Meriter

Bergman, Carl Abraham, f. 20 apr. 1800 på Oretorp i Vinslöv, d 28 mars 1889. Föräldrar: gårdsbokhållaren, sedermera kronolänsmannen Johan Peter Bergman och Katarina Dorotea Borgman. Idkade studier i Kristianstads skola; student i Lund 5 okt. 1816; disp. 3 juni 1820 (De spoliis, prsecipue opimis, p. I; pres. A. Kahl); filol. kand. 2 juni 1821; fil. kand. 21 maj 1823; disp. 11 juni s. å. (Aphorismi botanici, p. X; pres. K. A. Agardh); fil. magister 20 juni s. å.; avlade teoretisk med. examen (med. kand. examen) 1 apr. 1826 och praktisk med. examen (med. lic. examen) 19 juni 1827; disp. 20 dec. 1828 (Observationes anatomicas in syndesmologiam; pres. J. B. Pramberg); med. doktor 1829; avlade präst- och pastoralexamen 16 juni 1830; prästvigd 20 juni s. å. V. konrektor vid Malmö lärdomsskola 1824; lärare vid rektorsklassen vid Lunds katedralskola från 13 apr. 1825; denna skolas rektor 1 maj 1827; kyrkoherde i Vinslövs och Nävlinge pastorat 30 apr. 1831 (tillträdde 1833); kallad till referent för Sverige vid Evangeliska alliansens möte i Paris 1855; kontraktsprost i Västra Göinge kontrakt 23 maj 1865; erhöll på egen begäran avsked såsom sådan 6 febr. 1867. Ledamot i Nordiska nationalföreningen 31 dec. 1855; LNO 1865; fil. jubeldoktor 3 juni 1874.

Gift 9 juli 1828 med Katarina Eleonora Vult von Steijern, f. 17 mars 1807, d 23 maj 1884, dotter till possessionaten Julius Fredrik Vult von Steiiern på Hallsnäs, Ramkvilla socken.

Biografi

Vid tiden för sonen Carl Abrahams födelse var fadern bokhållare hos landshövdingen greve K. A. Wrangel på Ovesholm. Då han var mindre god hushållare och hemmet fattigt, skulle B. näppeligen kunnat ägna sig åt studier, om icke grevinnan Wrangel intresserat sig för honom och trätt ekonomiskt hjälpande emellan. Som lektor hos den blinde hovjägmästaren K. K. Barnekow kunde han dessutom själv något bidraga till sitt underhåll. Redan tidigt kom således B. att röra sig i aristokratiska kretsar. Med den stora anpassningsförmåga, som var honom egen, och med hans framstående egenskaper som älskvärd sällskapsmänniska vållade detta honom inga svårigheter. Genom sitt giftermål trädde han så aristokratien nära. Det var på informators vägen, han vann sin maka, Genom bemedling av sin nationskurator, sedermera teologie professor B. J:son Bergqvist, som med mycken välvilja omfattade honom, erhöll han nämligen plats på Hallsnäs i Jönköpings län som handledare för tvenne söner till änkefru Vult von Steijern, vilka han följde också till Lund. Längre fram, under sin lärartid, hade han hand om ett par ynglingar Gyllenkrook. Dylika relationer gjorde, att medlemmar av den skånska högadeln ofta sågos i den sällsynt gästfria och hemtrevliga prästgården i Vinslöv. Och dock var B. till sin läggning allt annat än aristokrat. I hans hem trivdes bonden lika bra som adelsmannen, för att icke tala om de många prästmän, som under årens lopp regelbundet gästade honom. Till sin politiska åskådning var B. utpräglat liberal, och trots sina många personliga förbindelser inom adeln och utan att slita dessa höll han fast vid att, politiskt sett, allt ont egentligen kom från detta stånd. I tidens politiska reformsträvanden tog han livlig del. Vid första allmänna reformmötet i Örebro 1849 väckte han mycken uppmärksamhet. Ett stort anförande av honom avtrycktes med förtjusning i Aftonbladet och andra liberala tidningar. Någon ledande roll spelade han emellertid icke. Även vid det andra reformmötet var B. närvarande och fäste då deltagarnas uppmärksamhet på nödvändigheten av religionsfrihetens utvidgande. B. deltog också som valt ombud i den stora reformdeputationen till Stockholm 1865. Långt dessförinnan var det emellertid andra intressen än de politiska, som lagt beslag på B., nämligen de religiösa och kyrkliga. Dock hade ej heller dessa alltid stått i förgrunden. Det är nämligen karaktäristiskt för B: s lynnesart, att han i egentligaste mening följde med sin tid. De nya uppslagen grepo honom ofelbart, och med en intill sena åldern oförminskad idealism trodde han alltid, att de liberala idéerna på olika områden, därest de komme till utförande, utan vidare skulle bringa den ljusa framtid, han längtade efter. Han var en sangviniker som få. Själv påstod han, att han ärvt sitt sangviniska lynne från fadern, under det att hän från modern, som var av finsk härkomst, skulle i arv ha mottagit en god portion envishet, I varje fall kom B. att som en känslig bärometer återspegla liberala strömningar på olika områden.

