Meriter

Christian Fredrik Kjell Barnekow, f. 26 nov. 1839 på Åraslöv i Vinslövs socken, d 14 jan. 1912. Föräldrar: ryttmästaren Adolf Kristian Barnekow och Eva Kristina Gyllenkrook. Student i Lund 15 dec. 1856; genomgick officersskola i Kristianstad; underlöjtnant vid skånska dragonregementet 29 maj 1860–16 sept. 1870; godsägare å Åraslöv, Kristianstads län, 1870; ledamot i styrelsen för Alnarps lantbruksinstitut 1870–1902 samt för Önnestads folkhögskola 1870–1911 (ordförande till 1894 samt ånyo från 1905); ordförande i styrelsen för Vinslövs och Nävlinge sparbank 1873–94; ledamot av riksdagens första kammare för Kristianstads län 1878–95 och av dess andra kammare för Västra Göinge domsaga 1896–1905 och var där bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1880–82, 1884–93 (ordförande 1887 B, v. ordförande 1888–91 samt ånyo ordförande 1892 och 1893) och av konstitutionsutskottet 1896–1905 lagt. (v. ordförande 1900–05); ledamot av Kristianstads läns landsting 1880—1907 (v. ordförande 1884—87, 1889–91, ordförande från 1892); ledamot av kommittén angående sjöförsvarets ordnande 19 juni 1880–10 aug. 1882; v. ordförande i Kristianstads läns hushållningssällskap 1883–1907; ledamot av kyrkomötena 1888, 1893, 1898 och 1903; ledamot i styrelsen för skånska hypoteksföreningen 1896. RNO 1882; KVO2kl 1890; KVO1kl 1895; LLA 1898; innehade dessutom en spansk orden.

Gift 24 aug. 1869 med Elisabet Hedvig Gabriella Ramel, f. 29 juni 1841, d 2 apr. 1883, dotter till löjtnant Hans Ramel.

