Meriter

Strindlund, Nils, f 30 aug 1792 i Multrå, Vnl, d 5 juni 1872 där. Föräldrar: bonden Hans Hansson o Margareta Hansdtr. Lantbrukare o ägare av gård i Skedom, Multrå, 13, fjärdingsman där 13, led av bondeståndet vid riksdagarna 23–58 (led av allm besvärs o ekonomiutsk 23 o 44–45, av statsutsk 28–41 o 47–51, statsrevisor 30, 32, 35 o 45, led av hemliga utsk 47–48, ståndets talman 53–54 o 56–58), led av tullkomm okt 29–jan 30.

G 10 okt 1817 i Överlännäs, Vnl, m Margareta Månsdtr, f 22 nov 1795 där (Multrå AI:9, s 117, HLA; saknas i fdb), d 29 juli 1868 i Multrå, dtr till bonden Måns Jansson o Greta Larsdtr.

Biografi

S tog sitt efternamn efter födelsebyn Österstrinne i Multrå. Han växte upp i en tid när det ännu inte fanns någon allmän skolgång. Barnens undervisning blev därmed en fråga för familjernas egna initiativ, i S:s fall några års informatorsundervisning i hemmet. S:s arbetsliv började tidigt, först som springpojke vid Sollefteå bruk, där han snabbt avancerade till bokhållare. Anställningen behölls till dess han som myndig, 21 år gammal, kunde överta fädernegården Skedom och installera sig som självägande bonde. Samma år, 1813, fick S sitt första offentliga uppdrag, som fjärdingsman i Multrå. Fler uppdrag följde och 1823 invaldes han i riksdagens bondestånd. S:s mer än trettioåriga riksdagsmannabana kröntes med utnämningen till bondeståndets talman 1853, en post han innehade under sina två sista riksdagar. Trots sina många och långa riksdagsvistelser i huvudstaden förlorade S aldrig kontakten med sin lantliga hemmiljö. Det sägs att han livet igenom deltog i gårdsarbetet på Skedom.

S:s politiska verksamhet inföll under den sv liberalismens genombrottsår. Det var en tid av tilltagande politisk radikalism, delvis till följd av händelseutvecklingen på kontinenten, där 1830 års franska julirevolution följts av februarirevolutionen i Paris 1848. Särskilt den sistnämnda omvälvningen fick konsekvenser för hela Europa. Under dessa decennier av politisk turbulens kom bondeståndet att spela en allt mer framträdande roll i den sv riksdagspolitiken. Bondeekonomins expansion hade skapat en stark hemmansägarklass som kunde göra sin röst hörd i rikspolitiken. En parlamentarisk bondeoffensiv följde, där ståndets majoritet i de flesta frågor gjorde gemensam sak med den liberala oppositionen. S däremot anslöt sig från första början till en liten grupp av regeringstrogna riksdagsbönder, vars obestridde ledare han med tiden blev.

Som en följd av sitt politiska vägval kom S att stå nära såväl hovet som en rad konservativa riddarhuspolitiker, främst August v Hartmansdorff (bd 18) som han tog råd av i 1840-talets alltmer inflammerade representationsstrider. I början av 1850-talet förenade han sig med det s k junkerpartiets ledare, Erik Sparre (bd 32) och Henning Hamilton (bd 18). Dessa representerade en moderatliberalt sinnad godsägarhöger som frigjort sig från Hartmansdorffs byråkratiska konservatism. Målet för denna nya höger var att bryta ämbetsmännens ledarställning på riddarhuset genom att bilda en allians mellan jordbrukare av alla slag, från de största godsägarna till de minsta hemmansägarna. Det skulle emellertid dröja till Lantmannapartiets bildande 1867, innan en politisk sammanslutning av denna typ såg dagens ljus.

S:s duglighet var omvittnad – ”ett klart, redigt huvud”, som en av hans liberala motståndare erkännsamt beskrev honom. S var också en riksdagsbonde i Karl XIV Johans smak, en som kunde ”rätt förstå sin regering” som det heter i monarkens sista trontal. Det betyder inte att S var ett osjälvständigt redskap i den politiska maktens händer, men hans konservatism gjorde att han kom i otakt såväl med tidsandan som med den förhärskande opinionen inom det egna ståndet, där han ofta kom att tillhöra minoriteten. I takt med att de radikala vindarna mojnade under den politiska reaktionsperiod som följde i början av 1850-talet kunde dock S göra sina åsikter alltmer gällande bland ståndsbröderna, vars talman han var under dessa år.

