Meriter

Bjurbäck, Olof, f. 26 okt. 1750 på Bjurbäcks bruk i Lungsunds församling, d 18 apr. 1829 i Karlstad. Föräldrar: hammarsmeden Jonas Olsson och Maria Svensdotter Bock. Elev vid Filipstads pedagogi apr. 1760–ht. 1765 och vid Karlstads gymnasium vt. 1766–vt. 1770; student i Uppsala 1770; disp. 12 juni 1772 (Observationes philosophicæ de immaterialitate animæ; pres. P. N. Christiernin); fil. kand. ht. 1774; prästvigd juli 1775. Biträdande lärare vid Filipstads pedagogi ht. 1770–vt. 1771; informator hos brukspatronen Johan Lundgren; pastorsadjunkt i Kila sommaren 1775–mars 1776; vistades 1776–77 ånyo i Uppsala; antagen som e. o. bataljonspredikant vid livgardet sommaren 1777, men blev av ögonsjukdom hindrad att tillträda befattningen; innehade flera konditioner, bl. a. som huspräst hos änkefru Brita Katarina Linroth på Long 1780; e. o. gymnasieadjunkt 19 jan. 1781; brunnspredikant vid Loka 10 maj 1782; undergick pastoral examen 26 apr. 1786; eloqventise et poeseos lektor i Karlstad 1787; kyrkoherde i Filipstad 2 juli 1801 (tillträdde 1802); prost 1801; biskop i Karlstad 19 juli 1803 (tillträdde 1 maj 1805); stiftets fullmäktige vid banko- och riksgäldsverkens revision 1807; bevistade riksdagarna 1809, 1812 och 1815 och var därunder ledamot i lag- och expeditionsutskotten 1809 och i bevillningsutskotten 1812 och 1815. Teol. doktor 1 nov. 1800; RNO 1809; var dessutom ledamot av flera lärda samfund.

Gift maj 1811 med Maria Lundgren, f. 29 mars 1755, d 24 dec. 1833, dotter till brukspatronen Johan Lundgren i Filipstad och änka efter brukspatronen Anders Fahlbeck.

Biografi

B:s levnadsbana är ganska säregen. Den avgörande stunden i hans liv, omtalar han i sin korta självbiografi, var, när hans välgörare Johan Gustav Linroth år 1759 uppmärksammade honom och började taga sig an honom. Denne var ägare till Bjurbäcks bruk, nordost om Karlstad, varest B:s mor, då änka, arbetade för sitt och sina barns uppehälle. Bland sina lärare i Karlstad nämner B. särskilt Erik Wathelius och Erland Fryxell. Den förre, som hade till valspråk: »Gud, samvete, arbete», påverkade gossens karaktär, den senare gav honom, håg till det matematiska studiet, en kärlek, som B. bevarade hela livet igenom. Det är möjligt, att B. också ägnat sig däråt, om det lovat honom bättre existensmöjligheter. Nu valde han i stället prästens levnadskall. B. uppger själv, att han redan vid läroverket börjat studera teologiska och filosofiska författare. Han läste t. ex. Andreas Rydelius' arbeten och studerade sedermera Voltaire, Rousseau och Bayle (Dictionnaire historique et critique). Upplysningsidéerna gjorde honom till skeptiker, och vid nitton års ålder genomlevde han en andlig kris. Läsningen av Sven Bælter återgav honom emellertid lugn och sinnesfrid. I Uppsala, dit han reste i början av året 1770, hade han som lärare i filosofi professor P. N. Christiernin. Denne var eklektiker och för övrigt så genomsyrad av teologiskt betraktelsesätt, att han på traditionellt vis snarast lät filosofien bli en tjänarinna till religionen. Han var likväl den förste filosof, som i Uppsala företrädde lockeanismen. Betecknande för Christiernin är, att när B. en gång bad att få låna Helvetius' »De l'esprit», han fick uppmaning att först lära sig vad som vore rätt, och hur man byggde upp, innan han lärde sig känna, vad som vore orätt, eller hur man reve omkull. Det är otvivelaktigt, att B. — liksom hans samtida Samuel Ödmann — rönt starka intryck av Christiernins undervisning och möjligen på grund härav hela sitt liv kommit att intaga en förmedlande ståndpunkt i filosofiskt hänseende. Så är till exempel hans bekanta inlägg mot schellingianismen i Svensk literatur-tidning 1815 skrivet i mycket moderat form. Tidningens redaktion hade själv uppmanat till denna polemik mot den unga naturfilosofien, och B. svarade med en artikel undertecknad Epechon, vari han punkt för punkt framställde sina betänkligheter mot Schellings läror. Bland B:s efterlämnade papper finner man belägg på att han ägnat ett ingående studium åt den idealistiska filosofien, icke minst åt Kant.

