Meriter

2. Franz Adolf Berwald, f. 23 juli 1796 i Stockholm, d 3 apr. 1868 därstädes. Föräldrar: hovkapellisten Christian Friedrich Georg Berwald och Agneta Brigitta Brunau. Studerade musik under E. Du Puy's ledning; violinist i hovkapellet 1 okt. 1812–30 sept. 1818 och ånyo 1 juli 1820–30 sept. 1828; bosatte sig 1829 i Berlin, där han vid sidan av sin musikaliska verksamhet upprättade ett ortopediskt institut; flyttade till Wien 1841 samt 1842 till Sverige, där han var verksam som kompositör, utövande konstnär och lärare; uppehöll sig ånyo i utlandet, huvudsakligen i Wien, 1846–49; disponent vid Sandö glasbruk 1850–58 samt vid Sandviks glasbruk utanför Stockholm 1859–60; bedrev därpå tegelslageri i Stockholm å en fastighet mellan nv. Nybro- och Sibyllegatorna men sålde 1861 anläggningen för att odelat ägna sig åt musiken; ledamot av koralkommittén 18 maj 1866; ledamot av Musikaliska akademiens lärarkollegium 21 dec. s. å.; lärare i komposition och instrumentation vid konservatoriet 4 febr. 1867. Hedersledamot av Mozarteum i Salzburg 1847; LMA 1864.

Gift 18 juli 1841 med Rosina Vilhelmina Matilda Scherer, f. 6 apr. 1817 i Königsberg, d 15 juli 1888.

Biografi

Vid fem års ålder började B. att spela violin under faderns ledning och gjorde sådana framsteg, att han efter fyra års studier kunde låta höra sig vid hovet samt uppträda på konserter i Västerås (1805) och Uppsala (1806). Först därefter framträdde han för huvudstadens publik vid en konsert, som 1806 anordnades till hans förmån. Vid tretton år förlorade han sin mor, varpå fadern ensam hade ansvaret för de fem barnens uppfostran. Till grundligare skolundervisning räckte ej de begränsade tillgångarna, men barnen erhöllo en moralisk uppfostran, som danade starka karaktärer och viljefasta, rättrådiga människor med klar, förtröstansfull blick på livet. Ett försök att hålla B. i skola slog ej väl ut, dåi hans självständiga natur motsatte sig varje tvång. Underskattandet av skoluppfostran och överlämnandet av personlighetens utveckling åt den egna naturen överensstämde med tidens rousseauanska idéer, vilka utövade ett djupgående inflytande på B:s karaktär och togo sig uttryck i en stark självkänsla, frihetsbegär och opposition mot all konventionell formalism. Bristen på humanistisk bildning uppvägdes av brinnande vetgirighet och skarp intelligens, och på egen hand tillägnade han sig omfattande kunskaper, häri liksom inom kompositionskonsten autodidakt. Han ägde den klarsynthet, som kom honom att instinktivt finna lösningen på de problem, han ställdes inför på sina många verksamhetsfält. Hans personlighet präglades av originalitet, ej fri från ett visst bisarrt drag, något som även förlänat hans tonalstring dess säregna karaktär. Under den kärva ytan röjdes dock ett livligt sinne och ett varmt hjärta, särskilt ömmande för andras nöd. Också var han trots sin ofta brydsamma belägenhet alltid beredd att hjälpa. Hans rättskänsla och sanningskrav förledde honom ibland att med bitande sarkasm uttala sig om förhållanden och personer, vilket förskaffade honom många ovänner och ej var ägnat att underlätta hans bana. Tack vare sinnets ljusa optimism och en oförbrännelig humor bar han dock med jämnmod de många motgångar, som förbittrade hans tillvaro. Med den musikbegåvning, han tidigt ådagalagt, rådde ingen tvekan vid val av levnadsbana. Hans violinistiska utbildning övertogs 1810 av konsertmästaren och sångaren Du Puy, vars violinistskap särskilt framstod inom den lätta, briljanta stilen samt utmärkte sig genom färdighet, smak och renhet. Detta virtuosa drag är även förhärskande i B: s ungdomsarbeten. Du Puy fängslades i så hög grad av sin begåvade lärjunge, att han vid tillträdet till hovkapellmästarplatsen vid K. teatern 1812 förskaffade den blott sextonårige B. anställning som violinist i hovkapellet. Under nästan hela Du Puy's kapellmästartid, som var ett av K. teaterns mest glansfulla skeden, stod B. under personligt inflytande av denne snillrike konstnär och påverkades av den eleganta om än ytliga franska smakriktning, han företrädde. Trots B:s härstamning och tyska ideal blevo dessa ungdomsintryck bestående och utplånades ej av det senare starka inflytandet av tysk romantik. Bland de kompositioner, som tillkommo, innan B. 1829 lämnade Sverige, må nämnas orkesterstycket »Slaget vid Leipzig», septetten i Ess-dur, en dubbelkonsert för två violiner, en pianokvartett i Ess-dur, violinkonserten i Ciss-moll, kantat till Oskar I:s förmälning, en serenad och en fagottkonsert samt första akten till operan »Gustav Vasa», komponerad 1827, flertalet av dessa verk uppförda vid B:s konserter i Stockholm 1817, 1821, 1822, 1827, 1828 och 1829. Sommaren 1819 företog han med sin broder August en resa till Petersburg för att hälsa på släkten samt konserterade på återresan i Åbo, Helsingfors och Viborg. I Kristiania och Bergen konserterade han 1827. 1819 utgav han Musikalisk journal och följande år Journal de musique, vartill han bidrog med sånger och pianostycken.