Personvalen till riksdagens bondestånd kunde rymma dramatik, exempelvis de 1839 i Ångermanlands södra domsaga, den valkrets som S representerade. Själv utsågs han även denna gång, men först efter en utdragen strid med en annan kandidat. Som riksdagsman förde S inte bara de norrländska småböndernas talan, han slog även vakt om ”bondeståndet såsom en fri, besutten, oberoende allmoge”. Enligt S kunde den sv bondeklassens frihet endast upprätthållas inom ramen för den befintliga ståndsindelningen. Från denna grundsyn utgick hans aldrig sinande motstånd mot en representationsreform, även sedan bondeståndet som det första av riksdagsstånden 1840 anslutit sig till de liberala kraven på en helt ny representation. S motsatte sig även inval av nya grupper i bondeståndet, särskilt säteriägande bönder som i hans ögon blivit ”herremän” med andra intressen än de genuina kronoskattebönder som fortfarande bar upp det fjärde ståndet. Inför avgörandet 1865 av den omstridda representationsfrågan, då S sedan flera år lämnat riksdagen, ledde han ett opinionsmöte i Sollefteå mot Louis De Geers förslag.

S motsatte sig dock inte varje förändring av ståndsriksdagen, vid riksdagen 1850–51 understödde han t ex ett reformförslag från junkerpartiet. Det gick ut på att förstärka de tre första stånden med orepresenterade grupper och avskaffa de introducerade adelsätternas och det högre prästerskapets självskrivna representationsrätt. Alla stånd skulle utses genom val och diskussioner och voteringar ske gemensamt. Endast bondeståndet skulle få behålla sin sociala sammansättning oförändrad och dessutom erbjudas en tredjedel av riksdagsmakten mot den fjärdedel man redan hade. S lyckades dock inte få med sig sina ståndsbröder, som i stället för en reformering av den befintliga riksdagen önskade en helt ny representation, av samma slag som det norska stortinget, i realiteten en enkammarriksdag. Riksdagsbönderna antog i enlighet härmed ett radikalt reformförslag framlagt av hallänningen Bengt Gudmundsson (bd 17).

S:s rojalism yttrade sig i stort tillmötesgående när det gällde anslag till kungahuset, i stark kontrast mot hans sparsamhet i andra sammanhang. Han verkade exempelvis för en minskning av militärutgifterna och för indragning av i hans ögon onödiga ämbeten, framför allt av biskopsämbetena. När de liberala tidningarna invände mot att 1850–51 års riksdag beviljat ett väl tilltaget anslag till kronprinsessan avfärdade S i ett brev till en konservativ meningsfrände på riddarhuset kritiken som ”käbbel”. Enligt S hade dessa antirojalistiskt anstrukna tidningsskriverier mötts av ett starkt ogillande i hans hembygd, såväl bland ståndspersoner som allmoge. I övrigt bekämpade han flertalet av tidens liberala reformkrav. Han motsatte sig inte bara en representationsreform utan också införandet av lika arvsrätt för män och kvinnor och av obligatorisk folkskola. Enligt S:s uppfattning krävdes det inte någon ”vittomfattande bokkunskap” för att bli en bra bonde. Det räckte med att ungdomen försågs med ”en sann kristendom”. Han kritiserade också den fria flyttningsrätt som införts i 1847 års fattigvårdsförordning, vilken han ansåg hota socknarnas ekonomi då den kunde leda till en ökad tillströmning av fattiga.

S blev tidigt de liberala bondehövdingarnas främste motståndare, först västgöten Anders Danielssons (bd 10), därefter dalslänningen Hans Janssons (bd 20). Han blev också föremål för skarp kritik i den liberala pressen, som såg honom som ledare för ”de ultrakonservativa” inom bondeståndet. Som redan nämnts var S:s konservatism dock inte av det oresonliga slag som motsatte sig varje förändring. Han var exempelvis anhängare av ett friare näringssystem i den mån det gagnade bönderna, ett ställningstagande som var pragmatiskt snarare än ideologiskt betingat. I frågan om att tillförsäkra bondeståndets många bergsmän samma smidesrätt som de stora järnbruken och att släppa handeln med tackjärn fri förklarade han sig i dec 1840 vara av samma åsikt som frihandelsförespråkaren Jansson. S arbetade också för ett upphävande av skillnaderna mellan lantmanna- och stadsnäringarna samt för en humanisering av den stränga strafflagstiftningen. Sin största strid utkämpade S i frågan om brännvinslagstiftningens reformering, där han i kraft av sin talmansposition på ett avgörande sätt och mot den överväldigande majoriteten i det egna ståndet bidrog till husbehovsbränningens avskaffande 1854.

