Biografi

Staaff, släkt, härstammande från bonden Lars Ingemarsson (f trol 1620, d trol 1662), Stafre by i Ljustorps sn, Medelpad. Efter fädernegården antogs släktnamnet av sonen Eric Staaf (1655–1704), från 1692 kyrkoherde i Sunne i Jämtland. Dennes son Per (Petrus) S (1702–77) studerade vid LU och UU, där han efter att ha disputerat pro gradu för professor skytteanus Johan Hermansson blev magister 1728 och docent 1731. Regementspastor vid Jämtlands regemente 1733 var han 1742-47 rektor för Frösö skola. Han ansågs vara högt bildad och skötte denna befattning på ett förtjänstfullt sätt. S tillträdde 1747 en kyrkoherdetjänst i Skön i Medelpad men fick 1766 transport till hemsocknen Sunne. Han var ledamot av prästeståndet vid riksdagen 1760–62.

I äktenskap med kyrkoherdedöttrarna Justina Elisabeth Bozaea och Anna Catharina Sundia hade S tio barn. Ett av dessa var sonen Pehr S (1737–1818), som inskrevs vid UU 1756 och avlade bergsexamen där 1761. Auskultant i Bergskollegium s å blev han geschworner i Sala bergslag 1766 och var bergshauptman där 1788–1817. Bergmästares titel erhöll han 1777. S blev stamfar för den äldre grenen av släkten S.

S:s son Pehr S (1776–1846) inskrevs 1788 vid UU och avlade där 1794 kansliexamen, men aldrig någon högre juridisk examen. Efter tjänstgöring i verk och domstolar utnämndes han 1800 till notarie vid Sthlms magistrat och 1807 till adjungerad ledamot av rådhusrätten för att 1810 erhålla advokatfiskals namn. Tidigt sysselsatt med enskilda juridiska uppdrag kom S att under nära ett halvt sekel verka som sakförare, högt respekterad och anlitad av både sv staten och enskilda personer, även av utlänningar med intressen i Sverige. Klarhet, ordningssinne och en bred erfarenhet av rättsystemets teori och praktik, både i Sverige och i andra länder, var egenskaper som ansågs utmärka hans verksamhet som juridiskt ombud.

Sin viktigaste offentliga insats gjorde S som lagreformator. Han var arbetande ledamot av lagkommittén från dess tillsättning 1811 och fram till att den upplöstes 1834. Vid sidan av ledamöterna Olof Zenius och Johan Gabriel Richert (bd 30) tillhörde S den reformvänliga kärngrupp som präglade kommitténs arbete och kom att på viktiga punkter bidra till utformningen av dess civillagförslag 1826 och kriminallagförslag 1832.1 arbetet med förslaget till handelsbalk var han tveklöst den ledande kraften. Som skarpsinnig praktisk jurist kompletterade S mycket väl sina tvenne mer teoretiskt lagda kolleger i kommittéarbetet. Ansträngningarna för en förbättrad lagstiftning fortsatte i den mer konservativt anstrukna lagberedning som tillskapades 1841, men i denna avböjde S medverkan under hänvisning till personsammansättningen. Däremot deltog han en kort tid i den nya lagberedning som tillkom 1845, efter det liberala genombrott som följde på Oscar I:s trontillträde.

S:s äldste son Pehr S (1819–83) avlade hovrättsexamen vid UU 1841 och utnämndes s å till e o notarie i Svea hovrätt. Han blev v häradshövding 1848 och verkade under en period som praktiserande jurist i Härnösand för att från 1862 tjäna som häradshövding i Norra Hälsinglands domsaga med bostad i Hudiksvall. S var kommunalt verksam i sina två hemstäder och engagerad i Gävleborgs läns landsting, 1870–77 som ordförande. Han representerade också några av norrlandsstäderna, i växlande kombinationer, i riksdagens borgarstånd 1859/60–1865/66 och i AK 1867–70, 1873–75 och 1877–78. Ledamot av bl a statsutskottet 1865/66, KU 1867 och bankoutskottet 1869–70 gjorde han sig i riksdagen känd som en flitig talare – kvick och slagfärdig i debatten – och fruktad partiorganisatör. Som pragmatisk liberal lierade han sig i borgarståndet med Per Murén (bd 26) och biträdde sedan denne vid organiserandet av ett ministeriellt parti i AK 1867. S var frihandelsvänlig och anhängare av utvidgad näringsfrihet, trots motstånd från de egna valmännen, men sin liberala värdegrund visade han särskilt i frågor kring civil- och kriminallagstiftningen. En "mästare i järnvägsintriger" (Brun, s 117) arbetade S under hela sin tid i riksdagen med den norrländska järnvägsfrågan där han energiskt företrädde kuststädernas intressen. Utgången blev dock en stor besvikelse, sedan riksdagen 1877 stannat för en helt annan sträckning av norra stambanan än den av honom önskade.

