Meriter

Johan Wolter Arnberg, f. 14 okt. 1832 i Norrköping, d 20 juni 1900 på Saltsjöbaden. Föräldrar: klädesfabrikören Johan Adolf Arnberg och Sofia Luth. Student i Uppsala 18 maj 1849; disp. 28 nov. s. å. (De genere sciendi philosophico, p. 1, pres. E. A. Carlsten); fil. kand. 30 maj 1853; disp. 3 juni 1854; fil. magister 9 juni s. å.; företog såsom riksstatens stipendiat en resa till Frankrike, Belgien och Rhenprovinserna 1859–60 för att vid främmande högskolor följa föreläsningar i nationalekonomi och särskilt studera de därvarande handelsdomstolarnas organisa- tion och arbetssätt. Docent i politik 25 jan. 1856; ledamot av Upplands enskilda banks styrelse 16 nov, 1864–1873; sekreterare i bevillningsutskottet 1867–70; styrelseledamot i Stockholms enskilda bank 4 apr. 1871–1874; vald till fullmäktig i riksbanken 30 apr. 1874 och till deputerad för utrikes växelrörelsen 5 maj s. å., vilka uppdrag sedan vid varje val förnyades till hans död; ledamot av förberedande skattejämkningskommittén 22 juli 1875 men måste på grund av sjukdom avsäga sig uppdraget fr. o. m. 1876 års början; stadsfullmäktig i Stockholm 1875–90 och 1891–95; ledamot av handels- och sjöfartsnämnden 1875 (v. ordförande från 1887); ledamot av kommittén angående inteckning i järnväg 12 juli 1878–10 febr. 1879, av tullkommittén 21 maj 1880–18 febr. 1882, i vilken egenskap han även deltog i kommitténs särskilda förhandlingar angående förnyandet av franska handelstraktaten 1881, samt av kommittéerna angående förändrad organisation av bankanstalterna 18 nov. 1881–14 dec. 1883 och förändrad banklagstiftning 5 okt. 1889–30 jan. 1890; medlem av teaterkonsortiet 1889. RNO 1875; LVÄ 1884; LLA s. å.; KVO1kl 1885; KNO1kl 1894; innehade dessutom fransk orden. — Ogift.

Biografi

A:s fäderneärvda intresse för finansiella och ekonomiska spörsmål satte sin prägel på hans akademiska studier. Hans lärare V. E. Svedelius ägnade sig företrädesvis åt samhällslivets politiska och administrativa sidor. A. åter riktade sin uppmärksamhet på det praktiska näringslivet och näringspolitiken. Den främsta frukten av hans forskningar på detta område äro hans »Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi» (1868), där han i ämbetsverkens utlåtanden, i riksdagens förhandlingar och i litteraturen samt till någon del i lagstiftningen söker uppspåra näringspolitikens ledande idéer och strävanden. Arbetet, som saknade egentliga föregångare, bevarar än i dag en grundläggande betydelse och äger ett särskilt intresse som ett genomfört uttryck för liberalismens ekonomiska åskådning, vars principer A. med värme omfattade. Under sin vistelse vid universitetet deltog A. ivrigt i studentlivet och var 1855–56 Östgöta nations andre samt 1861 dess förste kurator; redan 1865 kallade nationen honom till sin hedersledamot. Utsikterna till akademisk befordran voro emellertid särskilt med den riktning, A:s forskningar tagit, små, och även av sin allmänna läggning drogs han över till praktisk verksamhet. Dylik fann han också vid sidan av sin akademiska lärarverksamhet såsom ledamot av styrelsen för Upplands enskilda bank, vid vars bildande han medverkat och i vars första utveckling han tog en förtjänstfull del, i det han till en början gärna åtog sig den »jourhavande» styrelseledamotens uppgifter samt efter utvecklandet av sina förbindelser i Stockholm tillhandagick styrelsen med på grund av hans klokhet och säkra omdöme högt skattade upplysningar. Såsom sekreterare i bevillningsutskottet vid de fyra första riksdagarna efter representationsreformen fäste han de finanspolitiskt intresserades uppmärksamhet vid sig, och då år 1869 myntreformen kom på dagordningen med förslag om Sveriges övergång till guldmyntfot, var han designerad till kommitténs sekreterare, ehuru sjukdom kom emellan och den hedrande posten i stället blev ett trappsteg för Hans Forssell. Ett annat uppdrag av stor ekonomisk räckvidd erhöll han emellertid 1871 som styrelseledamot i Stockholms enskilda bank, och hans treåriga samarbete med A. O. Wallenberg bidrog i hög grad att vidga hans vyer och skärpa hans blick i ekonomiska frågor. Med en stor fond av erfarenhet var det alltså, han 1874 mottog val till fullmäktig i riksbanken. Vid denna tid fanns ännu ej någon riksbankschef, utan ledningen av bankens angelägenheter under fullmäktige var utskiftad emellan de båda — sinsemellan jämställda — deputerade för den inre förvaltningen och för utrikes växelrörelsen. A. var designerad att efterträda friherre K. J. A. Skogman i den sistnämnda av dessa befattningar och erhöll den även omedelbart. Det var under ett av de intressantaste skedena i vårt bankväsens historia, han kom att ingripa i utvecklingen. Med A. O. Wallenberg hade nya vindar börjat blåsa, och brytningen mellan gammalt och nytt fick sitt främsta uttryck i kampen mellan å ena sidan den i sina förlegade former stelnade riksbanken och den nybildade Stockholms enskilda bank å den andra — en kamp visserligen i första rummet av principiell natur men också icke så litet betonad av den personliga animositeten mellan Wallenberg och den ledande personligheten inom riksbankens månghövdade styrelse häradshövding A. V. Dufwa, sedan 1870 fullmäktig i riksbanken och deputerad för den inre förvaltningen. Som ett led i denna strid få de personombyten betraktas, som ägde rum 1874, då utom A. även Liss Olof Larsson och friherre A. H. E. Fock inträdde som fullmäktige, varjämte riksbanken i Hans Forssell som bankosekreterare för en kort tid fick en ovanligt rivande kraft. A: s humana väsen och optimistiska syn stod i icke ringa kontrast mot den regim, som i den mera hårdhänte Dufwa hade sin främste representant, och kunde gentemot denne ej helt trycka sin prägel på bankens ledning. Genom sin stora kapacitet och omutliga rättvisa bidrog A. emellertid i hög grad att både inom och utom landet upprätthålla riksbankens prestige, och under tider av ekonomiskt betryck — bl. a. under de svåra åren 1878–79 — gjorde han allt som stod i hans makt för att riksbanken skulle träda den allmänna rörelsen till hjälp. Efter Dufwas död 1883 tillföll honom obestritt det förhärskande inflytande, denne förut utövat.

