Meriter

»Nordens apostel», f. 801, d 3 febr. 865.

Biografi

A. föddes i en förnäm familj, sannolikt tillhörande de saliska frankerna, de nuvarande flamländarnas stamfäder. Hans namn är rent germanskt. Barndomens religiösa intryck knöto sig till minnet av hans fromma mor, som han vid fem års ålder förlorade. Redan från skoltiden i benediktinklostret Corbie (Corbeja) i Picardie finns det en berättelse, som visar hans visionära begåvning: visionen är den form, vari moderns bild talar till hans samvete. Senare under ynglingaåren var det på samma väg, som de livsavgörande impulserna slogo igenom hos honom: åstundan efter martyrkronan, vissheten, att han ägde sina synders förlåtelse, missionärskallelsen. Som munk i Corbie hade han blivit satt till lärare i klosterskolan; när dotterklostret Korvey (Nova Corbeja) vid Weser 822 anlades såsom en stödjepunkt för kristendomen i det ännu halvhedniska Sachsen, överflyttades han dit och fick där samma post jämte uppgiften att predika för folket.

Planerna på mission bland det frankiska rikets norra grannar, de hedniska danskarna, ledde honom ut till ett vidare verksamhetsfält. Upphovsman till dessa planer var rikets främste prelat, ärkebiskop Ebo av Reims, som, sedan beslut om sådan mission fattats på en riksförsamling i Attigny 822, erhållit påvlig fullmakt till företaget såsom legat för Norden och även från 823 idkat någon missionsverksamhet i Holstein vid danska gränsen. Nya förhoppningar väcktes genom att den danske småkonungen Harald för att vinna frankisk hjälp lät döpa sig med sitt följe hos kejsar Ludvig den fromme i Mainz 826. När han återvände till Danmark, skulle han ha missionärer med sig; den inflytelserike abboten Wala i Corbie föreslog till den farliga posten A., som genast var villig att följa kallelsen. Ännu en annan Corbie-munk, Autbert, följde med. Men resultatet motsvarade icke förväntningarna. Harald lyckades icke hålla sig uppe i sitt rike (förmodligen i Slesvig) längre än till 827; han måste då taga sin tillflykt in på frankiskt område, där han hade fått ett län. Missionsarbetet bestod väsentligen i att munkarna grundade en skola vid Haralds ambulerande hov; denna metod ansågs tydligen som den riktiga, men man kom aldrig längre än till begynnelser: lärjungeantalet steg föga över tolv. Autbert blev sjuk och dog i Korvey.

Då öppnade sig ett nytt, vidsträckt perspektiv för missionen. Svenska sändebud kommo 829 till Ludvig den fromme i Worms. Bland andra ärenden meddelade de kejsaren, att många i deras folk önskade antaga kristendomen och att deras konung var villig att i sitt land mottaga kristna präster. Sannolikt sammanhängde detta ovanliga anbud med att man ville politiskt vinna frankerrikets vänskap. Anbudet antogs; Wala rekommenderade åter A., som även nu förklarade sig villig. Hans följeslagare blev en annan Corbie-munk, Witmar. De åtföljde den svenska beskickningen på dess återfärd, efter allt att döma samma höst. Resan blev svår; sällskapet blev överfallet och plundrat av sjörövare och kom med knapp nöd i land (kanske på Sveriges västkust). Skulle man fortsätta färden? A. yrkade bestämt därpå; han ville på inga villkor återvända, innan det blivit klart, om mission kunde bedrivas i detta land. Alltså fortsatte man en lång och besvärlig landväg genom ödemarker och över sjöar till Birka. Konung Björn tog vänligt emot missionärerna; de ställdes under hans skydd och fingo fritt predika, en rättighet, vilken får fattas i analogi med det tillstånd att få utöva sitt yrke, som främmande köpmän plägade erhålla av konungen. Glada börja de sin verksamhet, många lyssna gärna, kristna fångar fröjdas att åter få del av sakramentet, och några begära dopet, varibland köpstadens hövding och konungens rådgivare Hergeir, som på sin gård bygger en kyrka, den första som omtalas i Norden. Efter ett och ett halvt år — väl på våren 831 — reste missionärerna hem i det glada medvetandet, att Sverige var öppet för mission.

