhetsområde,. Östersjöprovinserna, i det han fick åtfölja Gabriel Kristersson och Johan Maydel, då dessa sändes till Reval för att genomdriva det svenska Estlands anslutning till den nye konungen. I Estland, där B. sedan företrädesvis eller så gott som uteslutande fick sin verksamhet, beredde han sig genom personliga egenskaper och finansiella tjänster en mera betydande ställning än skrivarsysslorna, hans egentliga ämbetsuppgift, kunde skänka. Redan 1569 var han färdig att mot vederbörlig pant bispringa kronan med en ansenlig penningsumma (5,000 mark) till soldateskans underhåll. Under de följande svåra åren, då ryssarna under grymma härjningar översvämmade landet, hörde han till den krets av män, som trots ständig brist och ringa understöd med seg uthållighet upprätthöll det svenska väldet åtminstone i Reval, men han delade också missmodet över Johan III: s maktlöshet och overksamhet. Med stora förhoppningar hälsade han däremot planen på hertig Karls tillämnade expedition till Estland år 1572 och beklagade livligt dess slutliga strandande. Även senare vädjade han till hertigen och bad honom enträget göra sitt inflytande hos konungen gällande till Estlands fromma, framhållande bland annat den tära, som skulle hota Finland efter Revals förlust. Likaså förmedlade han, om än under bestämd maning till försiktighet, framställningar till hertigen från förslagsmakarna Eilert Kruse och Johan Taube. Ett gott uttryck för den tryckta stämningen i Reval ger ett brev av 21 juli 1574 från B:s' hustru Kristina till mannen, som då var avfärdad till konungen. Hon besvär honom att verka för en målmedveten politik, vare sig krig eller fred, dock helst det sista, och antyder sin avsikt att fly med barnen, om dylika råd ej beaktas. Ställningen var förtvivlad, bönderna kommo knappast fram till arbete och om hon än lyckats rädda deras boskap, hade man föga gagn därav, då hjorden måste drivas hit och dit undan fienden. För B. personligen blev emellertid 1574 års resa av synnerlig betydelse. Den inbragte honom adelskapet och ett fördelaktigt ordnande av hans ekonomiska mellanhavanden med kronan, varom mera nedan, samt medförde jämväl en friare ämbetsställning och betydelsefulla kamerala uppdrag, bland vilka det viktigaste var att deltaga i — det visserligen misslyckade — försöket att tillfredsställa krigsfolket genom utdelande av gods från uppbragta Narvafarare (fullmakt 11 sept.). Under de följande åren finner man B. vid sidan av övriga svenska förtroendemän deltaga i förefallande ärenden liksom även i förhandlingarna med ryssarna, med de tuktlösa. legoknektarna, som tilltvingat sig Hapsal, Leal och Lode som pant för sina fordringar, och med den danske ståthållaren på Ösel, under vilkens beskydd den opålitliga soldateskan till hans och hans kollegers förbittring i jan. 1575 ställde sig för att ett år senare förråda slotten åt ryssarna. I febr. 1576 gjorde B. än en gång den svenska krigsstaten en betydande handräckning genom ett ansenligt lån (500 dir), en affär, för vilken han visserligen kunde uppbringa de behövliga medlen endast genom att pantsätta sitt eget hus men som föranledde ytterligare en fördelaktig uppgörelse med kronan. Personligt utpräglad framstår naturligtvis B: s' insats i regel ej för eftervärlden i de mångahanda värv, han deltog i eller ensam har ansvaret för; vid ett tillfälle, då konungen anbefallt att — ovisst i vilken utsträckning — arrestera gods tillhörande estländska adelsmän i fientlig tjänst (1584), utvecklade han emellertid i samförstånd med sina kolleger både inför konungen och hertig Karl i opposition mot de givna orderna nödvändigheten av den mildare politik, som den svenska kronan faktiskt kom att tillämpa gent emot dylika av den allmänna upplösningen betingade företeelser. När B. upphört att tjäna kronan, har ej kunnat fastställas. Möjligen har han under 1590-talets brytningar råkat i onåd, ty en rubrik i riksregistraturet under 2 sept. 1600 föreskriver återställandet till honom av gods, som hertig Karl låtit vederkänna; att indragningen, om vars omfattning intet är känt, kunnat bero även av andra skäl, är emellertid tydligt.

