Meriter

Stiller, Mauritz (Mowscha), f 17 juli 1883 i Hfors, Mosaiska, d 8 nov 1928 i Sthlm, Gust Vasa. Föräldrar: regementsmusikern Hirsch S o Mindel Weissenberg. Skådespelare vid Sv teatern, Åbo, 00–03, vid Folkteatern, Hfors, 03–04, vid Sv teatern där hösten 04 o 07–09, vid H Selanders (bd 32) sällsk våren 05, vid H Rönnblads sällsk 05–06, vid Östermalmsteatern, Sthlm, 06–07, i Anna Norries (bd 27) turnéer 10, skådespelare o regissör vid Lilla teatern, Sthlm, 11–12, anställd vid ab Sv biografteatern (från 1919 del av ab Sv filmindustri, SF) maj 12–våren 16 o jan 17–mars 24, konstnärlig ledare vid Lorensbergsteatern, Gbg, hösten 16, sv medborgare 15 juli 21, regissör vid Trianon film, Berlin, juni–dec 24, vid Metro-Goldwyn- Mayer corporation (MGM), Hollywood, Calif, USA, sept 25–jan 26, vid Paramount Pictures där okt 26–okt 27, verksam vid Oscarsteatern, Sthlm, våren 28. – Ogift. 

Biografi

S:s föräldrar, av rysk-judisk härkomst, gick bägge bort 1887, varvid deras sex barn skingrades. S blev fosterbarn hos skräddaren och köpmannen Peretz Katsman, i vars mössfabrik han började arbeta 13 år gammal, efter ett år i rysk folkskola och sju år i judisk skola. 

1899 började S att statera vid Folkteatern i Hfors, vilket följdes först av smärre och senare även större roller vid olika teatrar i Hfors och Åbo, mestadels lustspel, där han fick gynnsamma recensioner. Som rysk medborgare inkallades han 1904 till värnplikt och hämtades av polis på teatern sedan han underlåtit att inställa sig. Han fick genomgå diverse läkarundersökningar och passade då på att fly från ett sjukhus i S:t Petersburg med falskt pass till Sverige. 

1905 fick S teaterengagemang i Malmö och vitsordades av kritiken, vilket blev upptakten till ett par års turnerande med smärre roller i lustspel men även melodramer. Därefter återvände han till Hfors och tillbringade två år vid Sv teatern. Vid återkomsten till Sverige mötte han svårigheter med att få engagemang men lyckades, bl a genom Anna Norries försorg, få nya turné uppdrag. 1911 engagerades S vid Lilla teatern (f d Intima teatern) som skådespelare och regidebuterade samtidigt med komedin Äkta makar (1911). Den följdes av flera uppsättningar, bl a August Strindbergs Leka med elden, som sattes upp till dennes sista födelsedag 1912. 

Våren 1912 rekryterades S för en treårsperiod av Charles Magnusson (bd 24) som regissör till ab Sv biografteatern och började inspelningssäsongen i maj s å i den nybyggda ateljén på Lidingö. Under detta år regisserade han fyra dramer och två lustspel och under de två följande åren fullbordade han 13 filmer, mestadels melodramer. Han klippte också själv sina filmer. Mor och dotter (1912), hans fjärde film och den första som fick offentlig premiär, censurerades på grund av en scen med ett par, som antydande inleds med lossandet av damens dräkt och avslutas med knäppningen av herrvästen – en för tiden avancerad elliptisk bildföljd. Under 1912 medverkade S också som skådespelare i sex filmer. Victor Sjöström (bd 32), även han nyanställd som regissör i samma företag, medverkade likaså som skådespelare i en rad av S:s filmer, både då och senare. 

Efter ett gästspel som regissör för Strindbergs Oväder vid Nya Intima teatern vårvintern 1915 återvände S till Sv biografteatern. Två filmer från detta år finns bevarade, Hämnaren och Madame de Thèbes, bägge efter danskt originalmanuskript av Martin Jørgensen och Louis Levy. Filmerna skildrar barn vilka först som vuxna får kännedom om sin egentliga identitet, den förra gestaltar judiskt utanförskap, den senare zigenskt. 