Nu skulle företagets fullföljande organiseras. Det sker i stor stil, vittnande om de förhoppningar, som inom ledande kretsar i frankerriket väckts genom den vunna framgången. Ett biskopsstift skapas åt A.; det blir Nordalbingien (dvs. västra och mellersta Holstein) med Hamburg som huvudort; men man gör honom ej blott till biskop utan med ens till ärkebiskop, för att han skall kunna viga underbiskopar i sitt stora missionsområde, Norden och de vendiska länderna. Som materiellt stöd för sin verksamhet får han det rika klostret Turholt (Thourout) i Flandern. Dessa anordningar vidtogos på riksmötet i Diedenhofen hösten 831; vid samma tid blev A. också invigd av biskop Drogo av Metz, kejsarens broder, i närvaro av ärkebiskoparna av Reims, Trier och Mainz. Han begav sig därefter till Rom och mottog av påven Gregorius IV palliet samt utnämndes vid sidan av Ebo till påvlig legat bland svenskar, danskar, slaver och andra nordiska folk. Om de närmare anordningarna för missionens bedrivande få de båda legaterna gemensamt överenskomma. Då det befinnes lämpligt att sända en biskop till Sverige som missionens ledare där, blir det Ebo, som föreslår mannen — sin frände Gauzbert — och som av kejsaren utverkar till dennes underhåll klostret Welanao i Holstein.

A: s verksamhet kom alltså tills vidare att inskränka sig till hans stift samt till det missionsarbete, som därifrån kunde drivas åt danskt och slaviskt håll. Stiftet behövde i högsta grad hans omsorger; dess kyrkliga organisation var nämligen i sin första begynnelse (ännu 847 funnos där endast fyra dopkyrkor). Hans missionsmetod förblev den samma som tidigare; han inrättade i Hamburg ett kloster med skola och besatte det med Corbie-munkar; en liknande missionsskola hade han även i Turholt. Men han måste köpa danska och slaviska gossar till skolorna; mottagligheten för hans verksamhet var synbarligen liten. Snart nog träffades emellertid A. av ett hårt slag. Danska vikingar överföllo 845 helt plötsligt Hamburg. Greven, som förde befälet på borgen, var för tillfället borta; på försvar var ej att tänka, det fanns ingen annan möjlighet än att fly. Staden blev tagen, plundrad och bränd; kyrkan och klostret gingo upp i lågor. Frukterna av många års arbete förstördes på en enda dag. A. blev icke förtvivlad; han hördes trösta sig med Jobs ord: »Herren gav och Herren tog — välsignat vare Herrens namn!» Men visserligen var läget utomordentligt svårt. De våldsamma skakningar, som medfört det stora frankiska rikets sönderbristande i tre, hade också direkt drabbat Hamburgstiftet: Turholt hade vid delningen tillfallit det västfrankiska riket och av Karl den skallige bortförlänats till en av hans vasaller. Inkomsterna därifrån voro alltså icke längre att påräkna. A. var en biskop utan residens och utan resurser i ett ännu halvhedniskt stift. Corbie-munkarna lämnade honom; han hade blott få klerker kvar hos sig i sin fattigdom. Men i olyckan visade sig hans storhet: intet kunde bryta den trohet, varmed han höll fast vid sin plikt. Rådplägningar följde om hur olyckan skulle botas. Tydligt var, att det nordalbingiska stiftet icke längre kunde erbjuda någon tillräcklig operationsbas för A: s verksamhet. Man övervägde möjligheten att antingen förbinda det i personalunion med stiftet Bremen, vars biskop just hade dött 845, eller också helt upplösa det och fördela dess område på de två stift, Bremen och Verden, vilka förut hade ägt det. För den senare utvägen uttalade sig en synod i Mainz 847. Men mot denna lösning av frågan kunde betänkligheter resas: så kom ju en av påven stiftad ärkestol att upphöra att existera. I Mainz 848 blev den förra utvägen definitivt vald; A. skulle alltså förena två stift och residera i Bremen men fortfarande vara ärkebiskop av Hamburg. Hans konung, Ludvig den tyske, hade nedlagt möda på att få en tillfredsställande ordning till stånd; det var av vikt för riket, att den kyrkliga organisationen i gränstrakterna upprätthölls. Själv synes han i början av samvetsgrannhet ha hyst motvilja mot denna plan; han ville icke få sken av att vara maktlysten.

