Biografi

Erik, svenska konungar:

Erik, sagokonungar. Bland de många sagokonungar, tronpretendenter och konungar med namnet Erik, som möta i historiska källor samt i äldre och yngre historisk litteratur, ha sedan länge de, som 1400- och 1500-talens krönikörer, främst Johannes Magnus, från skilda håll inrangerade i vår kungalängd på grundval av falsk historisk konstruktion eller ohämmad historisk fantasi, åter utmönstrats; de ha endast lärdomshistoriskt intresse.

I isländsk litteratur, särskilt Hervararsagan och Langfedgatal, hos Saxo och i den av både isländsk och dansk litteratur påverkade, i Sverige uppgjorda, kungalängden intill 1333, nämnas bland andra för äldre källor okända svenska konungar från hednatiden även några med namnet Erik: Erik Björnsson, Erik Emundsson, Erik Anundsson, Erik Revilsson, Erik Väderhatt. Dessa kunna till följd av de källors art och tid, vilka omtala dem, inte med någon rätt betraktas som historiska. Ett försök, som gjorts att inpassa dem i en sammanhängande svensk kungalängd, kan endast förklaras genom obekantskap med de nämnda källornas art eller bristande hänsyn till den historiska vetenskapens metodik.

Icke heller den sagokonung Erik av Ynglingaätten, som jämte sin broder Alrik namnes i en av Ynglingatals strofer, kan betraktas som historisk. Dikten berättar om de två bröderna, att de föllo i inbördes kamp och dräpte varandra med hästbetsel. Ynglingasagan gör dem till söner till kung Agne, men i längderna i Ares islendingabok och Historia Norvegias anges Erik i stället vara son till Alrik. Såväl Ynglingatals uppgifter som de på dikten grundade notiserna i de prosaiska berättelserna sakna givetvis allt historiskt källvärde. Dock har — med utgångspunkt främst från de överensstämmelser, som kunna iakttagas mellan Ynglingaättens namnskick, sådant det framträder i Ynglingatal, och det under folkvandringstiden gängse germanska namnskicket — den meningen gjorts gällande, att Erik var en historisk person, en sveakonung, som regerade senast omkr. 400. Från ett annat håll har man menat, att strofen i Ynglingatal om Alrik och Erik behandlar ett ämne ur den nordiska mytologien: de skulle vara motsvarigheter till den grekiska gudasagans dioskurer. Slutligen har en tolkning av inskriften på Sparlösastenen från omkr. 800 gett anledning till en förmodan, att måhända Alrik och Erik av Ynglingatals skald insatts i felaktigt kronologiskt och genealogiskt sammanhang och att de tillhöra en senare tid, 700-talets senare del. Vore så fallet skulle — har man sagt — Ynglingatals Erik kunna vara identisk med den av Rimbert omtalade kungen med samma namn (se nedan s. 244 f.).

En särskild plats i den svenska kungalängden kan inte heller tilldelas Erik Årsäll, som i medeltida och nutida historisk litteratur identifierats med både Erik Segersäll, Stenkil, kung Kol och Erik den helige. Han omtalas först i en version av Olof den heliges saga och är där identisk med Erik Segersäll, Sveriges siste hednakung. Man kan dock icke alldeles utesluta möjligheten, att Erik Årsäll varit en senare tronpretendent, som vid något tillfälle lett den sista hedniska reaktionen i Sverige. I denna egenskap omtalas han nämligen efter Blot-Sven i Heimskringlas skildring av Nils Svenssons och Sigurd Jorsalafares korståg till Småland, den till 1123 förlagda s. k. Kalmarledungen. Även här framträder alltså Erik Årsäll som Sveriges siste hedniske kung. Det synes vida sannolikare, att Heimskringla förflyttat den siste hedniske sveakungen Erik Årsäll till 1120-talet från 900-talets slut såsom en från Erik Segersäll skild person än att Olof den heliges saga förflyttat Erik Årsäll från 1120-talet till tiden före Olof Skötkonung och där sammansmält honom med dennes far Erik Segersäll. I ett sammanhang, som pekar mot 1130, uppföres Erik Årsäll även i den isländska genealogien Langfedgatal, men denna kan inte tillmätas något självständigt källvärde, då den helt utgör en kombination av på Island gängse genealogiskt material med en svensk kungalängd av uppsalatyp. Här uppföres närmast före Sverker d. ä., som i anslutning till isländsk genealogi kallas Kolsson, en konung Kol, Blot-Svens son, som »svearna kalla Erik Årsäll». Langfedgatals ovederhäftighet framgår av, att denne kung Kol egentligen hör hemma omkr. 1170 och är en av det sverkerska partiets tronkandidater i striden mot Knut Eriksson. De skäl, som förmått den isländske genealogen till identifikationen av Kol och Erik Årsäll kunna näppeligen framdeduceras. I svensk litteratur möter den sistnämndes namn först i den bl. a. av isländsk litteratur påverkade kungalängden till 1333. Han placeras här — liksom i den omtalade versionen av Olof den heliges saga — omedelbart före Olof Skötkonung men får till företrädare Erik Segersäll, som längdens författare tydligen fått kunskap om från annat håll. Här har dock Erik Årsäll förvandlats från Sveriges siste hedniske till dess förste kristne konung.

Författare

Sture Bolin

Källor och litteratur

S. Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (LUÅ, N. F. 1: 27: 3, 1931) ; H. Jungner, Sparlösastenen, Västergötlands Kök — ett hövdingamonument från folkvandringstiden (Fornvännen, 33, 1938) ; dens., Sparlösastenen i ny tolkning (Nord. familjeboks månadskrönika, 2, 1939) ; I. Lindquist, Religiösa runtexter, 2. Sparlösastenen (Skrifter utg. av Vetensk.-soc. i Lund, 24, 1940) ; G. Löw, Sveriges forntid i svensk historieskrivning, 1—2 (1908—10) ; P. A. Munch, Om Kilderne til Sveriges Historie i den förchristelige Tid (Annaler for nord. Oldkyndighed og Historie, 1850) ; B. Nerman, Studier över Svärges hedna litteratur (1913) ; dens., Svärges älsta konungalängder som källa för svensk historia (1914) ; dens., Kungshögarna på Adelsö och Sveriges äldsta konungalängder (Fornvännen, 13, 1918) ; H. Schück, Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria, 2 (1904) ; dens., Sveriges förkristna konungalängd (UUÅ 1910, Program) ; dens., Den äldsta kristna konungalängden i Sverige (UUÅ 1914, Program) ; K. Stjerna, Erik den helige. En sagohistorisk studie (LUÅ 34:1:2, 1898): L. Weibull, Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000 (1911).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik, sagokungar, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34514, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin ), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34514
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik, sagokungar, , urn:sbl:34514, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin ), hämtad 2024-11-08.