Våren 1829 flyttade B. till Berlin för att få en rikare utbildning och verkningskrets. Hans första arbete här torde varit operan »Leonida», som 1830 inlämnades till Berlinoperan men ej blev antagen. B:s utpräglade självkänsla var parad med lika stark självkritik. Sina manuskript kunde han under åratal låta ligga outgivna för att pröva deras halt. En mängd kompositioner förintades och äro blott kända till namnet. Det värdefullaste därav bevarades dock för att användas i andra verk eller uppföras separat. Detta förfarande gör det vanskligt att bestämma kompositionstiden. Sålunda torde delar ur »Leonida» ha införlivats med operan »Estrella de Soria», under det att det övriga underkänts. Ett liknande öde vederfors med sannolikhet den 1830 komponerade operan »Förrädaren», inlämnad 1835 till K. teatern i Stockholm men ej antagen på grund av dess svaga libretto, skriven av Saphir. Även torde hovkapellmästaren J. F. Berwalds bristande välvilja mot kusinen ha bidragit till avböjandet. Dock uppfördes en kör ur denna opera i Stockholm 1842. En 1830 omtalad opera »Donna Isabella» lämnades ofullbordad. De första åren av B: s Berlinvistelse förflöto under studier och kompositionsarbete, men han fann även tid att anknyta förbindelser med Mendelssohn, Zelter, Julius Rietz och andra framstående personligheter. Då han ej lyckades få sina operor uppförda och fullständigt saknade existensmedel, nödgades han för sin utkomst söka en annan verksamhet än den musikaliska. Mångsidigt intresserad hade han i Stockholm med sin vakna praktiska blick insett betydelsen av den mekaniska sjukgymnastiken och besökt det av professor Nils Åkerman inrättade ortopediska institutet. Nu lät han i Berlin efter egna idéer konstruera en del visserligen primitiva men dock praktiska apparater, varmed han redan 1832 gjorde lyckade kurer, särskilt vid behandling av ryggradssnedhet hos barn. Efter några års enskild praktik öppnade han 1835 i Berlin ett medicinskt-gymnastiskt institut, som tillvann sig stort förtroende och livligt besöktes. Under erkännande av hans apparaters förträfflighet meddelades honom 1836 officiellt tillstånd att utöva ortopedisk verksamhet, men han lyckades ej få statsunderstöd för sitt institut eller utverka metodens införande vid armén, varom han gjort hemställan. Att han därjämte flitigt ägnade sig åt komposition, framgår av den rika alstring, varmed han framträdde i början av 1840-talet. Ledningen av institutet pålade honom dock en alltför stor arbetsbörda, särskilt som han på grund av sin hjälpsamhet mot medellösa patienter ej hade råd att skaffa sig medhjälpare. Då han därigenom fann sig hindrad att fullfölja sina musikaliska planer, beslöt han att förlägga sin konstnärliga verksamhet till Wien, dit han flyttade 1841. Dessförinnan hade han förlovat sig med Matilda Scherer från Königsberg, med vilken han gifte sig kort efter bosättningen i Wien. Oaktat hon var tjuguett år yngre än maken, blev äktenskapet det lyckligaste.

