Meriter

von Strokirch, Carl Michael, f 14 juli 1702 (egen uppg, se originalgeneal:erna, RHA) trol i Pernau, Livland (nu Pärnu, Estland), d 1 maj 1776 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: ekonomiståthållaren Michael v S o Anna Elisabet Thumb v Weingarten. Inskr vid UU 23 april 16, page vid hovet 1 jan 18, volontär vid Fortifikationen 26 juni 22, konduktör vid dess Karlskronabrigad (med placering i Gbg) 29 april 24–25 juni 26, deltog i riksdagarna 26/27–46/47 o 60/62–71/72. Väckelseledare. – Ogift.

Biografi

S:s farfar, inflyttad från Lübeck och handlande i Sthlm, blev genom fyra i Sverige adlade söner stamfar för den adliga släkten v S. Sonen Michael v S (1649–1723), S:s far, gjorde ämbetsmannakarriär, från 1681 med uppgift att planera och verkställa den komplicerade indragningen av sv donationsgods i Livland. Han blev reduktionskommissarie där 1684, adlades s å och utsågs efter vikariat som ståthållare i Riga till ordinarie ekonomiståthållare 1690. Genom äktenskap 1695 med dottern till en hög officer i Riga fick han till-gång till två livländska gods, vilket stärkte hans lokala förankring. Under det stora nordiska krigets inledande fas skedde omfattande rustningar i Livland och som ekonomiståthållare med självständigt distriktsansvar fick Michael v S bära en tung börda då åtgärderna skulle finansieras, bl a nödgades han skjuta till högst betydande summor av egna medel.

När ryska trupper efter krigsutbrottet 1700 inledde omfattande härjningar i Livland lät Michael v S evakuera sin familj från Riga till Pernau och det är troligt att S föddes där. Efter en lugnare period, då hela familjen under en tid vistades i Sthlm, blossade striderna åter upp 1709 och följande år föll de sista sv stödjepunkterna i de baltiska provinserna. Till den flyende skaran hörde familjen v S som utblottad anlände till Sthlm. Deras gods hade skövlats av ryska trupper och all privategendom förstörts. Fortsättningsvis bosatt i Sverige bedrev Michael v S en mångårig kamp för att erhålla ny tjänst och gottgörelse för sina förluster, vilket blott i ringa mån lyckades.

Krigshändelserna skapade en stark apokalyptisk stämning som blev grogrund för pietismen. I Sthlm ledde den till ett starkt engagemang med prästen Eric Tolstadius som samlande gestalt. Denna rörelse fick ytterligare näring då av pietismen påverkade karoliner återvände till Sverige efterfreden 1721.

S började sin bana som lägre officer vid Fortifikationen men tjänstgjorde aldrig som sådan. Han blev gripen av pietismens förkunnelse och begärde 1726 avsked. De religiösa frågorna fångade honom helt och som ledamot av adelsståndet utnyttjade han de möjligheter detta erbjöd att påverka behandlingen av de religiösa frågorna vid riksdagen. Då all makt under frihetstiden låg hos ständerna såg många det som helt självklart att även domkapitlen i likhet med andra ämbetsverk skulle granskas av riksdagen. Även om en sådan granskning kunde ske utan att kyrkans verksamhet sattes i fråga uppfattade prästeståndet det som ett hot mot deras övergripande ansvar för religionsvården. Det är i detta sammanhang S gjorde en insats.

Vid riksdagen 1726 ingav S ett memorial i vilket han gav sitt stöd till dem som hävdade ständernas självklara rätt att övervaka domkapitlen och aktivt delta i allt som rörde religionen. Prästerna skulle inte ensamma få bestämma i religiösa frågor. Detta var helt nödvändigt i en tid när det visserligen inte var något fel i den kristna läran men då dess utövning lämnade mycket övrigt att önska, inte minst av prästernas leverne. Den tidiga pietismen strävade efter att den kristne skulle vara medveten om sin omvändelse, praktisera sin tro i sitt leverne och möta sina trossyskon i enskilda samlingar, vilket 1726 års konventikelplakat förbjöd. Även om detta budskap innebar viss kyrkokritik behövde det inte stå i strid mot kyrkans lära och ordningar.

