Meriter

Karl Billsten (Bilsten, Billensteen), d mellan 1671 och 1673, antagligen 1672, enär gravplats i Åbo domkyrka då (30 okt.) betalades för honom. Föräldrar: Karl IX:s vinskänk Konrad Bildstein och Barbro Staffansdotter Creutziger. Tullnär i Åbo 6 apr. 1631 och innehade sedan befattningar vid tulluppbörden i nämnda stad t. o. m. 1637; övergick därpå till brukshanteringen och anlade Billnäs bruk i Pojo och Fagerviks bruk i Ingå socken i Finland; tillika bergmästare i Viborgs, Nyslotts, Kexholms och Kymmenegårds län 25 juni 1641–1643, då bergmästarbefattningen i enlighet med bergskollegiets skrivelse 3 juni s. å. indrogs.

Gift med Anna Henriksdotter Nyman, d 1671 (begraven 12 febr.), en borgardotter ifrån Åbo.

Biografi

B. omtalas första gången i Åbo stads domböcker 4 maj 1631, då riksrådets fullmakt »på tyska tullen» för honom och en kollega föredrogs inför borgmästare och råd. Sedermera företeddes på samma sätt andra fullmakter: på stora tullen och saltlicenten under kalenderåret 1634 av 22 febr. samma år samt på »tullen» och spannmålslicenten av resp. 14 jan. och 13 febr. 1635. År 1635 arrenderade B. jämte en kompanjon lilla tullen samt accisen och bakugnspenningarna för 2,500 dir smt men frånträdde arrendet i början av följande år, då magistraten (15 febr.) utsåg fyra personer att »inventera lilla tullen efter Karl Billsteen för Petter Thorwöst». Sin övriga tulluppbörd har han måhända behållit även under åren 1636 och 1637, enär han först 1638 börjar kallas f. d. tullnär. Under 1630-talet möter B:s namn ofta i domböckerna, då han ej sällan måste anlita lagens arm för att indriva resterande tullavgifter av försumliga borgare, och han undgick ej heller själv skarpt tilltal från stadens sida, enär han sades driva borgerlig näring och t. o. m. missbruka sin ämbetsställning till förköp av ankommande varor (1634, 1635). Efter sitt tillbakaträdande från tullnärsbefattningen har B. åtminstone deltagit i saltimporten och torde jämväl ha legat i andra ganska omfattande affärer, men han synes ej ha vunnit burskap i Åbo. Av allt att döma hade han vid denna tid nått ett ej föraktligt välstånd. Ett yttre vittnesbörd därom blev det präktiga stenhus, han åt sig uppförde i Aningaiskyarteret i Åbo och som blev färdigt 1637. B. fann genast en förnämlig hyresgäst i hovrätten, som höll sina sessioner i en stor, hela husets bredd upptagande sal i övre våningen och som så gott som genast inköpte byggnaden. Att B. så snart befanns beredd att avyttra sitt nya hus, finner måhända sin förklaring i den förändrade riktning, hans intressen vid denna tid togo. Även Finland hade under Gustav Adolfs regering nåtts av den livliga verksamheten på bruksrörelsens område. Utvecklingen här blev parallell med utvecklingen i Norrland. Båda landsändarna tillhörde »de orter, som av skogar och strömmar överflöda och till åkerbruk fast torra och odugse finnas», och till en början satte man på båda hållen sin lit till förvissningen, att Herren Gud märkeligen skulle ha välsignat även dessa nejder framför andra med malm och mineralstreck. Men sedan de på orternas egna mineraltillgångar byggda förhoppningarna i stort sett gäckats, sökte sig i stället mellansvensk malm och mellansvenskt tackjärn tack vare den vedertagna lokaliseringspolitikens tvång och de jämförelsevis bekväma vattenkommunikationerna till kusttrakternas bränsletillgångar och vattenkraft.