S:s yngre bror Albert Wilhelm S (1821–95) inskrevs 1842 vid UU och bedrev där humanistiska studier som avslutades med magistergraden 1851. Han var en vid universitetet uppburen förste kurator och kårordförande i vardera två perioder. Extralärare vid Katedralskolan i Uppsala sedan 1849 blev Albert S adjunkt vid Nya elementarskolan i Sthlm 1855 och var lektor i svenska och tyska språken där 1858–70 samt tillika rektor 1865–70. Han prästvigdes 1871 och var från detta år och fram till sin död kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Sthlm men behöll kontakten med undervisningsväsendet bl a genom mångåriga ledamotskap i direktionerna över Sthlms stads undervisningsverk, Högre lärarinneseminariet och Nya elementarskolan. S hölls för en framstående pedagog, prisad för sin älskvärdhet och personliga omtanke om eleverna. Som kyrkoman var S ekumeniskt lagd och ansågs äga goda predikogåvor. Adolf Fredriks församling var på 1880-talet huvudstadens befolkningsmässigt största och innefattade i sina perifera delar flera socialt utsatta områden. S och hans hustru Fredrica Wilhelmina (Mina) S, f Schöne, (1837–1910), var bägge livligt socialt engagerade och tog initiativ till Adolf Fredriks barnhem och andra välgörenhetsinrättningar. Ledamot av kyrkomötena 1883, 1888 och 1893 framstod S som en moderationens man, utan bindningar till någon speciell religiös åsiktsriktning.

S var ledamot av Sthlms stadsfullmäktige 1867–73 och representerade staden i AK 1873-75. I riksdagen gjorde han en bemärkt insats genom att i samarbete med F F Carlson (bd 7) föreslå en laglig begränsning av minderårigas användande inom industri och hantverk. I sin argumentation, grundad på erfarenheter från församlingsarbetet, framhävde S särskilt fabriksbarnens bristande skolkunskaper och krävde att lägsta anställningsåldern, 12 år, skulle kompletteras med kunskapskrav. Initiativet resulterade i den barnarbetskommitté som arbetade 1875–77 med bl a S som ledamot. – S hade betydande poetiska anlag och framträdde ofta med tillfällesdikter varav en samling utgavs efter hans död (1895).

Son till S var Pehr Gustaf S (1856–1903) som efter mogenhetsexamen vid Nya elementarskolan i Sthlm 1873 bedrev brett anlagda studier vid UU där han avlade fil kand-examen 1880. Den kvicke och respektlöse Pehr S var i Uppsala knuten till ett oppositionellt sinnat kotteri, Radikala klubben, där bl a Hjalmar Branting och den yngre brodern Karl Albert S (s 99) ingick. S medarbetade 1881-92 i den moderatliberala Sthlms dagblad, från 1885 som insiktsfull teaterkritiker och beundrad kåsör och "boulevardier" efter franskt mönster. Av viss betydelse för anställningen var att tidningen drevs av hans kusin Wilhelm Montan (bd 25). 1884–85 var han teaterkritiker även i den radikala Tiden. S värvades 1893 till DN där han inte minst som kåsör under signaturen Jean de Nivelles och med parodin som vapen kom att personifiera tidningens glada, spefulla lynne. Genom honom fick DN ökat gehör hos den bildade publiken. S tillhörde de tongivande i PK och fick där många förtroendeuppdrag, bl a var han ordförande 1901.