Så kunde då A. omsider träda i besittning av stiftet Bremen (omkr. 849); det torde icke ha skett utan svårigheter, då det i Bremen fanns ett parti, som motverkade honom. Nu hade han emellertid åter fast mark under fötterna och kunde på nytt ägna sin uppmärksamhet åt sitt stora livsintresse — missionen. I Sverige stodo sakerna illa. Gauzbert hade efter någon tids arbete i Birka ådragit sig folkets förbittring, hans hus hade blivit plundrat vid ett folkupplopp, hans frände Nithard dräpt och han själv slutligen skymfligt jagad ur landet. Han hade därefter funnit en lugnare verksamhetskrets såsom biskop i Osnabrück. Ebos befattning med den nordiska missionen torde ha upphört redan 835, då han i sammanhang med inbördeskrigen i riket blev avsatt från Reims' ärkestol; han dog såsom biskop i Hildesheim 851. Under sådana förhållanden hade Birkaförsamlingen i sju år varit utan präst (840-talet), sammanhållen, som det synes, mest genom Hergeirs beprövade trohet. A. skickade nu dit eremiten Ardgar, men av längtan till eremitlivet återvände denne snart igen, sedan han fått ge Hergeir och en kvinna bland församlingens trognaste, Frideborg, dödssakramentet. Även med Danmark knöt A. nu förbindelser. Konung Ludvig använde honom till politiska förhandlingar med den danske konungen Hårik, och därunder vann han småningom dennes förtroende. Hårik tillät, att en kyrka byggdes och en präst anställdes i köpstaden Slesvig, och där utvecklades snart en livlig missionsverksamhet. Efter Ardgars återkomst var det tydligt, att en ny expedition till Sverige för att trygga missionens tillvaro i detta land var av nöden, och vänskapen med Hårik syntes bana väg för ett sådant företag. A. vände sig till Gauzbert för att rådgöra om saken. Denne var icke villig att återvända till det land, varifrån han blivit förjagad, utan ansåg, att A. borde fara; däremot ville han skicka med honom en frände, som kunde stanna i Sverige som präst. A. var beredd till färden, som denna gång föreföll kanske ännu mer vågsam än den förra; hans oro hade stillats genom en vision av den nu länge sedan avlidne abbot, under vilken han tillbragt sina ungdomsår i Corbie, Adalhard — för övrigt en mycket betydande, kunnig och klok man, som varit högt skattad av Karl den store. Kanske hade denne en gång övat ett avgörande inflytande på präglingen av A:s liv; nu är det från hans mun, som A. inför en svår uppgift tycker sig höra Guds uppdrag med den deutero-jesajanska profetians ord (Jes. 49: 1—7): »Jag har satt dig till ett ljus för folken, att du skall vara dem till frälsning intill världens ände» osv. Och han blev så mycket vissare på att det var Guds väg, han gick, som det ju verkligen var mot världens ände i norr, han skulle resa. Ett annat ord i visionen tycktes honom åsyfta martyrkronan; det kunde endast öka hans iver. Så anträddes resan något av de första åren på 850-talet. A. hade uppdrag med från Ludvig till svenskarnas konung Olof; likaledes medförde han bud från Hårik till Olof, av innehåll att han, Hårik, aldrig sett någon så god eller pålitlig man som denne konung Ludvigs utsände; därför hade han ock beviljat hans önskningar i sitt rike; Olof kunde utan fruktan göra detsamma. Resan gick snabbt till Birka. Där var emellertid läget mycket kritiskt. En fullt medveten hednisk reaktion hade uppstått. Genom en förment uppenbarelse hade de gamla gudarna uttalat sitt misshag mot den nya kulten och i stället anbefallt upptagande av en avliden konung Erik i deras krets. Anvisningen hade efterkommits; kult hade anordnats åt den döde konungen. A:s vänner från förra besöket sade honom, att här var intet att uträtta; han borde använda medförda värdesaker till att bereda sig tillfälle att komma undan med livet. Men A. avvisade tanken att betala för sitt liv; martyrkronan var ju för honom snarast ett efterlängtat mål; han stannade och skaffade sig tillfälle att råka konungen. Denne var välvillig men kunde tills vidare intet göra; saken måste avgöras på tinget. Under väntetiden kämpade sig A. i bön och fasta fram till att övervinna all fruktan för utgången. Tinget i Birka — tydligen ett slags köpstadsting — avlopp också lyckligt, då en gammal man framhöll nyttan av att jämte de gamla gudarna även ha tillgång till denne nye mäktige gud. Även på ett annat ting — tydligen landskapstinget — gick beslutet i samma riktning; kyrkor fingo alltså nu byggas, präster anställas och övergång till kristendomen ske. Nu kunde missionens ärenden ordnas med konungen; prästen Erimbert, Gauzberts frände, som skulle sköta verksamheten, togs i konungens skydd; denne skänkte ock en tomt till kyrkobyggnad, och A. köpte en gård till bostad åt prästen. Och så kunde han efter väl förrättat värv återvända hem. Kort efter hans hemkomst stupade konung Hårik av Danmark i en strid (854). Under efterträdaren, Hårik d. y., fick motståndet mot kristendomen till en början övertaget; kyrkan i Slesvig blev stängd och prästen fördriven. A. beredde sig redan att resa till Danmark, då ett omslag inträffade: konungen återgick till sin företrädares politik. Så kunde icke allenast missionsstationen i Slesvig återställas utan även en ny upprättas i Ribe. Med den svenska missionen hade Gauzbert fortfarande befattning, ehuru det icke var hans förtjänst, att Sverige på nytt öppnats. Han ditsände dansken Ansfrid att avlösa Erimbert; denne återvände efter några år vid underrättelsen om Gauzberts död (tidpunkten obekant). Nu först tillföll ledningen av den svenska missionen A. ensam; efter en Ragenbert, som blev dräpt på resan, sändes till Birka dansken Rimbert, som verkade där fritt ännu efter A: s död.