På grund av medellöshet och sjukdom kom B. att mycket ojämnt vistas vid akademien. Han synes emellertid haft stor fallenhet för studier, och detta intresse varade livet igenom, överallt bland den tidens uttalanden träffar man bevis härpå: han skildras som »den lärde Karlstadsbiskopen». När hans välgörare assessor Linroth i mars 1772 avled, såg det mörkt ut för B. att kunna fullfölja sin bana, men den värmländske brukspatronen Johan Lundgren trädde emellan, så att han denna vår kunde disputera under professor Christiernins presidium. Sedan B. ett par år vistats i Lundgrens hus som informator, kom han åter till Uppsala, där han avlade filosofie kandidatexamen. Under de sex år, som närmast följde efter B:s prästvigning 1775, var han vissa tider så sjuk, att han ej kunde sköta sitt arbete. Sin egentliga lärargärning utförde han (från våren 1781) i Karlstad, där han kom att stanna över tvenne årtionden, tills han, med betydande röstövervikt uppförd i första förslagsrummet och understödd av ett varmt förord av stiftets biskop, befordrades till Filipstads regala pastorat. Vid biskopsvalet ett par år senare var stiftets uppslutning kring honom ganska avgjord, i det han erhöll 50 röster, medan hans närmaste medtävlare, sedermera ärkebiskopen Karl von Rosenstein, stannade vid 34.

Redan vid 1809 års riksdag — den första vari B. deltog — finna vi honom verksam som motionär i prästeståndet i sociala och ekonomiska frågor, vilka främst hade fångat hans intresse. Men vid sidan härav ägnade han uppmärksamhet åt den vid denna riksdag allt annat dominerande författningsfrågan, i vilken han uppträdde med ett memorial, som visar honom såsom renlärig anhängare av den Montesquieska maktfördelningsteorien. B:s politiska intresse tog sig också uttryck i ett »förslag till ny regeringsform», som han vid denna tid skall hava författat och som Georg Adlersparre efter hans död publicerade i åttonde delen av sina »Handlingar rörande Sveriges historia». Någon praktiskt politisk roll har förslaget säkerligen ej spelat, men det saknar ej alldeles intresse såsom uttryck för tidens statsfilosofiska spekulation. Med största sannolikhet har B. även författat den starkt spekulativt hållna avhandling, kallad »Naturliga, historiska och philosofiska grunder... till en förbättrad regeringsform», som likaledes finnes intagen i Adlersparres Handlingar och som närmast synes ha karaktären av en resonerande inledning till det nämnda, i paragrafform avfattade konstitutionsutkastet.

