Meriter

Aschan, Johan Lorentz, f. 26 juni 1772 i Aplarp, Flisby socken, d 20 maj 1856 å Lessebo bruk. Föräldrar: rektorn vid trivialskolan i Eksjö Peter Georg Aschan och Anna Katarina Lundius. Genomgick Eksjö trivialskola och Linköpings gymnasium; student i Uppsala 2 apr. 1787; med. fil. kand. 12 dec. 1792; disp. 11 okt. 1793 (De acere, pres. K. P. Thunberg); avlade kem. farm. examen 22 jan. 1794; med. kand. 12 dec. s. å.; med. lic. 5 dec. 1795; disp. 22 apr. 1797 (De hepatitide eiusque per ptyalismum curatione, pres. J. G. Acrel); med. doktor 12 juni s. a.; kir. magister 20 sept. 1798. Biträdande läkare vid arméns sjukhus i Finland 24 mars 1790; kommenderad åtfölja tillfrisknat manskap till Stockholm 27 apr. 1791; bataljonsfältskär vid Upplands regemente 1792; fattigläkare vid Sätra brunn 1793; läkare vid Älvkarleö bruk sommaren 1794; uppbördsläkare på örlogsflottan s. å.; v. provinsialmedikus på Drottningholm och i Svartsjö län 22 jan. 1795; tjänstgörande hovmedikus 12 maj s. å.; medföljde konung Gustav IV Adolf på resan till Bonarps hed s. å.; tjänstgjorde å sjukhus i Stockholm vintern 1795–96; provinsialmedikus i Nora och Lindesbergs distrikt 7 febr. 1797; brunnsintendent vid Loka hälsobrunn 8 maj 1798; regementsläkare vid Smålands lätta dragoner 3 maj 1803; provinsialläkare på Öland genom tjänstebyte med brodern Zakarias Per Aschan 12 maj 1812; erhöll avsked 29 okt. s. å.; erhöll bergsråds titel 4 lokt. 1814. LLA 1816; erhöll dess stora guldmedalj 1817; HedLLA 1841; LVA 1853.

Gift 31 mars 1801 med Katarina Nilsson, f. 12 okt. 1782, d 4 okt. 1849, dotter till bergsbruksidkaren och riksdagsmannen Nils Nilsson, Grythyttehed.