I hans tyska verksamhetskrets återstodo ännu svårigheter, vållade av stiftssammanslagningen. Ärkebiskopen av Köln vägrade sitt bifall till det bremiska stiftets lösgörande från hans kyrkoprovins, dit det före sammanslagningen hört. Köln hörde då icke till det Tyska riket utan till Lotharingien, varför denna fråga även föranledde politiska förhandlingar. Slutligen blev dock frågan tillfredsställande löst, och 31 maj 864 gav påven Nikolaus I omsider den definitiva bekräftelsen på stiftssammanslagningen och Bremens lösgörande från Köln. Det betydde för A. den slutgiltiga bekräftelsen på fortbeståndet av den organisation, som skulle för framtiden uppbära hans livsverk, den nordiska missionen. Åt sin biskopliga gärning inom stiftet ägnade sig A. med mycken iver. I stället för den gamla domkyrkan av trä i Bremen byggde han en ny av sten, invigd 859. Välgörenhet låg honom mycket om hjärtat; han ägnade däråt en god del av sina inkomster och grundade i Bremen ett hospital för fattiga och sjuka. Själv levde han ytterligt enkelt. — Ett par små skrifter äro bevarade av honom. »Pigmenta» (Kryddor) är en liten bönbok för hans egen uppbyggelse, ursprungligen icke avsedd att offentliggöras. Enligt benediktinritualen skulle vid de dagliga gudstjänsttimmarna sjungas psalmer ur Psaltaren på så sätt, att hela Psaltaren skulle genomgås på en vecka. I »Pigmenta» återfinner man en bön för varje psalm, lämpad efter dess innehåll och avsedd att meditera på vid sången. Innehållet är delvis hämtat ur en bönbok av Alkuin; det är präglat av syndmedvetande och helighetslängtan. — »Miracula Willehadi» är en redogörelse för de underverk, som skedde vid Willehads, den förste bremiske biskopens (d 789) grav i Bremen 860, sedan dennes reliker vid den nya domkyrkans invigning blivit dit överförda. Vi ha i vår bremiska kyrka fått uppleva underverk, säger A. i inledningen, som böra vara oss ett bevis på att Gud ännu icke har övergivit sitt folk utan mitt ibland hedningarnas härjningar velat besöka oss med sin nåd. Och så berättar han hela raden av helbrägdagörelser osv., som relikerna verkat. — Ett betänkande om den nordiska missionen, som han under sitt sista år utsände till alla tyska biskopar, är förlorat, men brevet, som han sände med för att anbefalla detta ärende till deras behjärtande och förbön, finnes kvar. Det är hans testamente till sin kyrka.

