Meriter

Bennich, Nils Axel Gustafsson, f. 31 okt. 1817 på Opphem i Tjärstads församling, d. 23 jan. 1904 i Stockholm. Föräldrar: majoren Gustav Bennich och Gustava Henrietta Sabelfelt. Elev via Linköpings skola 1828; student i Uppsala 13 okt. 1835; avlade examen till rättegångsverken 31 maj 1838., Auskultant vid Stockholms rådhus- och kämnärsrätter 15 juni 1838 och vid Svea hovrätt 22 juni s. å.; e. o. notarie vid hovrätten 1 okt. s. å.; v. notarie vid Stockholms rådhusrätt 22 juni s. å. och vid norra förstadens östra kämnärsrätt 15 aug. s. å.; förordnad att som domare biträda vid samma kämnärsrätt 1 nov. 1839; v. notarie i Svea hovrätt jan. 1840; kanslist hos rikets ständers bevillningsutskott från 1840, varvid han merendels förrättade notariatgöromålen; kopist i Svea hovrätt mars 1840–febr. 1846; förvaltade Ärlinghundra, Seminghundra, Långhundra och Färentuna härads domsaga 12 jan.–14 febr. 1844; tf. auditör vid andra livgardet under tre månader från 27 juni s. å.; förordnad att t. v. förestå krigsfiskalämbetet 18 dec. s. å.; sekreterare i kommittén för utarbetande av förslag till förbättrad lyshållning å Stockholms gator 25 maj 1845; notarie i krigshövrätten 13 juni s. å.; krigs-fiskal 23 jan. 1846; sekreterare i kommittén för utarbetande av förslag till ny. krigslag 13 febr. s. å. (bet. 1847); vald till sekreterare i bevillningsutskottet 28 juli 1848 och utövade sedan denna befattning t. o. m. riksdagen 1859–60; brottmålsnotarie i Stockholms kämnärsrätts tredje avdelning 28 jan. 1848 och i Stockholms rådhusrätts fjärde avdelning 31 dec. 1849; sekreterare i den enligt K. resolution 3 okt. 1855 tillsatta kommittén angående Sveriges och Norges ömsesidiga handel och sjöfart (slutbet. 2 maj 1856); notarie för uppbördsärenden i Stockholms handels- och ekonomikollegium 2 juni 1857; ledamot av Stockholms enskilda banks direktion 7 apr. 1858–31 mars 1860 och 2 apr. 1865–31 mars 1871; ledamot i finanskommittén 26 okt. 1858–9 febr. 1863; andre notarie i Stockholms handels- och ekonomikollegium 5 nov. 1858; landshövding i Jämtlands län 20 jan. 1860; ledamot i kommittén angående järnväg norrut från huvudstaden 7 mars–17 juni 1862; ordförande i tullkommittén 6 nov. 1863–22 juli 1865; adlad 3 maj 1864; generaltulldirektör 24 febr. 1865; deltog i riksdagen 1865–66; ledamot av riksdagens första kammare för Jämtlands län 1867–84 och för Kalmar läns norra landstingsområde 1885–93 och var därunder bl. a. ledamot i bevillningsutskottet 1867–86 (v. ordförande 1869–82 och ordförande 1883–86) samt i särskilt utskott 1892 urt.; ledamot av styrelsen för Stockholms handelsbank från 1871 (ordförande 1874—1900); ledamot i kommittén angående kommerskollegiets indragning 5 juni 1874–13 jan. 1875; stadsfullmäktig i Stockholm 1875–79 (v. ordförande 1877–79); ordförande i tullkommittén 29 sept. 1876–18 febr. 1882, i styrelsen för Stockholm—Västerås—Bergslagernas trafikab. (Nya järnvägsab.) 1880–maj 1899, i kommittén angående kreditupplag och frilager 27 okt. 1882–aug. 1885 och i kommittén angående differentialtullar 18 aug.–15 dec. 1886; erhöll avsked från generaltulldirektörsbefattningen 28 sept. 1888; ledamot av styrelsen för nya amorteringsfonden för apoteksprivilegier 10 febr. 1893. RNO 1860; KNO 1863 (1 kl 1873); hedersledamot av Cobden club 1872; KmstkNO 1875; LLA 1880; LMA 1882; KmstkVO 1886; innehade dessutom flera utländska ordnar.