1916 skrev S nytt kontrakt med ab Sv biografteatern för fyra filmer, vilka också kom att bygga på danska manuskript. Kärlek och journalistik (1916), med manuskript av Harriet Bloch, skildrar en journalist som förklädd till hemhjälp tar sig in för att göra reportage hos en berömd forskningsresande. Filmens lätta ton är karakteristisk för den genre som senare framför andra skulle komma att framstå som S:s kännemärke: den stilmedvetna komedin med såväl metafilmiska inslag som romantiska och melodramatiska förvecklingar. Vingarne (1916), också den bevarad, var baserad på Herman Bangs roman Mikaël – en metaforisk berättelse om Ikaros fall. Den store konstnären skänker av kärlek sin protegé en Ikarosstaty som denne stått modell för, varvid ynglingen strax säljer den vidare för att finansiera sin extravaganta älskarinna. Berättelsen har en tydlig homosexuell underton, samtidigt som den problematiserar konstens varukaraktär. Till romanförlagan har S även fogat en metafilmisk ramberättelse, där han själv spelar regissörens roll. Denna klipptes dock bort vid export, efter negativ sv kritik. Filmens huvudperson, skulptören, uppvisar en påtaglig likhet med Strindberg. Därigenom introduceras också frågan om det egna mediets status i förhållande till teater och litteratur, som ju vid denna tid allmänt ansågs som högre stående konstformer. 

På hösten 1916 tillträdde S som konstnärlig ledare för den nya Lorensbergsteatern i Gbg, där Strindbergs Ett drömspel blev invigningsprogram. Efter en höst med fyra uppsättningar i tät följd, som fick goda recensioner, annullerades dock hans kontrakt efter slitningar med teaterns ägare Sophus Petersen (bd 29) och S återvände till Sv biografteatern. Här erbjöd Gustaf Molander (bd 25) honom sitt manuskript Thomas Graals bästa film (1917), ett lättsamt stycke om en filmförfattares vedermödor. Följande år gjorde S även Thomas Graals bästa barn (1918), en soignerad komedi, återigen efter Molanders manuskript, efter ett mellanspel med ännu ett danskt lustspel, Alexander den store (1917). Såväl den sistnämnda som Thomas Graal-filmerna vann stor inhemsk publik, men visade sig till skillnad från en rad av S:s tidigare produktioner svåra att exportera. I synnerhet den senare Graalfilmen utmärker sig genom de underfundiga mellantexter som föregriper eller i efterhand ironiskt kommenterar det sedda. Översättningsproblematiken kan ha spelat sin roll för filmernas bristande popularitet utanför Sveriges gränser. 

Under denna period kom S att tydligare differentiera sig i förhållande till Sjöström, som nu fått sitt konstnärliga men också internationella genombrott med Terje Vigen (1917). Med Terje Vigen inleddes en nyorientering av Sv biografteaterns produktion i riktning mot färre filmer med högre kulturell, i synnerhet litterär, prestige. Påtryckningar från Magnusson torde ha spelat in när S långt senare som nästa regiuppdrag åtog sig Sången om den eldröda blomman (1919), efter Johannes Linnankoskis roman. Denna bevarade ett visst mått av litterär formgivning i sin kapitelindelning och allmänna disposition, men S lyckades samtidigt med rent filmiska gestaltningsmedel uttrycka exempelvis spänningar och konfrontationer mellan de olika huvudpersonerna. Över huvud taget har S främst gått till eftervärlden som de filmiska effekternas mästare. Han var en regissör som suveränt bemästrade mediets tekniker. 

I febr 1919 påbörjade S sin första filmatisering efter en litterär förlaga av Selma Lagerlöf, med Julius Jaenzon vid kameran. Herr Arnes pengar (1919, en modernisering av titeln på Lagerlöfs berättelse Herr Arnes penningar) har allmänt betraktats som S:s största insats som regissör. Lagerlöf hade på förhand godkänt vad hon kallade hans ”filmpjes”, vilken ordagrant behöll hennes formuleringar i en lång rad mellantexter, och framför allt koncentrerade handlingen och skalade bort bifigurer. Slutscenerna spelades in exteriört på isen utanför Furusund, medan återstoden av arbetet ägde rum i ateljén. Filmen är formmässigt synnerligen välkomponerad, med valvkonstruktionen som genomgående visuellt motiv. S har även i en rad bildkompositioner hämtat tydlig inspiration från Albert Edelfelts tuschlaveringar, publicerade i 1904 års utgåva av Herr Arnes penningar. Detta slags omgestaltning, inte bara från text till bild utan även från stillbildsillustrationer till rörliga bilder, förekom vid flera tillfällen vid litterära filmatiseringar under stumfilmsåren. Efter Herr Arnes pengar spelade S in Fiskebyn (1920) som utspelas i schartauansk miljö, efter ett manuskript av Bertil Malmberg (bd 24), vilken här för första gången framträdde som filmförfattare i eget namn. 

