Meriter

Bjugg, Petrus Jonæ, f. 1587 i Söderköping, begraven 29 jan. 1656 i Viborgs domkyrkas kor. Student i Uppsala; disp. 1609 (Theoremata encyclopædica; pres. J. Messenius) och 15 maj 1612 (Disputatio solennis metaphysica de potentia et actu; pres. J. Rudbeckius, in privato collegio); studerade i Wittenberg 1615; disp. därstädes 22 juli s. å. (Disputatio physica de fluminibus, fontibus et mari; pres. J. Martini); fil. magister därstädes. Hovpredikant hos hertig Johan 1613 (prästvigd s. å.); kyrkoherde i Vårdsberg 1618; kontraktsprost i Bankekinds kontrakt; tillika lector fysico-medicus 1628, andre teol. lektor och dekanus 1634 samt förste teol. lektor 1638, allt i Linköping; kyrkoherde i Söderköping med Skönberga till annex 15 mars 1639; kontraktsprost i Hammarkinds kontrakt s. å.; biskop i Viborg 10 okt. 1642.

Gift 1) 1619 med Maria Kylander, dotter till biskopen i Linköping Jonas Kylander; 2) 1653 (inbördes testamente 31 okt.) med Katarina Lehusen, d. 1688 (begraven i Viborgs domkyrka. 24 juni), dotter till rådmannen i Viborg Mårten Lehusen och änka efter rådmannen därstädes Peter Frese, vilken avled 1652, samt efter B:s död ånyo omgift med sedermera borgmästaren i Viborg Bertil Ruuth.

Biografi

Det är ej känt, om det var B:s östgötabörd eller särskilda relationer, som föranledde hans anställning som hertig Johans av Östergötland hovpredikant, då han lämnade Uppsala. Hans tjänster vid det hertigliga hovet, vilka avbrötos av hans studieresa till Wittenberg, belönades i hertigens testamente med två silverskålar om etthundraett lod, och året efter Johans död kallades han att jordfasta dennes änka Maria Elisabet. Hertigens frånfälle 1618 berövade ej B. hans levebröd: redan samma år finna vi honom som kyrkoherde i Vårdsberg. Följande år erhöll han ett års skattefrihet på prästgården (26 jan.), måhända som ersättning för de nyssnämnda silverskålarna, vilka Johan före sin död lånat konungen, antagligen till Älvsborgs lösen. B. var säkerligen en boklärd man. Den 4 okt. 1605 hade han inskrivits i filosofiska fakultetens tredje eller fysiska klass. Placeringen utmärkte väl i och för sig endast B:s framsteg i den obligatoriska studiekursen, men till äventyrs har han med särskilt intresse tillgodogjort sig just den naturvetenskapliga undervisningen: hans Wittenbergdisputation föll inom naturvetenskapernas område, hans första lärartjänst var ett physico-medicinskt lektorat, och hans biskop har en gång (10 nov. 1632) i rådet vitsordat hans tämmeliga förfarenhet in medica facultate och hans tjänlighet att däruti exercera Linköpingsgymnasiets alumner. Vid en diskussion om återbesättande av lediga professorsbefattningar i Uppsala (9 apr. 1640) nämndes även B. bland brukbara ämnen, dock utan att vi erfara; huruvida han ansågs särskilt kompetent i något visst ämne. Hans livsverk förblev emellertid ägnat åt kyrkan och läroverket. Inom Östgötastiftet åtnjöt han ett anseende, som bör ha förhöjts genom hans äktenskap med biskopens dotter. Vi finna honom som stiftets ombud vid ett flertal riksdagar och möten. Givetvis kan hans personliga insats under dessas överläggningar föga individualiseras, men han hörde tydligen till dem, som förstodo att göra sig gällande. Redan. 1633 medföljde han en deputation, som till rådet överbragte den ganska djärva förklaringen, att prästerna ej kunde yttra sig om regeringens äskanden, förrän de visste senatens mening om deras, besvärspunkter, och då deputationen med anledning av ståndets invändningar mot de indirekta skatterna fick uppbära skarpa förebråelser av rådsherrarna, var det B., som grep ordet: hans medbröder ville ej undandraga sig, men de klandrade skatteformen, som gynnade egennyttiga tullnärer och uppbördsmän på kronans bekostnad. Kvarntullen borde ersättas med mantalspenningar (1 mars). Ännu mera tillspetsad var situationen 1636, då B. hörde till dem, som å ståndets vägnar i rådet förhandlade om inskridandet mot Johannes Rudbeckius och inrättandet av ett consistorium generale (21 och 22 juli). Kanslern förebrådde med häftighet prästerna, att de sökte undandraga sig kontroll (»Det är underligit, att ingen får fråga, huru det går till i biskopsdömen och säja: Papa, cur facis?»). Åter var det B., som svarade: hans stånds, opposition gällde ej den tilltänkta överstyrelsen och skärpta uppsikten; det var frågan om preses och bisittare i consistorium generale, som var stridig. Den visserligen med hovsamhet i formen förenade oförskräckthet, som sålunda synes ha präglat B:s framträdande, ådrog honom på intet sätt de styrandes misshag. Väl blev han 1640 förbigången både vid tillsättandet av biskopsämbetet i Skara, till vilket han jämte sex andra prästmän föreslagits av biskoparna och superintendenterna, och vid de ovanberörda professorsutnämningarna i Uppsala, men redan ett par år senare kallades han icke minst genom Axel Oxenstiernas bedrivande till en av den svenska kyrkans mera krävande poster.