Gift 1) 13 juni 1844 med Katarina Fredrika Antigone Fries, f. 31 dec. 1812, d. 27 febr. 1850, dotter till krigsrådet Fredrik Ulrik Fries; 2) 15 dec. 1851 med Hildegard Lovisa Charlotta Bredenberg, f. 7 juli 1831, d. 14 dec. 1855, dotter till handlanden Gustav Adolf Bredenberg; 3) 24 sept. 1862 med Emilia Kristina Nordqvist, f. 21 dec. 1838, d. 14 juni 1910, dotter till lantbrukaren Kristian Nordqvist.

Biografi

Utgången ur ett fattigt hem, måste B. redan under skoltiden och sedan vid universitetet bidraga till sitt uppehälle genom att meddela undervisning och förvärvade en personlig erfarenhet av lärarkallets vedermödor, vilken hän sedan som inflytelserik riksdagsman åberopade, då det var fråga om lärarlönernas förbättrande. Hans strävsamma ungdom gav honom förmåga att reda sig med små medel och utvecklade, den självständiga kraft, som blev utmärkande för den mognade mannen. I Linköpings skola och gymnasium vinnlade han sig särskilt om de matematiska ämnena, då han hoppades få bliva officer vid ingenjörskåren. På grund av föräldrarnas försvagade ekonomiska ställning nödgades han emellertid avstå från denna plan och ägnade sig i stället efter avslutade juridiska studier åt ämbetsmannabanan. Genom flit och förmåga att snabbt sätta sig in i sina göromål förvärvade han sina förmäns förtroende och välvilja och erhöll tack vare rekommendation av en bland dessa, krigsrådet Klas Livijn, 1840 anställning i bevillningsutskottets kansli. I dess ordförande, greve Jakob Essen Hamilton, vann han en faderlig vän; på grund av likartade åsikter knöt han även i utskottet nära vänskapliga förbindelser med den kände representanten i borgarståndet P. Muren. Verksamheten i bevillningsutskottet under sju riksdagar (1840–60) blev genom den jämförelsevis rikhaltiga avlöningen av betydelse för B: s ekonomi samt väckte hans intresse för tidens stora ekonomiska tvistefrågor. I tullfrågorna, som just 1840 blivit aktuella genom 1839 års tullkommittés liberala betänkande, anslöt sig B. med varm övertygelse till frihandlarna. Liksom i allmänhet dessa stöd han under inflytande av den liberala nationalekonomien särskilt i den utformning, den erhållit av en del franska författare, såsom J. B. Say och M. Chevalier m. fl., samt mottog med all säkerhet bestämmande intryck av det handelspolitiska genombrottet i England på 1840-talet. Med hela den riktning, han tillhörde, delade han en viss doktrinarism i argumenteringen och kan ej tillerkännas någon större originalitet, men i tankekraft och logisk skärpa var han otvivelaktigt bland de främsta i den dåtida politiska diskussionen. I hans bevisföring varieras de vanliga frihandelssatserna. Industrien skyddas bäst genom billiga livsmedel samt obehindrad tillgång även till utländska råvaror och halvfabrikat. Skyddstullar äro en orättvisa mot förbrukaren och innebära en ojämn beskattning. Ej blott för individerna utan även för nationerna gäller arbetsfördelningens lag, och man bör ej söka motarbeta den genom tullpolitiska åtgärder utan i stället koncentrera sig på de näringar, där landet har de största förutsättningarna för framgång. Visserligen inträder härigenom en ensidighet i produktionen, men det på så sätt alstrade beroendet är ömsesidigt och kan endast främja samfärdseln mellan folken. Så småningom bör man inskränka sig till endast ett fåtal finanstullar på. mera lyxartade konsumtionsvaror.