B:s nationalekonomiska och sociala intressen funno ett mera samlat uttryck i en år 1818 anonymt utgiven, förhållandevis betydande utredning, kallad: »Betänkligheter emot vissa, efter uppsåtet och utseendet, för landtbrukets trefnad vidtagne anstalter och gynnande tänkesätt.» B:s framställning, vilken har sin bakgrund i jordbrukskrisen efter Napoleonskrigen, är påverkad av D. Hume och de klassiska nationalekonomerna (A. Smith, J. B. Say). Han. avvisar under ett av kvantitetsteorien påverkat resonemang förslag om ökad jordbrukskredit såsom endast ledande till ökad inflation. Det vore orätt att på de skattdragandes och fattigas bekostnad understödja någon näring, handel m. m., vars verkan på hela samhällets väl icke vore öppen och klar. Lättheten att åtkomma penningar skulle dessutom skapa yppighet och slöseri. I ett särskilt kapitel talar B. för upphävande av allt tvång i näringarna samt slopande av allt skråväsende och yrkar frihet i handel och vandel. Den historiska utredning, han lämnar i samband härmed, vittnar om hans grundlighet och forskariver. Som en alldeles nödvändig åtgärd stod för honom förbättrandet av de fattiga klassernas villkor. Han hade själv redan tidigt fått erfara fattigdomens hårda lott. Och det är nog ej utan grund, att han vid tillträdet av sitt episkopat i ett memorial till stiftets präster avhandlar, huru dessa skulle förhålla sig till den gängse fattigdomen. Hans allmänna regel härvidlag är denna: där rätt sker, är egentligt så kallat välgörande mindre av nöden. Men till grund för all trevnad och lycka i samhället lågo vida djupare faktorer än av rent ekonomisk natur. Det heter strax i början av det ifrågavarande nationalekonomiska arbetet: »Man må grubbla så artificiellt och så långväga som helst, stannar man dock sluteligen därvid, att mänsklighetens stora angelägenheter bero icke på konstens uppfinningar och anstalter, utan på ärlighet, arbetsamhet, rättvisa, ett oförbehållet verksamt erkännande av mänsklighetens.rättigheter. Där dessa egenskaper finnas hos ett folk, vore det ett under över alla under, om icke detta folk vore välmående och förnöjt.» Mänsklighetens rättigheter — det påminner om franska revolutionen och den liberalitet, som ur denna höll på att utveckla sig. I likhet med flera av 1800-talets biskopar hade B. även litterära intressen. Han studerade den engelska och tyska litteraturen och försökte sig på översättning av Shakespeare och Schiller. I »Betänkande om Shakspeare jemte åter en öfversättning af Hamlet» (1820) visar han sig vara en entusiastisk beundrare av Englands främste dramatiske författare. Med motto efter Voltaire: »Cest le privilège du vrai génie, de faire impunénient de grandes fautes», påvisar han betydelsen av Shakespeares författarskap och citerar den ena auktoriteten efter den andra för att ge styrka åt sina påståenden. Inledningsvis framhåller han, att Shakespeare var nästan alldeles okänd hos den läsande allmänheten i Sverige, ett påstående, som trots Geijers Macbethtolkning 1813, nyromantikernas Shakespearebeundran och Georg Scheutz' subskriptionsanmälan på en Shakespeareupplaga 1818 måhända ej saknar grund. B. har i översättningen ej bibehållit originalets bundna form på några få undantag när. Han ansåg nämligen, att en versifierad översättning mera skadade än gagnade. Genom prosan däremot kom skaldens mening lättare och tillförlitligare i dagen, En tolkning av »Kung Lear», som B. utarbetat, blev aldrig tryckt men förvaras i handskrift i Karlstads stiftsbibliotek. Shakespeares högsta styrka fann B. i det tragiska, icke i det komiska. Sina intryck av de olika Shakespearestyckena har han sammanfattat i temperamentsfulla marginalanteckningar i sin upplaga av den engelske skaldens skrifter (nu i Karlstads stiftsbibliotek). Det berättas, att B. oaktat sin kunskap i engelskan aldrig lärde sig det rätta uttalet, han läste orden efter bokstaven. När han på sin sista ålderdom ej själv såg att studera, lät han en tjänstflicka på Ekenäs (hans prebendeboställe, varest han gärna vistades), vilken förstod att läsa bra innantill, även föreläsa engelska böcker. Emedan hennes uttal överensstämde med hans eget, gick detta väl för sig. I latinska språket skaffade sig B. stora kunskaper. Då han blev lektor i vältalighet och poesi uti Karlstad, gjorde han sig verklig möda att sätta sig in i den klassiska litteraturen. Hans latinska orationer voro också berömda.

Redan som lektor och medlem av domkapitlet hade B. förvärvat grundlig kännedom om stiftets angelägenheter, och det var vid denna tid ej ovanligt, att han ledde besluten efter sin önskan. Sällan har väl en biskop gått till sina värv med så goda förutsättningar. De domkapitelscirkulär, under vilka B. satt sitt namn, giva oss en i flera avseenden klar inblick i hans ämbetsförvaltning. Men eljest är det svårt att få en rätt bild av hans gärning. Det är rentav förvånansvärt, hur obekant B. är för eftervärlden. Vi känna ganska väl de flesta samtida (eller senare) biskopar, en Tegnér, Wingårdh, Hedrén, Agardh, Thomander och andra. B:s namn påträffa vi däremot mera sällan. Säkerligen har hans svåra sjuklighet tvingat honom till att isolera sig, men också hans av allt att döma tillbakadragna naturell har väl gjort sitt till. Redan som barn, under skoltiden, blev B. undernärd och överansträngd, och som student ådrog han sig genom förkylning en stark värk i huvudet, som mycket nedsatte hans arbetsförmåga. Hela livet igenom plågades han härav. Under sådana förhållanden drog han sig alltmera undan från världen och levde bland sina böcker och sin trängre krets. Lika fordrande mot sig själv som andra, oroades han emellertid av att ej kunna sköta sitt kall som han ville, och grubblade på att nedlägga biskopsämbetet på grund av sin sjuklighet.