Även om B. i Wien torde haft någon privatpraktik i hemmen, ägnade han sig nu huvudsakligen åt komposition. Bland här fullbordade verk märkas operan »Estrella de Soria», »Sinfonie-sérieuse», »Ernste und heitere grillen», »Ein humoristisches capric-cio», »Elfenspiel» och »Erinnerung an die norvvegischen alpen». De tre sistnämnda kompositionerna uppfördes i Wien under tonsättarens ledning vid en välgörenhetskonsert 1842 och rönte ett synnerligen varmt mottagande av såväl publik som kritik. Även de två första akterna ur »Estrella de Soria» presenterades vid en soaré i det Berwaldska hemmet för en intim vänkrets, till vilken bland annat räknades Grillparzer. I förhoppning att i hemlandet finna en tryggare existens för sig och sin unga maka, återvände B. efter knappt ett års vistelse i Wien till Stockholm, dit han anlände i apr. 1842. En månad efter hemkomsten gav han konsert, varvid bl. a. framfördes scen, aria och kör ur »Estrella de Soria» samt de i Wien komponerade fyra orkesterstyckena. Konserten, som var fåtaligt besökt, mottogs, visserligen med välvilja av kritiken men ådrog komponisten stor ekonomisk förlust. Den följande sommaren tillbragte B. i Nyköping under flitig kompositionsverksamhet, varvid bl. a. tillkommo operetten »Jag går i kloster», den sedermera förkomna »Sinfonie capricieuse» samt orkesterstyckena »Bajadärfesten» och »Wettlauf». Vintern därpå gav B. i Stockholm ånyo en föga besökt orkesterkonsert med bl. a. »Bajadärfesten» och delar ur »Jag går i kloster». På beställning av Stockholms borgarskap komponerade han en festpolonäs till firandet av Karl XIV Johans tjugufem te regeringsår, vilken sedermera inlades i »Estrella de Soria». Sommaren 1843 vistades han på Älvvik på Lidingön, där operetten »Modehandlerskan» komponerades. Till förmån för B. gavs samma år en konsert på K. teatern, därvid »Sinfonie sérieuse» och operetten »Jag går i kloster» för första gången uppfördes. Operetten med Jenny Lind i Julies parti mottogs ganska välvilligt av kritiken, varemot symfonien bedömdes såsom forcerat originell och bisarr, ehuru detta intryck även tillskrevs det dåliga återgivandet under J. F. Berwalds ledning. Operetten gavs blott sex gånger, varefter den nedlades. En konsert i Storkyrkan följande år hade bättre framgång och var besökt av 3,000 personer. Därvid framfördes bl. a. »Den 4:e juli 1844», sång till en dikt av Ingelman, hymnen »Svenska folk i samdräkt sjung» samt »Himmel, skydda Svea land», bön för kör och orgel. Liknande fosterländska toner anslogos i »Karl XII:s seger vid Narva», för fyra tenorer med ackompanjemang av trumpeter och basuner, samt »Gustaf II Adolfs seger och död vid Lützen», kantat för solo, kör, orgel, trumpeter och basuner till en dikt av Ingelman, vilka uppfördes på en konsert i Stockholm 1845. Vid samma tillfälle gavs »En landtlig bröllopsfest», tonmålning för orgel á quatre mains, som vann livligt bifall. Om tonsättaren sålunda hade framgång med sina populära kyrkokonserter, bereddes honom däremot en bitter missräkning vid första och enda uppförandet av treaktsoperetten »Modehandlerskan» i mars 1845. Motgången tillskrevs den underhaltiga libretton, författad av Herman Sätherberg, varemot den melodiösa musiken bedömdes välvilligt, dock med framhållande av dess longörer och trivialitet. Därur utgavs en romans, aria och cavatina. Våren 1845 förelåg även »Sinfonie singulière», jämte »Sinfonie sérieuse» bland det yppersta inom svensk symfonisk konst. Den kom likväl först till uppförande år 1905 under Tor Aulins ledning. Kort efter »Sinfonie singuliére» tillkom »Essdur: symfonien», som erhöll sitt första uppförande 1880. Därjämte var B. sysselsatt med ett verk över musikens teori, vilket arbete dock avbröts för att återupptagas kort före tonsättarens bortgång och efterlämnades ofullbordat.