År 1850–51 gick B. i pressen till strid för sina åskådningar under en polemik med A. O. Wallenberg om de s. k. transatlantiska tullindringarna, i vilka han såg ett konstlat medel till sjöfartens upphjälpande, endast ägnat att hämma handelns naturliga utveckling ; ehuru det måste tillskrivas helt andra orsaker än B: s framträdande, var det givetvis för honom en stor tillfredsställelse, att 1851 års riksdag anslöt sig till den av honom förfäktade meningen. Längre fram kom B. att ingripa i den betydelsefulla striden om avskaffandet av det förbud, som intog främsta platsen i den tullpolitiska diskussionen, exportförbudet för tackjärn. Riksdagen 1853–54 hade anhållit om förbudets utbytande mot hög tull, men bergskollegiet och järnkontoret avstyrkte bifall till dess framställning, och både föredraganden och andra konseljledamöter intogo samma ståndpunkt. Då konungen själv var villrådig och önskade taga del av argumenten för den motsatta meningen, uppsatte B. för hans räkning vidlyftiga promemorior på anmodan av grosshandlaren J. G. Schwan. Även i denna fråga hade B. tillfredsställelsen att se den frihandelsvänligare åskådningen segra.

Såsom sekreterare fick B. deltaga i det hösten 1855 åt en svensk-norsk kommitté anförtrodda utarbetandet av ett förslag till ny »mellanrikslag», vilket dock förkastades av stortinget. De svenska kommitterade framlade i samband härmed i maj 1856 dels förslag till en ny tulltaxa, som mera närmade sig den norska tullagstiftningen, dels förslag att mot ersättning till statsverket indraga de jämte tullarna utgående bolags samt handels- och sjöfartsavgifterna. Då kommitterade ville alldeles avlägsna ordet »förbud» ur tulltaxan och befria de flesta livsförnödenheter och åtskilliga råämnen från tull samt nedsätta avgifterna för ett stort antal industriprodukter, stod deras förslag i nära överensstämmelse med B: s principer, och han hade också inlagt betydande förtjänster vid dess utarbetande. Han fick även författa det anförande till statsrådsprotokollet, varmed Gripenstedt efter ytterligare några jämkningar i frihandelsriktning tillstyrkte förslaget och som åtföljde den K. propositionen i frågan vid riksdagen 1856–58. Likaså blev det B., som uppsatte bevillningsutskottets i allt väsentligt tillstyrkande yttrande, vilket i huvudsak, bifölls av ständerna. 1860-talets tullkommitté, vars förhandlingar B. som ordförande ledde, gjorde sin väsentligaste insats under förhandlingarna med Frankrike om den 14 febr. 1865 avslutade handelstraktaten, som betecknar ytterligare ett stort steg i frihandelsriktning. Kommittén bedrev utredandet av de genom förhandlingarna berörda frågorna med den största noggrannhet och sökte bl. a. skaffa sig upplysningar genom att inför sig höra industriidkare och köpmän även om de minsta detaljer. Genom utnämningen till generaltulldirektör, som kom B. till del omedelbart efter traktatens undertecknande, lämnades det närmaste ansvaret för de nya principernas genomförande i praktiken åt honom, och adelskapet, som förlänats honom 1864, gav honom även rätt att företräda dem parlamentariskt. Otvivelaktigt var han väl lämpad härför. Han var en god talare, som omsorgsfullt utredde sitt ämne, och framstod under sin långa riksdagsmannabana såsom en skicklig debattör, som ej heller försmådde löjets vapen. Då traktaten 1866 förelades ständerna till prövning, uppstod på grund av dess ingripande omgestaltning av svenska tulltaxan en stark opposition, som hävdade, att de svenska näringarnas anspråk på tullskydd åsidosatts och att de tuliindringar, som beviljats, voro ägnade att uppmuntra konsumtionen av lyxvaror. B. försvarade då (8 febr. 1866) fördraget i ett synnerligen uttömmande anförande, därvid särskilt betonande dess betydelse för sjöfarten. När regeringen efter den franska handelstraktatens uppsägning år 1881 avslutat en ny dylik, uppträdde B. 1882 i första kammaren jämväl för dennas godkännande av riksdagen. — För den ekonomiska liberalismens andra stora reformkrav, den inre näringsfriheten, gjorde B. som landshövding i ett ämbetsutlåtande ett kraftigt och mycket beaktat inlägg.

