Meriter

Stockman, David Georg, f 30 nov 1879 i Gbg, Domk, d 2 dec 1951 i Sthlm, Sofia. Föräldrar: emigrationsombudet Peter Herman Alfred S o Erika Christina Olsson. Möbelskulptör, sångare vid E Lindens (bd 23) operettsällsk 00–01, tenorsolist vid H Luttemans turnerande sångkvartett 01–06, studerade sång för bl a H Hoffman i Breslau o L Bachner i Berlin, scenisk gestaltn för J Lang i Sthlm, plastik för S Hebbe (bd 18) i Sthlm, debuterade vid K teatern där 06–07, engagerad vid K teatern 07–42, hovsångare 29. – Litt et art 18.

G 1) 10 juni 1908(–25) i Gbg, Vasa, m Ingrid Maria Bratt, f 21 aug 1878 i Viker, Ör, d 12 jan 1945 i Båstad o Hov, Krist, dtr till ingenjören Gustaf Johan B o Erika Augusta Lovisa Österman; 2) 11 nov 1925 i Sthlm, Sofia, m Helny Maria Wilhelmina Westerberg, f 26 dec 1896 där, Maria, d 3 maj 1974 där, Sofia, dtr till bokhållaren Johan Erik W o Anna Maria Katarina Eriksson.

Biografi

För den unge David S var det inte sångarbanan som lockade. Han var skulptör med träsnideri som specialitet och arbetade som möbelformgivare och bildhuggare. Vid Stockholmsutställningen 1897 visade han upp en skulpterad trymå i rokokostil, med bord, och belönades med en silvermedalj för konsthantverk. Han flyttade därpå till huvudstaden för att fortsätta sin utbildning inom hantverket. I början av det nya seklet gjorde sig emellertid sången påmind och S engagerades för en kort tid vid Emil Lindens operettsällskap. Därefter medverkade han som tenorsolist i den s k Luttemanska kvartetten i många konserter på turnéer runtom i Europa. Sin sångliga utbildning fick S bl a hos H Hoffman i Breslau och han studerade också för teaterpedagogen Signe Hebbe.

Vid K teatern gjorde S 1906–07 framgångsrikt de tre föreskrivna rolldebuterna: som Wilhelm Meister i A Thomas’ Mignon, som Lyonel i F v Flotows Martha och som Fernando i F Paers Leonora. Han engagerades och etablerade sig snabbt i publikens och kritikens gunst, inte minst genom sin säkerhet och stora nyfikenhet på nya roller. Under 35 år utgjorde sedan S en stöttepelare vid Stockholmsoperan, där han plikttroget och i närmare 100 roller förde traditionen från bl a Oskar Arnoldson (bd 2) och Arvid Ödmann vidare. Han var på många sätt Jussi Björlings föregångare i popularitet med en egen, stor och hängiven publik. Vid återkommande tillfällen påpekade samtida iakttagare att S hade kunnat nå stora internationella framgångar om han bara så önskat.

S:s röst kan beskrivas som en välplacerad och stadig tenorröst med en påfallande ren och klar klang, av samtida lyssnare karaktäriserad som silvrig i kvalitet. I början dominerade de lyriska rollerna, t ex Romeo och Faust. Omvittnad är S:s fallenhet för höga lägen i tenorroller som Raoul i Hugenotterna. Under karriärens gång växlade han över mer dramatiska italienska partier (Riccardo i Verdis Maskeradbalen och Radamés i Aida) till ett antal Wagnerpartier (Lohengrin, Tristan och Parsifal, de senare vid resp Sverigepremiär). En av sina glansroller, Hoffmann, sjöng S med bravur vid sin 60-årsdag 1939.

Sceniskt har S beskrivits som försynt och hans agerande som fritt från manér. Men inte minst i operettsammanhang kom en viss charm i dagen som kombinerad med en läggning för humor gjorde honom omtyckt, t ex som Paganini i operetten med samma namn på Oscarsteatern, tillsammans med Margit Rosengren (1934). Även privat intog S en blygsam hållning och han gav med mycket få undantag intervjuer. Han hyste en viss reservation mot teaterlivet och efter avslutad karriär vid K teatern drog han sig tillbaka från scenen men fortsatte som sångpedagog. – S:s sångliga utveckling kan följas i ett stort antal kommersiella grammofoninspelningar.

Författare

Alexander Husebye

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i Musikmuseet (1 vol: fotografier, klipp).

Källor och litteratur

Källor o litt: SMoK; Sohlman; Sv scenkonst o film, ed E Wettergren o I Lignell, 1–2 (1937–40); G Söderman, D S in memoriam (SvD 3 dec 1951); Väv, 1, Sthlmsdelen (1945). – D S död (DN 3 dec 1951).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David Stockman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20297, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alexander Husebye), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20297
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David Stockman, urn:sbl:20297, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alexander Husebye), hämtad 2024-04-26.