S:s främsta intresse var teatern och som kritiker har han uppmärksammats för sin internationella orientering med årliga besök till scenerna i Paris. Han värnade också om det nordiska teatersamarbetet och pläderade ständigt för Ibsen, Björnson och Strindberg. Med en klar blick för regi och rolltolkningar skrev S ordknappa recensioner där antipatier och sympatier sällan doldes; många ansåg att han genom sina hårda omdömen, även visavi debutanter, stod i vägen för utvecklingen på huvudstadens scener. S var också en flitig översättare av dramatik och en driven författare av lustspel, bl a gjorde han succé med Sveas fana (1888), som hämtade sin miljö från tidnings världen. I komedin Det stora förslaget (1896) behandlade den mångårige riksdagsreferenten S det parlamentariska livets bättre och sämre sidor. Mest bekant i S:s rika produktion av satirer för tidningar och tidskrifter är den huvudsakligen av honom författade Sång vid Svenska akademiens hundraåriga minneshögtid (Ur dagens krönika 1886), en kvick parodi på Tegnérs akademisång 1836.

S har gått till eftervärlden såsom August Strindbergs "specielle 80-talsbundsförvant och springpojke" (Lagercrantz). Han tillhörde den krets av unga radikala män som vid 1880-talets ingång närmade sig Strindberg och av denne döptes till Unga Sverige. S uppträdde till Strindbergs försvar i striderna kring Svenska folket och Det nya riket, där han sekunderade författaren med en motskrift mot kritiken. Det nya riket och dess författare (1882). Även under Giftasprocessen slöt S upp bakom Strindberg, om än han kritiserade bokens reaktionära tendens och anslöt sig till Ibsens ståndpunkt i kvinnofrågan. S var också Strindbergs närmaste förtrogne under dennes äktenskapskris 1887 och han figurerar i En dåres försvarstal. Deras brevväxling från denna tid utgör en av Strindbergsforskningen ofta anlitad källa. – S tillhörde en krets av litteratörer och scenfolk vars medelpunkt var bruksdisponenten och teatermannen Knut Michaelson (bd 25), och han avled genom drunkning vid ett tillfälligt besök på dennes egendom Skebo bruk, Ununge sn i Uppland.

En yngre bror till S var Erik Schöne S (1867–1936) som avlade mogenhetsexamen vid Nya elementarskolan i Sthlm 1885 för att s å inskrivas vid UU där han blev FK 1889, FL 1894 samt FD och docent i romanska språk 1896. Efter upprepade forskningsvistelser, företrädesvis i Paris, blev han tf professor i romanska språk vid UU 1906 och var ordinarie innehavare av denna befattning 1908-32. Han var elev och efterträdare till professor Per Adolf Geijer (bd 17). I sin forskning kom Erik S att beröra de flesta områden inom romanistiken. Gradualavhandlingen behandlade det latinska suffixet -arius och dess utveckling i de romanska språken, men han kom också att ägna sig åt spansk filologi, bl a med undersökningar av den fornleonesiska dialekten, och åt en omfångsrik edition av äldre religiös poesi på den gamla Pisa-dialekten. Som översättare från franska, spanska och italienska svarade han för metriska tolkningar av medeltida dikter men tog sig också an verk av La Bruyère och Balzac. Vid sidan av en uppskattad gärning som forskare och akademisk lärare gjorde S viktiga insatser för främjandet av de svensk-franska relationerna och för spridningen av den franska kulturen. Han var aktiv i föreningslivet på området och framträdde gärna i populärvetenskapliga sammanhang, mot slutet av sitt liv även som radioföreläsare. Han blev 1932 hedersdoktor vid universitetet i Paris. S var 1919–22 ledamot av skolkommissionen, närmast som företrädare för de moderna språken. Han svarade för den postuma utgivningen av Karl S:s tal och skrifter men var själv inte politiskt verksam.

