Meriter

1 Sundahl, Per Eskil, f 22 okt 1890 i Sthlm, Ad Fredr, d 23 juli 1974 där, Farsta. Föräldrar: byggmästaren Per S o Johanna Gustava Nilsson. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 17 maj 09, ord elev vid KTH ht 10, avgångsex från fackskolan för arkitektur där 30 april 14, elev vid Konsthögskolan ht 16–30 maj 18, prakt arkitekt i Sthlm från 18, assistent hos länsarkitekten i Sthlms län 20–22, assistent i husbyggnadslära vid KTH ht 20–vt 28, speciallär i byggnadslära 1 juli 31–36, vik speciallär i husbyggnadslära 1 juli 33, ord 30 juni 34, prof i husbyggnadslära 13 aug (tilltr 1 sept) 36–30 juni 57, allt vid KTH, arbetande led av komm för standardisering av byggnadsmaterial 23–26, chefsarkitekt vid Kooperativa förb:s (KF) arkitektkontor 1 dec 24–31 dec 58, led av styr för Sv teknologfören 29, 31–33 o 36, v ordf i Sv arkitektfören 31–33, led av styr o arb:utsk för Sv slöjdfören 31–34, av styr för Samf för hembygdsvård 32, av styr för ab Byggtjänst 34–36, ordf i styr för H tekn lärov i Sthlm 38–60, led av komm ang Sveriges deltagande i 1939 års världsutställn i New York aug 37–jan 38, av Statens komm för byggnadsforskn 42, ordf i arb:utsk där 47–53, led av KTH:s byggnadskomm aug 44–mars 60, ordf i Sv arkitekters riksförb (SAR) 46–48, i styr för ab Studenthemmet 50–66, led av Statens nämnd för byggnadsforskn 53–56, ordf i styr för Stiftelsen Sthlms studentbostäder 58–65. – LFrKA 50.

G 21 dec 1917 i Sthlm, Hovförs, m Elin Maria Eugenia Johansson, f 9 febr 1888 där, Hedv El, d 21 sept 1977 där, Farsta, dtr till slottsbyggmästaren Frans Emil J o Tilda Andersdtr.

Biografi

Eskil S studerade till arkitekt under en tid då utbildningen influerades av nya arkitekturströmningar från Tyskland. Efter examen 1914 praktiserade han under knappt ett år på Erik Lallerstedts (bd 22) kontor för att sedan bedriva fortsatta studier vid Konsthögskolan. Därefter följde en anställning hos Isak Gustaf Clason (bd 8) innan han 1918 var mogen att starta egen arkitektverksamhet. I början av sin karriär arbetade S med klassiska arkitektuppdrag som ombyggnader av kyrkor och slott. 1918 vann han en tävling om kyrka och församlingshus på Möllevången i Malmö. Några år senare ritade S två byggnader i en klassicerande stil i Sthlm: småskolebyggnaden för Anna Sandströms skola på Danderydsgatan 4 och en byggnad för Hierta-Retziusstiftelsen på Eriksbergsgatan 3. Han utförde även en serie typritningar för mindre kyrkolokaler som flitigt kom att användas under 1920-talet. Här arbetade han i en romantisk, traditionell anda men med en funktionell differentiering av byggnadernas plan och form. Från sin senare position som chef för det radikala KF:s arkitektkontor fick S lägga sitt intresse för traditionella arkitektuppgifter helt åt sidan även om han tilläts fortsätta driva en privat verksamhet vid sidan av tjänsten, om än i mindre omfattning. Bland S:s tidiga projekt fanns också Tobaksmonopolets lager- och fabriksbyggnad på Söder i Sthlm som han ritade i samarbete med Industribyrån, en konsultfirma som präglades av en rationell arkitektursyn. Denna erfarenhet kom att prägla hans gärning vid KF.

S hade i början av sin karriär parallellt med egen verksamhet tjänst som assistent åt länsarkitekten i Sthlms län. Han uppehöll också korta vikariat som läns- och stadsarkitekt. Dessa uppdrag, som innebar ett större grepp på planeringsfrågorna och en ledande position, gav utrymme för såväl S:s intresse för stadsplanering som hans administrativa begåvning.

S gjorde en rad uppmärksammade butiksinredningar för Konsum Sthlm: Upplandsgatan 37, Kocksgatan 47 och Götgatan 28. Där visade han prov på både innovationsförmåga, rumslig gestaltning och en ren, sparsmakad arkitektur. Detta ideal tog han med sig in i KF:s arkitektkontor och anslaget kom därmed att inleda ett banbrytande arbete på butiksinredningens område. Tillsammans med Gösta Hedström ritade S en konsumbutik för Stockholmsutställningen 1930 med en modernistisk, närmast kubisk gestaltning där stora skyltfönster byggdes som iögonfallande burspråk. På butiksstandardiseringens område var S:s inflytande tydligt, både genom egna banbrytande projekt och återkommande presentationer i olika tidskrifter. KF blev tidigt erkänt som en förnyare av butikskulturen och här fann dess arkitektkontor sitt största tillämpningsområde för standardisering. Senare, 1946, blev S ordförande i den kooperativa kommitté som sattes att behandla frågan om självbetjäningsbutiker – ett exempel på det övergripande arbete på ledande nivå som upptog mycket av hans tid.

