Meriter

2 Stierneld, Adolf Ludvig, son till S 1 i hans 2:a g, f 1 sept 1755 i Sthlm, Jak o Joh, d 31 juli 1835 i Kärnbo, Söd. Inskr som volontär vid Västmanlands reg 56, sergeant där 64, livdrabant 9 sept 66, fänrik vid Västmanlands reg 8 okt 66, åter livdrabant 12 dec 70, löjtn i armén 30 okt 71, v korpral vid Livdrabantkåren 22 maj 75, kammarherre hos drottn Sophia Magdalena 27 dec 78-1 maj 83, överkammarherre där 29 sept 92-13, deltog i riksdagarna 78/79-23, ryttmästare vid Livreg till häst 30 april 81, brigadadjutant hos hertig Karl 83, avsked ur krigstjänsten 24 april 91. - LSkS 15 (ordf 25 o 31-32), HedLVHAA 21 (preses 22 o 31).

G 7 sept 1790 på Karlbergs slott (enl vb för Sthlm, Hovförs) m överhovmästarinnan hos drottningen, grev Christina Charlotta Gyldenstolpe, f 8 okt 1766 i Sthlm, Jak o Joh, d 9 juli 1825 där, Klara, dtr till landshövdingen o överkammarherren, greve Nils Philip G (bd 17) o frih Jacquelina (Jacquette) Elisabeth De Geer.

Biografi

Vid S:s dop stod dels kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika, dels Västmanlands regemente, som faddrar. S påbörjade också redan i barndomen sin militära karriär vid regementet, där hans far var chef. Efter att ha tjänstgjort vid livdrabanterna och Livregementet till häst tog han 1791 avsked som ryttmästare. Omkring 1770 verkar S ha vistats en tid vid UU men utan att vara inskriven. 1776-78 företog han en utrikes resa till Berlin och Paris, där han bl a umgicks nära med den sv ambassadören Gustaf Philip Creutz (bd 9). Efter hemkomsten från Paris fick S tjänst som kammarherre hos drottning Sophia Magdalena. Där kvarstannade han till 1783 då han, tjänstefri från kammarherrebefattningen, blev utnämnd till brigadadjutant hos hertig Karl.

Under 1780-talets riksdagar intog S en ledande position inom adelsoppositionen. Han hade också regelbundna kontakter med de ryska sändebuden i Sthlm. 1788 reste han till Ryssland och träffade där bl a kejsarinnan Katarina II, ministern Österman och Göran Magnus Sprengtporten (s 63). Syftet med resan var förmodligen att söka ryskt stöd för oppositionens planer på att inskränka kungamakten i Sverige. S verkar ha tagits emot väl av kejsarinnan och han fick två porträtt, föreställande henne själv resp tsar Peter I, som nådevedermäle.

Vid riksdagen 1789 uppfattades S tillsammans med Charles De Geer (bd 10) som oppositionspartiets ledare; han beskrivs i källorna som oppositionens "deca-nus". Hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta redovisar i sin dagbok samtal med S under 1788 där han öppet diskuterat möjligheten av en statskupp. I febr 1789 togs också genom hertiginnans och Carl Bondes (bd 5) försorg kontakter mellan hertigarna och S med en förfrågan om en statskupp var förestående från oppositionens sida, i vilket fall både hertig Karl och hertig Fredrik Adolf förklarade sig villiga att stödja denna.

29 febr 1789 blev S liksom de övriga oppositionsledarna arresterade inför förenings- och säkerhetsaktens genomdrivande i riksdagen. I likhet med flertalet av de arresterade fördes S först till Fredrikshof. S blev dock inte frisläppt samtidigt med majoriteten av dessa utan transporterades till Drottningholm och sedan vidare till Carlstens fästning där han satt till 12 april 1790 då han överfördes till Varbergs fästning. Därifrån frigavs han en månad senare. Han var då tillsammans med överste L P Almfelt (bd 1) den av de arresterade som suttit fängslad längst tid. Anledningen till den långa fångenskapen är okänd eftersom ingen av de arresterade åtalades. Enligt Hedvig Elisabeth Charlotta skall dock ett skäl ha varit Gustav III:s personliga motvilja mot S, dikterad av dennes påstådda härstamning från Vasaätten genom Erik XPV.s son Gustav. Den Stierneldska ättens anknytning till Vasaätten har senare visat sig vara ett falsifikat men hävdades gärna av S. Frigivningen anses ha stått i sammanhang med S:s förestående giftermål med hovfröken Christina Charlotta Gyldenstolpe, dotter till en av kungens favoriter. Efter frigivningen begav sig S till Gustav III i Finland där han av denne användes som budbärare.