Pehr S:s (1819–83) och Albert S:s yngre bror Ferdinand Nathanaël S (1823–87) ingick 1840 som volontär vid Svea artilleriregemente där han befordrades till major 1878 och erhöll avsked 1881. Han examinerades från Högre artilleriläroverket 1848 och utnämndes till generalstabsofficer 1853 för att sedan i armén befordras till major 1862, överstelöjtnant 1867 och överste 1876. Extra lärare i franska vid Krigsakademien på Karlberg 1850–54 och lärare där 1857–62 var Ferdinand S från sistnämnda år och fram till sin död militärattaché vid svensk-norska beskickningen i Paris. På denna befattning gjorde han förmånliga inköp av krigsmateriel för det sv försvarets räkning och representerade de förenade rikena vid en rad internationella kongresser. Under fransk-tyska kriget 1870–71 vistades han i Paris och förestod beskickningen under Pariskommunen. Sina erfarenheter av denna sammanfattade han i en liten skrift, Pariserkommunen skildrad af ett ögonvittne (1871).

S var en stor kännare av fransk litteratur och utgav på både svenska och franska en litterär antologi med kommentarer som vann allmänt erkännande även i Frankrike och där användes som läsebok i läroverken. Han svarade också för översättningar av svensk och fransk poesi. Omvittnat hjälpsam och med goda kontakter i kulturliv och förvaltning i Paris gjorde S en uppskattad insats för att stärka de svensk-franska kulturförbindelserna; inte minst var han ett verksamt stöd för de landsmän som bosatt sig i den franska huvudstaden. Vid bildandet 1877 av understödsföreningen för behövande svenskar blev han ordförande i dess förvaltningsutskott och han deltog i etableringen av den sv Sofiaförsamlingen, från 1882 som ledamot av kyrkorådet. S blev LKrVA 1868.

Från Eric Petrus S (1745–1806), komminister i Rätan, då i Västernorrlands län, och bror till bergshauptmannen Pehr S, stammar den yngre grenen av släkten S. Eric S:s sonson Carl Theodor S (1816–80) växte upp i ett barnrikt kyrkoherdehem i Rödön i Jämtland. Han visade tidigt prov på konstnärliga anlag och gick efter studier vid Frösö skola i lära hos bygdemålaren Göran Sundin i Sunne. Elev vid FrKA 1831 och med Johan Gustaf Sandberg (bd 31) som mentor hade han en viss framgång vid pristävlingarna men meriterade sig aldrig för något resestipendium. Han blev agré vid FrKA 1848, ledamot där 1856 och senare även titulärprofessor. Sin främsta insats gjorde Carl S inom porträttmåleriet där han uppskattats för sin skarpa detaljobservation och tekniska skicklighet. Han tillhörde konstnärskretsen kring Karl XV och porträtterade habilt men utan psykologisk inkänning denne liksom Karl XIV Johan, Oscar I och en mängd andra personer i samhällets ledande skikt. Ett 1856 utfört porträtt av Oscar I konverterades några år senare till kolorerat visitkortsfotografi och fick på så sätt mycket stor spridning. S:s mångsidiga konstnärskap innefattade också tidstypiska genremotiv, altartavlor samt renoverings- och dekorationsuppgifter på bl a Sthlms slott och i Jernkontorets hus i Sthlm. Som tecknare gjorde han detaljrika men schablonartade illustrationer till Fänrik Ståls sägner (1862–63), vilket var det första rikssvenska försöket att tolka Runebergs dikter i bild.

En son till S var Erik S (1860–1950) som efter mogenhetsexamen vid Sthlms gymnasium 1878 studerade vid UU där han blev FK 1884, FL 1892 och, efter att ha disputerat på ett ämne i romersk fornkunskap, FD 1897. Han var jämnårig med sin släkting Karl S och tillhörde både i Sthlm och Uppsala dennes umgängeskrets. S tjänstgjorde med början 1887 vid olika läroverk och var adjunkt vid H a l i Falun 1895–1900 samt lektor i latin och grekiska vid Norra latinläroverket i Sthlm 1899–1925. Han var en framstående pedagog men gjorde sig mest känd som poetisk översättare av Sofokles' tragedi Konung Oidipus, utgiven i 19 upplagor 1899–1971. Ett särskilt intresse ägnade han åt Horatius och utgav vid hög ålder (1947) ett arbete om dennes liv och diktning.

