Meriter

Berger, Johan Christian, f. 14 mars 1803 i Linköping, d 27 okt. 1871 i Uppsala. Föräldrar: stadsläkaren Johan Ulrik Berger och Maria Kristina Lönder. Kom i krigstjänst 26 juli 1821; sergeant vid andra livgrenadjärregementet 25 maj 1824; fänrik vid Hälsinge regemente 25 apr. 1827; erhöll penningelön 21 maj 1830; andre löjtnant 17 aug. 1833; andre kapten 23 maj 1845; stabs- adjutant vid överkommen-dantsexpeditionen för Stockholms garnison 13 jan. 1832; erhöll avsked från krigstjänsten 4 maj 1848. Elev vid konstakademien 1825; företog åtskilliga resor till utlandet, så 1832 och 1833 till England och Holland, 1836 och 1839 till England, 1837 och 1838 till England och Frankrike, 1843 till Frankrike, 1844 till Tyskland och Italien, 1847 till Ryssland, 1852 till Holland och Belgien, 1871 till Ryssland; K.hovmålare 1841; lärare i teckning för Oskar I: s barn; erhöll 1848 ett stats-stipendium för att besöka Sveriges och Norges kuster; sekreterare för evangeliska alliansens svenska avdelning 1853; Stockholms missionsförenings förste ordförande 1856—65. LFrKA 1840.

Gift 16 juli 1850 med Georgina Kunigunda Möllersvärd f. 11 jan. 1828, d 24 april 1900, dotter till majoren Karl Gottfrid Möllersvärd och omgift med kaptenen Maurits Norlin.

Biografi

B. var som så många av de samtida svenska konstnärerna ursprungligen militär och kvarstod f. ö. i krigstjänst långt efter det han börjat ägna sitt huvudintresse åt måleriet. Under studietiden försökte han sig med historiska kompositioner i F. Wiestins stil. 1832 erhöll han det större målningsstipendiet för sin lösning av prisämnet Alexander och Campaspe; att döma av ett utkast till en Elie himmelsfärd från 1829 (i Uppsala universitetsbibliotek) låg hans begåvning bestämt icke åt det klassicistiska hållet. En på konstakademiens exposition år 1831 utställd och s. å. med kungliga medaljen belönad oljemålning »Ett studium uti K. akad. antiksal, med portraits af herr P. Plagemann och konstnären» (nordiska museet) visar givetvis mera talang; interiören med de båda romantiskt draperade konstnärskamraterna har en rätt behaglig empirekaraktär. I F. Boyes Målarelexicon säges om dåvarande akademieleven B., att. han »målar conversations-stycken och med goda anlag för konsten går utvecklingen av en större fullkomlighet till mötes». B: s utveckling befordrades i högsta grad genom de besök, han under åren 1832 och 1833 avlade i England, om den också härigenom länkades in i andra banor än Boye tänkt sig, då han nedskrev dessa rader. Under vistelsen i öriket med de stora, livliga hamnarna, där fartyg från alla världens länder löpte in, synes B. ha kommit till klarhet om sin begåvnings rätta art. Bekantskapen ined det märkliga engelska landskapsmåleriet, särskilt, med den genom mästare som P. Sandby, J. R_. Cozens, J. S. Cotman och J. M. W. Turner till fulländning bragta akvarellkonsten verkade revolutionerande på den unge målaren, kommen direkt från Westins torra akademism. Med Turner trädde han sannolikt i närmare beröring och mottog starka intryck från hans måleri, ehuru B. med sin litet kyligt lyriska läggning i viss mån stod främmande för det patetiskt dramatiska i dennes konstnärstemperament.

Från och med den första vistelsen i England ägnade B. sig huvudsakligen åt marinmåleri och tog hamnbilden till sin specialitet i samtidens svenska konstutövning. Stundom gick han dock med landskap av annan karaktär utom sitt egentliga område. Vid början av sin konstnärsbana sysslade han även något med porträttmåleri, en genre, som han under senare år någon gång återvände till. Ensamstående i hans senare verksamhet är den spirituella skildringen av en konstauktion på börsen med Aug. Blanche som auktionist (oljemålning i Norrköpings museum).