Under striderna mellan Dufwa och Wallenberg intog A. personligen en passiv och neutral hållning, men i sin bankpolitik kom han däremot icke sällan i konflikt med den mäktige och myndige Wallenberg, främst i den segslitna frågan om sedelutgivningsrätten och dess monopolisering på riksbanken och dennas omskapande till en verklig centralbank. Mot Wallenbergs energiska hävdande av de enskilda bankernas sedelutgivning betecknade A. denna rent ut som »den sårbaraste punkten i vårt banksystem, då man låtit vid sidan om riksbanken uppväxa ett helt nät av banker med rätt och förmåga att utgiva sedlar till ett belopp av över 50 millioner utan laglig skyldighet att däremot hålla en guldkrona i kassan, varigenom man tillintetgjort hela den goda verkan av den större försiktighet, varmed man reglerat riksbankens sedelutgivningsrätt». Det var 1885, A. i nationalekonomiska föreningen fällde detta yttrande, året därpå, 1886, dog Wallenberg och vid riksdagen s. å. kom frågan att till följd av tullstriden stå i bakgrunden. Men det väckte A:s missnöje, att regeringen genast därpå skyndade att för ytterligare fem år oktrojera en mängd banker och därigenom uppsköt reformen, som också först 1897 blev slutligt genomförd med de enskilda banksedlarnas upphörande stadgat fr. o. m. 1904 (i realiteten 1 aug. 1903). I bägge de stora bankkommittéerna på 1880-talet hade A. varit en stark ivrare för riksbankens omdaning till en hela landet omfattande centralbank, liksom han i sin praktiska verksamhet inom denna — icke minst i tekniskt hänseende — framgångsrikt fullföljde samma strävan. Så tillkommer A. synnerligen stor förtjänst i fråga om avslutandet av den uppgörelse, som 1885 träffades mellan de tre nordiska centralbankerna angående dragning av växlar bankerna emellan för undvikande så mycket som möjligt av guldsändningar mellan de respektive länderna. Ursprungligen föreslagen av danska nationalbankens chef Morits Levy, väckte denna överenskommelse mycken uppmärksamhet även utom Norden och har haft vittomfattande betydelse för de interskandinaviska affärsförbindelserna. Under A: s tjugusexåriga ledarskap mer än sexdubblades riksbankens utrikesrörelse. De ofta inom riksdagen framförda förslagen om inrättande av avdelningskontor av riksbanken i landsorten hade i A. ett varmt stöd.