Inför riksdagen 1792 deltog S återigen i oppositionens arbete, dock utan att inta samma ledande roll som tidigare. I polismästaren Henric Liljensparres (bd 23) rapporter återkommer hans namn i samband med möten mellan oppositionsmännen i general Carl Fredrik Pechlins (bd 28) hem. Det verkar dock inte som om S var inblandad i attentatet mot kungen, även om han tillhörde den grupp inom adelsoppositionen som under riksdagen 1792 var beredd att ta till våld om det ansågs nödvändigt.

Efter mordet på Gustav III bytte S, liksom större delen av den gamla oppositionen, fot politiskt sett. Tillsammans med De Geer, Magnus Fredrik Brahe och andra på plats varande oppositionsmän hyllade han på hertig Karls initiativ den nye kungen liksom förenings- och säkerhetsakten. S var därefter lojal med den nya regimen och stödde Gustav IV Adolf under den stormiga riksdagen 1800. Den nya radikala opposition som nu framträdde hade en annan agenda än den gamla och dess politiska program var främmande för S.

Kort efter Gustav III:s död utnämndes S till överkammarherre vid änkedrottning Sophia Magdalenas hov, en position han kom att inneha till hennes bortgång 1813. S:s hustru var under samma tid verksam vid hovet som statsfru hos drottning Fredrika, uppfostrarinna för de kungliga barnen och efter statskuppen 1809 hovmästa-rinna och slutligen överhovmästarinna hos drottning Hedvig Elisabeth Charlotta.

Under den senare delen av sitt liv kom S att ägna sina krafter åt den sv historien. Detta arbete tog sin början 1810 då han anhöll hos VHAA om att få i uppgift att inventera fornminnen och handskrifter i landet. Anhållan avslogs, men med hänvisning till att akademien ej tilldelats något aktivt uppdrag av detta slag utan bara hade att registrera vad landshövdingar och privatpersoner inrapporterade. Situationen ändrades dock 1814 då Nils Henrik Sjöborg (bd 32) förordnades som antikvitetsintendent för hela landet. S förnyade därför sin ansökan och fick s å ett k brev med uppdrag att, i det fall han gjorde några antikvariska resor, inkomma med rapport till K M:t. För det första året tilldelades han även ett bidrag på 500 rdr för att täcka eventuella utgifter. I sin årsberättelse för 1814 redogör S bl a för den annons han satt in i tidningarna med syfte att spåra samlingar av fornsaker och handskrifter. Gensvaret på annonsen verkar, förmodligen i brist på respons från regeringen, ha inspirerat honom till att försöka skapa en särskild organisation för insamlandet av äldre handskrifter.

I en promemoria ställd till Karl XIII sommaren 1815 sökte S stöd för en kommitté som skulle låta trycka handskrifter i enskild ägo för att på så vis rädda dem åt eftervärlden. För att öka chanserna för sitt projekt hade han redan i förväg sökt stöd hos Magnus Brahe, Lars v Engeström, Claes Fleming, Peder Anker, Gudmund Jöran Adlerbeth m fl. Företaget, som var tänkt att finansieras genom subskriptioner, gillades av de kungliga och fick genast deras pekuniära bistånd. Redan året därpå trycktes det första bandet i serien Handlingar rörande Skandinaviens historia (HSH) och senare s å följde en andra del. 1817 formaliserades kommittén som Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia (SkS), från 1821 med av kungen stadfästa stadgar och med prefixet Kungliga. Under de första åren utgavs under S:s ledning två volymer om året, men snart stabiliserades utgivningstakten till en volym per år. Många av de först tryckta dokumenten togs från S:s egen stora handskriftssamling.