De upplösningstendenser i den östra rikshalvans lokala förvaltning, mot vilka centralregeringen ständigt hade att kämpa, voro på det kyrkliga området starkt framträdande i Viborgs stift. En betydande del av dess västra och mera framåtskridna hälft och därmed inkomster, som ansågos nödvändiga för domkyrkans och gymnasiets upprätthållande, hade (1630) avskilts och förenats med Åbo stift. I den östra stiftshalvan med dess oerhört vidsträckta församlingar, fåtaliga, illa avlönade prästerskap och okultiverade befolkning trivdes »sådana insolentier, som icke ibland hedningar äre, mycket mindre ibland kristna borde övlige vara». Till allt detta kommo de ännu mera krävande uppgifter, som följde därav, att biskopen i Viborg såsom den svenska kyrkans närmaste representant var belastad med tillsynen över kyrkoväsendet i Kexholms län och Ingermanland. Svårigheterna hade växt biskopen, Gabriel Melartopæus, över huvudet »uti hans höga ålder och svaga lägenhet», och fastän de upprepade förslagen att sätta en koadjutor vid hans sida ej ledde till någon påföljd, rådde allmän enighet därom, att kapitlet »fast utan någon respekt och lydno nederligger» och att missförhållandena krävde en god karl, som kunde med kleresiet hava »skarpare uppseende än som tillförene skett är».

Knappt var Melartopæus död, förrän landshövdingen Karl Mörner i samförstånd med magistraten i Viborg begärde Axel Oxenstiernas medverkan för att åt stiftet till biskop förvärva en av ortens kotteriväsen obunden, skickelig svensk man, varvid han särskilt riktade uppmärksamheten på B. Vid anställd omröstning i prästeståndet på den 1642 sammanträdande riksdagen visade sig en stor splittring, i det att ej mindre än elva personer kommo i åtanke. Bland dem hade B. varken främsta rummet eller stiftets förord, men han var rikskanslerns kandidat, emedan han var 1) allvarsam, 2) aktiv, 3) medelåldrig att kunna något gott uträtta, 4) en man att moderera, och därmed var hans utnämning given; från stiftet skildes dock vid detta tillfälle Ingermanland, som blev en egen superintendent. För B. var »den mödosamma resan till Viborg» ingalunda välkommen: hans »fattiga dödssjuka hustru» kunde ej följa honom över havet, det syntes honom påkostande att lämna henne, barn och bohag, och han fruktade att hindras i sitt värv genom sin obekantskap med finska språket. Helst hade han därför sett sin uppgift förändrad till ett tillfälligt uppdrag att såsom vicarius episcopi ställa gymnasium och konsistorium i ordning, men regeringen visade föga böjelse härför och utnämningen blev bestående. I yttre måtto torde B. nog stundom ha haft skäl att sakna sin lugna befattning i Söderköping. Något biskopshus fanns ej, och den tomt, som avsetts för ett dylikt, var endast en »skarnsump», dit borgarna förde sin orenlighet. Först 1647 beslöt regeringen efter upprepade påminnelser och förtröstningar att inköpa en värdig bostad åt biskopen, ett medeltida gråstenshus i domkyrkans närhet, men vid stadens brand 1652 drabbades även biskopshuset av elden, varvid B. var nära att omkomma, och därefter förblev han åter utan ämbetsbostad till sin död. Hans lön, vilken till en början bestämts till 300 tunnor spannmål och 300 dlr smt men senare (13 dec. 1643) höjdes till 400 tunnor spannmål och 600 dlr smt såsom ersättning för ett mistat prebende, var icke otillräcklig, men han hade ständiga svårigheter att utfå den, först på grund av företrädarens arvingars nådårsanspråk och sedan på grund av finansförvaltningens vanliga ineffektivitet. Missförhållandet återspeglas i många bevarade brev och aktstycken. B. skrädde ej orden: »Jag vill», sade han, »heller bliva en bondepräst i Sverige och föda mig av min åker och prästerliga inkomst än hava itt stort namn, stort arbete och här, en främling, lida nöd och förakt. När jag kan varken avläggja min tull och accis eller försörja mitt hus, ej heller här i staden mer kredit, måste jag ju vara föraktat.» Det saknades icke från andra sidan insinuationer, att B. lamenterade »mera av en infödd girighet, lust och vana att besvära sig». Vissa uttalanden synas dock visa, att B. verkligen stundom kan ha befunnit sig i förlägenhet, och regeringen fann det även nödvändigt att understödja honom på då vanligt sätt. Med biskopstjänsten följde ett och tre fjärdedels hemman, vara B. bedrev jordbruk, men hans egen avel fick en vida större betydelse, då han 22 apr. 1647 på Norrköpings besluts villkor erhöll byn Vammelsuu i Nykyrka socken, vilken han följande år med landshövdingens tillstånd gjorde till säteri. Den 16 nov. 1650 avrundades donationen med några torp och ett laxfiske. Lägges härtill, utom åtskilliga andra förmåner, alt drottningen 24 juli 1651 på B: s begäran upplät den ovannämnda gamla biskopstomten i Viborg till krydd- och kålgård åt biskoparna, synes raden av kungliga ynnestbevisningar tydligt nog vittna därom, att han genom sin verksamhet vunnit överhetens erkännande.