Det är måhända främst som tecknare och akvarellist, B. gjort en betydande insats i den svenska konsten. Hans produktion på dessa områden är utomordentligt omfattande. En äkta turistkonstnär av tidens typ, var han under sina årliga resor oavlåtligt verksam med pensel och penna och har efterlämnat väl inemot ett tusental, i regel omsorgsfullt daterade blad. Stora samlingar härav finnas i nationalmuseum, i Göteborgs museum, hos konstnärens dotter, fru Boysen och hos fil. doktor K. Asplund, Stockholm. Det mesta utgöres av rena studieblad, avsedda att läggas till grund för oljemålningar: snabba, luftiga skisser av utsikter och till staffage lämpliga figurer från hamnarna men även med specialistens detaljförälskelse utförda fartygsstudier etc. Ett stort antal blad ange sig dock klart och tydligt som avslutade konstverk, som »finished sketches», och av dessa utställde han även i Stockholm, första gången på akademiens exposition 1840. — B:s akvarellkonst har givetvis sin närmaste förutsättning i det engelska akvarellmäleriet, och den står i regel högst under den tid, han hade tillfälle att studera sina förebilder. De blad, som han utförde under de täta Englandsbesöken på 1830-talet ha en i det samtida svenska måleriet ena- stående friskhet och lätthet; i konsthistoriskt hänseende erhålla de även intresse genom att exemplifiera ett engelskt stilinflytande på vår konst under den åt andra håll orienterade perioden mellan E. Martin och E. Lundgren. Färgen är oftast flödigt och tunnt pålagd, så att papperet, som någon gång är knottrigt, skiner igenom; för att stegra, effekten använder konstnären sig stundom av sparsamma täckfärgsinsättningar. Från hamnarna äro de flesta motiven hämtade, och det grå eller violetta havsdiset ger oftast heltonen, vilken här och där livas av ett häftigt rött eller grönt (i en flagga, en skeppsakter, ett stycke solbelyst mark etc). Av annan karaktär än dessa, om det finaste luftstudium vittnande blad, äro några serier senare i Sverige utförda akvareller (utsikter från Söderköping 1842 i Uppsala universitetsbibliotek, vyer från Trollhättan och Karlskrona 1848 i nationalmuseum och andra samlingar). I den klara nordiska luften har landskapet framträtt för B. med större plastisk skärpa, och bladen ha fått en mindre målerisk, fastare uppbyggnad. Den tendens mot större distinktion i teckningen, som dessa koloristiskt sett mycket förtjänstfulla blad röja, ledde så. småningom konstnären bort från det atmosfärmåleri, han i ungdomen så framgångsrikt prövat, och hans senare akvareller lida i gemen av torrhet och hårdhet.