Såsom övertygad och inflytelserik anhängare av den De Geerska ministärens reformarbete åtnjöt B. naturligtvis stort förtroende från dennas sida och var sålunda en bland de politiker, som 1862 enskilt av Louis De Geer tillspordes om det följande år framlagda representationsförslagets grunder. För detta talade han vid den sista ståndsriksdagen varmt och hoppfullt, övertygad, att medelklassen och ej minst Sveriges bönder skulle motsvara det genom reformen ådagalagda förtroendet. I första kammaren sökte B. hävda den bestående maktfördelningen mellan konung och riksdag och anslöt sig i allmänhet till den byråkratiska fraktionen; särskilt 1873 var han, ehuru förgäves, vid utskottsvalen verksam för att motarbeta det mäktiga s. k. skånska partiet med dess tendens att i skatte- och försvarsfrågorna tillmötesgå lantmannapartiet (Ehrenheim, s. 88). Med skärpa uppträdde han 1868 mot lantmannapartiets försök att utsträcka riksdagens allenarådande även till de ordinarie anslagen. I försvarsfrågan var han varm vän av indelningsverket. År 1871 anslöt han sig till det Abelinska härordningsförslaget, som åsyftade en genomgripande arméreform på den gamla ordningens grund, och motsatte sig 1873 kompromissen som ett motbjudande försök att göra vårt försvarsväsen beroende av ett köpeavtal men understödde enligt egen utsago (1891) i det följande varje förslag, som syntes honom innebära ett tillskott till landets värnkraft; han röstade sålunda 1885 för regeringens förslag — men ej för det segrande förslaget — och verkade 1892 nitiskt för den då uppnådda lösningen, ehuru han ej i allt kunde ansluta sig till utskottets majoritet.

B:s riksdagsarbete var emellertid alltjämt i första rummet ägnat åt bevillningsfrågor, främst tullfrågor. Då de krafter, som strävade att kullkasta frihandelssystemet, ingalunda vilade, fick han i bevillningsutskottet, till vars ledande män han räknades, och i plena vara med om att tillbakavisa en rad försök att mer eller mindre direkt återinföra protektionistiska tullsatser. Sitt praktiskt-politiska program för tullagstiftningen, att denna ordnas endast med hänsyn till statsfinanserna och att livsförnödenheter och råämnen såvitt möjligt lämnas tullfria, utvecklade han vid det första skandinaviska nationalekonomiska mötet 1863 och kunde vid det fjärde liknämnda mötet 1881 meddela, att Sverige väsentligt närmat sig detta mål. Att samtidigt skyddssystemet åter börjat vinna terräng i andra stater, borde ej få komma oss vid: »Vilken ande, som blåser på jorden, angår ej bevillningsutskottet» (första kammarens prot. 1878: 40: 29). Men under intrycket av 1878—79 års kris och den därpå följande depressionen hade även hos oss kravet på statens ingripande till skydd för den inhemska industrien allt kraftigare börjat göra sig gällande genom motioner, åtföljda av petitionsrörelser ute i landet. Gentemot de allt häftigare beskyllningarna, att det rådande frihandelsvänliga systemet vore orsaken till den ekonomiska krisen, framhöll B., att de kvarstående tullsatserna dock inneburo ett väsentligt skydd just för de högre förädlingsindustrierna, och visade med det rikhaltiga siffermaterial, som stod honom till buds såsom chef för tullverket och ordförande i 1876—82 års stora tullkommitté, att tullinkomsterna alltmer ökats och att industriens tillverkningsvärde liksom dess beskattade inkomst högst betydligt tillväxt efter det gamla skyddssystemets nedbrytande. Orsaken till krisen, vilken var lika kännbar i de starkt tullskyddade länderna, borde sökas i att vi under den föregående högkonjunkturen alltför mycket bundit vårt kapital. Men en tvinsot kunde ej hjälpas med en svältkur och förhöjd beskattning ej förbättra den ekonomiska ställningen. Med särskild energi motsatte sig B. naturligtvis till följd av hela sin åskådning spannmålstullarna, kring vilka den stora tullstriden 1885–88 till en början koncentrerades; i Svenska föreningen mot livsmedelstullar var han ordförande. Sedan protektionisterna vid riksdagen 1888 fått avgjord majoritet, nöjde han sig i regel med att fästa uppmärksamheten på rent tekniska oegentligheter i förslag till ändringar i tulltaxan. Frilagerinstitutionen, genom vilken frihandlarna hoppades kunna neutralisera vissa av skyddssystemets befarade olägenheter, hade i B. en anhängare.