Situationen förändrades när radikalpietisten J C Dippel (bd 11) 1727 kom till Sven Rosén (bd 30) och Tolstadius. Dippel utvecklade kyrkokritiken till konsekvent religiös individualism, en privatfromhet. Den enskildes förhållande till Kristus var det viktigaste i kristendomen. Någon församling behövdes inte. Den utgjorde tvärtom ett hinder. Jesu försoningsdöd hade ingen frälsningshistorisk betydelse. Dippels åskådning hade klara anarkistiska drag då han förkastade all yttre auktoritet i stat och kyrka. Motsättningen ökade bland pietisterna.

S blev mycket fängslad av Dippels idéer även om han inte delade dem i allt. Det blev han och Rosén som tydligast försvarade hans idéer bland huvudstadens pietister, medan Tolstadius uttryckte sig mera försiktigt. En särskild riksdagskommission förhörde de som ansågs vara anhängare av Dippel, och bland dem fanns S som i flera månader satt i fängsligt förvar. Under förhören visade han sig överlägsen i den juridiska processen om förhörets art och vägrade ta avstånd från Dippel. När han frigavs 1730 dömdes han till åtta dagars fängelse men endast för kritiska yttranden om överheten. De fromma kring S samlades till ett liv i gemenskap. Detta var ett avsteg från Dippels uppfattning. Det väckte myndigheternas uppmärksamhet, förhör hölls och domar avkunnades. Men S klarade sig.

S sökte sprida sina religiösa idéer genom omfattande resor ute i landet – framför allt med besök i pietistiska adelsfamiljer omkring Skara, Linköping och Västerås – och han vann många som delade hans fräna kritik av icke omvända präster och kyrkans ordningar. Gudstjänstbesök och bibelläsning ställdes i motsats till det personligt upplevda och ett avståndstagande från världen. Då S energiskt motsatte sig barndopet medverkade han till att myndigheterna tillgrep tvångsdop. Han påverkade också några ämbetsmän att lämna sina tjänster i väntan på Kristi snara återkomst.

Genom kontakt med N L Zinzendorf, herrnhutismens grundare, fick S anledning att ta ställning till teologiska tankar av annat slag än de han mött hos Dippel. För Zinzendorf var religionen hjärtats angelägenhet och han tog avstånd från all akademisk teologi och filosofernas försök att bevisa eller motbevisa Guds existens. Hans teologi är starkt kristocentrisk. Gud möter människan genom upplevelsen av Jesu död på korset. Med honom brevväxlade S 1730–37 och diskuterade bl a försoningen, som var en central läropunkt i Zinzendorfs korsteologi. S sökte påverka honom med sin av Dippel influerade syn medan Zinzendorf varnade för Dippels idéer. Motsättningarna hindrade likväl inte Zinzendorf från att bjuda in S att besöka Herrnhut och till och med bosätta sig där. Till skillnad från Dippel organiserade Zinzendorf sina anhängare i en brödraförsamling, som med tiden blev ett eget samfund.

De nya religiösa tankarna grep omkring sig ute i landet, vilket oroade myndigheterna. Den enhet i religionen som RF slog fast var i fara. Till 1734 års riksdag lämnade Jacob Benzelius (bd 3) m fl ett förslag om ny och skärpt religionslagstiftning. De som hyste och framförde religiösa villomeningar borde aktivt uppsökas och bestraffas. Detta gav S anledning till att ge in ett eget memorial, som väckte stort uppseende. Det hade en mycket vid målsättning. RF:s bud om enhet i religionen kunde inte betyda annat än att rikets innevånare skulle tro på en gud eller ett andligt väsende som belönar dem som söker sig till honom. Det var sålunda en klart deistisk grundsyn i upplysningens anda som skulle ligga till grund för tolkningen. Det räckte med första trosartikeln om skapelsen vilken den ”naturliga människan” insåg. Däremot var det, enligt S, orimligt och omöjligt att genom trosbekännelser och bekännelseskrifter kräva att alla tänkte lika i religionen.

