Meriter

5. Johan Gabriel Beck-Friis, f. 25 jan. 1862 i Stockholm. Föräldrar: hovmarskalken friherre Joakim Tavast Beck-Friis och Ebba Gustava Eva Karolina Oxenstierna. Genomgick nya elementarskolan; kom i krigstjänst 25 mars 1880; avlade mogenhetsexamen 19 maj 1881; elev vid krigsskolan 18 juli s. å.; utexaminerad 31 okt. 1882; underlöjtnant vid livgardet till häst 17 nov. s. å.; löjtnant 4 okt. 1887; ordonnansofficer i fjärde arméfördelningens stab 1 jan. 1892–31 dec. 1894; adjutant därstädes 1 aug. 1895; regementskvartermästare 9 juni 1898; ryttmästare vid regementet 30 dec. s. å.–9 juni 1899 ocli därpå i dess reserv; ledamot i överstyrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor 1899; ägnade sig från 1899 huvudsakligen åt skötseln av sin egendom Söderö i Östergötland; tillika tjänstgörande kammarherre hos drottning Sofia 1 dec. 1899–31 dec. 1907; ledamot i styrelsen för Åtvidaberg–Bjärka-Säby järnvägsaktiebolag 1901 (ordförande från 1908); ledamot av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott sedan 1902; ledamot av riksdagens första kammare 1904–19 och har därunder bl. a. varit ledamot av statsutskottet 1910–14 och ordförande i särskilda utskottet n:o 2 1918 lagt. och n.o 1 1918 urt.; ledamot av Östergötlands läns landsting 1906; ledamot av kommittéerna för lönereglering vid statens järnvägar 30 jan. s. å.–18 febr. 1907 och vid postverket 5 juli 1907–8 febr. 1908; en av de sakkunniga för verkställande av utredning i fråga om uppkommen brist i extra anslag till nya byggnader för armén 31 maj–6 dec. 1907; ledamot av riddarhusdirektionen 1908 (suppleant för ordföranden 1917); en av de sakkunniga för utredning och utarbetande av förslag rörande inkvarteringsförhållanden för subaltem- och underofficerare vid armén 2 apr.–12 nov. 1909; ordförande för de för ytterligare utredning av samma fråga tillkallade sakkunniga 25 febr.–14 maj 1910; ledamot av andra beredningen för utredning av frågan om rikets försvarsväsen 1 dec. 1911–18 mars 1914; ordförande i Östergötlands läns veterinärstyrelse, i styrelsen för östra centralbanan 1913 och i styrelsen för Kinda kanalaktiebolag; statsråd och chef för jordbruksdepartementet 17 febr. 1914–30 mars 1917; ordförande i styrelsen för lantbruksskolan vid Bjärka-Säby 1917 och för Hamra lantmannaskola s. å.; överstekammarjunkare 31 dec. s. å.; ordförande för sakkunniga rörande lantbruksstyrelsens omorganisation m. m. 3 juli s. å. samt för sakkunniga rörande kristidstillägg och kristidshjälp åt prästerskapet i nyreglerade pastorat 24 jan.–mars 1918; ordförande för sakkunniga rörande den statliga spannmålsregleringens avvecklande 1919 (K. brev 11 febr.)–20 okt. s. å.; ordförande vid landskommunernas representanters första kongress i Stockholm 27–29 nov. s. å. samt för fullmäktige och i styrelsen för landskommunernas vid nämnda kongress bildade förbund. RDDO 1896; RVO 1901; RSO 1906; RNO 1908; LLA 1911; KV02kl s. å.; KNO1kl 1915; erhöll Östergötlands läns hushållningssällskaps guldmedalj 1919.

Gift 25 sept. 1886 med Anna Sofia Elisabet Adelswärd, f. 16 juni 1866, dotter till överstekammarjunkaren Erik Set; Adelswärd.