S var sedan 1774 aktiv frimurare och steg under 1790-talet snabbt i graderna. 1801 reste han tillsammans med Måns Stenbock på kungens uppdrag utomlands i frimurarärenden. 1817 blev S ledamot av logedirektionen och s å riddare av Carl XIILs orden. Under 1820-talet innehade han sedan en rad höga ämbeten inom fri-mureriet. Från sommaren 1822 var S verksam på Gripsholms slott med skapandet av statens porträttgalleri, eller med S:s egna ord, galleriet för "medborgerligt märkvärdiga svenska personer". Initiativet verkar ha kommit från riksmarskalken Claes Fleming (bd 16) och ståthållaren på Gripsholm Per Skjöldebrand, eventuellt i samarbete med S. Arbetet påbörjades senast 1821 då Skjöldebrand i ett brev informerade Fleming om att han avsåg att flytta ett antal porträtt från Drottningholms och Sthlms slott till Gripsholm, tillsammans med två porträtt av Karl XIV Johan och Karl XIII som kungen lovat honom. S tog över ansvaret för samlingarna efter vad det verkar med kungens godkännande, men utan någon formell utnämning. En sådan kom heller aldrig till stånd, men varje sommar fram till sin död arbetade S med att utvidga och organisera samlingarna på Gripsholm.

Genom sina vidsträckta kontakter kunde S skapa förutsättningar för en stor mängd donationer till porträttgalleriet och under hans verksamhetstid ökade samlingens storlek från ca 700 nummer till närmare 1 200. S författade också ett antal guideböcker till Gripsholm och porträttsamlingen, allteftersom samlingen växte. För honom var porträttgalleriets innehåll det väsentliga, snarare än porträttens kvalitet eller huruvida porträttet verkligen föreställde den person som det sades. Ett stort antal av S namngivna porträtt har därför i senare tid kommit att omvärderas och anses idag föreställa okända eller helt andra personer. I många fall bör dock inte S själv klandras för detta, då han hade att förhålla sig till vad en donator sagt om ett porträtt. Det finns dock flera exempel på att S själv försett porträtt med en lämplig inskription för att fylla ut luckor i samlingen.

Under de sista decennierna av sitt liv levde S ett tillbakadraget liv i små omständigheter. Bortsett från sitt åtagande på Gripsholm ägnade han sig åt sina stora samlingar, bestående av äldre handskrifter och sv porträtt. Under lördagskvällarna höll han soaréer för en liten krets historie-intresserade vänner. Sina samlingar testamenterade S till UU med avsikt att de skulle tillfalla universitetet i händelse att hans ätt dog ut på manssidan. Sonen Gustaf Algernon S (nedan) såg dock till att större delen av donationen kom universitetet tillhanda redan efter faderns död. Konst- och kuriosasamlingen presenterades 1835 i en tryckt katalog.

Inför eftervärlden har S fått rykte som historieförfalskare av samma klass som Nils Rabenius (bd 29). Både konstvetare och historiker har med jämna mellanrum uppmärksammat att allt inte stått rätt till bland de Stierneldska källorna. Som redan nämnts har flera av porträtten på Gripsholm, och även i S:s egen samling, försetts med felaktiga tidar. I dessa fall rör det sig förmodligen om ett slags musealt tänkande där helheten och den pedagogiska tanken har satts före originaliteten och autenciteten. S var under 1810-talet också inblandad i restaureringsarbeten i olika historiska miljöer, bl a Riddarholmskyrkan, där han förespråkade ett slags förtydliganden av de historiska miljöerna.