B:s cirkulär till stiftets prästerskap ge även en viss inblick i den svenska kyrkans förhållanden under de trenne första årtiondena av seklet, på samma gång som de lämna belägg på hans egen teologiska och religiösa åskådning. Våra predikningar, heter det vid ett tillfälle, nalkas därföre fullkomligheten i den mån de, i rätteligen fattad mening, äro åminnelsetal över vår Herre Jesus Kristus. Här framträder tydligt B:s fullt kristocentriska uppfattning av kristendomen. B. är synbarligen ingen neolog utan torde snarare böra räknas till tidens bibelteologer, vilka i stort sett följt bibeln som norm framför det konfessionella dogmat. Hans frigjorda och liberala läggning pekar med en viss bestämdhet i den riktningen. Den spekulativa konfessionalismen, som delvis trängde fram med den idealistiska filosofien, kunde han icke gilla, även om hans filosofi, i likhet med hans lärares, professor Christiernins, gick i trons lydnad. Allra minst kan man ställa honom i ledet bland våra världsligt kloka prelater, av vilka vi äga så många under det nittonde seklet. Man skulle vara böjd för att tro, det han i äkta, djup kristlighet endast hade få likar bland samtidens biskopar. Det. är säkerligen ej för mycket att påstå, att hjärtats begåvning hos honom motsvarade förståndets. Hela sitt liv ömmade han för de fattiga och nödlidande, och i det ovanberörda nationalekonomiska arbetet skildras fattigdomen och nöden som en ständig gäst i våra landsändar under denna tid. Själv gav B. bort, vad han ägde, helst utan att någon visste därom. I denna sin välgörenhet hade han en trogen medhjälparinna i sin maka. Under de svåra nödåren vid slutet av 1820-talet läto B. och hans hustru arbetslösa personer för att få sysselsättning och förtjänst uppföra en stenmur omkring den stora parken vid Ekenäs. Denna vackra mur finnes ännu kvar. Initialerna O. B. (Olof Bjurbäck) på järngrindarna tolkas numera av allmogen som »Ortens Biskop».

Den B. mycket närstående prosten Anders Lignell i Kila, som höll parentation över honom vid hans begravning, torde under sjukdomstiden varit B. behjälplig. De brevutdrag, som Lignell anför i sin självbiografi, visa han därpå. Båda voro kännare på kyrkolagfarenhetens område, och Lignell hade särskilt som konsistorienotarie måst syssla därmed. Om det har sagts, att B. näst efter Tegnér varit den lärdaste och mångsidigaste av landets biskopar, så kan det med rätta sägas, att han framför andra var intresserad av kyrkans ordning och förvaltning. Detta kan man finna av stiftscirkulären, men det borde framför allt ha kommit i dagen under B:s riksdagsgärning. Emellertid gjorde sjukdomen, att B. ofta ej kunde resa till riksdagarna (så var förhållandet riksdagarna 1817–18, 1823 och 1828–30). Men vid de riksdagar, han bevistade, fick han tillfälle att beröra de önskemål, som han sedermera skriftligen har framställt.