Med B. kom, heter, det också, den länge saknade kraftfulle mannen, som med nit och intresse arbetade för stiftets förkovran (Simolin). Han grep genast med kraft in på alla områden: i domkapitlet, gymnasiet och hospitalet, höll ett prästmöte och genomreste sitt stift. Under hela sin ämbetstid förblev hän sedan en ihärdig visitator, även om han längre fram klagade över att de svåra resorna tärde på hans hälsa. Som ett resultat av visitationerna antecknade han snart nog, att några hundra av den finska ungdomen kunde sina kristendomsstycken och halva Luthers förklaring, oaktat vid första visitationen ingen enda kunnat ens huvudstyckena. Genom upplysningen dämpades avguderiet, men lösaktigheten var svårare att styra (1648). B:s uppmärksamhet var från början inriktad på nödvändigheten att dela de oformligt stora församlingarna, men delningen var förenad med stora vanskligheter, då de knappa medlen hade svårt att förslå både till de gamla och nya prästlönerna och de gamla och nya kyrkornas underhåll. Nya församlingar upprättades dock trots allehanda slitningar. Ett missförhållande, som B. kraftigt reagerade mot, var att prästerna reste omkring och uppburo sina inkomster av församlingsborna, varav både förtryck och tiggeri ej sällan blevo följden. Likaså yrkade B. på byggandet av ordentliga prästgårdar med skorstenar i stället för de ofta brukliga rökhusen. I stiftsstaden ägnades B:s uppmärksamhet främst åt domkapitlet och undervisningsväsendet. Redan 1643 berömmer han sig av att ha bragt gymnasiet och trivialskolan i ordning men tillägger vemodigt, att såsom »en krigsofficerare ringa beröm inlägger utan folk, alltså en lärare utan discipler». Det var, enligt vad han ej tröttnade att framhålla, avsaknaden av den västra stiftshalvan, som i alla avseenden berövade gymnasiet dess naturliga underlag, men först 1647 trängde hans krav på de frånskilda socknarnas återförening med stiftet igenom. Han arbetade mycket för lektorslönernas förbättring, genomdrev anslag till ny gymnasiebyggnad, begärde enträget böcker till upprättande av ett gymnasiebibliotek för att slutligen få löfte om dupletter ur det kungliga biblioteket (1644, 1650), hyste planer på att upprätta ett tryckeri för gymnasiets behov utan att dock kunna utverka erforderliga medel och såg sina ansträngningar belönade genom en formlig kunglig konfirmation på gymnasiet (19 okt. 1650). Sina kyrkligt-administrativa grundsatser för stiftsstyrelsens alla grenar nedlade B. i de utförliga kyrkliga stadgar för Viborgs stift, som domkapitlet utfärdade vid mitten av 1600-talet; för gymnasiets del gåvos därjämte år 1654 speciellare föreskrifter genom särskilda, såsom förtjänstfulla lovordade stadgar. En tredje huvudlinje för B:s verksamhet var missionen bland ryssarna i Kexholms län, vilka svenska regeringen och kyrkan ivrigt sökte vinna för den luterska läran tillika med deras trosfränder i Ingermanland. B. synes ha anlitat alla de vid detta missionsarbete vanliga medlen intill gränsen av ett tvång, som regeringen ej ansåg tillåtligt. Vid missionsarbetet användes en 1643 tryckt finsk katekes, transkriberad med ryska bokstäver, men B. önskade den utbytt mot en katekes med texten på svenska, finska, ryska och ryska med latinska bokstäver, »så kunde jag och andre präster se och höra, om ryssarne läsa rätt». B. uttalar sig någon gång ganska förhoppningsfullt om verksamheten i Kexholms län, men det stora avfallet under Karl X Gustavs krig skulle dock redan få år efter B:s död visa, att hans liksom många hans ämbetsbröders missionsnit i stort sett förblivit lönlöst.