Möjligen kan detsamma sägas om det historiska författarskap som S enligt Erland Hjärnes (bd 19) efterforskningar ägnat sig åt. I de första utgåvorna av HSH publicerades ett antal uppsatser skrivna av en anonym författare. Gemensamt för dessa var att de härrörde från S:s samlingar, där de angavs komma från auktionen efter Olof v Dalin (bd 10). De anges i texten vara skrivna på 1730- och 40-talen av samme författare. Hjärnes anteckningar visar dock övertygande att den anonyme författaren i själva verket var S själv, och att dessa flitigt använda källor till den sv historien således var skrivna kring sekelskiftet 1800 istället för som man tidigare trott, kring mitten av 1700-talet.

Ett tredje fält där S var verksam som förfalskare gällde den egna ättens ursprung. Som nämnts var S av den åsikten att hans ätt härstammade från Erik XIV:s son Gustav Eriksson som skall ha fått en oäkta son med en Brita Karth. Som bevis för detta hänvisade S dels till en mundig tradition i släkten och dels till en serie med proveniensanteckningar i olika böcker. Anteckningarna har i samtliga fall visat sig vara förfalskningar, inte sällan genom att boken tryckts efter den föregivna ägarens död, och ätteledningarna ifrågasattes redan under 1800-talet (jfr art Eldstierna, bd 13, s 248).

S:s son Gustaf Nils Algernon Adolf S (1791-1868) utbildade sig i Tyskland och Skottland 1803-07 innan han skrevs in vid UU 1810. Följande år blev han andre sekreterare i kabinettet för utrikes brevväxlingen (UD), där han framgent kom att ha sin huvudsakliga gärning. Gustaf Algernon S ingick i kronprins Karl Johans kansli under kriget i Tyskland 1813-14 och deltog då i konferensen i Trachenberg, underhandlingarna i Frankfurt am Main och fredskongressen i Kiel. Sistnämnda år utnämndes han, endast 23 år gammal, till charge d'affaires i Haag - en post han innehade till 1818 då han blev svensk-norsk envoyé i London. Under sin tid där tog S intryck av brittiska liberala synsätt, vilket påverkade hans politiska ställningstaganden senare i livet.

Hemkallad 1827 var S utan statstjänst i tio år men hade anförtrotts uppdrag vid hovet. Redan 1814 hade han blivit utnämnd till kammarherre, 1820 utsågs han till kabinettskammarherre och var från följande år överstekammarjunkare. Även inom K Maj:ts orden hade S uppgifter; han var sekreterare 1829-32 och skattmästare från sistnämnda år till 1838, då han utnämndes till serafimerriddare.

1838 utnämndes S till utrikesstatsminister - och därmed även till en av rikets herrar - och räknades till ministärens reformkonservativa ledamöter. Under riksdagen 1840 tillhörde han de oppositionella, främst p g a sitt missnöje med den sittande ministärens viljelöshet. S var en av dem som ivrigast pläderade för antagandet av ny organisation av statsrådet, som s å blev verklighet i och med departementalreformen. Han vände sig även mot användningen av indragningsmakten. Sedan S av lojalitet mot kungen försökt vilseleda KU betr kabinettskassans ekonomiska ställning och sanningen om dess skuldsättning framkommit ställdes han och flera av regeringens ledamöter av utskottet inför riksrätt. Under åtalstiden var S tjänstledig som statsråd, och sedan han friats från anklagelserna 1842 begärde han avsked.

1848 utnämndes han ånyo till utrikesstatsminister. Något större inflytande över utrikespolitiken utövade han inte. Redan under den slesvig-holsteinska krisen 1848 var han till skillnad från Oscar I beredd att ge Danmark endast ett moraliskt sv stöd, medan kungen genomförde överförandet av svensk-norsk trupp till Danmark. S försvarade officiellt - mot sin personliga övertygelse - detta. Under Krimkriget blev S i ännu högre grad negligerad av kungen när det gällde utformningen av utrikespolitiken. Medan denne utan S:s vetskap planerade en anslutning till England och Frankrike mot Ryssland med avsikt att återerövra Finland, något som S personligen var motståndare till, förnekade S även officiellt sådan avsikter. När sedan väl novembertrakten mellan Sverige och alliansen var sluten försvarade dock S åter lojalt den förda politiken. Då Oscar I efter Krimkrigets slut inledde en dynamisk skandinavistisk politik, blev emellertid detta för mycket för S, som begärde och beviljades avsked 1856.