A. hade i sitt lynne ett starkt drag av benägenhet för grubbel och självreflexion; han var ofta uppfylld av betänkligheter över sitt själstillstånd och sitt arbete. Att fatta beslut kunde ta honom lång tid, och det skulle gärna vara en syn, som skulle ge honom visshet. Hans visionära läggning sammanhänger utan tvivel med en fysisk svaghet, som underhölls genom hans levnadssätt efter sträng munkregim (tagelskjorta, fastor, abstinenser, tårestämning). Kontemplationen älskade han; han hade en liten stilla plats, dit han brukade draga sig tillbaka, så ofta tillfälle gavs. Och han nådde kontemplationens höjder: han hade icke endast visioner utan även extaser. Allt detta synes svårt att förlika med den oförnekliga handlingskraft, det mod och den sega uthållighet, han visade i fullföljandet av sin levnads uppgift. Förklaringen ligger tydligen däri, att denna hans uppgift trädde fram för honom i oskiljaktig förbindelse med hans livs grund, den religiösa tron. Det var Gud, som givit honom hans uppgift; därför måste på denna punkt all tvekan och alla betänkligheter, kosta vad det ville, övervinnas. Så bands han vid sin livsgärning med en orubblig pliktkänslas starka band, och det är detta, som ger hans personlighet dess slutna enhet och kommer honom att icke väja för några faror och icke låta avskräcka sig av några olyckor. Man ser, att kallelsetron har tagit även den visionära begåvningen i sin tjänst; hans syner bli icke blott kontemplationens himlafärder utan orientera sig även efter hans arbete: de ge klarhet över vägen och uppmuntran till att gå den. Hans osjälviskhet i arbetet märker man särskilt i förhållandet till Ebo och dennes nepoter; om han själv får göra arbetet och andra ta äran och inflytandet, bekymrar honom icke, endast saken går framåt. Hans sista anfäktning under en långvarig sjukdom vintern 864—65 var tanken på att han nu skulle dö utan att få martyrkronan; så hade han då för sin synds skull icke varit värdig den. Hans lärjunge Rimbert sökte trösta honom med att de många mödor och faror, han utstått, väl kunde räknas jämgoda med martyriet. Men han lät icke trösta sig, förrän han i en syn fick förebråelser för sina tvivel och en maning att fast tro, att Guds nåd förmådde förlåta alla synder och uppfylla alla löften. Då blev han lugn, lät, ytterst medtagen av sjukdomen som han var, fira den inträffande stora högtidsdagen — kyndelsmässodagen — med stor glädje och högtidlighet, gav sina klerker avskedsförmaningar, varvid han icke glömde att särskilt lägga den nordiska missionen på deras hjärtan, lät sjunga »Te Deum» och dog i frid på morgonen efter högtidsdagen, 3 febr. 865.

