Meriter

6. Pehr Fabian Aurivillius, son till A. 4, f. 10 dec. 1756, d. 14 nov. 1829 i Uppsala under ett konsistoriesammanträde. Student i Uppsala 27 juni 1757; disp. 25 okt. 1780 och 23 maj 1782; fil. magister (primus) 17 juni 1782. E. o. biblioteksamanuens 24 maj s. å.; docent i grekiska språket vid Uppsala universitet 1 febr. 1784; akademibibliotekarie och professor i vitterheten 19 mars 1787; universitetets rektor 1790, 1799, 1807 och 1816. LVS 1792 (sekreterare 1803); LHA 1812; RNO 1824.

Gift 31 aug. 1796 med Regina Waldius, f. 5 juli 1762, d. 19 febr. 1839, dotter till prosten Erik Waldius i Torstuna.

Biografi

Fadern, känd som en av sin tids störste orientalister, hade givit sonen en omsorgsfull uppfostran och säkerligen lagt den solida grunden för de djupa insikter i de döda språken, som utmärkte denne. Eget nog saknas dock bland den senares ämnen i fil. kandidatexamen 1782 (vari han fick 5 laudatur) just orientaliska språk; troligen har fadern ansetts jävig att avgiva betyg och detta ansetts överflödigt inom fakulteten med kännedom om den unges insikter. Om dessa vittna för övrigt hans kataloger och än mer, att han 1786 erhöll första rummet på förslaget till adjunkturen i grekiska och hebreiska, vilken dock då bortgavs åt hans torftige och skicklige medsökande Abraham Thorberg. Högst sannolikt har A:s' släkting, N. v. Rosenstein, som då handlade kanslersärendena, känt sig viss på att han i alla fall skulle kunna förskaffa den unge Pehr Fabian den efter J. Fr. Neikter lediga bibliotekarieplatsen. Så skedde ju ock, men visserligen var det en överraskning, då den trettiårige e. o. amanuensen befordrades till chefsplatsen framför sina ordinarie överordnade, som han dock i alla avseenden var vida överlägsen; hans företrädare hade ock redan 1786 yttrat om sin unge amanuens, att »han var ett av de bästa ämnen att förestå ett bibliotek». Det visade sig även, att K. M:t nu liksom 1702, då den unge E. Benzelius, som stod alldeles utom biblioteket, nämndes, träffat ett riktigt val, ty den rastlösa verksamhet och eminenta duglighet, som A. utvecklade under sitt fyrtitvååriga chefskap (den längsta tid, någon innehaft platsen), satte outplånliga spår i bibliotekets historia genom samlingarnas starka och dyrbara tillväxt och hans eget märkliga katalogarbete, som än i dag behåller sitt stora värde. För tidens ofta nyckfulla, av privata hänsyn eller gunstlingsskap beroende befordringsväsen är det betecknande, att A. fick platsen endast på det villkor, att han avstod halva lönen åt biskop J. Lindbloms broder, K. sekreteraren Gabriel Lindblom, som Gustaf III först ämnat hugna med platsen; från denna börda befriades han dock redan 1790, då den vältades över på K. Dahl vid dennes tillträde till grekiska professuren. Om A:s' vetenskapliga anseende redan vid denna tid vittnar, att han både 1789 och 1790 var i fråga till denna professur och sistnämnda år hade första rummet å förslaget, ehuru han avsade sig förslaget, då han ansåg biblioteket bättre behöva hans krafter.