Finlands äldsta bruksbygd är belägen i västra Nyland och har för sin tillkomst att tacka Ojamo järngruva i Lojo socken, vilken efter tidigare försök ånyo togs i bruk år 1615. På dess malmtillgångar voro de båda första bruken, Svartå i Karis socken och Antskog i Pojo socken, grundade. Deras innehavare vid 1630-talets slut, Jakob Wolle, disponerade på då vanligt sätt kronans resurser i den kringliggande nejden för sin bruksdrift, österut hörde Karis och Ingå socknar m. m. till Raseborgs grevskap och då även frälsegårdarna voro talrika i landskapet, fanns egentligen föga utrymme för nytillkommande brukare. Men Wolle, som laborerade med ekonomiska svårigheter, mäktade ej sköta varken gruvan eller sina verk till belåtenhet, och Per Brahe och bergmästaren i orten Henrik Teett synas därför ha funnit nödigt att locka friska krafter till den finländska bruksrörelsen. Mellan dem och B. avtalades sålunda, senast i jan. 1640, att B. skulle sätta gruvan i fullgott skick, och samtidigt började han vid Karisån i Pojo socken uppföra masugn och tvenne hamrar, en anläggning, som sedermera efter grundläggaren kallades Billnäs bruk. Bergskollegiets driftige vice president Johan Berndes fann genast behag i detta uppslag och skyndade sig att utlova det kraftigaste understöd såväl åt B. som åt alla andra, »som begynna vilja». Detta kunde även behövas. Först och främst sökte Wolle på allt sätt lägga hinder i vägen för det nya företaget »för missgunst, att han icke allena hele det finlanske bergsbruket under sig bemäktige kan och de förre vanlige hjälper nu som för dette mere behålle må». Innan årets slut hade sambruket i Ojamo gruva, om man får tro B., urartat till rättsbrott och rena handgripligheter från Wolles sida, och endast genom bergmästarens ingripande kunde i febr. 1641 någon ordning vid gruvbrytningen ernås. Även andra svårigheter funnos. B. saknade själv tekniska insikter, och då Wolle — helt naturligt — ej ville låta sitt folk hjälpa konkurrenten, återstod det för honom endast att lita till bergskollegiets medverkan för anskaffande av erforderliga yrkesmän. Vida allvarligare var emellertid den osäkra finansiering, varav företaget från början led, då B:s egen förmögenhet var otillräcklig. Redan 1639 hade han måst börja lita till krediten. Han fann då en förlagsman i den såsom fornforskare mera bekante Johan Henriksson Axehiälm, vilken vid denna tid var assessor i Åbo hovrätt. Enligt Axehiälms uppgift var det han, som under anläggningstiden anskaffade de behövliga medlen, varvid »assignationerne dess tidigare och oförmodeligare komme mig på handen, dem jag icke fruktlöse fick låta gå tillbaka, oss både till skam och skada». Under sådana förhållanden var det alldeles naturligt, att Axehiälm 8 juli 1640 inträdde som bolagsman i företaget. Sedan därmed kreditfrågan för tillfället ordnats, gällde det för B. att försäkra sig om det utlovade understödet från regeringen. På våren 1641 begav han sig i sådant syfte till Stockholm, och där kröntes inom kort hans ansträngningar med den fullständigaste framgång. Den 25 juni 1641 utfärdades ett privilegium, som bekräftade såväl B:s delaktighet i brytningen i Ojamo gruva — här bestämd till en tredjedel — som den i febr. avtalade ordningen vid. gruvarbetena, och därjämte tillerkände det nya bruket sex frihetsår samt dessutom bland flera förmåner gav B. den åtrådda och omstridda rättigheten att driva brukshandel, såframt han ville söka burskap i någon stad i brukets närhet. Ett par dagar tidigare hade kollegiet rekommenderat honom till erhållande av privilegium på en krog och av ett arrendekontrakt på några bönder under bruket samt anbefallt landshövdingen att för kronans räkning tillbyta sig de frälsehemman, som hade vattenrätt i Karisåns strömfall. Och till slut delades bergmästardömet i Finland med anledning av Teetts avflyttning till Sverige mellan B. och hans kompanjon Axehiälm.