Trots sin rika alstring och den aktning, varmed B. omfattades både som skapande konstnär, originell personlighet och utmärkt lärare, förmådde han ej skaffa sig en musikalisk anställning, som kunde trygga hans existens. Han såg sig därför nödsakad att i utlandet söka sitt levebröd och samtidigt ett vidsträcktare fält för sin konst. Dessförinnan gav han konserter i Stockholm och Göteborg med bl. a. en ny kantat i sex satser, »Nordiska fantasibilder», komponerad för soli, manskör, två blåsorkestrar och orgel. I maj 1846 begav sig B. med sin maka till Paris, där vistelsen dock blev kortvarig, då han snart insåg svårigheten att trots goda förbindelser med Auber få sina orkestersaker uppförda på Conservatoirekonserterna. Efter ett halvt år beslöt han att åter söka sin lycka i Wien, där han var känd och dessutom kunde räkna på stöd av Jenny Lind, som då firade triumfer därstädes. Redan i jan. 1847 framträdde han med en »teaterkonsert», varvid jämte några av hans äldre kompositioner uppfördes manskörerna »Gebet der pilger am Heiligen grabe» och »Schwedisches soldatenlied» samt »Ein ländliches verlobungsfest in Schweden», tonmålning för tre solostämmor, kör och stor orkester till text av »Estrella de Sorias». Librettist Otto Prechtler. Det lilla sångspelet, tillägnat Jenny Lind, består av 12 nummer, vari växla folkvisor, danser och sånger, delvis hämtade ur tidigare kompositioner, samt bär prägel av ett tillfällighetsstycke. Ehuru programmet ansågs vara väl mycket á la Suéde, blev konserten en framgång, vartill främst Jenny Linds medverkan bidrog. Kritikern Hanslick visade sig dock mer fängslad av B: s personlighet, »intressant, spirituell och med stor böjelse för det bisarra», än av hans musik, som han ¦ansåg torr och fantasilös samt endast tilltalande, där svenska national-melodier användes, särskilt när de tolkades av Jenny Lind. Större erkännande varin B. på de konsertresor, han företog till Linz, Nürnberg, Graz och Salzburg, där han blev hedersledamot av Mozarteum. I Wien sysselsatte han sig huvudsakligen med att komponera den romantiska operan »Estrella de Soria» till libretto av Otto Prechtler samt bidrog genom lektioner i piano och sång till familjens uppehälle. Även om han som komponist rönte aktningsfull uppskattning, var det dock ringa utsikt för honom att i Wien finna sin utkomst. Han sökte den efter J. E. Nordbloms bortgång 1848 lediga director musices-befattningen i Uppsala, till vilken likväl J. A. Josephson utnämndes. Då hans ställning alltmer förvärrades, blev han nödsakad att nästan medellös återvända till Sverige våren 1849. Här hade kusinen J. F. Berwald avgått som hovkapellmästare och B. hyste förhoppningar att bli hans efterträdare. När även dessa svekos genom att J. Foroni erhöll platsen, såg han ingen annan utväg än att slå in på en annan bana.

Av den musikälskande ägaren av Sandö glasbruk vid Ångermanälven L. R. Petré erbjöds han 1850 disponentbefattningen vid bruket, som han antog. Med sin praktiska duglighet och energi förskaffade han sig snärt grundlig erfarenhet på glasindustriens område, vidtog en mängd förbättringar och gjorde en del uppfinningar inom glastillverkningen. Hans verksamhetslust och affärssinne kom honom även att med intresse omfatta andra industrigrenar. Sålunda var han en tid medintressent i Visbybergs kalkbruk på Gottland. Om hans praktiska mångsidighet vittna även hans talrika uppsatser i dagspressen, som behandla så skilda ämnen som arbetarbostäder, användningen av vattenglas, undervisning i hushållning, skolkontroll, hyresförhållanden och andra frågor, vari han visar sig som en vidsynt reformator. Då Sandö-bolaget under nya ägare råkade på obestånd, återflyttade B. till Stockholm för att efter ett par års fortsatt industriell verksamhet återvända till musiken. Han hade nu nått sextifem års ålder och ville helt ägna sig åt sin konst. Att han även under de senare åren vid sidan av sina många affärsföretag funnit tid till skapande verksamhet, visar en del kammarmusik såsom pianotrios, pianokvintetter, duos för violin och piano samt violoncell och piano, sånger och pianostycken, en alstring, tillhörande det yppersta på detta område. Särskilt beaktansvärda äro pianotrion i D-moll och pianokvintetterna i C-moll op. 5 och A-dur op. 6, som väckte Franz Liszts beundran och även tillvunno sig Wagners och Bülows lovord.