Det var åt skolan, B. först ägnade sina krafter. År 1827 lade han medelst en av honom igångsatt subskription grunden till Lunds växelundervisningsskola, i vilken han första halvåret själv undervisade. Märkvärdigt nog fann han under sin lärartid tillfälle att idka medicinska studier och avlägga medicinsk examen. Kamratumgänge synes ha fört honom härtill. Tanken att genom prästernas utbildning i läkekonsten i någon mån avhjälpa landsortens läkarbrist hade ju dessutom för ej länge sedan upptagits med stort intresse, och B. fick också sedermera som lantpräst stort gagn av sina medicinska kunskaper. Under sin skolrektors tid i Lund medverkade han vid Akademiska föreningens upprättande. De förberedande mötena höllos merendels på B: s rektorsrum, och han blev den förste edilen, under det J. H. Thomander blev den förste ordföranden. Icke av särskild kärlek till det prästerliga kallet beslöt sig B. för att lämna skolan och söka pastorat. Hans lust för ombyte och framför allt vissa slitningar med biskop V. Faxe och H. Reuterdahl, föranledda av B:s poängterade liberalism, kommo honom att längta efter lantprästens mera lugna liv. 1831 erhöll han Vinslövs pastorat, som han tillträdde två år senare. Väntetiden tillbragte han på Hallsnäs, där han utarbetade ett par skrifter i de då brännande skolfrågorna. De vittna om det varmaste intresse både för den lärda bildningen och folkbildningen men ej om mognat omdöme och praktisk blick. Med skärpa uppträder han mot det specifikt prästerliga önskemålet att inskränka läroverkslärarnas rätt att räkna dubbla prästerliga tjänsteår. Tvärtom ansåg B. denna böra till folkupplysningens gagn ytterligare utvidgas. Han föreslår, att även kaplaner och i södra Sverige klockarpräster skulle få denna rätt, därest de bestämda tider förestode en sockenskola. B. var ingalunda den ende bland sin tids folkupplysningsvänner, som ville bygga folkskolan på ett ekonomiskt tillbakasättande av de religiösa intressena. »Det är en skön kallelse», säger han, »att bära upplysningens fackla framför ett i mörker nedsänkt folk». För övrigt var det B:s älsklingstanke, att alla lärarplatser skulle vara transitoplatser. Icke blott prästerna utan alla ämbetsmän borde först några år tjänstgöra vid skolan. I skolorganisationsfrågorna anslöt sig B. med entusiasm till K. A. Agardh och förordade klassläsningens ersättande med fullständigt genomförd ämnesläsning för lärare och lärjungar. Konsekvensen härav innebar en brytning med nyhumanismens allsidiga bildningsideal. När B. tillträdde Vinslövs pastorat, var hans läggning närmast humanistisk och rationalistisk. Med sina nattvardsbarn läste han till en början mer geografi än kristendom. Genast började han en energisk kamp för folkskolan. I sitt hem öppnade han en skola, som dock med åren övergick till att bliva en skolpension för barn till ståndspersoner i orten. Den nedlades 1840 på grund av B: s då råkade sjukdom. Efter många strider lyckades B. så småningom ordna församlingens skolväsen, och det utöver fordringarna i 1842 års folkskolestadga. Först K. M:ts utslag fick honom att upphöra med vad han ansåg vara det riktiga, att antaga lärarpersonalen; blott på vissa år i sänder. Jämte Sven Nilsson i Everöd var B. initiativtagare vid grundläggandet av folkhögskolan i Önnestad, som öppnades 1868. Under förberedelserna härför företog han en studieresa till Danmark, vilken gjorde honom till en ivrig anhängare av den grundtvigska folkhögskolan. Efter hemkomsten skrev han en ganska uppmärksammad broschyr, »Om de danska folkhögskolorna, jemförda med de svenska högre folkskolorna». Till sin sjukdom 1840 var B. en ivrig lantbrukare, även härutinnan visande sig som en uppslagsrik föregångsman. Likaså var han en av de verksammaste initiativtagarna till Kristianstad—Hässleholms järnvägar. Hans ekonomiska ställning var denna tid god, varför han också var i stånd att i sin församling få många av sina förslag genomförda genom att erbjuda sig att själv betala en god del av kostnaderna. Borgensförbindelser bragte honom sedan på fall, men pastoratet visade sin omtyckte kyrkoherde det tillmötesgåendet att betala tre års tionde i förskott, så att han 1866 blev skuldfri. Genom arv förbättrades ställningen sedan avsevärt, så att han icke behövde känna sig alltför bunden i sin givmildhet.