Biografi

Sedan B. 1899 bosatt sig på sin egendom Söderö, började han snart att med iver och intresse deltaga i ortens kommunala liv. Han bekläddes med åtskilliga lokala förtroendeposter, vartill småningom kom första-kammarmandat för Östergötlands län (från 1904). I första kammaren anslöt han sig till det konservativa majoritetspartiet, kom in i statsutskottet och visade sig snart som en användbar kraft. Inom riksdagsarbetet intresserade han sig mest för försvarsfrågor, löneregleringsfrågor och frågor, som rörde statens affärsdrivande verk; på dessa områden gjorde honom hans praktiska blick och klart utredande inlägg till en auktoritet, helst som han till dessa egenskaper också förstod att lägga en viss gemytlighet i uppträdandet. Bland hans — mera sällsynta — uttalanden i lagstiftningsfrågor kunna nämnas hans försvar för fideikommissinstitutionens bibehållande (1906) samt hans varmhjärtade och för frågans utgång otvivelaktigt avgörande inlägg till förmån för den föreslagna strafflindringen för barnamörderskor (1911). Även mellan riksdagarna togs B:s' kraft i anspråk för åtskilliga arbetskrävande värv. Åren 1908–11 var han statsrevisor, och vid tre tillfällen fungerade han som statsrevisionens ordförande; det var under dessa revisioner, som bl. a. initiativ togs till större planmässighet vid statens byggnadsverksamhet, i landsortens städer. I kommittéarbete, var B. likaledes ofta anlitad, bl. a. i kommittéer för lönereglering vid statens järnvägar och vid postverket samt i de av Staaffska ministären 1911 tillsatta försvarsberedningarna; inom dessa tillhörde han den minoritet, som ville gå längst i tillmötesgående mot den militära sakkunskapens krav. Otvivelaktigt var det hans sistnämnda verksamhet, som närmast föranledde, att han, då den Hammarskjöldska ministären bildades (17 febr. 1914), kom att inträda i densamma; han delade sedan i egenskap av jordbruksminister dess öden intill dess avgång (30 mars 1917). Den mängd av oprövade svårigheter, som världskriget ställde i denna regerings väg, kom att med alldeles särskild tyngd falla på det ämbetes lott, som B. beklädde. Han var sålunda den, som närmast fick knyta sitt namn till alla de kristidsåtgärder på livsmedelspolitikens område, vilka tätt avlöste varandra under världskrigets första år: livsmedels- och folkhushållningskommissionernas tillsättande, införandet av maximipris å inhemsk spannmål, spannmålsinventeringen, kompensationssystemet, sockerregleringen, brödsädsregleringen, minimipris å brödsäd. Som principer för regeringens tillvägagångssätt angav B. vid ett tillfälle (2 dec. 1915) å ena sidan »att söka säkerställa nödig tillgång i landet av livsmedel» och »tillse, att livsmedelsproduktionen komme att fortgå», å andra sidan »att begränsa prisstegringen, så att icke viktigare näringsmedel bleve i önskvärd mängd åtkomliga endast för de ekonomiskt lyckligare lottade, medan stora folklager hotades av brist och undernäring». Huruvida den livsmedelspolitik, för vilken B. närmast bar ansvaret, i verkligheten tillgodosåg båda dessa intressen, därom voro meningarna, naturligt nog, delade. Kritik och opposition uteblevo icke, särskilt från lantmannahåll; de togo sig bl. a. uttryck i de ur kristidens säregna näringsförhållanden framsprungna politiska bondepartierna och hörde till de faktorer, som bidrogo att försvaga den Hammarskjöldska regeringens ställning. Å andra sidan mindes man även det manliga och ridderliga sätt, varpå B. tog ansvaret för de impopulära åtgärder, som utgått från hans departement (Sv. dagbladet 23 juli 1919). Förblivande positiva insatser av stor betydelse från B:s statsrådstid voro de på regeringens initiativ av riksdagen beslutade staterna för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt (1914), lagen om hingstbesiktningstvång (s. å.) och åtgärderna för beredande av driftkredit åt det mindre jordbruket (1915). Efter sin avgång från statsrådsämbetet (1917) tillhörde B. någon tid fortfarande första kammaren samt har alltjämt tagits i anspråk för kommittéuppdrag. Då efter första kammarens upplösning nya val ägde rum på grundvalen av den nya kommunala rösträtten (1919), blev B. icke återvald.

Författare

G. Jacobson.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Förteckning öfver i Sverige befintlige hingstar 1886–1889. Sthm 1890. 89 s. (Tills. med A. Ridderstolpe.) — Huru bör en för kavalleriet och artilleriet afsedd remont vara beskaffad? (Redogörelse för det i samband med hästutställningen i Stockholm 1896 ... hållna sammanträdet med för svenska hästafvelns förkofran intresserade personer, Sthm 1896, s. 5–10; referat). — Försvarsfrågan och den s. k. konstitutionella konflikten (Varer svenske, Sthm 1914, s. 28–45). — Försvarsfrågans praktiska lösning. Politiskt föredrag. Falköping 1914. 14 s. — Motioner, artiklar i tidningar, m. m.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagsprot.; samtida tidningar; Hvar 8 dag 19 juli 1914; K. Hildebrand, De sv. statsmakterna och krigstidens folkhushållning 1914—15 o. följ. år.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan G Beck-Friis, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18381, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18381
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan G Beck-Friis, urn:sbl:18381, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.