Liksom i fråga om tullar visade B. stor försiktighet i fråga om den indirekta beskattningen i övrigt, även av lyxkonsumtion. Medan han. drog sig . för att beskatta en även av arbetarna så allmänt brukad vara som tobaken, förordade han emellertid i sedlighetens intresse brännvinskonsumtionens minskning genom förhöjd tillverkningsavgift och påyrkade även vissa inskränkningar i utskänkningsfriheten (1877, 1883); likaså yrkade han (1870), att brännvinstillverkningsskatten i sin helhet skulle tillfalla staten och kommunernas finanser ej göras beroende därav. För kommunikationernas utveckling ådagalade B. under sin politiska verksamhet ett varmt intresse och sökte särskilt tillvarataga mellersta och norra Sveriges bästa. Även i övrigt bevakade B. under hela sin riksdagstid Norrlands intressen och verkade bl. a. för vägbyggnads- och dikningsanslag åt våra nordligaste landsändar. I ett ytterst sakrikt ämbetsutlåtande av 30 jan. 1874 avstyrkte han dimensionslagen för Norrbotten och uppträdde likaledes 1876 mot lagens utsträckning till Västerbotten. Av Svenska mosskulturföreningens styrelse var han medlem och verkade gärna i riksdagen till förmån för anslag åt denna.

Sin administrativa begåvning fick B. framför allt ådagalägga som chef för tullverket. Genom klok omläggning av arbetet lyckades han åstadkomma ganska avsevärda besparingar. I början av 1870-talet uppnådde han, att tullstyrelsens redogörelse för föregående års uppbörd kunde framläggas redan någon av de första dagarna i januari, sa att regeringen i god tid fick översikt över den finansiella ställningen i denna del, och mot slutet av årtiondet kunde verkets räkenskaper avslutas i början av februari. B. trivdes med de kollegiala former, varunder tullstyrelsen sedan gammalt arbetat, och uppträdde vid 1878 års riksdag med skärpa mot regeringens och statsutskottets förslag om en omorganisation enligt byråsystemet; trots hans kraftiga inlägg särskilt mot dv. finansministern Hans Forssell förkastades dock hans mening, ehuru i första kammaren blott med en rösts övervikt. Genom överenskommelser med andra staters tullförvaltningar begränsades smugglingsmöjligheterna; sålunda träffade B. 2 sept. 1871 med de danska myndigheterna ett avtal, som gjorde slut på en skandalös smuggling av brännvin från Danmark till Sverige. Under början av B:s förvaltning indrogos åtskilliga tjänster på verkets stat, men i gengäld genomfördes en fördelaktig lönereglering, som bl. a. avskaffade avlöning i form av uppbördsprocent. Själv outtröttligt arbetsam, fordrade B. mycket även av andra. Inom verket utövade han en patriarkalisk myndighet, ej minst vid sina allvarliga men ej onödigt hårda inspektioner, samt förvärvade en personalkännedom, som sträckte sig nästan till varje man. I befordringsfrågor följde han gärna sin personliga övertygelse om de sökandes lämplighet och sökte alltid framdraga den verkliga förtjänsten. Av sina underlydande var han på en gång avhållen och respekterad. Dock ansågs han stundom låta påverka sig av hänsyn till deras tullpolitiska åsikter. En viss uppmärksamhet väckte på sin tid B: s mellanhavanden med tullöveruppsyningsmannen i Furusund Georg Filip Lundström (Jörgen), vilken efter långvarig tvist med generaltullstyrelsen avskedades år 1884.