Om B. återvände till Finland med ljusa förhoppningar efter sitt framgångsrika Stockholmsbesök, förestod honom en bitter missräkning. Så gott som omedelbart synes det nämligen ha blivit klart, att Ojamo gruva var utbruten. Åtminstone uppgavs det senare, att detta var anledningen till det hänsynslösa steg, Axehiälm nu tog, i det han, seende »förlust och skadan för dörren», i aug. 1641 bröt bolaget och avtrugade B. en skuldförbindelse, som till på köpet lydde på 6,000 dir kmt mot årlig provision av 900 dir kmt, oaktat B. i själva verket ej skall ha varit skyldig mer än 4,720 dir kmt. Förbindelserna till Axehiälm, som även framdeles vid upprepade tillfällen fastställdes genom likartade uppgörelser, förblevo under hela B:s liv en källa till stridigheter, och han själv fick ej uppleva den dag, då de avpressade förskrivningarna slutligen (1673) definitivt kasserades. Att B. över huvud kunde förmås att sätta sitt namn under dylika papper, berodde enligt domstolens mening därpå, att »den enfaldige och eljest myckit gäldbundne» mannen befunnit sig i »nöd, stort trångmål och snarest sagt desperation». En ny missräkning drabbade B., då han — liksom Axehiälm — till följd av en omorganisation miste bergmästarbefattningen; att bergskollegiet i stället erbjöd de från tjänsten skilda »Hyvinge svavelberg i Tavastland», var näppeligen fullgod ersättning och har veterligen ej lett till några exploateringsförsök. Större värde hade för B. det kraftiga understöd, som regeringen år 1648 lät komma honom till del. De hemman, som tidigare arrendevis upplåtits till bruket, donerades nu (16 sept.) till detta under bergfrälsefrihet, B. fick rättighet att utskeppa sitt järn direkt till Reval och i återfrakt hemföra salt för att därmed betala den bruket betjänande allmogen — en frihet, som gav upphov till långdragna stridigheter med Ekenäs stad — och han erhöll slutligen åtskilliga smärre fördelar, av vilka den viktigaste var skattefrihet under ytterligare två år (17 nov.). Viktigare än allt detta var det emellertid, att man nu drog konsekvensen av gruvförsökets misslyckande: B. erhöll rätt att förse sitt verk med tack- och osmundsjärn från Sverige. Nästa år följde en donation av ett för vattenrätten i Karisån viktigt hemman, och efter frihetsårens slut utkrävdes under nästan hela B: s tid endast reducerad skatt av verket. Trots alla fördelar ville bruket dock ej nå någon kraftigare utveckling. Avgifterna till kronan stodo obetalda år från år. Sedan B. fått rättighet att hämta sitt tackjärn från Sverige, lät han masugnen förfalla, och år 1653 nedlade han den ena av hamrama jämte tvenne härdar för att ett par år senare definitivt överflytta motsvarande smidesrätt till Fagerviks bruk. Bergskollegiet, som till slut fann verkligheten föga svara mot det beviljade understödet, ingrep väl (24 nov. 1659) med ett skarpt bannbrev, men på resultatet stod ej att ändra. Vid den stora skattläggningen 1695 uppskattades brukets tillverkningskapacitet till 400 skeppund stångjärn om året, och Billnäs blev sålunda aldrig annat än en obetydlig hammare för utsmidande av från Sverige hämtat tackjärn; att även en knipphammare omtalas, då brukets partiella skattefrihet till slut (18 apr. 1671) upphörde, utgör måhända ett vittnesbörd om att man funnit det med sin fördel förenligt, att arbeta även för den lokala marknaden.