Tjugu år hade förflutit sedan fullbordandet av »Estrella de Soria», och ännu hade endast brottstycken därur framförts. Ehuru B. om sin konst plägade yttra »jag kan vänta», hörde ett för den hyperromantiska stilen så typiskt alster som »Estrella de Soria» ej till de verk, som ostraffat kunna trotsa tiden och utvecklingen. Då operan 9 apr. 1862 äntligen uppfördes på K. teatern, mottogs den visserligen med stor välvilja men förmådde ej hålla sig på repertoaren, och senare försök att återupptaga verket ha ej rönt uppmuntran. Trots enskilda skönheter, främst den i klassisk form gjutna romantiska uvertyren, Estrellas och Zulmas arior samt andra aktens kvartett, lider operan av en barnslig och sceniskt svag libretto, musikens föga dramatiska karakter samt sångstämmornas instrumentala behandling och överlastade koloratur. »Estrella de Sorias» välvilliga mottagande uppmuntrade B. att ånyo vända sig till operans område. Han ville dock anslå en populärare ton än i »Estrella», vars lärda stil ansetts motverka operans framgång. Till libretto valde han ett sedan mitten av 1700-talet ofta använt opera-comique-stoff, »Drottningen av Golconda», berättelsen om den franska bondhustrun Aline, som förföljer sin otrogne make, fångas av sjörövare och efter många äventyr hlir drottning av Golconda, där mannen slutligen uppenbarar sig som franskt sändebud. B. hade som hovkapellist medverkat vid uppförandet av Uttinis opera »Aline, drottning av Golconda», och minnet härav torde ha lockat honom att själv använda denna operatext. Huvudpartiet komponerade han för Kristina Nilsson, vars sångutbildning han handlett under vintern 1859–60, då hon bodde i hans hem. Förutom Kristina Nilsson kunde han även räkna pianisten Hilda Thegerström bland sina elever och skyddslingar. »Drottningen av Golconda» fullbordades 1865, men endast den spirituella uvertyren och en aria ha blivit givna vid några tillfällen. Redan J. A. Söderman hade för komponisten uttryckt sin förvåning över att han här så obegränsat tillmötesgått publikens smak för det populära. Genom denna avsiktligt lättfattliga stil står »Drottningen av Golconda» på en väsentligt lägre nivå än »Estrella de Soria», även om B: s spirituella egenart och mästarhand ej heller här förneka sig. En planerad opera, som skulle kallats »Maria Stuart», stannade vid några utkast. Nästa verk blev musiken till industri-expositionens invigningsfest 15 juni 1866 till ord av prins Oskar, ett tillfällighetsarbete, bestående av marsch, hymn och jubelkör. Ett viktigare uppdrag erhöll B. följande år, då han av Musikaliska akademien anmodades att granska och omarbeta Hseffners koralbok. Den skarpa kritik, han offentligt och enskilt uttalat angående akademiens ledning och verksamhet, hade ådragit honom en ovilja, som ända till 1864 fördröjde hans inval. Såsom ledamot deltog han dock nitiskt i akademiens arbete och undervisningsverksamhet. Bland hans lärjungar i komposition kunna nämnas K. Nordqvist och J. Dente. Trots sina sjuttio år ägnade sig B. även med största energi åt koralbokens omarbetning, varvid han i huvudsak följde Haeffners koraler, som han likväl underkastade en kritisk granskning. För vidare koralforskningar företog han sommaren 1867 med statsanslag en resa till Tyskland, varunder han besökte dess förnämsta auktoriteter. Inom ett år hade han till akademien överlämnat fyra häften av sina koralbearbetningar, innehållande fyrtiåtta koraler, samt avslutat ett femte häfte. Det blev honom likväl ej förunnat att fullborda detta verk. Efter en kort tids sjukdom avled han 3 apr. 1868. Musikaliska akademien reste år 1869 en vård på hans grav å Nya Kyrkogården i Stockholm. På initiativ av Tor Aulin och Henri Marteau, vilka båda i Sverige och Tyskland verksamt bidragit till spridningen av B: s verk, bildades 1909 en förening, Franz Berwaldsstiftelsen, med ändamål att uppföra och utgiva mästarens kompositioner. På stiftelsens försorg uppsattes 1914 en minnestavla å den återstående delen av B:s födelsehus, huset Wingråen n:o 47 B i Kungsbacken, numera Drottninggatan 81 B.