B. torde också indirekt hava bidragit till att frågan om kyrkolagens revision kom under behandling vid 1823 års riksdag. Man har nämligen all anledning förmoda, att B. inspirerat om icke rentav författat det memorial rörande en ny kyrkolag, som inlämnades vid denna riksdag utav en av borgarståndets representanter, brukspatronen Kristoffer Beckman ifrån Karlstad. Den året därpå tillsatta kyrkolagskommittén blev färdig med sitt första förslag till kyrkolag år 1828. B. kom också i tillfälle att å ämbetets vägnar kritisera detta förslag, ett arbete som upptog honom helt och hållet under slutet av hans liv. Hans sista skrivelse (ett brev till Lignell) innehåller bestämmelser om att hans kritiska anmärkningar mot kyrkolagsförslaget skulle genomses av Lignell och befordras till trycket. Detta skedde även. År 1831 utkom i Uppsala »Granskning af förslaget till kyrkolag och ordning för svenska församlingen af O. Bjurbäck», ett av de bästa inläggen i den samtida debatten. Några viktigare punkter må här anföras. B. ville avskaffa disputationsprovet vid pastoralexamen, emedan den mångåriga förberedelsen därtill störde prästernas ordinarie gärning. Om dessa specimina skulle fortfara, måste man lägga bort bruket att därvid använda latin. »I våra tider, vad båtar att känna mer av och i detta språk, än att kunna översätta det?» frågar B. Han yrkade på att prästernas studier framför allt borde åsyfta deras kall. Vid olika tillfällen hade B. talat för upphävandet av de hårda bestämmelserna i kyrkotukten, bannlysning och kyrkoplikt etc. Så även här: dessa borde »i Guds, i mänsklighetens namn försvinna». Även i detta ämne visar han sig före sin. tid. Något liknande är förhållandet med hans kritik av domkapitlens sammansättning. Han anser lektorerna vara olämpliga capitulares, emedan de ej tillräckligt hade satt sig in i de ämnen, som prästen måste ha befattning med. Lektorerna gjorde merendels »ett salto-mortale ur studentlivet till konsistoriebordet», de hade vanligen ej läst varken civillagen eller kyrkolagen och de ecklesiastika författningarna. Betecknande nog påpekar han, att intet enda ämbetsverk eller någon enda domstol i riket funnes så sammansatt, själva krigsrätterna ej ens undantagna. I likhet med biskop J. J. Hedrén föreslår han, att medlemmarna skulle väljas av prästerna bland församlingarnas kyrkoherdar. Men helst såge han, att biskopen ensam finge avgöra de administrativa ärendena. Att biskopens maktbefogenhet ökades, kunde endast gagna kyrkan. Tillika satte B. trots sitt personliga studieintresse i tvivelsmål, om det gängse systemet, att lärdomsmeriterna i första rummet lades till grund för prästerlig befordran, vore så lyckligt för kyrkan. Kunde det av erfarenheten styrkas, att specimina, föreläsningar, examina o. d. beredde vederbörande större färdighet att vårda en församling, då vore hög lärdom ett viktigt önskemål för prästen. Men så hade ingalunda varit fallet, som B. med drastiska exempel visar. Med verklig iver angriper B. bestämmelsen om de dubbla tjänsteåren för skolans män. Med dessa uttalanden om prästerskapets befordringsförhållanden berörde B. ett ämne, vilket han tidigare ägnat ett särskilt intresse. Redan år 1822 hade han nämligen från trycket utgivit en synnerligen vederhäftig och klargörande utredning, »Något om prestval jemte förslag till annat befordringssätt för religionslärare». Han tillhör dem, som anse det gängse befordringssättet, vilande på menigheternas val, i högsta grad förkastligt. Han skildrar i mörka färger alla olägenheterna vid prästval. I den intressanta historiken över prästs tillsättande under gångna tider påpekar han bl. a., att 1739 års författning rörande prästs tillsättande endast blivit provisoriskt antagen av ständerna till följande riksdag, då den tillika med kyrkolagen skulle ställas under granskning och överläggning. Detta kom emellertid aldrig att ske. — I stort sett kan man säga, att B. i tidens kyrkofrågor lagt i dagen en sällsynt klar och förutseende åskådning, och säkerligen har han mer än de flesta bidragit att aktualisera spörsmålen.