Billnäs svaga utveckling berodde helt visst till ej ringa del på dess läge, vilket, beräknat som det var för malmfångst från Ojamo, icke lämpade sig särskilt väl för bearbetning av svensk malm eller svenskt tackjärn. Det var därför säkerligen i klar insikt om den förändrade situation, vilken inträtt för Nylandsbruken genom sinandet av de egna malmtillgångarna, som B. redan år 1646 uppbyggde en ny masugn i kustens omedelbara närhet, vid Fagervik i Ingå socken. 1648 tillkom den första hammaren här, 1655 den andra, från Billnäs överflyttade. Anläggningen vid Fagervik äger ur principiell synpunkt ett visst intresse i vattenrättens historia. Bruket låg på skattegrund, men byn hörde till Raseborgs grevskap, och greven, som trätt i kronans ställe, förstod bättre än denna att göra allvar av regalrätten: B. fick för strömmen till honom erlägga en årlig avråd av 800 dir kmt, som bortföll först, när brukets beskattning efter grevskapets indragande vid reduktionen omlades i enlighet med de för bruksbeskattningen i allmänhet gällande normerna (1683). Beroendet av den grevliga förvaltningen synes f. ö. ej ha varit till men för företaget; med sina två hamrar och fyra härdar blev bruket snart prisat som »det importanteste i Finland», och dess tillverkningskapacitet anslogs 1695 till 900 skeppund stångjärn om året.

Tillgängliga källor upplysa ej, huruvida B. övervunnit de ekonomiska svårigheter, som en gång gjorde honom så värnlös gentemot Axehiälms anspråk. Ej heller föreligga några uppgifter om affärsresultaten vid bruken under hans tid; enligt en uppgift skall dock smidet vid Fagervik redan då (1663) ha starkt avtagit, medan det å andra sidan är bestyrkt, att B. ännu 1671 umgicks med utvidgningsplaner. Säkert är emellertid, att en tillbakagång, som slutligen närmade sig förfallet, kom efter hans och ännu mer efter den yngre Karl Billstens död (1692). Man har velat finna orsaken i personliga förhållanden (Hultin), men grunden låg helt visst djupare. Lokaliseringen av mellansvenska malmers och mellansvenskt tackjärns förädling till de avlägsnare bottniska kusterna var snarare ett resultat av administrativa strävanden än av ett verkligt behov, och den järnproduktion, som på detta sätt framdrevs, hade, såsom de vid olika verk regelbundet inträdande svårigheterna visa, föga utsikt att bli lönande vid fri prisbildning. Vid Fagervik gick det så långt, att den siste förvaltaren före den stora ofreden, en arrendator, resolut slog sig på brädsågning och skeppsbyggeri, »vilket en bergsman vid ett så gammalt bruk som Fagervik icke höves». Det var först de exceptionella konjunkturerna efter det stora nordiska krigets slut och än mer den senare monopolistiska produktionsbegränsningen, som skapade järnpris, till räckliga att trotsa även vida orimligare transportförhållanden än de Billstenska brukens.

Författare

B. BOËTHIUS.

Källor och litteratur

Källor: Bergskollegiets registr., dess brev och suppliker, schematisk planritning av B:s hus (Åbo stads akter), akten till K. M: ts utslag 7 nov. 1673 å Johan Axehiälms ansökan om beneficium revisionis i mål mellan honom och dåmera avlidne Karl Billsten beträffande maskopihandel m. m. samt riksregistr., allt i RA. — Bidrag till Åbo stads historia, 4, 6—9, 13 (1887, 90—98, 1905); C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet, 1, 2 (1889—1904); T. Hultin, Hist. upplysningar om bergshandteringen i Finland under sv. tiden, 1 (1896); K. K, Meinander, Fagervik (Herrgårdar i Finland, Nyland, H. 2, 1921).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Billsten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18226, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18226
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Billsten, urn:sbl:18226, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-20.