1821 hade S gift sig med hovfröken grevinnan Dorotea Anna Josefina v Engeström, dotter till S:s chef utrikesstatsministern Lars v Engeström (bd 13). Efter knappt två års äktenskap avled emellertid hustrun, och 1828 gifte S om sig med sin kusin och syssling grevinnan Jacquette Wilhelmina Gyldenstolpe, dotter till överstekammarjunkaren Carl Eduard Gyldenstolpe (bd 17, s 507). - S deltog i riksdagarna 1817/18 och 1828-66. Han blev LSkS 1835.

S var bildad, älskvärd och representativ; hans gärning som statsråd har träffande sammanfattats: han stod i spetsen för Utrikesdepartementet utan att därför leda utrikespolitiken, som han snarare representerade inför riksdagen och diplomatiska kåren (Jansson). En orsak till detta var att utrikespolitik vid denna tid ännu i stor utsträckning räknades som kungens privata angelägenhet, och att S liksom flera av hans medarbetare inom utrikesförvaltningen var åldersstigna och i jämförelse med kung Oscar levde kvar i en svunnen tids uppfattningar om hur verksamheten skulle bedrivas.

Författare

Per Widén med bidr av Lars-Olof Skoglund (Gustaf Algernon S)

Arkivuppgifter

Handl:ar efter Adolf Ludvig S i RA (bl a mottagna brev) o i UUB (bl a ms o anteckn:ar); hans levnads-beskrivn i Sv Frimurareordens arkiv. - Brev från S i KB (bl a till L v Engeström), LUB, RA (bl a till J M af Nordin o G A Reuterholm), UUB (till E M Fant o C Fleming samt många till J H Schröder), ATA (till J G Liljegren) o i arkivet på Trolle-Ljungby (till C G v Brinkman).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Gripsholms slott. [Utg av G A Sturnegk.] Sthlm 1825. (Hörberg). [3], 147 s, [1] pl-bl. 8:o. [Anon. Består huvudsakligen av en förteckning över de porträtt som finns i slottets olika rum.] - Bihang till Gripsholms slotts beskrifning af år 1825. Sthlm 1826. (Hörberg). 32 s. 8:o. [Anon. Innehåller tillägg, rättelser samt register dll föregående.] - Korrt uppsats på det anmärkningsvärdaste som sedan sommaren år 1822 kommit till Gripsholms slott. Sthlm 1827. (Hörberg). 11 s. 12:o. [Anon. Tillägg till föregående.] - Handbok för resande till Gripsholms slott. Sthlm 1830. (Hörberg). [2], 54, [1] s. 8:o. [Anon. Övers till franska: Sthlm 1836, (Norstedt); Ull tyska 1842.] -Gripsholms-galleriet. Sthlm 1833. (Hörberg). [5] s, s 8-22. 8:o. [Dedik undert Stjerneld. Om porträttsamlingen med förteckning över märkvärdiga svenskars porträtt i Gripsholmsgalleriet (s 7-13).] -Om konung Gustaf Adolf den store. Styckevis infördt i Journalen, mars 1833. Sthlm 1833. (Hörberg). 14 s, [1] pl-bl (vikt). 8:o. [Undert Svensk. Särtr ur: Journalen, 15 mars 1833, nr 63, s [2-3] med rättelse i ibid, 26 mars 1833, nr 71, s [4].] - Samling tillhörande öfver-kammarherren, friherre Stjerneld. Sthlm 1835. 35 s. 8:o. [Konst- och kuriosakatalog dikterad i sjuksängen av A L S enl anmärkning på s 34.]