B. är den förste betydande komponisten inom svensk instrumentalmusik och samtidigt den främste svenske representanten för symfoni- och kammarmusik intill 1900-talet. Visserligen kan det ifrågasättas, i hur hög grad han bör anses tillhöra den svenska musikkulturen. Ehuru född och uppfostrad i Stockholm, var han dock av tysk härkomst och torde i det internationella hovkapellet med utländsk kapellmästare och repertoar ej rönt starkare nationella impulser. Hans vidare utveckling under tyskt inflytande samt genom släkt och giftermål stärkta förbindelser med Tyskland voro ej heller ägnade att rotfasta hans konst i svensk jordmån. Och dock är han bland de första tonsättare, hos vilka återklinga vissa tonfall, som äro uttryck för svenskt känsloliv, väckas vissa stämningar, samhöriga med svensk natur. Det är detta nationella tonspråk, som berättigar honom till medborgarrätt i svensk musikkultur. Att utesluta B. skulle vara att beröva svensk instrumentalkonst dess enda betydande namn under en tid, då den tyska instrumentalmusiken från Beethoven till Wagner stod i rikaste blomstring. Om B. likväl ej kom att utöva något avsevärdaré inflytande på sitt lands musik, visar detta hans.isolerade ställning som instrumentalkomponist under vokalmusikens envälde liksom ock egenarten av hans konst, som ej var ägnad att bilda skola: Visserligen rönte han i allmänhet aktningsfullt erkännande för sin musikaliska lärdom, kontrapunktiska och orkestrala konst, men om han ägde många beundrare, hade han blott få verkligt förstående anhängare. Härtill bidrog dels, att det bästa av hans alstring, symfonierna, Estrellauvertyren, de symfoniska tonmålningarna och kammarmusikverken, var föga eller icke alls känt, dels dessa kompositioners säregna karakter. Under det han i flertalet vokalverk, den fullödiga »Estrella de Soria» undantagen, avsiktligt anslår en populär ton, därvid han ej alltid undgår det ytliga ocli triviala, präglas instrumentalkompositionerna av hans originella uppfinning och kräsna smak.

I ett ungdomsbrev 1819 framhåller B., att han alltid strävat att bana sig en ny väg och redan sett sig belönad härför. Också framträda tidigt vissa för hans musik karakteristiska drag, formens frihet på klassisk grund, utgående från Beethovens senare tondiktning, dess klarhet och logik, även där fantasien med skenbar nyckfullhet avviker från det vedertagna formschemat eller låter satserna glida in i varandra, den polyfona stilen med orgelpunkter i olika stämmor och stämmornas spirituella dialog, därvid basstämman är särskilt underhållande, rytmiska effekter såsom punkterade noter och fermater, en egenartad melodik, än blygt svärmisk, än framilande på lätta fötter, harmonik och modulationer ofta djärva och överraskande, det hela genomandat av en humor, ibland kanske något kärv och bisarr men alltid fängslande. Det är yanskligt att söka påtagliga förebilder till B:s originella konst. Visserligen kan man spåra impulser av fransk och italiensk opera, påvisa inflytande av Beethoven: formen och humorn, av Cherubini: polyfonien, rytmiska egenheter, de häftiga accenterna, orkesterbehandlingen, av Berlioz: fantastiken och av, Mendelssohn: älvvärldens romantik. Men i allt var han dock fullt självständig. Det är denna snillets originalitet, som bevarat det starkaste av B: s tondiktning till nutiden och för alltid tillförsäkrat mästaren hans ställning som den svenska symfoniska konstens skapare.