Verkligt lysande är den tillväxt både i storlek och inre värde, som kom institutionen till del i A:s' tid och som till ej ringa del berodde på hans vaksamhet, vetenskapliga intresse, fina blick och stora anseende som biblioteksman. Med sina egna små årliga inkomster skulle biblioteket ej kommit långt, men A:s' auktoritet vid universitetet och utom detsamma var så betydande, att ej blott det förra gång på gång anslog avsevärda belopp, då biblioteket saknade medel för ett större förvärv, utan ock ägare av dyrbara samlingar tävlade om att rikta institutionen med donationer. Samlingarnas tillväxt var också snabb. År 1785, två år före A:s' tillträde, beräknades volymtalet till 31,000, och detta ökades under de 27 första åren av hans tid med ytterligare 33,400 (varav något över hälften i donationer) eller med mera än biblioteket förvärvat under sin föregående halvtannat sekel långa tillvaro. Huru starkt det sedan växte i A:s' återstående 15 år, är obekant. De största förvärven förtjäna att här angivas. Vid auktionen efter fadern K. Aurivillius inköptes 814 volymer för 10,816 dlr kpt, varav universitetet tillsköt 9,000; om så ej skett, skulle biblioteket ej varit i stånd att köpa något under två år. 1792 anslogos 400 rdr för inköp av S. L. Gahm-Perssons »archivum literarium» och »samlingar om förbudna böcker»; hans biografiska och topografiska samlingar köptes 1804. 1787 skänkte J. H. Lidén sitt dyrbara bibliotek å 3,918 volymer, 1787 förvärvades 227 mest handskrivna volymer österländsk litteratur, som avlidne legationspredikanten A. F. Sturzenbecker testamenterat, 1786 och 1792 donerade assessor Z. J. Strandberg över 1,000 volymer av medicinskt innehåll, 1788 avlämnade kemiska institutionen Torbern Bergmans donation å 1,090 volymer mest i kemi, vartill änkan sedan lade 25 hans egna handskrifter, samma år införlivades tack vare ärkebiskop von Troils stora intresse domkyrkans boksamling, i vilken ingingo 166 inkunabler. 1792 blev ett märkesår, då Gustav III: s efterlämnade, redan förut testamenterade papper överlämnades; denna, den s. k. Gustavianska samlingen, innefattar nu (efter accession genom N. Tersmedens donation) 120 band. Efter biskop död hemföll hans något förut testamenterade handskriftssamling om 317 band. 1793 gav förre professorn D. Melanderhjelm 500 matematiska arbeten, som han sedan ökade till över 800, 1794 skänkte presidenten K. A. Rosenadler, son till den ryktbare professor J. Upmark, över 3,000 volymer tryckta böcker, 1800 gav stadsläkaren K. E. Boecler 2,300 böcker och 15 handskrifter. 1806 ankom den samling av orientaliska handskrifter och i Konstantinopel tryckta arbeten (inalles 55 nummer), som avlidne envoyén U. von Celsing donerat, med den följde den utomordentligt dyrbart illuminerade handskrift av evangelierna, som 1045 verkställts för kejsar Henrik III :s räkning. 1813 förvärvades genom donation kommerserådet K. D. Gyllenborgs dyrbara kartsamling på över 5,000 blad. 1814 gjordes det största förvärvet, då Karl Johan inköpte och skänkte den väldiga Nordinska handskriftssamlingen (nu 2,053 band), en frukt av den lärde biskop K. G. Nordins historiska intresse och samlarnit. Den hade hembjudits universitetet för den betydande summan av 3,000 rdr banko, ett belopp, som det fattiga universitetet då var ur stånd att uppbringa, men genom Rosensteins och Adlerbeths bemedling åtog sig prinsen bördan. Samlingen var synnerligen rik på källor till svensk historia, ända från medeltiden och intill sista tiden. 1828 utlovade frih. A. L. Stierneld, att hans dyrbara handskrifts- och boksamling skulle tillfalla biblioteket vid ättens utslocknande, varefter överlämnandet också skedde 1854. 1821 förärade professor K. P. Thunberg 46 japanska, delvis praktfullt illuminerade böcker, förvärvade under hans stora resa i Orienten. 1828 skänkte hovmarskalken J. Jennings och hans hustru, född Rosenhane, 1,411 volymer ur Rosenhaneska biblioteket (dess handskrifter kommo först 1837). Hade ej andras givmildhet varit så stor, hade biblioteket visserligen stått sig slätt, oaktat A. lyckats att betydligt uppdriva dess årsanslag. Detta, som vid hans tillträde blott var 166: 32 rdr, fick han redan 1792 höjt med 200 rdr, och i de nya staterna av 1801 och 1813 stegrades det till resp. 500 och 750 rdr. Då nu institutionens övriga inkomster ej gingo till högre belopp än anslaget, är lätt att se, hur svagt doterat biblioteket då ännu var.