S:s konservatism har beskrivits som typisk för en ståndsbunden norrlänning, utan förståelse för de sociala förändringar som inträtt i landets södra delar. Bakom en sådan tolkning ligger en föreställning om landets norra delar som en bastion för politisk traditionalism och bondekonservatism. En nyckelfråga vid bedömningen av S:s eventuella representativitet för en större norrlandsopinion är förhållandet mellan bonderiksdagsmännen och deras valmän, huruvida de förstnämnda var bundna av direktiv från de sistnämnda. Lagen stadgade uttryckligen att riksdagsledamöter endast hade att rätta sig efter landets grundlagar, detta för att förhindra en upprepning av frihetstidens imperativa mandat. I södra Ångermanland tycks dock valmännen ha hållit sina riksdagsombud i strama tyglar genom direktiv som de förväntades följa vid riksdagarna.

Ett ständigt återkommande krav från de ångermanländska valmännens sida avsåg de skatter och pålagor som särskilt bönderna hade att prestera. Vid avresan till sin första riksdag 1823 fick S uppdrag att hos regeringen anhålla om befrielse från den färjeroddsskyldighet som belastade hemmansägarna utmed Ångermanälvens stränder. Vid den följande riksdagen yrkade han hos K M:t, även nu med skriftligt stöd från bondemenigheten, på att färjetrafiken skulle finansieras med allmänna medel i stället för att utgöra en del av den beskattning som uteslutande belastade bondeklassen. Efter folkskolestadgans införande 1842 stod dess avveckling högt på valmännens kravlista, ett direktiv som S tillsammans med likasinnade förgäves försökte genomdriva. I frågor av detta slag var S uppenbarligen i samklang med en norrländsk hemmaopinion. Andra ställningstaganden från hans sida, som i hembränningsfrågan, pekade i en annan riktning.

Sina politiska motgångar till trots framstår S inför eftervärlden som en helgjuten person, rakryggad och stridbar. Som konservativ i en tid av snabba samhällsförändringar såg han sig själv som förespråkare för sunt bondförnuft och fasta värderingar. I sin kamp mot representationsreformen var han orubblig. Ett starkt och självständigt bondestånd krävdes enligt S som en motvikt mot ”det föränderliga och rörliga, som är städernas och stadsyrkenas liv”. Vältalig som få lämnade han efter sig en mängd bevingade ord i bondeståndets riksdagsprotokoll, ofta med påtaglig ordspråkskaraktär: ”Bonden har ej varit annat än ett arbetsbi, som skall födas för att samla in honung i statens bikupa och sedan dö”. De drastiska formuleringarna hade ofta udden riktad mot statligt förmynderi och ämbetsmannavälde: ”Måtte det då för alltid bli slut med dessa härjande tjänstemän, de där liksom fjällmössen fräta omkring sig, utan att vara till nytta”.

Författare

Jan Christensen

Arkivuppgifter

Brev från S i KB (bl a till J A Zetterberg), RA (bl a till A v Hartmansdorff o M J Crusenstolpe) och i LUB (bl a till H Hamilton).

Källor och litteratur

Källor o litt: Södra Ångermanlands domsaga, prot från riksdagsmannaval, HLA.

B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); S Carlsson, Bonden i sv hist, 3 (1956); J Christensen, Bönder o herrar: bondeståndet i 1840-talets liberala representationsdebatt: exemplen Gustaf Hierta o J P Theorell (1997); dens, Radikalism som strategi: bondeståndet vid 1800-talets mitt (HT 2006); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); S Förhammar, Reformvilja eller riksdagstaktik: junkrarna o representationsfrågan 1847–54 (1975); G Z Hedenström, Sveriges bondestånd 1809–1866, 1, talmän o v talmän (1922); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840–1841 (1951); C W Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser: C W Liljecronas dagbok under riksdagen 1840–41 (1917); A Renström, Talmansgården Skedom 16:1, Multrå sn (2003); SMoK; C Stenhammar, Bilder ur riksdagso hufvudstadslifvet, 1–3 (1902–03); H Wieselgren, Ur vår samtid (1880).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Strindlund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34548, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Christensen), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34548
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Strindlund, urn:sbl:34548, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Christensen), hämtad 2024-04-19.