Författare

Olallo Morales

Arkivuppgifter

B:s skriftliga kvarlåtenskap förvaras till största delen hos sonen ingenjör Hj. Berwald samt i Musikaliska akademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Kompositioner i tryck:, a) instrumentalmusik: Stor septett för violin, altviol, klarinett, fagott, valdthorn, violoncell och kontrabas. (Komp. 1817.) Stämmor. Sthm (tr. Leipz.) 1893. Klaverutdrag arr. af V. Svedbom. Sthm (tr. Leipz.) 1893. — Thema con variazione för piano (Journal de musique, 1820). — Rondeau bagatelle för piano (ibid.) — Konzert Cis moll fur-Violine mit Orchester oder Klavierbegléitung. (Op. 2; komp. 1820.) Revidiert von Henri Marteau, Klavierauszug von Karl Valentin. Partitur. Leipz. 1911. Ausgabe fur Violine mit Klavierbegléitung. Leipz. 1911. — Elflek, tonbild för stör orkester. (Komp. 1841.) I 4-händig bearb.af J. .Hauer. Sthm [1921]. — Symphonie G moll (»Symphonie' sérieuse») för orchester. (Komp. 1841' —42.) Partitur. Sthm' [1875]. Arr. för piano och ¦ fyra händer. Sthm (tr. Hamburg) [1875]. Adagio maestoso aus der Symphonie sérieuse fiir Orgel von Patrik Vretblad. Sthm (tr. Köpenh.) [1912]. — Minnen af norska fjällen. Tonmålning för orchester. (Komp. 1842.) Arr. för piano och fyra händer af kompositören. Sthm (tr. Leipz.) 1872. — Stor polonaise componerad på begäran för den fete, som Stockholms magistrat och borgerskap till firaride af Hans Majestät Konung Carl den XIV Johans tjugofemte regeringsår å Stora börssalen underdånigst- gifvit den 6 fiebr. 1843. (Arr. förPf af förf.) Sthm [1843], — En landtlig bröllopsfest. Tonmålning för orgel a quatre mains. (Komp. 1844.) Arr. för piano, fyra händer. Sthm (tr. Leipz.) •1891. —' Sinfonie singuliére "(C dur) fur Orchester. (Komp. 1845.) [Partitur och stämmor.] Köpenh.- u. å. Fyrhändig piahosättning af Karl Valentin: Sthm [1905]. — Symphonie N:o 3, Es dur fur Orchester. (Komp. 1845:) läran. Till ovannämnda fuga, som här är transponerad till F dur samt avsevärt omarbetad och förkortad, har komp. fogat följ. anmärkning: »Allegro moderato. Fuga. (Intermezzo.) Jag behöfver väl knappast tillägga, att föregående Intermezzo tillhör en komposition, skrifven för stor orkester, och att hvad jag nu uppvisat, endast är ett bristfälligt arrangement af densamma för piano och fyra händer.») — Ernste und heitere Grillen. Fantasiestuck fur Orchester. (Även med svensk titel: Alvarsamma och glada infall; komp. 1842.) — Minnen af norska fjällen. Tonbild för stor orkester. (Komp. 1842; utg. i arr. för piano och fyra händer, Sthm 1872, se ovan.) — Sinfonie capricieuse. (Komp. 1842; förkommen; jfr följ.) — Sinfonie D dur. Efter tonsättarens efterlämnade skizzer fullbordad af Ernst Ellberg. (Komp. 1842; av E. benämnd Sinfonie capricieuse.) — Bayaderen-Fest. Fantasiestuck för grosses Orchester. (Komp. 1842.) — Wettlauf. Etude fur grosses Orchester. (Komp. 1842.) — En landtlig bröllopsfest. Tonmålning för orgel å quatre mains. (Komp. 1844; utg. i arr. för piano, fyra händer, Sthm 1891, se ovan.) — Trio N<: o 5 för piano, violin och violon-cell. (Komp. 1845.) — Trio för 3 violiner, (Op. 5; förkommen under senare år.) — Pianokonsert D dur. (Komp. 1855.) — Concertino för violin och piano. (Komp. 1859 för Christina Nilsson; endast befintlig i fragment.) — Tre pianostycken. (Komp. 1859.) — Romanza et scherzo. — Presto feroce. — Une plaisanterie. (De tre sistnämnda för piano; komp. 1859—60.) — Intro-duction et marche triomphale för piano. —• Marsch för piano av Dumwitz. b) vokalmusik: Drei Singlieder (»Glöm ej dessa dar I» — »Lebt wohl, ihr Berge.» — »A vötre åge.» Komp. 1817.) — Cantate i anledning af hög* tidligheterna den 5 november 1821. H. K. Maj:t underdånigst tillegnad. — Cantat författad i anledning af H. K. H. Kronprinsessans ankomst till Sverge och höga förmälning. H. K. H. underdånigst tillegnad. (Komp. 1823.) —¦ Stor serenad för tenor med ackompanjemang af piano, klarinett, horn, altviolin, violoncell och kontrabas. (Komp. 1825.) — Operan Gustaf Wasa, l:a akten. (Komp. 1827, l:a akten uppförd 1828; förkommen utom en marsch, som är utg. i pianoarrangemang, Sthm 1828, se ovan.) — Operan. Leonida. (Komp. 1829; förstörd eller förkommen.) — Operan Der Verräther. Libretto af M. G. Saphir. (Komp. 1830; förstörd eller förkommen.) — Jag går i kloster. Operett i två akter. Libretto av F. Berwald. (Komp. 1842; romans, cavatina och aria ur Jag går i kloster utg. i klaverutdrag, Sthm 1843, se ovan.) — Modehandlerskan. Operett i tre akter. Libretto af H. Sätherberg efter uppslag av B. (Komp. 1843; texten utg. Sthm 1845, 12: o 94 s.; romans, aria och cavatina ur Modehandlerskan i klaverutdrag, Sthm 1845, se ovan.) —¦ Gebet der Pilger am heiligen Grabe. (För manskör med orkester; med omarb. svensk text uppförd 1844 och benämnd Bön för manskör, med orgelackompanjemang.) — Effecit gaudium. (För två körer och stor orkester, den ena kören med latinsk text, den andra med tysk.) — Konung Carl den XII:s seger vid Narva. Ord af H. W. B... (Med omarb. tysk text även benämnd Schwedisches Soldatenlied. För fyra tenorer med ackompanjemang af trumpeter och basuner. Komp. 1845.) — Gustaf Adolf den stores seger och död vid Lützen. Cantat för soloröst, chör, orgor, basuner och trumpeter. Ord af G. Ingelman. (Komp. 1845.) — Nordiska fantasie-bilder. Orden af f.. . För orgel, solo, chör och blåsinstrument. (Komp. 1846; delvis förkommen.) — Gustaf Wasas färd till Dalarne. Tonmålning för soloröster, chör, trompeter, basuner och orgel. Ord af [H.] S[ätherberg?]. (Komp. 1849.) — Apotheose. För tenorsolo, manskör och orkester. Musik till N. N;s minnesfest över Shakespeare. (Komp. 1864.) — Drottningen af Golconda. Svensk imitation efter franska libretton Aline, reine de Golconde par Vidal & Favriére, romantisk opera med dans uti 3 akter. Partitur och klaverutdrag. Potpourri för piano, två händer. (Komp. 1864—65; tryckt i utdrag i Album f. piano af sv. tonsättare, Sthm 1892.) — Den 7 december 1865. Eko från när och fjärran. Ord av [F. H]ed[berg]. För sopran med obligat klarinett. (Komp. med anl. av representationsreformen.) — Koral för kör och orkester. (Komp. 1867.) — Sånger med piano: Blomman. Ariette till ord af J. L. Runeberg. (Samma melodi som i sången »Vid konung Oscars graf».) ¦— Des Mädchens Klage. — Romance och Rondo-lette. — »Intill konstens tempel jag tveksamt närmar mig i dag.» Coupletter till ord av Wilhelmina Ståiberg. (De båda sistnämnda sjungna av Christina Nilsson vid hennes första konsertuppträdande 1860.) — Dessutom-Ha^ffners koraler n:o 1—59 i omarbetning (MA bibi.).