Tryckta arbeten (bidrag): För skälen att tillskriva A L S följande anonyma bidrag se ovan s 429 samt P Sjögren nedan. Förutom de bidrag som pekats ut av E Hjärne enligt återgiven PM i det senare har ytterligare ett bidrag av samma karaktär och proveniens (O v Dalins samling) tagits med i följande sammanställning. - Ett compendium af hvad som uti denna bok är anoterat om konung Erik XIV, i hvad oroligheterna beträffar som tilldrogo sig under denna konungs regering, till deras upphof och fortgång. Författadt för öfrigt enligt samtida anteckningar, synnerligen om Sturehandeln (HSH, d 3, 1817, s [17]-71). [Anon, tillskriven A L S av E Hjärne.] - Uppteckningar om konung Gustaf Eriksson och hans förfäder; med anvisning till konung Gustaf I:s character (HSH, d 4, 1817, s [23]-30). [Anon.] - Upplysningar om sättet huru man ville tvinga capiten Puke til bekänna. [Meddeladt af författaren ... Stjerneld] (Ibid, s [347]-350). [Daterat Ulricsdal 1781. Övers: Svensk Tortur Aar 1756 (J K Høst, Politik og Historie. Bd 1, Khvn: Beeken, 1820, s 226-231).] - Facta till revolutions-historien under konung Carl XII:s regering, drottning Ulrica Eleonoras samt början af konung Fredrics; med teckning af diverse di[t]hörande personers lynnen. Detta af ett åsyna vittne (HSH, d 7, 1819, s [190]-299). [Anon, tillskriven A L S av E Hjärne. S 297-299: PM av samma hand om personer som ej haft inflytande på revolutionshistorien, men ändå kan förtjäna att nämnas.] - Anteckningar rörande konung Gustaf Adolf den store (HSH, d 8, 1820, s [12]-44). [Anon, tillskriven A L S av E Hjärne.] - Om drottning Christinas, Carl X Gustafs och Carl XI [:s] kongl. tider i Sveriges historia, äfvensom om de för och efter; så och revolutionsprincipernas fortgång (HSH, d 9, 1821, s [84]-167). [Anon, tillskriven A L S av E Hjärne.]

Källor och litteratur

Källor o litt. B E Hildebrands självbiogr (ang S), X 240; Brev från P E Skjöldebrand ull C Fleming, F 818 f, allt i UUB.

S Bergh, SkS under första årh af dess tillvaro (1917); S Carlsson, Sverige o Storbritannien 1787-1790 (1944); G Castrén, Gustav Philip Creutz (1917); H E Charlotta, Dagbok, ed C C;son Bonde, 2-3 (1903-07); A L Hamilton, Anekdoter till sv hist under Gustaf III:s regering (1901); [B E Hildebrand,] Saml, tillhörande öfver-kammarherren, frih Stjerneld (1835); U G Johnsson, A L S: två porträtt (Porträtt porträtt: studier i Statens porträttsaml på Gripsholm, ed U G Johnsson, 1987); A Larson, Sammansvärjmen mot Gustav III (1959); H Schflck, VHAA, 7 (1943); P Sjögren, Erland Hjärne om ALS som historie-förfalskare: efterlämnade handkar i UUB (NTBB 1980); S A:son Sparre, K Västmanlands reg:s hist, 4 (1930); W Tham, Konung Gustaf III o rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); O Walde, Bokanteckmar o lärdomshist (Lychnos 1941). - Gustaf Algernon S: P G Andreen, Politik o finansväsen, 2:2, 1823-1830 (1961); Den sv utrikesförvaltmens hist (1935); S Eriksson, Sv diplomati o tidmpress under Krimkriget (1939); C Hallendorff, Oscar I, Napoleon o Nikolaus (1918); Å Holmberg, Skandinav ismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); T T:son Höjer, 1810-1844 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:2, 1954); dens, Carl XIV Johan, Konungatiden (1960); AJansson, 1844-1872 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:3,1961); SMoK; A Söderhjelm o C-F Palmstierna, Oscar I (1944).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf Ludvig Stierneld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20161, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Widén med bidr av Lars-Olof Skoglund (Gustaf Algernon S)), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20161
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf Ludvig Stierneld, urn:sbl:20161, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Widén med bidr av Lars-Olof Skoglund (Gustaf Algernon S)), hämtad 2024-04-19.