Hade S stannat vid detta hade han säkert vunnit ett visst bifall, men han fortsatte med en ganska ohöljd kritik av prästerna, som förklarades vara ”blinda vägvisare i andliga ting”. Memorialet talade utifrån en mycket individuell syn på religionen som samtiden inte kunde dela. Flera talare hade förgäves försökt få S att ta tillbaka sitt memorial. Själv hävdade han att det inte gällde teologiska frågor utan endast religionens rättsliga ställning. Alla stånden ansåg emellertid att memorialet t o m var straffbart, men något åtal följde inte. Något större utrymme för religionsfrihet blev i varje fall inte resultatet av S:s aktion. Kanske påverkade den i stället riksdagens beslut om 1735 års religionsstadga, som var mycket hårt formulerad.

S slog in på andra vägar. På hans initiativ bildades 1734 en ”friförsamling” på Södermalm i Sthlm, vars andlige ledare snart blev Rosén. Där levde både män och kvinnor tillsammans i ett gemensamt hushåll. 1736–41 blev denna societet föremål för myndigheternas förhör och rättegångar, vilka för Roséns del slutade med landsförvisning. Någon dom över S fälldes inte. Han reste omkring i landet och vid förhör vägrade han att svara eller ifrågasatte de agerande myndigheternas befogenheter.

S besökte Livland 1746 och Herrnhut 1749 men träffade inte Zinzendorf, senare besökte han radikala religiösa grupper i Amsterdam och Altona. Från 1760 levde S i Sverige, där han förutom sina religiösa intressen ivrigt men förgäves verkade för att få ersättning av staten för de förluster hans far lidit under sin verksamhet i Livland.

Med tiden blev S mer isolerad då flera av hans trossyskon lämnat landet eller övergått till herrnhutismen, vilken han kritiserade. När riksdagen beslöt att den avsatte och landsförvisade herrnhutarprästen Anders Carl Rutström (bd 30) skulle få komma tillbaka framförde S sin kritik i ett memorial 1766. Han tog upp Rutströms enligt honom alltför slappa syn på avlösning och syndaförlåtelse. I alla händelser borde inte Rutström, som i en skrift bemötte S, få tillbaka sitt prästämbete när han återvände. När Gabriel Rosén – broder till den landsförvisade Sven – i ett begravningstal över en pietistiskt påverkad präst på ett ortodoxt sätt talade om prästämbetets stora betydelse för det religiösa livet bemötte S detta i en liten skrift där han hävdade att prästvigningen inte gör någon skillnad för förvaltning av Ordet och sakramenten om prästen är ”köttsligt” sinnad. Någon sammanfattning av sin teologiska uppfattning gav aldrig S. Den möter främst i de riksdagsmemorial han skrev och i brevväxlingen med Zinzendorf. Därtill kan hans utgåvor 1768–69 av valda handlingar med kommentarer från rättegången mot Tolstadius, i vilka kritik av prästämbetets ses som uttryck för S:s egen uppfattning.

S framstår som en starkt profilerad företrädare för radikal pietism och dess frihetskrav i en tid då tron på den yttersta tidens nära ankomst var stark. Hans handlande och memorial var ofta utmanande. Det gav inspiration till andra radikala pietister och visade tydligt vad denna åskådning innebar. Någon dom fälldes aldrig över S, men genom sin djärvhet blev han ett föredöme i sin tid även om han inte fick några efterföljare, som knöt an till honom. Han var den självständige, orädde och starkt engagerade adelsmannen.

Författare

Harry Lenhammar med bidrag av Andreas Tjerneld (Michael v S)

Arkivuppgifter

Enstaka handl:ar efter S i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): S:s memorial vid 1734 års riksdag, kommenterat i biografitexten: Konduktören C. M. v. Strokirchs memorial i anledning af Presteståndets framställning angående irriga lärosatser (Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll från och med 1719. D 8, 1734, 2, Sthlm 1886, s 589–598). [Följdskrift till: Presteståndets memorial angående irriga lärosatser (Ibid, s 581[bis]–587[bis]). {Daterat 3 aug 1734.} Följdskrift: Thet hög-wyrdige preste-ståndets hos riksens högloflige ständer wid 1734. åhrs riksdag ingifne swar och wederläggning uppå ett hos wälbemälte ständer inlagdt memorial. Sthlm u å [1734]. (Kongl. tr). [44] s. 4:o. {Daterat 7 sept 1734.}] – S:s memorial vid 1726 års riksdag har påträffats vare sig i de tryckta riksdagshandlingarna eller som separat utgåva.