Från slutet av 1840-talet lägga de religiösa och kyrkliga frågorna beslag på B. Även därutinnan visade han sig som barn av sin tid. Över stora delar av Sverige gick den väckelse fram, vars främste bärare var K. O. Rosenius. I Skåne fick denna sin säregna, mer kyrkliga prägel, därför att en del framstående prästmän an-slöto sig till densamma. Till dessa hörde framför allt H. B. Hammar och P. P. Welinder. Den senare var en tid vice pastor i Vinslöv, och det vill synas, som om det särskilt varit denne, som medverkat till den andliga fördjupning, vilken B. genomgick och som satte sin avgjorda prägel på hela hans återstående liv. B. blev en av förgrundsfigurerna i den skånska väckelsefromheten. Ledarens roll spelade han aldrig, men Vinslövs församling och Vinslövs prästgård blevo en centralhärd. 1848 bildades i Vinslöv ett brödraförbund mellan likasinnade präster i omnejden. Utom Hammar, Welinder och B. räknades hit T. N. Hasselqvist, som sedermera kom att utföra en stor gärning bland svenskamerikanarna, P. A. Ekdahl, B. E. Cavallin, A. B. Heimer, A. R. Kjellander. Också lekmän an-slöto sig till kretsen. Man sammanträdde varje månad till rådplägning och bön för främjande av Guds rike. Vid de uppbyggliga sammankomsterna var Oskar Ahnfelt en gärna sedd gäst. Vid kyrkokonferensen i Hälsingborg 1853 beslöto ett tjugutal präster att bilda en skånsk grupp av Evangeliska alliansen, av vilken kort förut en svensk avdelning stiftats i Stockholm. Detta beslut förnyades och stadfästes vid ett nytt möte i Kristianstad 1854. Den 3 jan. 1855 stiftades så i Vanneberga Kristianstads traktatsällskap, som fick till uppgift att utsända kolportörer och utgiva andliga böcker och ströskrifter. I styrelsen inträdde Hammar som ordförande och B. som vice ordförande. Lika bergfast som Hammar och hans meningsfränder trodde på lekmannaförkunnelsens välsignelse och i Evangelisk kyrkovän försvarade den, lika avgjort bekämpades den av den lundensiska högkyrkligheten och dess organ, Svensk kyrkotidning. På grund av anmälan till domkapitlet funno sig Hammar och B. föranlåtna att utträda ur Traktatsällskapets styrelse, men sedan Reuterdahl efterträtts av Thomander på Lunds biskopsstol, inträdde de åter i densamma, därtill uppfordrade av Thomander själv vid det prästmöte, denne höll i Kristianstad 1856. Sedan genom Hammars fasta och överlägsna ledning Traktatsällskapet lotsats igenom baptistiska oroligheter, upplevde det en rik blomstringstid. Uppbyggelsemötena pä Vanneberga backar och i Vinslövs kyrka drogo skaror av folk. Någon gång var också Rosenius själv med. Alltid stod Vinslövs prästgård öppen. Karaktäristiskt är, att de olika kyrkopolitiska åsikterna icke hindrade personlig vänskap. I det Bergmanska hemmet umgingos flitigt män, som sedermera gingo helt andra vägar än B., såsom professor S. L. Bring, Johan Bring på Ersta och Gottfrid Billing.