A: s historiska ställning är egendomlig: han var en pioniär, som öppnade nya Vägar, men måste dock mot sin levnads slut ha känt sig isolerad. Ty den tyska kyrkan understödde honom icke. Och icke långt efter hans död måste den nordiska missionen, i vilken han ju aldrig fått bevittna några stora resultat, helt uppgivas vid den allmänna förvirringen under de sista karolingerna. Men ett resultat blev dock bestående av hans liv och verk, och det var, att i Bremen det medvetandet blev för århundraden rotfast, att ärkestiftets egentliga existensberättigande var den nordiska missionen. Hans egen gestalt, så som den med helgonglorian omkring sig stod för de efterkommande på den plats, där han verkat, sörjde för att detta icke kunde glömmas. Också finner man hans efterträdare slå in på samma bana, så snart lugnare förhållanden inträtt. Så var hans levnads långa kamp ingalunda förgäves, och han kan gott behålla hedersnamnet »Nordens apostel» — kristendomens förste trogne och själuppoffrande pioniär i Norden.

Nästan omedelbart efter sin död blev han ansedd som helgon; formlig kanonisation behövdes då ännu ej. Hans trogne lärjunge och efterföljare Rimbert skrev hans levnadsteckning, »Vita Anskarii», utförligt, pietetsfullt och trohjärtat, för att bevisa hans helgonvärdighet, dock lyckligtvis för nära de verkliga händelserna för att kunna hänge sig åt legendens annars så ofta måttlösa amplificeringstendens. I Sverige kvarlevde ingen inhemsk tradition om A. — naturligt nog, då ett stort tomrum ligger mellan honom och kristendomens seger. Man lärde emellertid känna honom igen genom senare missionärer och firade under medeltiden allmänt hans dag 4 febr. Nicolaus Hermanni skrev ett officium till hans ära, och under 1400-talets senare hälft översattes »Vita Anskarii» till svenska. År 1677 utgav Kl. Arrhenius [Örnhielm] efter P. Lambecks upplaga »Vita Anskarii» och Corbie-munken Gualdos metriska parafras därav jämte en svensk översättning av »Vita Anskarii» och två ritual för Ansgarius-dagen samt tillfogade själv ett »Breviarium vitæ Anscharii et excerpta chronologica».

Författare

K. B. Westman.

Tryckta arbeten

Skrifter: Anskarii Vita S. Willehadi episcopi Bremensis (Monurrienta Germaniae historica, Scriptores, T. II, 1829, s. 378—390; även i J. P. Migne, Patrologiae cursus cornpletus, Series latina, T. II, 1852, s. 1013—1032). — S. Anskarii Pigmenta. [Hrsg.] von J. M. Lappenberg (Zeitschr. des Vereins f. hamb, Geschichte, Bd 2, 1847, s. 1—42). .

Källor och litteratur

Källor: Vita Anskarii auctore Rimberto (Scriptores rerum Germanicarum in usum scholarum, 34, ed. G. Waitz, 1884) samt sv. medeltidsöversättningar fiv denna skrift (Samlingar utg. af sv. fornskrift-sällskapet, Bd 34, 1902); V. Curschmann, Die älteren Papsturkunden des Erzbistums Hamburg (1909); G. Dehio, Geschichte des Erzbistums Hamburg—Bremen bis zum Ausgang der Mission (1877); A. Hauck, Kirchengeschichte Deutschlands, 2 (1911); H. Reutérdahl, Sw. kyrkans historia, 1 (1838); .H. von Schubert, Kirchengeschichte Schleswig-Holsteins, 1 (1907),

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ansgar, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18733, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. B. Westman.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18733
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ansgar, urn:sbl:18733, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. B. Westman.), hämtad 2024-04-20.