Utgivit: Vidimerade acter och protocoller, rörande den fiscaliska action, som fördes ifrån den 18 april 1734 til och med den 21 oct. 1741; emellan vener. consist. Holmense och fordom kyrkoherden mag. Eric Tolstadius, angående des predikningar om nattwarden och absolutions administrerande: til uplysning i den qvæstion; som probsten mag. Lars Bælter förledit år wäckt med des censurerade tractat, kallad: Oomvända lärares ämbetes kraft och nytta. Samladt och uti en specie facti författadt, af C.M. von Str. Sthlm 1768. (Grefing). 320 s. 8:o. [Följande texter är skrivna av S: Företal, til den sig sjelf och sin nästa christeligen älskande läsaren (s [3]–[6]); Species facti. Hwarwid hufwudsakligen förekomma trenne mål: (s [7]–55). Följdskrift:] Consistorii Holmensis betänkande och utlåtelse, öfwer pastorens mag. Tolstadii ingifne memorial, angående ministerium irregenitorum; samt bemälte pastors ytterligare förklaring och stadfästelse, angående ogudaktige lärares oskickelighet at förwalta andans ämbete. &c. Såsom en continuation af de 1768 genom trycket utgifne vidimerade acter och protocoller &c. Til ytterligare uplysning uti den quæstion, som 1767 genom trycket blifwit allmänneligen wäckt om Oomvända lärares ämbetes kraft och nytta. Til trycket lämnad och recommenderad, uti et företal och post scripto. Af C. M. von Str. Upsala: Holmén, 1769. [13] s, s 312–605, [1] s. 8:o. [Texter av S: Företal (opag s 3–12); Post scriptum ( s [596]–605).]

Översatt: En benådad syndares bättringslof- och tröste-rop til egen och andra själars upmuntring i bundit tal förestäldt af en som skrifwer utaf erfarenhet. Ifrån tyskan öfwersatt år 1761. Sthlm 1762. (Nyström och Stolpe). [36] s. 8:o. [Anonymt översatt av S och översedd av J Löhnberg. Ny uppl 1813 (med moderniserad stavning): (Rumstedt), 36 s.]

Källor och litteratur

Källor o litt: J Arckenholtz, Sagu-Brott af 1734 års riksdag i Sthlm, ed I Carlsson (2003); N Jacobsson, Den sv herrnhutismens uppkomst (1908); H Lenhammar, Individualismens o upplysn:ens tid (Sveriges kyrkohist, 5, 2000); E Linderholm, Sven Rosén o hans insats i frihetstidens radikala pietism (1911); N Odenvik, Carl Michael v S o Sveriges första frikyrkoförs, grundad i Sthlm 1734 (1938); H Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet, pietism o herrnhutism 1680–1772 (Sv kyrkans hist, 5, 1935). – Michael v S: S Grauers, Generalen o presidenten Carl Gustaf Frölich: en omstridd karolin (KFÅ 1966); A Isberg, Karl XI o den livländska adeln 1684–1695 (1953); Odenvik, a a; C v Rosen, Bidr till kännedom om de händelser, som närmast föregingo sv stormaktsväldets fall, 2: 2 (1936), s 18, 48, 55 f, 100 ff, 161, 205, 210 ff, 216, 218 f, 223 o 225; A o C-G Strokirk, Släkten Strokirk från 1300-talet till 1900-talet (1987).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Michael Strokirch, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34551, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harry Lenhammar med bidrag av Andreas Tjerneld (Michael v S)), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34551
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Michael Strokirch, von, urn:sbl:34551, Svenskt biografiskt lexikon (art av Harry Lenhammar med bidrag av Andreas Tjerneld (Michael v S)), hämtad 2024-04-18.