A:s principiella åskådning anvisade honom en plats bland anhängarna av den av J. A. Gripenstedt företrädda liberala näringspolitiken, och han erkändes snart som en av frihandelssystemets mest verksamma förkämpar. Inom den stora tullkommittén i början av 1880-talet tillhörde han den liberala majoriteten — särskilt var han motståndare till spannmålstullarna —, och det är en känd sak, att han avfattat en betydande del av kommitténs betänkande; i allt förmådde dock ej hans och hans meningsfränders principiella åskådning trycka sin prägel även på de sakliga besluten. Den sida, A. anslutit sig till, blev ju till slut ej den segrande, och A. fick, ehuru uppställd som frisinnad kandidat både till första och andra kammaren, aldrig i riksdagen företräda sin åskådning.

Jämte H. R. Astrup, , Hans Forssell, Henrik Palme, K. F. Wærn m. fl. stod A. som en av nationalekonomiska föreningens stiftare 1877 och beklädde sedan inom densamma flera förtroendeposter. Skicklig föredragshållare och debattör, har han i dess »Förhandlingar» gjort beaktansvärda inlägg i en mängd olika frågor rörande skatter, järnvägar, postsparbanken, huvudstadens ekonomi, den föreslagna tullunionen mellan de skandinaviska länderna, obligatorisk olycksfallförsäkring, ouppsägbara statsskuldsobligationer m. m. Med synnerlig lätthet att uttrycka sig så i tal som skrift förenade A., har man sagt, en försiktig storslagenhet, som, moderat i form, inlänkade smärre detaljer under ett helt syftemål. Även vid föreningens mot livsmedeltullar tillkomst 1886 var A. en av de ledande. I sina kommunala förtroendeuppdrag visade han stor framtidsblick och anlade gärna en optimistisk syn vid bedömandet av Stockholms finansiella resurser. Icke minst sökte han genom stadsunderstöd åt vetenskap och konst tillgodose det andliga livets krav, liksom han också själv ofta understödde unga framåtsträvande vetenskapsmän och konstnärer och i sitt testamente gjorde en större donation till vetenskapsakademin.

Personligen icke så litet sträv och oåtkomlig i sitt sätt — han var aldrig egentligen omtyckt av sina underordnade — kunde A. i en förtroligare krets såsom på »lilla sällskapet», där han gärna tillbragte sina aftnar, utveckla en glänsande spiritualitet, mycken humor och stort behag i umgänget. Hans aldrig starka hälsa tvang honom ofta att avsäga sig erbjudna uppdrag, och under de senare åren var han mycket svårt ansatt av gikt, som tidvis band honom vid sjukbädden.

Författare

Karl Löfström.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om författningarne för svenska handelns upphjelpande under Gustaf II Adolphs regering. Upps. 1854. 36 s. (Akad. avh., praes. O. .Wingqvist.) — Om upphandlings-deputationen. Upps. 1855. 60 s. (Gradualavh.) — Om arbetets och bytets frihet. Trenne föreläsningar. Sthm 1864. (4), 92 s. — Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi. 1.* Handeln och näringarna. Upps. 1868. (6), 248 s. — Politisk ekonomi (Sv. tidskr., 1870, s. 49—60). — Arbetarefrågan (ibid., 1870, s. 449—488). — Några betraktelser angående våra enskilda järnvägsbyggnader. Sthm 1874. 26 s., 1 Itab. (Anon.; avtryck med smärre rättelser ur Stockholms dagblad.) — Några statistiska data till belysande af den ekonomiska ställningen (Nationalekon, fören. forhandl.^ 1879, H. 2, s. 3—9). — Om den genom tullkomitén nu pågående utredningen af våra olika näringsgrenars ställning (ibid., 1881, H. 1, s. 13—20). — Några anmärkningar angående de nu gällande grunderna för våra bankers sedelutgifning (ibid., 1885, s.- 61—73). — Bankfrågan inför riksdagen (ibid., 1886, s. 73—95). — Några ekonomiska data till belysning af vår nationela hushållning under senare tid (ibid., 1887, s. 28—39). — Tanken på en nordisk tullförening (ibid., 1888, s, 57—71). —s. Några drag af de stora europeiska sedelbankernas verksamhet (ibid., 1889, s. 59—72). — Några ord om år 1890 i ekonomiskt och finansielt hänseende (ibid., 1891, s. 17—31). — Dessutom artiklar i Stockholms dagblad samt talrika diskussionsinlägg, refererade i Nationalekon, fören. forhandl.

Källor och litteratur

Källor: Bankofullmäktiges prot.; Vikingen 13 juli 1889; Stockholms dagblad och Nya dagligt allehanda 1900; [K. Uplands enskilda bank 1865—1915 (1915); H. Key, A. O. (1916); R. Törnebladh, Riksdagsminnen 1873—1909 (1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Wolter Arnberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18809, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Löfström.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18809
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Wolter Arnberg, urn:sbl:18809, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Löfström.), hämtad 2024-04-25.