Under hela sin biskopliga verksamhet stod B. i livlig rapport med regeringskretsarna i Stockholm. På sommaren 1643 berättade han munt- och skriftligen i rådet om sina första erfarenheter från stiftet, och han fortsatte sedan att träget besöka riksdagar och möten; på en av dessa resor, i slutet av år 1654, led han skeppsbrott och räddade sig väl »med stor möda och livsfara» men ådrog sig en sjukdom, varav han ännu ett par månader senare var sängliggande. Stiftets ganska talrika besvärsskrivelser från B:s tid äro innehållsrika, och B. understödde sina önskemål både för stiftets och egen del genom skrivelser till inflytelserika gynnare, såsom sekreterare i kansliet och rikskanslern. Efter den sistnämndes död sökte han fortsatt protektion hos hans son Erik, därvid åberopande sig på att det var Axel Oxenstierna, som snart sagt nödgat honom att mottaga tjänsten i Viborg. — Ett flertal från B. härrörande brev och handlingar, däribland de under hans tid utfärdade kyrkliga stadgarna för Viborgs stift och stadgarna för Viborgs finska gymnasium, äro tryckta i nedan anförda finska källpublikationer. Hans ovannämnda, år 1643 till regeringen avgivna orienterande berättelse om tillståndet i stiftet, vilken är ett dokument av stort kulturhistoriskt intresse, är av J. Gummerus tryckt i andra delen av Finska kyrkohistoriska samfundets protokoll och meddelanden (1902).

Författare

B. BOËTHIUS.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Een christelig lijkpredikning om the andeliga fiender, med hvilka alla gudfruchtiga menniskior strijda måste..., hvilken tå then högborna ... furstinna ... frw Maria Elizabeth ..., hertiginna til) Östergötland..., fördes til sin hwilokammar i Linckepning (I) hållin är på thet fursteliga hwset Bråborg then 18. januarj åhr 1619. Sthm 1620. 4: o 20 bl. — Een kort och sanferdigh relation om stifftzensz tillstånd uthj Vijborgh, anteknad uthj näst håldne visitation; ... öffuerantvardatt i Stoc-holm den 3 julij 1643 (Viipurin piispa Petrus Bjugg'in kertomus hiippakun-tansa tilasta 3 p. heinäk 1643. Esittänyt Jaakko Gummerus; Finska kyrko-hist. samf. prot. o. meddeL, 2, 1898—1902 (1902), s. 99—112). — B. har därjämte responderat å tre akademiska avhandlingar, av vilka han författat den år 1612 i Uppsala ventilerade (se ovan).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; Svenska archivum, utg. av S. Loenbom, 1 (1766),. s. 207, 211—212; Finska presterskapets besvär och Kongl. Majestäts derpå givna resolutioner från slutet af 1620-talet intill stora ofredens slut, utg. af K. G. Leinberg (1892); Handl. rör. finska kyrkan och! prester-skapet, utg. af dens., 2—4, 7 (1893—1900, 1907); Handl. rör. finska skolväsendets historia, utg. af dens., 1 (1884); Sv. riksrådets prot., 3, 6—10,12 (1885,1891 —1905, 1909). — M. Akiander, Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift, 1 (1868); G. Lagus, Ur Wiborgs historia, 1—2 (1893—95); J. W. Ruuth, Viborgs stads historia, 1 (1906); A. Simolin, Viborgs stifts historia (1909); A. Westén, Sv. Kongl. hof-clericiets historia, 1 (1799); J. A. Wester-lund & J. A. Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne, 3 (1919).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Jonæ Bjugg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18268, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18268
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Jonæ Bjugg, urn:sbl:18268, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.