Meriter

Stålhandske, Torsten, f 1 sept 1593 på Hummelsund, Borgå sn, Borgå o Raseborgs län (v Warnstedt), d 21 april 1644 i Haderslev, Danmark (Rothovius). Föräldrar: frälsemannen Torsten Svensson (Stålhandske) o Catharina Lydiksdtr (Jägerhorn). Page hos Patrick Ruthven (bd 30), medföljde denne på värvningsresa till England o Skottland 14–15, fänrik o kaptenlöjtn 21, kapten 22, major i infanteriet 26, vid Tavastehus o Nylands kav:reg 27, överstelöjtn 29, överste 32, generalmajor okt 34, befälhavare över den sv armén i Schlesien aug 39–42, general o högste befälhavare över kav i Tyskland maj 43.

G 9 april 1643 i Stettin (Rothovius) m Christina Horn, f 1604 (Elgenstierna), d 1673 (ibid), dtr till ståthållaren o riksrådet Arvid Henriksson (Horn) o Ingeborg Ivarsdtr (Stiernkors) samt 1649 omg m riksrådet Jöns Kurck (bd 21).

Biografi

Kunskapen om S:s liv och verksamhet är i hög grad kopplad till hans insatser på slagfältet. S:s godsinnehav och ekonomiska förhållanden i övrigt är outforskade men det är helt klart att han inledningsvis inte var särskilt förmögen. Farfaderns godsinnehav omfattade några år efter dennes adlande inte mer än ett fåtal gårdar i Västergötland och familjen tillhörde även i nästa generation den godsfattigaste delen av adeln. Det var sannolikt först genom S:s insatser i kronans tjänst som familjens godsinnehav i antal gårdar räknat uppnådde ett tvåsiffrigt tal. S:s eget innehav verkar även när det var som störst ha varit relativt måttligt och koncentrerat kring moderns sätesgård Hummelsund i Borgå sn där han i april 1631 erhöll en ärftlig förläning omfattande 24 gårdar med s k norrköpingsvillkor. Några år senare fick han ytterligare 39 gårdar i Borgå sn av drottning Kristinas förmyndarregering. Ännu i 1644 års rusttjänstlängd för Finland upptas 63 gårdar för S, 51 under Hummelsund och 12 under den mindre sätesgården Överby.

S var bara fem år gammal när hans far 1598 stupade i slaget vid Stångebro. Några år därefter gifte modern om sig med skotten Robert Guthrie. S:s uppfostran överläts snart på styvfaderns landsman ryttmästaren Patrick Ruthven, enligt uppgift för att han tidigt visat ”synnerlig inklination till krigsväsendet” (Rothovius). Under 1610-talet följde S med Ruthven som dennes page på fälttåget till Ryssland och på en värvningsresa till England och Skottland 1614–15. Efter att ha meriterat sig i det ryska kriget ställde han sig som underofficer och befälhavare för en mindre truppstyrka (”några hästar”) under livkompaniet i Livland för att delta i kriget mot Polen. När livkompaniet licentierades i Sthlm 1620 gick han in i det kungliga livgardet.

S deltog i det livländska fälttåget 1621–22 i Samuel Cobrons infanteriregemente. Inledningsvis hade han fänriks grad men avancerade snabbt till kapten. Under 1626 års fälttåg i Preussen tjänstgjorde S under Arvid (Jöransson) Horn (bd 19, s 345) och blev nästan omgående befordrad till major, fortfarande inom infanteriet. Året därpå erhöll han ett majorskap vid Tavastehus och Nylands kavalleriregemente under överste Åke Tott som befordrade honom till överstelöjtnant 1629.

Inför det tyska fälttåget 1630 anlände S i mitten av aug till Peenemünde från Åbo med omkr 500 landsryttare. Efter att ha utmärkt sig i slaget vid Breitenfeld och ett flertal mindre drabbningar befordrades han 1632 i fältlägret vid Nürnberg av Gustav II Adolf till överste och chef för ett regemente finska ryttare. I slaget vid Lützen övertog S befälet för den högra flygeln efter att kungen stupat och fullföljde insatsen med viss framgång, bl a genom att hans styrka lyckades återerövra ”det kungliga liket” (Watts).

S fick under försommaren 1633 order att marschera in i Westfalen för att ansluta sig till hertig Georgs av Braunschweig-Lüneburg trupper. Han deltog under hertigens befäl i slaget vid Oldendorf 28 juni och den därpå följande erövringen av Hameln 3 juli, då han enligt vissa uppgifter sårades i armen. Man fick därefter order om att gå in i Nederländerna med en mindre truppstyrka för att aktivt assistera holländarna mot spanjorerna. Närmare underrättelser om fram- och motgångar under denna expedition saknas. Expeditionen lämnade Nederländerna 1634 för att ansluta sig till Johan Banérs (bd 2) armé i Schlesien.