Författare

OSCAR HlPPEL.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En christelig predikan hållen vid Loka hälso-brunn, på tionde söndagen efter Hel. trefaldighet. Örebro 1783. 4: o (8) s. (Anon.) — Griftetal hållet wid änke-prostinnan... Brita Kjellins begrafning. Örebro 1791. 4: o (12) s. — Oratio funebris in memoriam ... Erici Eurén... Upps. 1795. 4: o (4), 27 s. — Tal vid kron-prinsens födelse, hållet den 19 november 1799 på Kongl. gymnasii öfre lärosal i Carlstad. Örebro 1800. 4: o 26 s. — Grifte-tal, hållit då ... hofpredikanten Pär Westmarck begrofs i Kilns kyrka den 4 dec. 1808. Sthm 1809. 15 s. — Tal hållet vid prästmötets slut den 20 junii 1811. Karlstad 1811. 4: o 18 s. — Oratio qua synodum cleri dioeces. Carolstad. die 18 junii 1811 auspicatus est episcopus O. Bjurbäck. Örebro 1812. 4: o (8) s. — Om arbets- och correctionshus. Karlstad- 1816. 4: o (7) s. [Ny tillök, uppl. med titel:] Betänkligheter emot arbets- och corrections-hus i lands-orterna; eller deraf befaradt hinder och men för landtbruket. Sthm 1817. 49 s. (Anon.) — [Tankar om Schellingska filosofien] (Sv. literatur-tidn. 1815, N:o 8, s. 113—124; undert. Epechon). — Utdrag af ett tal vid Carl-stads bibel-sällskaps första allmänna sammanträde den 20 julii 1817. Karlstad 1817. 31 s. (Anon.) — Predikan hållen i Carlstads domkyrka jubeldagen den 31 october 1817. Sthm 1818. 20 s. (Anon.) — Betänkligheter emot vissa efter uppsåtet och utseendet för landtbrukets trefnad vidtagne anstalter och gynnande tänkesätt. Sthm 1818. 124 s. (Anon.) — Betänkande om Shakspeare jemte åter en öfversättning af Hamlet. Sthm 1820. 206, (2) s. (Anon.) — Jesus Christus eller dess gudom uppenbar i dess mänskliga tal och gärningar eller uti dess sätt at lära, göra och lida. Karlstad 1820. 27 s. (Anon.) — Tal vid invigningen af Frykeruds kyrka den 1 october 1820. Karlstad 1820. (2), 8 s. (Anon.) — Strödda tankar at af föräldrar och ungdoms-lärare öfvervägas och bepröfvas. Critiskt bihang till Anvisningar och råd om sättet at vejrk-ställa K. schol-ordningen af den 16 december 1820. Karlstad 1822., 70 s. (Anon.) — Något om prestval jemte förslag till annat befordringssätt för religionslärare. Karlstad 1822. 93, (1) s. (Anon.) — Anmärkningar nödige vid embets-lexicon eller anvisning på stadgar för prester såsom tjenstemän och indelningshafvare, förf. af L. Enbohm. Karlstad 1823. 44 s. (Anon.) — Predikan på fjerde söndagen efter trefaldighets om en christelig fattigvård jemte några ord widare i ämnet. Karlstad 1823. 4: o 18 s. (Anon.) — Med-lidsamhet mot djuren. Jönk. 1828. 8 s. [Ny uppl.] Skara 1829. 8 s. (Utdrag ur B:s ämbetsmemorial till Karlstads stifts präster, 1827, N: o 2.) — Granskning af Förslaget till kyrko-lag och ordning för svenska församlingen. Efter förf:s död till trycket befordrad af A. Lignell. Upps. 1831. 71 s. (Förslag till kyrkolag utkom 1828.) — Naturliga, historiska och philosophiska grunder, i förbindelse med Sveriges från förflutne tider grundlagde statsförfattning, till en förbättrad regeringsform (Handl. rör. Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, utg. af ett sällskap, D. 8, 1832, s. 30—77; anon.). .— Förslag till en ny regeringsform i allmänhet och lämpad efter Sveriges statsförfattnipg i synnerhet (ibid., s. 78—102; anon.). [Ang. förf.-skapet till de bägge sistnämnda skrifterna, se texten.] —'¦ Ämbetsskrivelser, artiklar i samtida tidningar m. m.

Översatt: M.-Claudius, Asmus med.allt sitt pick och pack. Sthm& Upps. [tr. Upps.] 1820. 199, IV s. — F. von Schiller, Cabale och kärlek. Kärlstad 1821. 104 s. — J. G. Jacobi, Elysium. Karlstad 1821. 4: o 20 s. .^h Äter'en öfversättning af Hamlet, se ovan.

Handskrifter: se B:s egenhändiga förteckning i J. Hammarin, Carlstads stifts herdaminne (1846), s. 75—76.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden från domprosten C. W. Brqmander. och professor A. Brusewitz; Prosten A. Lignells självbiografi (manuskr., Kila försåml.); brev från B. (UB m. fl. saml.). — J. Hämmarin, Carlstads stifts herdaminne, 1 (1846); A. Lignell, Tal vid Olof Bjurbäcks jordfästning (182,9).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Bjurbäck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18269, Svenskt biografiskt lexikon (art av OSCAR HlPPEL.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18269
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Bjurbäck, urn:sbl:18269, Svenskt biografiskt lexikon (art av OSCAR HlPPEL.), hämtad 2024-04-24.