Biografi

»I den gamla representationen tillhörde jag ridderskapet och adeln, och jag är stolt över mina förfäder, men i denna nu föreliggande frågan är jag rätt och slätt bonde». Detta yttrande, fällt av B. i första kammaren 1890 under en grundskattedebatt, karaktäriserar förträffligt hans politiska verksamhet i allmänhet. Hela hans politiska tankegång var alltigenom lantmannapartistisk. Andra kammarens bondepolitiker hade under 1870- och 80-talen icke i medkammaren någon ivrigare förfäktare av sina projekt i de kombinerade försvars- och grundskattefrågorna än den friherrlige godsägaren på Kristianstadsläns-bänken, och ingen kunde så som han i bjärta färger utmåla rust- och rothållarnas vedermödor. I första kammaren slöt han sig närmast till det s. k. skånska partiet. Han understödde lantmannapartiets härordningsförslag av 1878, röstade emot värnpliktsförslaget av 1880 och för dem av 1883 och 1885 samt biträdde 1892 beslutet om de 90 dagarna och indelningsverkets övertagande av staten men yrkade med sin sparsamma och försiktiga läggning uppskov med antagandet av 1901 års härordning. I fråga om anslagsbevillning utvecklade han en sparsamhet, som tävlade med de politiska meningsfrändernas i andra kammaren, och liksom dessa yrkade han på demokratiska reformer sådana som begränsning av den kommunala röstskalan, framskjutandet av latinstudiet vid de allmänna läroverken och beredandet av en bättre undervisning åt landsbygdens befolkning; Önnestads folkhögskola hade även i honom en verksam befrämjare. I tullfrågan stod B. länge avvaktande men hade vid den stora tullstridens utbrott, 1885, under intrycket av staternas alltmer tillspetsade tävlan på det ekonomiska området drivits till en opportunistisk protektionism, som lät sig förenas med en principiell förkärlek för det fria utbytet. Med stöd av sin egen erfarenhet som lanthushållare gjorde han nu i debatterna uppmärksammade inlägg till förmån för spannmålstullar och anslöt sig utan att frångå sin uppfattning i övriga politiska och sociala frågor till första kammarens protektionistiska majoritetsparti, av vars förtroenderåd han även blev medlem. Genom sin förmåga att utjämna och medla mellan motsatta meningar och intressen spelade B. en icke obetydlig roll som ordförande i bevillningsutskottet. Men just den moderata hållning, han därvid intog, gjorde, att han med tiden kom på allt annat än god fot med protektionisternas ledare i första kammaren, framför allt hovmarskalken P. Reuterswärd. Under sin sista tid i nämnda kammare umgicks han med planen att där söka bilda en moderat fraktion. Särskilt framträdde hans mot majoriteten oppositionella sinnelag under remissdebatten 1895 bl. a. vid anfallen på den Boströmska ministären för att denna ej tidigare, redan under 1894, till jordbrukets fromma använt K. M:ts rätt att höja spannmålstullarna. Det var vid detta tillfälle, han under erinran om att han alltjämt kämpat i lantmännens led, fann lämpligt att varna dessa »för de vänner, som, då I nu haven makten, uppmana eder att begagna denna för mycket till egen fördel. Här finnas även andra samhällsklasser och andra intressen, och envar, som har makten, bör begagna den med moderation; om han vill behålla den». Emellertid kom han ju att övergå till andra kammaren, där han insattes i lantmannapartiets förtroenderåd. — I unionsfrågan intog B. en mycket moderat hållning. Han förordade väl 1893 den av statsutskottet föreslagna riksdagsskrivelse, som i avsikt att ge eftertryck åt Sveriges hållning gentemot stortingets beslut om ett eget norskt konsulatsväsende fordrade, att riksdagens mening skulle inhämtas vid avgörandet av denna fråga och att den ej skulle lösas oberoende av frågan om de diplomatiska ärendenas handhavande, men vid remissdebatten 1895 protesterade han mot det klander, som från ledande håll riktats mot såväl den norska (höger)regeringen som den svenska för deras hållning i unionsfrågan. Den böjelse för försonlighet, som utmärkte B:s hela offentliga framträdande och som stundom kunde uppfattas som eftergivenhet, gjorde, att han helt anslöt sig till den Ramstedtska regeringens ståndpunkt under unionskrisen 1905. Liknande var den ställning, B. intog i rösträttsfrågan. Redan vid sin andra riksdag, 1879, hade han uttalat, att valrätt till andra kammaren rättvisligen borde tillkomma var och en, som betalade direkt skatt till staten, och han förblev sedan alltjämt rösträttsvän, även om hans positiva reformplaner växlade efter konjunkturerna. 1896 gick han, dock blott beträffande censusbestämmelserna, i en reservation med på grundtankarna i K. M:ts förslag. 1899 anslöt han sig i debatten till S. von Friesens förslag: kommunalstrecket med åldersgränsen 25 år, men då år 1900 en av von Friesen framburen massmotion (»liberala samlingspartiets») yrkade, att riksdagen skulle anhålla om en på nämnda grunder vilande proposition, medverkade han närmast för att få första kammaren med på ett positivt beslut till att riksdagen med förkastande av von Friesens motion och huvudsakligen i överensstämmelse med konstitutionsutskottets utlåtande begärde en »fullständig och allsidig» utredning av rösträttsfrågan. En proposition i denna framlades också 1902 men avstyrktes av konstitutionsutskottet. Dettas motförslag, åsyftande ett betryggande av lantmannainflytandet i andra kammaren, understöddes av B. men föll, och i stället genomdrevs en av B. bekämpad riksdagsskrivelse, vari begärdes ett regeringsförslag, grundat på en fullständig utredning, innefattande jämväl möjligheten av allmän rösträtt. I en proposition 1904 föreslogs även sådan i förening med proportionella val. Ehuru B. förut ej visat sympati för detta valsätt, understödde han nu det kungliga förslaget i något ändrad form, och det hade blott behövts ytterligare fem röster, för att andra kammaren, liksom den första på yrkande av biskop Billing, skulle ha beslutit i enlighet härmed. För samma lösning av rösträttsfrågan verkade B. ehuru förgäves även vid sin sista riksdag, 1905. Själv varmt religiös, intog B. under hela sin riksdagstid samt såsom mångårig ledamot av kyrkomötet en utpräglat lågkyrklig ståndpunkt med varm sympati för lekmannaverksamheten. I kyrkomötet »talade han med allmogemannens hela öppenhjärtighet» (Per Eklund), och även i riksdagsdebatten begagnade han gärna tillfället att erinra de prästerliga ledamöterna om kyrkans behov av reformer: folket vore utledset på dogmer, strider och trätor på det kyrkliga området. Det ville höra evangelium framställt som ett ljuvligt och glatt budskap, hette det.

Varmhjärtad och strävande att alltid handla rätt, verkade B., enkel och okonstlad också i sitt yttre framträdande, troget och efter bästa förstånd till sitt folks gagn, visserligen icke alltid ådagaläggande den vidsynthet och den frihet från klassfördomar, som kunnat förväntas av en man i hans ställning.

Författare

H. Rosengren.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagens prot.; A. Gfardell], Christian Fredrik Kjell Barnekow (Sv. folkhögskolans årsbok, 1904); R. Kjellén, Rösträttsfrågan 1869— 1909 (1915); R. Törnebladh, Riksdagsminnen (1931).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Fredrik K Barnekow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19077, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19077
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Fredrik K Barnekow, urn:sbl:19077, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-19.