År 1855 hade den franska avdelningen av Evangeliska alliansen inbjudit till en allmän kyrkokonferens. Bland de svenska deltagarna var också B. Det föll på hans lott att lämna en redogörelse för de svenska kyrkliga förhållandena, varvid han med skärpa framhöll de religiösa förföljelserna, och det så ensidigt, att ett annat svenskt ombud, kyrkoherde J. Lundbergson, fann sig föranlåten att uppträda till de svenska prästernas försvar, framhållande, huru dessa i sin tur behandlades av väckelsens anhängare. Men Lundbergson talade för döva öron. Under allmänt instämmande utropade den berömde A. Monod: »Skam åt den romerska förföljelsen, men trefald skam åt den protestantiska.» Konferensen beslöt också en petition till den svenska regeringen. B. hade väl ej menat att ställa hela den svenska kyrkan vid skampålen — det var hon, trots allt, icke värd — men han var ej mannen att på egen hand reda upp en kritisk situation. Han älskade sin kyrka med en trofast kärlek. Det var honom en stor sorg, när den waldenströmska rörelsen bragte Traktatsällskapet, med vilket han var så införlivad, in i en livsfarlig kris. Det gick icke under, men det Svenska missionsförbundet erövrade B: s meningsfränder i församlingen och vida däromkring, erövrade också den gamla mötesplatsen, Vanneberga backar. Separation från kyrkan ville B. ingalunda, att lekmannaförkunnelsen skulle åstadkomma. Han ville ej heller släppa Rosenius' försoningslära för den waldenströmska, han höll fast vid sin gamla augsburgiska bekännelse. Den är den bästa, skrev han vid denna tid, men jag tror, att också de andra älska Jesus, och därför vill jag icke säga något ont om dem.

B:s långa och rika liv ger en god inblick i 1800-talets svenska kyrkohistoria. I denna gjorde han en betydande insats, såsom den begåvade och verksamme man han var. Störst var han dock som den rikt utrustade hjärtemänniskan, som hela sitt liv gav människor av sin rika kärlek och som också skördade mycken kärlek av de otaliga, med vilka han kom i beröring. — En son till B., Gustaf Alarik C:son B. (f. 1844, d. 1926^[1]), var 1903—10 generalmajor och chef för fortifikationen.

Författare

Edv. Rodhe.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Den yngste skalden. Små vitterhetsförsök af C. A. -B. Lund 1822. 79 s. — Observationes nonnullas, vulgarem in classe suprema scholae elementaria, prsesertim frequentioris, instituendi rationem corrigentes. Lund 1825. 4: o 10 s. (Konsist. avh., resp. N. P. Paulson.) — Psalmus Davidis septuagesimus sextus. Versio Suecana. Lund 1830. 4: o 8 s. (Diss., resp. T. Munck af Rosenschöld.) — I hvad förhållande står presterskapet till upplysning och schola? En skrift tillegnad riksdagsmannen Nils Månsson i Skumparp af en kyrkoherde från Skåne. Sthm 1832. (2), 56 s. (Anon.; i anledning av Nils Månssons tal vid riksdagen; föranledde: H. ReuterdahL Recension af skriften: I hwad förhållande står presterskapet till upplysning och schola, Theol. quartalskrift, 1832.) — Om svenska scholväsendet eller elementarscholan; (med hänseende till betänkandet af Comitén till öfver-seende af rikets allmänna läroverk, och till följe af Kongl. brefvet d. 11 febr. 1832). En skrift tillegnad Sveriges yngre presterskap af en kyrkoherde från Skåne. Sthm 1832. VIII, '335 s. (Anon.) •— Om »läsarnes» stridsplan, eller i hvad förhållande stå läsarne till stat och kyrka? Sthm 1854. 20 s. (Anon.) — Om jernwägars nytta. Kristianstad 1862. 24 s. (Anon.) — Fri kyrka i fri stat. Tankar af en prest, en läkare och en jurist. Sthm [tr. Kristianstad], 1866. 70 s. (Anon.) — Huru kan och bör den s. k. usla literaturen öfver-vinnas? Ett försök af en gammal kyrkoherde. Kristianstad 1867. . 40 s. (Anon.) — Om de danska folkhögskolorna jemförda med de svenska högre folkskolorna samt resultatet af jemförelsen. Kristianstad 1868. 38 s., 1 tab. [Ett utdrag av denna skrift, red. av L. Holmström, återgivet i Sy. folkhögskolans årsbok, 1915, s. 17—44, under rubrik: Från vår svenska folkhögskolas första dagar.] — Läran om lifvet enligt bibel och naturvetenskap. Ett försök till högre biologi i populär framställning. D. 1—2. Kristianstad 1872 —76. 108, 42, 36 s., s. 187—290; 265, (2) s. (D. 1: H. 2 utg. under titel: Om lagen och de två första buden; D. 1: H. 3 undertitel: Om sabbaten samt om tempel och tempeltjenst.) — Var Jesu lidande ett strafflidande? Eller är tron på Anselms försonings lära nödvändig för saligheten? Sthm 1876. 12 s. — Om Jesu Kristi eniga församling. Kristianstad 1877. 7 s. (Undert.: C. A. B.) — Tre sanningar. Gtbg 1880. 4: o 4 s. (Undert.: C. A. B.) — Ödmjukt sändebref till prestkonferensen i Stockholm d. 6—8 sept. 1881. Gtbg 1881. 15 s. 2: a uppl. Gtbg 1881. 16 s. — Interiörer från Carl XIV Johans tid. Sthm 1881. 20 s. (Ur Nya dagl. allehanda; undert.: C. A. B.) — Om nattvardsfrågan i våra dagar. Jönköping 1882. 8 s. (Undert.: C. A. B.) — Huru jag kom att närma mig till olika tänkande kristna. Gtbg 1883. 11 s. (Undert.: C. A. B.) — Dessutom tal vid grevinnan Hedda Wrangels, f. Lewenhaupt, jordfästning (1834), predikningar i Lunds stifts presterskaps postilla (1863), Evang. fosterlandsstift, postilla (1864), uppsatser i Evangelisk kyrkovän (1851—55) m. m.