Liksom ett flertal bland våra mera framskjutna män under 1800-talet var B. starkt intresserad för bankväsendets utveckling. Redan 1857 var han designerad till chef för en tillämnad handelsbank, som emellertid ej erhöll K. sanktion. I stället blev han intresserad i Stockholms enskilda bank men anslöt sig snart till den inom styrelsen framväxande oppositionen mot A. O. Wallenberg och trädde i ett personligt motsatsförhållande till denne, som slutligen ledde till fullständig brytning. Då B. och en annan av oppositionens ledare år 1871 ej omvaldes till styrelseledamöter, bröto sig de missnöjda ut och grundade ett konkurrensföretag, aktiebolaget Stockholms handelsbank, till vars styrande krafter B. räknades. En ny uppseendeväckande konflikt med Wallenberg hade B. år 1878, då han i anledning av förfalskningar av Enskilda bankens tiokronorssedlar förbjöd att i tullverkets uppbörd mottaga samtliga bankens sedlar, medan eljest de myndigheter och inrättningar, som funno en åtgärd påkallad, inskränkte sig till att förbjuda dess tiokronorssedlar. Riksdagsprotokollen förvara flera inlägg av B. i tidens brännande bankfrågor.

B. var en betydande och energisk personlighet med vida vyer och en mångfald intressen. Han, som en gång förklarade, att principlöshet i lagstiftningen är för samhället detsamma som redlöshet för ett skepp på havet, var livligt övertygad om teoriens betydelse för praktiken i all lagstiftning. Jämte åtskilliga andra anhängare av den ekonomiska liberalismen stiftade han 1877 Nationalekonomiska föreningen i Stockholm och fungerade några år som dess ordförande. Musikens konst låg B. varmt om hjärtat. I hans gästfria hem syntes ledande män ur riksdagens olika partier, bland dem särskilt hövdingen för hans motståndare under tullstriden, hovmarskalken P. Reuterswärd, en ungdomsvän till B.

Författare

H. Rosengren med bidrag av A. Montgomery.

Källor och litteratur

Källor: Magistratens prot. och inneliggande handl. (meritförteckn. 16 dec. 1847), Stockholms rådhusarkiv; riksdagens prot. och handl.; nekrologer i Stockholms dagblad 24 jan., Göteborgs handels- och sjöfartstidn. 25 jan: samt Sydsv. dagbl. Snällposten 26 jan. 1904; Förhandl. vid skandinaviska nationalekon, mötena 1863—81; [W. A. Bergstrand], Polit. silhuetter, af Marcellus (1880); dens., Det nya statsskickets polit. historia, 1, af Marcellus (1882); dens., Sista krisen, af Ivar Blå (1880); L. De Geer, Minnen (1906); P. Ehrenheim, Några minnen (1916); [H. Th. Frölander], Stockholms enskilda bank 1856—1906 (1906); H. Key, A. O. Wallenberg (1916); P. von Möller, 1867 års första kammare (1875); R. Törnebladh, Riksdagsminnen '1913): H Wieselgren, Bilder och minnen (1889).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
N Axel G:son Bennich, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18498, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren med bidrag av A. Montgomery.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18498
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
N Axel G:son Bennich, urn:sbl:18498, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren med bidrag av A. Montgomery.), hämtad 2024-11-08.