S befordrades i okt 1634 till generalmajor och befälhavare över kavalleriet i Livland. Riksrådet bestämde därefter i början av april 1635 att alla hans hemmavarande ryttare i slutet av maj skulle samlas i Hfors för att skeppas över till Riga och där ansluta sig till de trupper han medfört från Tyskland. Tanken var att S:s samlade styrkor, omfattande flera kavalleriregementen, skulle sättas in mot polackerna när stilleståndet med Polen upphörde. Emellertid förlängdes stilleståndet i sept genom ingripande av England och Frankrike så S fick återvända till Tyskland med oförrättat ärende. Han var nu en tid underställd Herman Wrangel men anslöt sig 1636 åter till Banérs armé och deltog under hans befäl i slaget vid Wittstock där hans kavalleri ingick i den vänstra flygeln under befäl av generallöjtnant James King.

Efter Wittstock deltog S åren 1637–39 i ett flertal drabbningar med lyckosamt resultat, t ex vid Torgau, Perleberg och Chemnitz. Efter Chemnitz 1639 fortsatte framgångarna med stormningen av den böhmiska staden Melnik (nu i Tjeckien) och vid övergången av Elbe i maj samma år.

Denna serie av goda resultat ledde till att S i aug 1639 utnämndes till befälhavare (generalkommendant) över den svenska armén i Schlesien, en post som han kom att inneha i närmare tre år. Vistelsen i Schlesien medförde en serie motgångar för S som råkade i svårigheter och tvingades med sina omkring 5 000 man att ständigt retirera undan de numerärt överlägsna kejserliga trupper som anfördes av Frans Albrekt av Sachsen-Lauenburg. På senhösten 1640 ville S uttåga men beordrades att stanna kvar trots problemen. Detta eftersom riksrådet fruktade att om hans styrkor lämnade Schlesien skulle fienden följa efter och gå på offensiven. Problemet löstes först i april 1642 då Lennart Torstensons huvudarmé intågade i Schlesien. S anslöt sig och deltog i erövringen av Glogau (nuv Glogow) och slaget vid Schweidnitz (nuv Swidnica) där Frans Albrekt sårades svårt och tillfångatogs av de svenska trupperna.

I slaget vid Leipzig 23 okt 1642, där generallöjtnant Arvid Wittenberg förde befälet över de finska trupperna, blev S ”illa sargad” i höger hand och tvingades till en längre konvalescens i Stettin. Han återgick i tjänst efter att i april 1643 ha gift sig med Christina Horn. I slutet av maj samma år beslutade riksrådet att utnämna honom till general och högste befälhavare över det svenska kavalleriet i Tyskland. Därefter deltog han i Lennart Torstensons operationer i Mähren samt dennes överraskningsanfall mot Danmark i dec. S:s sista betydande insats på slagfältet blev slaget vid Kolding 9 jan 1644. Under krigståget i Danmark insjuknade han i mars samma år och avled kort därefter. Han ligger begravd i Åbo domkyrka. Gravkoret pryds sedan 1876 av en fönstermålning med felaktig vapenbild, tillhörande den finska ätten S istället för den svenska, som S tillhörde.

Om S:s personliga egenskaper är inte mycket känt. Uppgifter om att han ägde goda språkkunskaper, som åtminstone inkluderade tyska och engelska, förefaller tillförlitliga. S invaldes i Palmorden (ty Palmenorden), ett språksamfund som verkade för ”det högtyska språkets renhet”. Att hans brev till Axel Oxenstierna är skrivna på tyska kanske beror på att även rikskanslern var ledamot av detta sällskap. Huruvida S talade finska är okänt men det är inte helt uteslutet. Rimligen kunde han inte undvika att tillägna sig åtminstone en viss förståelse av det språk som en stor del av hans manskap talade.

Mer tveksamt är hur man ska förhålla sig till uppgifter om att S åldrades tidigt, med symtom som viss försämring av minne och omdöme, åtminstone delvis orsakat av ”kärleken till glaset” (FBH). Åsikterna gällande drickandet och dess effekter på S verkar ha varit delade och rykten om hög alkoholkonsumtion omger flera andra av dåtidens militära ledare, t ex Johan Banér och Patrick Ruthven, vilket med hänsyn till omständigheterna kanske inte är så förvånande. Det är dock svårt att hitta några säkra belägg för att S skulle ha varit en större konsument än någon annan av härens högre befäl även om Herman Wrangel vid något tillfälle ska ha stämplat honom som en sliten drinkare. Ännu 1639 rekommenderades emellertid S till ett uppdrag av riksrådet, bl a med motiveringen att han var ”frisk och sund”.

Den äldre tendentiösa historieskrivningen om S gör att uppgifterna om hans personliga mod och ett osedvanligt aggressivt stridssätt blir svårbedömda, liksom antaganden om att han med dessa egenskaper försökte kompensera bristande förmåga eller uteblivna möjligheter att visa prov på strategiska färdigheter. Det finns i samtida källor egentligen inget stöd för uppgifterna att S på slagfältet skulle ha utmärkt sig på ett annat sätt än någon annan i motsvarande ställning. Däremot finns det en hel del som talar för goda ledaregenskaper och hög arbetskapacitet. Såväl Lennart Torstenson som regeringen i Sthlm tycks ännu 1643 ha haft fullt förtroende för S beträffande hans strategiska kompetens och användbarhet i fält.