A:s' största förtjänst om biblioteket är dock hans katalogarbete. Några realkataloger hade väl utarbetats i L. Normannus' och E. Benzelius' tid samt en stor nominalkatalog om sexton band i B. Frondins, men som biblioteket icke var ordnat efter någon av dessa utan för hyllornas skull efter formatens beskaffenhet och utan egentlig hänsyn till innehåll eller författarnamn, var det ytterligt svårt att finna en bok, och särskilt gjorde de då stadgade inventeringarna vid varje chefs avgång ett oerhört besvär. A. beslöt sig då genast vid tillträdet och särskilt med hänsyn till inventeringarnas besvärlighet (den sista hade tagit sju månader) att först av allt fastslå lokaluppställningen och efter denna signera varje bok samt därpå utarbeta först en lokalkatalog samt sedan en real- och en nominalkatalog, i vilka senare böckernas lokalsigneringar skulle införas. Lokalkatalogen, å vilken arbetet begynte 1788, var redan 1794 så gott som avslutad och bestod då av 19 folioband, ytterligare 15 tillkommo sedan, inrymmande accessionerna under hans följande år. Denna arbetsprestation var så mycket märkligare, som han med egen hand skrivit åtskilliga och oftast de svåraste delarna av katalogen. Han övergick därpå till utarbetande av nominalkatalogen, vartill han fick en särskild anledning därav, att gamle presidenten K. A. Rosenadler år 1794 förnyade sitt 30 år tidigare gjorda anbud att kraftigt understödja tryckningen av en dylik. A. tog genast itu med arbetet, till vars tryckning K. M:t 19 jan. 1796 ålade universitetet att förskottera nödiga medel; det är därför den 1814 sluttryckta katalogen icke innehåller någon efter 1796 inkommen bok. Med sådan kraft bedrev A. skrivandet av den förra delen av denna katalog, som omfattade författarna, att den låg färdigtryckt 1805, men svårigheterna med den senare, som upptog anonymerna (vilken för övrigt ordnades efter realsystem) och hindret av de stora inströmmande accessionerna gjorde, att tryckningen därpå fick vila i sju år, så att arbetet ej i sin helhet låg färdigtryckt förrän 1814. Kostnaden uppgick till 2,012 rdr banko, och denna utgift för biblioteket betäcktes ingalunda av prenumeranternas avgifter, ty för 270 dylika (av vilka Rosenadier betalade 120, konungen 30) hade 1813 blott 611 rdr influtit. Den handskrivna fortsättningen härå av arbeten, inkomna efter 1796, bildade redan 1821 30 kvartband. Någon realkatalog hann A. ej utarbeta, ej heller förteckning å handskrifterna, ehuru han livligt insåg deras betydelse.

Bland A:s andra förtjänster bör nämnas, att han utverkade den första biblioteksinstruktionen av 30 juli 1795 (konstitutionernas knapphändiga ord hade hittills varit enda rättesnöret), vilande på ett förslag av honom, som i övrigt var vida liberalare än det kungliga brevet; dess viktigaste nyhet var, att biblioteket skulle hållas öppet varje dag, en timme åt gången, i stället för som förr två dagar i veckan men med två timmar varje gång. Samma år lyckades A. helt och hållet befria institutionen från dess urgamla skyldighet att förvara alla instrument, naturföremål, konstföremål och diverse kuriosa; bestämmelsen, i sig föråldrad, var så mycket orimligare, som alla brukbara instrument m. m. sedan länge voro förflyttade till de nya olika institutionerna. Endast Gustav Adolfs ryktbara konstskåp från Augsburg stannade kvar. Fåfängt, var däremot hans försök år 1791 att utverka, det svenska tryckeriernas leveranser, som gingo genom riksarkivet och utföllo ytterst vårdslöst, ja ej så sällan alldeles uteblevo, skulle insändas direkt till biblioteket; denna lilla reform behövde ännu nära ett sekel för att förverkligas. Det sjudande, planmässiga arbetet i A:s' tid har mest berott på hans eget vakna initiativ och personliga ingripande i allt, även det obetydligaste. Vår tid, van vid bekvämlighet samt stora tillgångar å arbetskrafter och medel, anar ej de svårigheter, som brist på dylikt beredde en den tidens bibliotekarie. A. förfogade blott över tre tämligen illa avlönta tjänstemän; lokalerna voro oeldade, och han var den, som först (redan 1787) utverkade, att åtminstone ett arbetsrum fick eldas; bokutrymmet var så knappt, att 3 rum måste för ändamålet förhyras i hans bredvid liggande hus. Han hade sett arbetet å det nya bibliotekshus, som Gustav III befallt att igångsätta å Stockholms nations nuvarande tomt, avstanna 1786, och Carolina rediviva, vars anläggning visserligen beslutits 1813 och varå man först 1826 hunnit så långt, att taket var pålagt, kunde av brist på medel endast steg för steg inredas, så att endast ett obetydligt bokparti ditflyttades i hans tid. Det har fordrats A:s' järnflit och aldrig svikande känsla av arbetsförpliktelse för att under sådana förhållanden åstadkomma så vackra resultat. Och man får härvid ej förgäta, huru hans tid togs i anspråk för andra uppgifter, av fakultets- och konsistorieärenden, rektorsuppdrag, ja även plats i den besvärliga inspectura ærarii och slutligen än mer av hans ställning som professor i vitterhet. Den sistnämnda uppgiften har han tagit på fullaste allvar, och om han ock naturligen ej kan jämföras med sin glänsande företrädare på detta område, den spirituelle Neikter, har han dock på denna uppgift nedlagt ett omsorgsfullt arbete, den moderna litteraturen fick ut sin rätt likaväl som den klassiska, och den rena estetiken sköts ej heller åt sidan. Med ett ringa avbrott för några år, förorsakat av katalogarbetet, har han reguljärt föreläst intill sin död.