Översatt och bearbetat: R. Baird, Om religionsfriheten i Förenta staterna. Med företal af A. Neander. D. 1—2. Jönköping 1847—48. (8), 414 s. (Anon.) — Den evangeliska alliansens ursprung och fortgång. I sammandrag efter Dr Kings, Dr Steanes och Racine Brands berättelser. Sthm 1853. 34 s. (Anon.) — A. Gray, Den fria skotska kyrkans grundsatser och grundförfattning i frågor och svar. Upps. 1853. 108, 4 s. (Anon.) — Luthers Herdabref till de böhmiske bröderna... Karlshamn 1856. 2: a uppl. Sthm 1856. 72 s. (Anon.) ¦— Th. M'Crie, Taflor ur skotska kyrkans historia 1599—1690. D. 1*. Sthm 1857. 12: o VI, 252 s, 4 pl. (Anon.) — J. J. Wood, Hvad fattas lärarna? Kristianstad 1858. 20 s. (Anon.) — Om den andeliga väckelsen i Norra Amerikas fristater år 1858. H. 1—2. Kristianstad 1858. 88 s. (Övers, ur engelska tidskrifter.) — J. Lumsden, Skillnaden i grundsats mellan den fria och bundna kyrkan. Kristianstad 1859. 12: o (3), 48 s. (Anon.) — T. B. Baines, Herren kommer. H. 1.* Om församlingen på jorden — dess enhet, Sthm 1877. 12: o 23 s. (Anon.)

Källor och litteratur

Källor: Skriftliga anteckningar från' Vinslövs prästgård av Maria Bergman; Handl. rör. prestmötet i Lund 1891 (1891); J. A. Bruzeiius, Sv. läkarematrikel, 1, 2 (1886, 99); [J. H. Ekendal], Sv. kyrkan och presterskapet under de sist förflutna, åren, 1, 2 (1857);,A. Gardell, Carl Abraham Bergman (Bilder och minnen tillegn. T. Bolinder, 1907); K. Reinhold, Reform-sällskaperna och de allm. reformmötena i Örebro år 1849, 1850, 1853 (1917); J. Thysell, Kristianstads traktatsällskaps 50-åriga verksamhet, 1855—1905 (1904). — Se i övrigt, ang. B:s släkt: G. Elgenstierna, Sv. släkt- kalendern 1917.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Abraham Bergman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18634, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edv. Rodhe.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18634
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Abraham Bergman, urn:sbl:18634, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edv. Rodhe.), hämtad 2024-04-20.