Såsom pant för 1569 års försträckning hade Klas Åkesson lämnat B. de båda visserligen förbrända byarna Essemäggi och Rahhola, Den 20 aug. följande år förvärvade han genom en donation, som 7 juli 1571 förvandlades till ärftlig, byn Reggafer i Jerwen, och samtidigt utrustades han av kronan med ståndsmässig. bostad på domberget i Reval (K. brev 17 juli och 2 aug. 1571; nytt brev 2 juli 1582). Vid B: s' adlande 1574 upplätos pantbyarna Essemäggi och Rahhola såsom ärftlig donation åt honom, och slutligen avrundade han på ett lyckligt sätt denna possession genom att tillösa sig det mellan de båda byarna belägna, av kronan åt annan man bortförpantade godset Fore, till vilket han, i varje fall sedan 1579, skrev sig. Åtminstone år 1574 innehade han vidare det Fahrensbachska godset Heymar i Wiek, som emellertid senare återgick till sin gamle ägare vid dennes försoning med svenska kronan; år 1586 skriver han sig även till Pahern (Pachel?) i Haggers socken i Harrien. Ännu på 1590-talet var B. verksam för att utvidga sina estländska gods. Hans jordbesittning blev emellertid ingalunda bunden till Östersjöprovinserna. I gengäld, för 1576 års försträckning mottog han (6 febr.) av sina kolleger i Reval ett pantbrev pä byn Kerko i Borgå län, en upplåtelse, som icke blott bekräftades av konungen (9 maj) utan även utvidgades först med några andra finska gårdar (27 maj) och kort därpå med Borgå ladugård (12 okt.). Även Borgåpossessionen förklarades, snart för ärftlig (4 juli 1578), men redan följande år måste B. mot vederlag i Borgå län avstå själva kungsgården, som han åbodde, ett byte, som påfordrades av konungen i syfte att vinna utrymme för Borgå stad. Tillämpningen uppsköts emellertid, för att B. skulle hinna bygga sig en ny sätesgård. Denna uppfördes i Borgå socken i Hattala by, även gamla kungsgården kallad, och fick namnet Strömsberg (ofta förväxlat med Strömsberg i Uppland). I det egentliga Sverige synes B. ej ha förvärvat någon mera omfattande jordbesittning. En gård, som tillhört honom, är Väderslad i Överenhörna socken i Öknebo (nu Selebo) härad, å vilket han, efter att tidigare ha tillöst sig skatterätten, 27 mars 1584 erhöll: ärftlig frälsefrihet av hertig Karl. — B. omtalas som tydligtvis ganska nyligen avliden i ett brev från hans son Joakim t ill Arvid Eriksson (Stålarm) av d. 5 juli 1602; av detta framgår i övrigt, alt Arvid Erikssons franka Anna Bengtsdotter, vilken brukar uppges som B: s andra hustru, i verkligheten varit gift med en tidigt avliden son till B. samt att stridigheter efter mannens död uppstått mellan henne och släkten Berndes.

Författare

B. BOETHIUS.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, riksregistr., skrivelser från B. ensam eller i förening med andra till Johan III och hertig Karl, skrivelser till kanslitjänstemän och handl. ang. ryska kriget samt skrivelse från Joakim Berndes till Arvid Eriksson Stålarm 5 juli 1602 (Handl. ang. Karl IX: s polska krig), allt i RA; skrivelser till Anders Lennartsson (Estländska guvernements-arkivet, Dorpat, Vol. 46); konungens och hertig Magnus räntekammarböcker samt beställningsregister, kammararkivet. — Kon. Gustaf I: s registra-tur, 29 (1916); Monumenta Livonia; antiquae, 3 (1842), s. 172, 235, 246, 264, 271, 292. — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523 —1630, 3 (1920), Tab. 65, 4 (1922); T. Hartman, Borgå stads historia (1906); W. G.' Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1857—60); F. Ödberg, Om stämplingarna mot kon. Johan III åren 1572—1575 (1897). — Se i övrigt: Th. Annerstedt, Sv. väldet i Livland 1564—1570 (1877); O. Söderqvist, Tohan III och hertig Karl 1568—1575 (1898).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Berndes, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18094, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18094
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Berndes, urn:sbl:18094, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-26.