Biografi

A: s namn är främst förbundet med det storartade ekonomiska uppsving, som lantbruket och industrin i Kronobergs län under hans ledning har att uppvisa. Genom sitt giftermål kom han i besittning av en ej obetydlig förmögenhet (»fyra tunnor guld») och inköpte 1802 det i Kronobergs län belägna Lessebo järn- och pappersbruk. För A. började nu en tid av synnerligen mångsidig verksamhet, som så tog honom i anspråk, att han 1812 anhöll om avsked från sin läkarbefattning. Skogsmarker röjdes och nyodlades, myrar utdikades, och lantbruket upphjälptes. I samråd med övriga jordbrukare företogos omfattande sjötappningar, varmed nya jordarealer erhöllos. Pappersbruket utvidgades, och 1830 infördes landets andra pappersmaskin, varigenom den dittills för hand bedrivna tillverkningen kunde mångdubblas. Så småningom utvidgades denna rörelse, så att A. slutligen hade ej mindre än sex pappersbruk i gång (Lessebo, Tånga och Broakulla i Småland, Almefors och Brittedal i Skåne, Augerum i Blekinge^[1]) och drev stor export, speciellt till Köpenhamn och Hamburg. Betydelsefull blev även A:s insats i gruvdriften och järnhanteringen. Sjö- och myrmalmer hade visserligen sedan hedenhös utnyttjats i smärre hyttor för erhållande av järn, men först genom de vid Lessebo anlagda hyttorna började 1803 dessa malmer framgångsrikt användas i större skala. Till en början tillverkades huvudsakligen.kokkärl, gjutna enligt en av A. själv uppfunnen metod, men driften utvidgades mer och mer och omfattade slutligen järnverk och masugnar vid Os, Åryd, Klavreström och Diö. Förr än någon annan svensk järnverksägare, redan 1824, kunde A. från sin masugn vid Os till Motala verkstad leverera tackjärn av sjö- och myrmalm av den godhet, att det kunde tävla med det vida dyrare engelska, som dittills ansetts oumbärligt vid gjutning av finare maskindelar. Vid Lessebo anlades en kopparhammare 1807, vartill garkopparn i början uppköptes från andra håll; 1825 inmutade A. emellertid, antagligen på initiativ av Berzelius, till vilkens ungdomsvänner han hörde, den då öde, sedan A. von Swabs tid ryktbara gruvan Kleva i Alseda socken (Småland), i hopp att kunna med ekonomisk fördel utvinna koppar ur där förefintlig kopparkis. Först 1836 anlades dock en hytta vid Kibbe kvarnfall i Ämån, på samma plats, där det ryktbara guldvaskeriet för bearbetning av Ädelsforskisen under 1700-talet varit beläget. Men den erhållna kopparen visade sig svårhanterlig och i flera hänseenden egendomlig, varför prov skickades till Berzelius. Tillsammans med Klemens Ullgren undersökte denne metallen och fann, att den var förorenad av nickel, vilken härstammade från den magnetkis, som åtföljde kopparkisen. Med stora ekonomiska uppoffringar och med biträde av Ullgren, N. G. Sefström, Joakim Åkerman m. fl. utarbetade A. nu metoder att tillgodogöra sig nickeln, vilken då stod i högt pris. Först efter femton års arbete blev driften ekonomiskt lönande. Under 1860- och 70-talet exporterades från Kleva stora mängder nickel, och avkastningen var synnerligen god, men då genom upptäckten av garnieriten i Nya Kaledonien och starkt nickelhaltig magnetkis i Sudbury (Kanada) nickelpriset under 1880-talet började sjunka, måste driften slutligen nedläggas. A. ägde utom här nämnda bruk även andra fastigheter, alla vid hans död skuldfria; hans efterlämnade förmögenhet uppskattas till omkring 3 millioner kr. Genom inrättande av bruksskolor, sjukhus m. m. sökte A. på allt sätt verka för sina underhavandes väl och länets allmännyttiga inrättningar samt var särskilt en varm nykterhetsvän. Talrika under hans livstid inrättade stipendier vittna om hans frikostighet. Av dessa må nämnas »Stipendium Berzelianum», som av vetenskapsakademin utdelas till kemister, stipendiefonder vid Linköpings och Växjö gymnasier samt vid Östgöta och Smålands nationer i Uppsala och Lund, Nilsson-Aschanska släktstipendier, stipendiefond för lantbruket, som förvaltas av lantbruksakademin, Nilsson-Aschanianska premiefonden, förvaltad av Linköpings domkapitel, samt Nilsson-Aschanska fattigförsörjningsdonationen för arbetare vid Lessebo bergverks- och fabriksrörelse.

Författare

 Sv. Odén

Arkivuppgifter

— Vetenskapsakademin äger ett större antal brev, växlade mellan A. och Berzelius.

Källor och litteratur

Militaria: ansökn. och meritförteckn. för arméns civilstat, RA; levnadsteckn. av B. G. Bredberg i VA Lefnadsteckningar, Bd 1 (1869—73); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822) jämte Supplement (1835), Nytt suppl.-häfte, utg. af A. H. Wistrand (1853) och Ny följd, utg. af A. H. Wistrand, A. J. Bruzelius och C. Edling, 1 (1873). — Se i övrigt: J. J. Berzelius, Själfbiogr. anteckningar, utg. af H. G. Söderbaum (1901); O. Bergström, Slägten Aschan (1885); B. G. Bredberg, Metallurgiska anteckningar, H. 6 (1868).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Lorentz Aschan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18864, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sv. Odén), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18864
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Lorentz Aschan, urn:sbl:18864, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sv. Odén), hämtad 2024-04-20.