Den traditionella bilden av S som en av det trettioåriga krigets mer framgångsrika härförare togs med förtjusning upp och vidareutvecklades av äldre finländsk historieskrivning och skönlitteratur (Topelius m fl) till ett hjälteformat långt utöver källmässig täckning. Under 1800-talets och det tidiga 1900-talets nationalistiska strävanden erhöll S i Finland en nästan mytologisk hjältestatus. Även mer måttfulla äldre beskrivningar (t ex i FBH) av S:s liv och verk har haft en tydlig nationalistiskt färgad glorifieringstendens. Det gjordes gärna kopplingar till det historiskt dubiösa begreppet ”hakkapeliter”, finska ryttare i den svenska armén, som i finländsk skönlitteratur omgavs av ett romantiskt hjälteskimmer.

När det gäller S:s militära meritlista är den ändå obestridlig. Han framstår genom sitt raska avancemang från underofficer till general på ett drygt årtionde som en hårt arbetande och framgångsrik yrkessoldat. S tillbringade i stort sett hela sitt vuxna liv på krigsscenen och dog under ett fälttåg. Historien om hans liv kan just därför inte bli så mycket mer än hans militära meritförteckning. I det avseendet är S en inte helt unik representant för sin tids yrkesofficerskår.

Av S:s insatser är det åtminstone en som kan sägas ha fått ett något mer bestående värde, nämligen änkans donation 1646, enligt makens önskemål, till Åbo akademi av närmare 900 böcker, tagna som krigsbyte från biskopen i Århus. Denna boksamling blev lågornas rov vid branden i Åbo 1827 så när som på ett tiotal volymer som hamnade på villovägar och senare återfanns i Hfors universitetsbibliotek.

Författare

Kaj Janzon

Arkivuppgifter

Enstaka handl:ar efter S i Arkivfragment (vol 14) o Sjöholmsarkivets autografsaml (vol 49), allt i RA. – Brev från S i KB o i RA (bl a till J Banér o A Oxenstierna, de senare publ i dennes skrifter, avd 2, bd 9).

Tryckta arbeten

S:s brev till A Oxenstierna återges i AOSB 2:9, s 911–924. De uppgår totalt till 13 brev, och är daterade 21 mars 1632 till 2 mars 1643.

Källor och litteratur

RR 26 april 1631; Frälse o rusttjänstlängder, vol 36, RA. Biographica, KrA. J Glete, Den sv armén i Tyskland 1630–32 (otr ms, StU).

J E Almquist, Innehavare av frälsejord i Västergötland 1576–77 (1984); AOSB 1:16:2 o 2:9 (1898–2009); C v Bonsdorff, Om donationerna o förläningarna samt frälseköpen i Finland under drottn Kristinas regering (1886); C M Brandelius, Biographie öfver generalen T S (Nytta o nöje, 1793); K Collan, Läsebok på prosa för Finlands ungdom (1870); I Collijn, rec av Miscellanea bibliographica, 1, 1925 (NTBB 1926), s 103 f; S Elmgren, T S (Finlands minnesvärda män, 2, 1855–57); FBH; F M Franzén, Minnesteckn:ar öfver utmärkte sv statsmän, hjeltar, lärde, konstnärer o skalder, 1–3 (1848–60); A Fryxell, Berättelser ur sv hist:en, 6–8 (1834–38); C J Gardberg m fl, Nationalhelgedomen: Åbo domkyrka 1300–2000 (2000); E G Geijer, Sv folkets hist, 2–3 (1834–36); H Hofberg, Sv biogr handlex, 2 (ny uppl, 1906); A Korhonen, Hakkapeliittain hist, 1–2 (1939–43); W G Lagus, Undersökn:ar om finska adelns gods o ätter (1860); J T Lappalainen, Sadan vuoden sotatie: suomen sotilaat 1617–1721 (2001); S A Nilsson, På väg mot militärstaten: krigsbefälets etablering i den äldre Vasatidens Sverige (1989); NF (2. uppl 1917); Ramsay; G Rein, T S (Kansallinen elämäkerrasto, 5, 1934); I Rothovius, Een christeligh liik-predican … nu saligh hoos gudi T S:s til Humelsund, Öfwerby och Alten … (1646); SRP 4–10 (1886–1905); C G Starbäck, Berättelser ur sv hist:en, 4 (1885) o 6 (1886); H Stjernswärd, Två kavallerister från Sveriges stormaktstid (1996); Suomen kansallisbiografia, 9 (2007); Sveriges krig 1611–32 (1936–39); V-L Syrjö, T S (Biogr lex för Finland, 1, 2008); Z Topelius, Läsebok för de lägsta lärowerken i Finland: andra kursen: boken om vårt land (1875); dens, Fältskärns berättelser (cykel 1, 1899); C v Warnstedt, Elisabeth Lichtones släktanteckn:ar o ätten Lichtone (Genos 1992), s 64–72; W Watts, The Swedish intelligencer, part 3–4 (1633).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Torsten Stålhandske, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34665, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kaj Janzon), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34665
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Torsten Stålhandske, urn:sbl:34665, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kaj Janzon), hämtad 2024-11-09.