I maj 1920 invigdes Filmstaden i Råsunda, efter en företagsfusion där ab Sv biografteatern och Filmindustri ab Skandia slagits samman till ab Sv filmindustri, SF. Sjöström blev först i de nya ateljéerna med Lagerlöfs Körkarlen (1921). Men redan på sommaren 1920 spelade S in den andra filmen i Filmstaden, Erotikon (1920). Den idémässiga inspirationen kom från Ferenc Herczegs pjäs Riddaren av igår, vilken dock av S omvandlats till en aktuell filmkomedi med fokus på vad en samtida kommentator kallade en lyxkvinna av modernt snitt: både förfinad och sensibel. Den nya kvinnlighet som skildras är av det frigjorda slag som skymtat hos S alltsedan Kärlek och journalistik. Erotikon blev även en direkt inspirationskälla för Ernst Lubitsch i Äktenskapsvirveln (The Marriage Circle, 1924). Med sin nästa film Johan (1921), efter den finske författaren Juhani Ahos roman Juha, inspelad på plats i Morjärv, återvände S till vad han benämnt etnografisk film. Det blev också den sista film där han som regissör hade fria händer både vid utformningen av manuskriptet och under inspelningen. Senare skulle SF med sina ökande kommersiella anspråk ställa krav på större inflytande, vilket passade S illa. Han var temperamentsfull och hamnade inte sällan i konflikter, men arbetade också gärna okonventionellt och intuitivt. Det gällde hans skådespelarval, där han gång efter annan vågade sig på nya och oprövade kort såsom Karin Swanström eller Greta Gustafsson, sedermera Garbo, men också hans bildberättande, framför allt filmernas klippning. Redan 1921 visade sig den stramare produktionspolitiken då S:s och Ragnar Hyltén-Cavallius’ (bd 19) manuskript till filmen De landsflyktiga (1921), en produktion med internationell syftning om ryska flyktingar, underkändes av SF:s nye produktionsledare Oscar Hemberg (bd 18) och måste omarbetas i grunden. 

1922 bildades ett dotterbolag till SF, ab Sv filminspelning, där S jämte Sjöström var delägare och ekonomiskt delansvarig, sannolikt med det dubbla syftet att knyta dem bägge fastare till SF och öka deras ansvar för produktionskostnaderna, samtidigt som de åter erbjöds större inflytande över sina filmer. I praktiken blev det nya bolaget dock av ringa betydelse – S spelade endast in en film under dess egid –
och det upplöstes ett år senare. Filmen i fråga var Gunnar Hedes saga (1923), efter Lagerlöfs En herrgårdssägen. Lagerlöf motsatte sig produktionen redan på manuskriptstadiet – S handskades här betydligt friare än i Herr Arnes pengar med den litterära förlagan – men övertalades av SF till ett medgivande. 

Lagerlöf försökte även förgäves hindra S:s nästa film, Gösta Berlings saga (1924, inspelad 1923), men godkände till sist manuskriptet. I efterhand tog hon dock avstånd från filmen eftersom det gjorts förändringar och tillägg. Framför allt kondenserade S den brett episka texten till en förtätad filmberättelse, där spänningen mellan de centrala karaktärerna länkade samman scenerna. Gösta Berlings saga blev S:s mest omfattande och kostsamma produktion, och visades ursprungligen i två delar, vilka sedan klipptes ned till en exportversion. Filmen har främst ihågkommits som Greta Garbos debut, men den har också kommit att betraktas som slutpunkten för de s k guldåldersåren i sv stumfilm, som hade tagit sin början med Terje Vigen 1917. 

Parallellt med sina Lagerlöf-filmatiseringar hade S underhandlat med Hjalmar Bergman (bd 3) och av denne köpt ett par manuskript, vilka dock aldrig kom att filmas. Efter 45 filmer i Sverige antog S i stället ett regierbjudande från filmbolaget Trianon i Berlin och skrev kontrakt, vilket även innefattade de tyska visningsrättigheterna till Gösta Berlings saga. Den planerade filmen, baserad på den ryske författaren Vladimir Semitjovs text Odalisken från Smolna, skulle spelas in i Konstantinopel, dit S begav sig med Julius Jaenzon, Greta Garbo och Ragnar Hyltén-Cavallius, samt Einar Hansson. Emellertid inställde Trianon betalningarna och filmtruppen tvangs 1925 återvända till Berlin. 

I Berlin hade dock S redan tidigare träffat en överenskommelse med filmbolaget Metro-Goldwyn om ett års uppdrag som regissör i Hollywood, där Sjöström befann sig sedan 1923, med villkoret att även Garbo skulle få kontrakt. S fann emellertid engagemang i Berlin för Garbo och Hansson, i G W Pabsts Den glädjelösa gatan (Die freudlose Gasse, 1925). Även Charles Magnusson sökte vid denna tid värva S för ett konsortiesamarbete för internationell film mellan SF och de tyska bolagen Ufa och Westi-film. Ett kontrakt upprättades för tre år, tillika med kontraktsförslag för Garbo och Hansson. 