S:s brorsdotter Astrid Margareta S (1907–78) genomgick 1930-33 Sophiahemmets sjuksköterskeskola och arbetade sedan som sjuksköterska i Västervik och Sthlm. Som sekreterare och ombudsman vid Sv sjuksköterskeförening 1945–56 biträdde hon ordföranden Gerda Höjer under ett skede när föreningen påtagligt flyttade fram sina positioner, bl a ingick hon i förhandlingsdelegationen under lönestriden 1951. Astrid S knöts 1956 till Sv landstingsförbundet och var från 1970 organisationskonsult åt olika landsting. Sitt administrativa kunnande utvecklade hon genom studier vid Minnesota University 1957–58.

Författare

Andreas Tjerneld

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: O C Ahlström, Norrländska slägter (1890); NF, 2. uppl (1917); Släkten Staaff i 350 år (1991); SMoK; Sv släktkal 1912 (1911) o 1943 (1942); Örnberg 1885 (1884) o 1893 (1893).

Per (Petrus) S (1702-77): G Hasselberg, Frösö trivialskola (1935); Härnösands hm, 3-4 (1925-26).

Pehr S (1737-1818): Bergskoll.

Pehr S (1776-1846): Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 15 (1848); C Naumann, Om kriminal-lagstiftmen i Sverige efter år 1809 (Tidskr för lagstiftn, lagskipn o förvalta 1864-67 o 1869-71); K Warburgjohan Gabriel Richert, 1-2 (1905).

Pehr S (1819-83): S Brun, Hudiksvalls hist, 2 (1944); C Knuthammar, Sjukvård under ändrade förutsättmar: finansiering o förvalta av sv sjukhusväsen 1850-1873 (Ideologi o socialpolitik i 1800-talets Sverige, 1978); E Thermsenius, Lantmannapartiet (1928); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 5 (1992).

Albert Wilhelm S: B Hedvall, Debatten om barnarbete i industri o hantverk 1850-1883, (Ideologi o socialpolitik i 1800-talets Sverige, 1978); A Holmberg, Ele-mentarister: några bilder från Nya elementarskolan i Sthlm på 1850-talet (1919); L Kihlberg, Karl S, 1 (1962); Sthlms hm; Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 1 (1988); Upsalastudenten genom tiderna (1950).

Pehr Gustaf S: N Beyer, Den unge Hjalmar Branting (1985); S Björck, P S:s akademisång (dens, Löjliga familjerna, 1964); G af Geijerstam, Minnen om Per S (Svea, 60, 1904); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 1 (1960); O Lagercrantz, August Strindberg (1979); H Lindström, Strindberg, Per S o En dåres försvarstal (OoB 1949); PK:s matr, ed V Millqvist (1901); E Rosenius, P S som journalist (P S, Satirer, 1903); T T Segerstedt, SA i sin samtid, 2 (1986); Ur DN:s hist, 2, ed I Ljungquist (1953). - Nekner över S i klippsaml, Sveriges pressarkiv, RA.

Erik Schöne S: G Herrström, 1927 års skolreform (1966); J Melander, E S död (DN 24 aug 1936); C Thorn, E S död (SvD 24 aug 1936); UUM ht 1926 (1927).

Ferdinand Nathanael S: Anteckmar om K Svea artil-lerireg 1794-1894 (1898); B Strömberg, Sv Sofiaförs i Paris 1859-1913 (Sv Sofiaförs i Paris: jubileumsskr 1626-1976, 1976); Sv biogr lex, N F, 10 (1890-92).

Carl TheodorS; L Dahlgren, Norrländska släktprofiler, 1 (1911); G M Silverstolpe, Fänrik Ståls sägner i bildkonsten (OoB 1940); SKL; G Svensson, Jonas Forsslund 1754-1809: C T S 1816-1880: två kungamålare (Banbrytare o föregångsmän, 5, 1963); S Söderlind, Porträttbruk i Sverige 1840-1865 (1993).

Erik S: Läroverkskolkerna 1923, ed M Henriksson o M Hallberg (1924); Norra latin: H a 1 för gossar å Norrmalm 1900-1955 (1959).

Astrid Margareta S: E Bohm, Okänd, godkänd, legitimerad: Sv sjuksköterskefören:s första femti år (1961); A Krokstedt, A S till minne (SvD 2 dec 1978). - Nekr över S i SvD 24 nov 1978.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Staaff, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20021, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20021
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Staaff, släkt, urn:sbl:20021, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-11-08.