Med en sådan arbetsbörda i övrigt är det ej förvånande, att han icke kunnat utveckla någon starkare produktiv vetenskaplig verksamhet; att han för en sådan ingalunda saknade nödiga förutsättningar är visst. Utom den stora nominalkatalogen, hans oförgängliga heder, som tydligen förråder hans vetenskapliga bildning och mångsidighet, har han därför knappt efterlämnat mer än en rad av goda disputationer, av vilka han dock ej torde själv hava författat mer än en del, även om han inverkat mer eller mindre på de allra flesta. En stor tjänst gjorde han våra historiska och litterära forskare genom att fortsätta utgivandet av K. G. Warmholtz' märkliga »Bibliotheca historica Sveo-Gothica», vars första sju delar K. K. Gjörwell utgivit. Sedan biblioteket år 1796 förvärvat manuskriptet av denne, utgav A. år 1801–05 delarna 8–11, varpå arbetet måste av brist på medel inställas och först kunde upptagas, sedan Karl Johan frikostigt trätt emellan även här med en gåva av 560 rdr, som möjliggjorde, att de återstående delarna 12–15 kunde tryckas 1815–17.

A. var väl icke någon genialisk personlighet, men han var en lärd man i detta ords bästa mening, ty hans bildning var levande och ovanligt mångsidig. Hans karaktär var av ädlaste slag; en varm gudsfruktan, rättrådighet, flärdfrihet, plikttrohet och humanitet satte på den sin prägel. I arbetslust och ihärdighet söker han sin like. Skulle något kunna förebrås honom, är det, att han vid förslagsuppsättningar har, säkerligen påverkad av en äldre tids mindre lyckliga traditioner, tagit väl stark hänsyn till den s. k. anciennitetsprincipen vid meriternas jämförande. Så torde förklaras, att han 1788 ej inlade någon energi för att till vicebibliotekarie förvärva den ojämförligt skickligare O. A. Knös utan nöjde sig med den äldre, föga begåvade eller utmärkte A. Boberg. Förtigas bör ej heller, att han 1810 starkt medverkade till att vissa delar av de polska statshandlingar, som E. Benzelius lyckats förvärva, avsöndrades för furst Czartoryskis räkning; han tillsåg dock, att Ermelandsbiskoparnas för Sveriges historia så viktiga brevväxlingar här bibehöllos, och i det hela behöver man ej beklaga, om Polen återförvärvade dessa statshandlingar, som nu förvaras jämte övriga dylika i Krakau.

En sådan chef som A. bör hava varit uppskattad av sina medarbetare. Det bör dock nämnas, att hans efterträdare, Johan Henrik Schröder, mot slutet av företrädarens levnad beredde denne åtskilligt obehag genom något självsvåldiga anspråk på att åtnjuta större frihet än billigt och rätt var; motsatsen i bägges naturer torde här förklara åtskilligt, den ene var lika fåfäng som den andre var flärdfri.

Författare

Claes Annerstedt.