Innan kontraktet med SF slutgiltigt hunnit undertecknas hade Metro-Goldwyn vid flera tillfällen gjort sig påmint beträffande S:s amerikanska avtal. Om än viss oenighet rådde om dess juridiska giltighet tvang det honom att i juni 1925 jämte Garbo och en advokat anträda resan till USA, först till New York för olika underhandlingar. I brev till Magnusson därifrån säger sig S vara deprimerad. I sept s å reste han och Garbo till Los Angeles, där hon strax fann engagemang med filmen Virveln (The Torrent, 1926), medan en rad av S:s filmförslag refuserades. Han lyckades dock skriva manus till Garbos andra film, Fresterskan (The Temptress, 1926), där han även fick regiuppdraget. Efter endast några dagar byttes S emellertid ut, varvid brytningen med Metro-Goldwyn blev ett faktum. 

S värvades då till Paramount, där han regisserade Pola Negri i Hotel Imperial (1927), efter Lajos Birós pjäs Hotel Stadt Lemberg. Den krigssituation som utgör filmens centrala berättarmässiga förutsättning förlade filmen till själva hjärtpunkten av den seendeproblematik som redan tidigare ofta stått i centrum för S:s filmer, med idéer om att se, bli sedd eller tvärtom förbli dold, men också med en tydligt gestaltad förklädnadsproblematik. Ytterst handlar den dock om den mer övergripande frågan om att vinna kontroll över världen, om etiska perspektiv på sken och sanning, uppenbarande och fördöljande. Detta framstår också som en karakteristisk Stillersk tematik från de sv åren, nu fullt igenkännbar i den nya produktionskontexten. 

Hotel Imperial blev en framgång hos publik och kritik, och Paramount skrev omedelbart ett nytt kontrakt med S. 1927 började han sålunda spela in Ned med vapnen (Barbed Wire, 1927), även den med Pola Negri, men blev sjuk och ersattes av Rowland V Lee. Nästa film däremot, En kvinnas bekännelse (The Woman on Trial, 1927), färdigställdes i S:s regi. Även för sin fjärde Paramountproduktion, Syndens gata (The Street of Sin, 1928), var S ensam angiven som regissör, trots vissa uppgifter om att Ludwig Berger och senare Lothar Mendes skulle ha tagit över regin sedan han insjuknat. 

Under åren i Hollywood återknöt S kontakten med tre av sina bröder som var bosatta i Kalifornien. I dec 1927 återvände han dock till Sverige, av allt att döma både på grund av sin allt sämre hälsa och sin vantrivsel i amerikansk produktionskultur. I Sverige hamnade han i tvist med SF om sin påstådda skuld till ab Sv filminspelning, vilken aldrig löstes. Våren 1928 gjorde S en av kritiken bejublad uppsättning på Oscarsteatern av Philip Dunnings och George Abbotts pjäs Broadway, med Gösta Ekman (bd 13), Inga Tidblad och Edvin Adolphson. S reste till Paris under sommaren, och avsåg att under hösten återvända till Hollywood och samarbetet med Paramount. Emellertid insjuknade han i sept s å och avled två månader senare på Röda korsets sjukhem, endast några timmar efter den rosade sv premiären på Syndens gata.

Författare

Bo Florin

Arkivuppgifter

S:s efterlämnade handl:ar i Sv filminst. – Brev från S i KB (många till Olof Molander), LUB o i Åbo akademibibl (många till Alma Söderhjelm).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Justitiedep:s konseljakter 15 juli 1921, nr 21, RA (S:s ansökan om sv medborgarskap). B Florin, Den nationella stilen: studier i den sv filmens guldålder (1997); [B Idestam-Almquist], Den sv filmens drama: Sjöström o S, av Robin Hood (1939); Moderna motiv: M S i retrospektiv, ed B Florin (2001); G Werner, M S: ett livsöde (1991); P Vonderau, Bilder vom Norden: schwedisch-deutsche filmbeziehungen, 1914–1939 (2007). – Nekr:er över S i DN 9 nov 1928, i Biografbladet 10 nov 1928, i Filmjournalen 18 nov 1928.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Mauritz (Mowscha) Stiller, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20267, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Florin), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20267
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Mauritz (Mowscha) Stiller, urn:sbl:20267, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Florin), hämtad 2024-04-23.