Som oljemålare nådde B. aldrig fram till den fria, personliga stil, vilken gör hans akvareller så märkliga. Konstnären hade sin styrka i den på ort och ställe utförda skissen, och de friska naturintrycken förflyktigades ofta nog under det mödosamma arbetet med den tunga oljefärgen. Särskilt under det första utvecklingsrika skedet har han dock utfört oljemålningar av oomtvistlig konstnärlig kraft. Den stora bilden med inloppet till Marstrand i rykande storm, målad i London 1837 (konungens samling, Stockholms slott) har något av den energiska enhetligheten i .Turners mariner och ger en, om ock blek föreställning om den engelska mästarens djärva ljuseffekter. Från ungefär samma tid stamma antagligen ett par månskensstycken (en utsikt från Valdemarsudde hos professorskan C. Curman, Stockholm och en vy från Norrköping i Stockholms högskolas samling), vilka genom sin nästan impressionistiska teknik och fina drömstämning hart när leda tanken till A. Wahlbergs arbeten av denna art; de äro prototyper till en hel rad dukar, bland vilka Kronborgs slott i månsken från år 1852 (nationalmuseum, dep. i statsministerns mottagningsrum) må nämnas. I ett, i varje fall från tiden före 1849 härrörande, vackert landskap hos herr E. Reinius, Tureberg (kopierat i pastell 1849 av P. Lindhberg, Rosendals museum) represen- teras ännu en av de genrer, som konstnären med förkärlek odlade — hamnbilden med av dimma beslöjat dagsljus. Utom från det engelska måleriet har B. uppenbarligen rönt inflytande från de holländska 1600-talsmästärne, vilka voro synnerligen på modet i London under 1820- och 1830-talen, då bl. a. Turner studerade dem. Bland B: s teckningar finnas skisser efter L. Backhuysen, B. Peters och S. de Vlieger, och han har av dem och deras samtida inom marinmåleriet otvivelaktigt lärt kompositionens konst. Inom B: s oljemåleri kan som väntat är samma utveckling skönjas som beträffande hans akvareller. Under senare år undviker han att måla de diffusa dagrar, vilka förr så ofta inspirerat honom, och en stark tendens mot kraftigare färgackord gör sig gällande. Han söker nu gärna skildra havet i fullt solljus med blågröna vågor och intresserar sig mycket för solnedgångens intensiva färgspel. Vad koloriten härigenom vann i lyskraft förlorade den i förfining, och hans tidsenliga strävanden i denna riktning kröntes knappast med framgång.

Jämte kamraten och vännen P. G. Wickénberg representerar B. det fördjupade naturstudiet i det skede av den svenska landskapskonstens historia, som i övrigt domineras av K. T. Fahlcrantz' romantik och italiafararnes (J. M. Stacks, G. V. Palms ju. fl: s) kalla klassicism. Han gick sin egen väg i det svenska måleriet, utan tvivel uppskattad av publiken men utan att spela någon större roll för konstutvecklingen i hemlandet. Som akvarellmålare fick han inga direkta efterföljare. Hans mariner, särskilt månskensstyckena, ha dock säkert med utbyte studerats av några yngre konstnärer under deras första utbildningstid, så av Wickénberg, Stack och framför allt Markus Larsson, vars närmaste föregångare som havsmålare han var.

Vid sidan av sin konstutövning ägnade sig B., särskilt från och med 1850-talet, åt en omfattande verksamhet på det frikyrkliga området. Valdemar Rudin, som under en kritisk period av sitt ungdomsliv ^mottagit bestämmande intryck av hans djupt religiösa personlighet, karaktäriserar honom i sina levnadsminnen: »Berger var en verklig, prononcerad kristen... Hans kristendom var av pietistisk och engelsk färg; han var en alliansens man. Men han hade fullt allvar med sig, och han sökte giva andliga impulser, var han kom.» Jämte några andra lekmän bildade han i juni 1853 en svensk avdelning av den till de olika kyrkosamfunderis förenande siktande Evangeliska alliansen och blev dess sekreterare, i vilken egenskap han bl. a. sista sommaren han levde deltog i en beskickning till ryske tsaren för att söka utverka en förbättrad ställning åt luteranerna i Ryssland. Han var även en av initiativtagarne till Stockholms missionsförening, vilken i sitt program upptog Evangeliska alliansens grundsatser. Som dess ordförande under nära tio år (1856—65) gjorde han en betydelsefull insats i den inre missionen. Även i den under Per Wieselgrens ledning framgångsrika nykterhetsrörelsen tog han livligt del. Under en följd av år var han sålunda medlem av Svenska nykterhetssällskapets direktion.

Författare

Gunnar Mascoll Silfverstolpe.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Christian Berger, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18589, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Mascoll Silfverstolpe.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18589
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Christian Berger, urn:sbl:18589, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Mascoll Silfverstolpe.), hämtad 2024-04-19.