I fragment föreligga del av en korsats i pianoarrangemang ur den ofullbordade operan »Donna Isabella» (komp. 1830), en del av. orkesterpartituret till »Ländliche-Spiele und Tanz», varav något använts i »En landtlig bröllopsfest»; skizzer till en oratoriesats (från omkring 1845), en motett och en aria m. m.

Källor och litteratur

Källor: MA arkiv; samtida tidningar, däribland Sv. musiktidning, passim, och Allgemeine Teaterzeitung, Wien, 26 juni 1847; W. .Bauck, Musik och teater (1868); Frans Berwald (Illustr. Tidende 26/4 1868); F, Brendel, Werke von Franz Berwald (Neue Zeitschr. f. Musik, April 1859); A. Hillman, Franz Berwald (1920); Lina Lagerbielke, Sv. tonsättare under nittonde århundradet (1908); A. Lindgren, Musikaliska studier (1896); T. Norlind, Allm. musiklexikon, 1 (1916); dens., Svensk musik- historia (1918); L. Nforman], Franz Berwalds kammarmusikverk: (Tidn. f. theater o. musik 30/3 1859); dens., Franz Berwald (Svensk musiktidn., 1881).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Franz A Berwald, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18118, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:9489:Olallo Morales]), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18118
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Franz A Berwald, urn:sbl:18118, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:9489:Olallo Morales]), hämtad 2024-11-03.