Arkivuppgifter

Uppsala universitetsbibliotek äger A:s brevväxling sign. G.4 da-dc samt G. 4 e) jämte några av hans manuskript.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se G. Marklin, Catalogus disputationum Lidenianus continuatus (1820) och E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908); av avhandlingarna torde följande helt och hållet eller huvudsakligen flutit ur A:s penna: Prolegomena ad librum Sntfavhrfi y.al ' Ixn/tärr/? e cod. mscr. biblioth. acad. Upsal. edita et latine versa. Upps. 1780. 4: o 52 b. (Praes. j. Floderus.) — De bibliothecis medii asvi in Sviogothia. Upps. 1782. 4: o (4), 32 s. (Diss. grad., prass. E. M. Fant.) ¦— Codex grsecus Novi Foederis e biblioth. acad. Upsal. descriptus et collatus. P. I—V. Upps. 1783—86. 4:o 106 s. -f- tit., 1 pl. — Historiola academias Parisiensis. Spec. I*. Upps. 1788. 4: o 12 s. •— Codex manuscriptus Metamorphoseon Ovidii e biblioth. acad. Upsal. descriptus et collatus. Upps. 1790. 4: o 16 s. — Specimina variantium lectionum versionis Vet. Testamenti Alexandrinas e duobus codicibus biblioth. acad. Upsaliensis excerpta. Upps. 1794. 4:o (4), 12 s. — Notitia codicum manu-scriptorum grsecorum biblioth. acad. Upsaliensis. P. L—II. Upps. 1806. 4: o 15 s. —[— tit. — Notitia codicum manuscriptorum latinorum biblioth. acad. Upsaliensis. P. I—III * Upps. 1806—13. 4: o 22 s. -f- tit. — Ad historiam librorum in Svecia prohibitorum hypomnemata. P. I—III.* Upps. 1809—15. 4:o 20 s. -f- tit. — b) övriga skrifter: Vid fru biskopinnans välborna fru Elisabeth Margar. von Kiörnings, född von Hermansons be-grafning d. 18 martii år 1773. Upps. [1773]. (4) s. — Öfver en kär syster mademoiselle Anna Elisabeth Avrivillivs. Vid hennes graf tecknadt af en sörjande och enda bror ... d. 3 aug. 1773. Upps. [1773]. (4) s. —• Åminnelse-tal, öfver chemias professoren i Upsala . . . herr magister Torb. Bergman, hållet... vid Vestgötha nations sammankomst, den 15 jan. 1785. Upps. 1785. 53 s. -f- (2) s. lat. vers>. [Även i latinsk övers.: Oratio parentaiis in mem. Th. Bergman. Leipzig 1787. 4: o.] — Legatum Bjoernståhlianum eller förtekning på de handskrifter och trykte böcker, som framl. professor J. J. Björnståhl testamenterat til academiska bibliotheket i Upsala (O. Espling, Minne öfver Jacob Jonas Björnståhl, 1785, s. 33—47). — Sermo panegyricus, in pacem Svecico-Moscoviticam ad Werelä die XIX. mensis augusti MDCCXC faustissimo omine initam ... in auditorio Gustaviano majori die IV. octobris ejusdem anni dictus. Upps. 1791. 4:o 36 s. — Förtekning på de i Wisingsborg trycta böcker (O. Wallquist, Ecclesia-stique samlingar, Fl. 6—7, 1794, s. 396—397). — Catalogus librorum impres-sorum bibliothecas Regiae academias Upsaliensis. Sect. I: 1—2; II. Upps. [1805—]1814. 4:o LXVIII, 1040 s.; (2), 384 s. — Vita Thorberni Olavi Bergman (Nova acta R. soc. scient. Vpsaliensis, Vol. 7, 1815, s. 360—394; anon.). — Vita Magni von Celse (ibid., Vol. 8, 1821, s. 359—375; anon.).

Utgivit: Nova acta Regis societatis scientiarum Vpsaliensis. Vol. 6—9. Upps. 1799—1827. 4:o. — C. G. Warmholtz, Bibliotheca historica Suio-Gothica. D. 8—15. Upps. 1801—17. [D. 1—7 utg. av C. C. Gjörwell 1781—93.] — Utdrag utur professoren Anders Gustaf Barchaei antek-ningar i landthushållningen, under resor så wäl innom som utom fäderneslandet åren 1772 till och med 1778. St. 1—2. Upps. 1828, 29. (6), 44; (2), 46 s.

Handskrifter (samtliga i UB): 'Collegium uti vitterheten'. Föreläsningsanteckningar ht. 1799 och vt. 1800 av J. J. Brasndström (sign. P. 142 b). — Översättningar av Gamla och Nya testamentet (T. 7—7 a). •— Verser och tal (V. 77). — Levnadsteckning över Carl Aurivillius (X. 251 b).

Källor och litteratur

Källor: A:s brevväxling samt under släkthistoriken nämnda biografiska handlingar, UB.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Fabian Aurivillius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18939, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Annerstedt.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18939
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Fabian Aurivillius, urn:sbl:18939, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Annerstedt.), hämtad 2024-04-19.