Bland de viktigaste tidiga arbetena på KF:s arkitektkontor som S deltog i var havregrynskvarnen på Kvarnholmen i Nacka tillsammans med Artur von Schmalensee (bd 31) och stadsplaneförslaget för kv Tranbodarna i Sthlm tillsammans med Olof Thunström. Förverkligandet under 1930-talet av om- och tillbyggnaden av KF:s kontorshus vid Stadsgården, med Gondolen och Katarinahissen, fick ett starkt symbolvärde. Om än Thunström höll i pennan så var även S djupt engagerad i detta viktiga bygge. S var också med i ett initialt skede vid tillkomsten av det komplexa Konsumhuset på Södermalm tillsammans med Erik Rockström. Det är svårt att klart utkristallisera S:s insats i de många projekten med tanke på att chefskapet innebar att delegera.

S:s arbete med butiksinredningar för Konsum Sthlm jämte hans kunskap om arbetsledning, projektering och intresse för standardiseringsfrågor blev avgörande när han 1924 engagerades som chef för det nybildade arkitektkontoret vid KF. Förbundet gick vid denna tid in i en expansiv fas med en ny VD vid rodret, Albin Johansson (bd 20). S kom att arbeta nära denne och fick i uppdrag att skapa ett effektivt arkitektkontor som kunde hantera kooperationens byggnadsfrågor. Kring sig samlade han arkitekter som i flera fall hade praktikerfarenheter från Gunnar Asplunds och Sven Markelius (bd 25) kontor. Flera av avdelningscheferna rekryterade S från den egna verksamheten. På S:s lott föll att ackvirera uppdrag hos främst de kooperativa föreningarna, stötta och bidra med råd till sina medarbetare, sköta personalfrågor och andra administrativa uppgifter. Han hade också det övergripande ansvaret för kontorets projekt och för att målsättning och program fullföljdes. S var inte politiskt radikal men en sann kooperatör som medvetet arbetade i den andan.

S:s många resor i Europa, särskilt till bostadsutställningar och bostadsområden i Tyskland, samt ett besök på Bauhaus under Hannes Meyers rektorstid fick betydelse för hans arkitekturuppfattning, konstnärliga ledarskap och strävan efter kollektiva insatser. Utåt framträdde S som en funktionalistisk arkitekt men han var ingen extrem tillämpare av det funktionalistiska formspråket. Istället var det en enkel, saklig och ändamålsenlig form han eftersträvade. S var också mycket intresserad av formgivning och ritade möbler, båtar och bussar. I många stycken verkade han genom sina avdelningschefer som genomförde hans mål: en ändamålsenlig arkitektur i sann kooperativ anda kännetecknad av minimering av såväl resurser som uttryck. Genom att kooperationen verkade i hela landet förde S tillsammans med sina medarbetare in modernismen i folkhemmets innersta kärna.

S var utan tvivel en av 1920- och 30-talets ledande arkitekter och spelade en central roll vid Stockholmsutställningen 1930. Året efter fick han, som en av författarna till skriften ”acceptera”, försvara utställningen. När den planerades hade S en viktig funktion som ordförande i arkitekturutskottet men han deltog också jämte några medarbetare med egna projekt. S:s sinne för propaganda ledde till att KF:s arkitektkontor deltog i många tävlingar, bl a Sthlms stads bostadstävling 1932 där kontorets förslag blev mycket uppmärksammat för sin lansering av radhuset som folkbostad liksom av smalhuset med ljusa, genomgående lägenheter. S medverkade även i böcker som Kooperation och kultur (1952) och Levande stad. En bok om Stockholm (1959). Främst skrev han uppsatser och artiklar i facktidskrifter som Byggmästaren, Kooperatören m fl där han kontinuerligt presenterade kontorets arbeten och byggnadsprojekt, oftast tillsammans med den projektansvarige arkitekten.

S hade ett socialt engagemang och en social inriktning på sitt arbete. Han var liksom Albin Johansson införstådd med propagandans värde. Att delta i tävlingar och utställningar gav reklam åt inte bara kontoret utan hela den kooperativa rörelsen och visade dess samhällsengagemang. S hade en förmåga att sätta ämnen under debatt men var alltid nyktert saklig. En av hans intressantaste artiklar är Rationell och individuell form (Kooperatören 1943). Där för han en diskussion om samhällsform, statlig politik och arkitektur och tar avstånd från genombrottsårens funktionalistiska arkitektur med argumentet att den var för kylig och opersonlig. Istället propagerar han för en arkitektur som tjänar det demokratiska samhället, en folkhemsfunktionalism.

S drog fördel av sitt breda kontaktnät och sitt engagemang i styrelser, kommittéer och föreningar, som bl a Svenska slöjdföreningen, där tidens stora frågor diskuterades: standardisering inom byggnadsindustrin och vackrare vardagsvaror. Naturligtvis ledde hans många uppdrag till goda kontakter i byggbranschen och i utbildningsvärlden. De gav också det kooperativa arkitektkontoret ett ansikte utåt.

S var inte bara arkitekt utan hade också en pedagogisk ådra som han fick utveckla vid KTH som assistent i husbyggnadslära åt Lars Israel Wahlman 1920–28, senare som speciallärare och slutligen, 1936–57, som professor i ämnet. Professuren innebar att S fick dela sin tid mellan undervisning och chefskapet för KF:s arkitektkontor. Hans insatser på kontoret minskade märkbart och chefsrollen förändrades. Han blev än mer företagsledare, organisatör och informatör även om han behöll ansvaret för kontorets arbeten gentemot beställarna. För avdelningscheferna innebar det en ökad arbetsbelastning, större ansvarstagande men även en större frihet. S:s namn togs bort från ritningsstämpeln och äran eller skulden föll mer direkt på de ansvariga avdelningsarkitekterna. Tjänsten vid KTH blev också en värdefull och utnyttjad kanal vid rekrytering av personal. KF:s arkitektkontor blev en informell fortsättningsskola för många unga arkitekter.

S släppte aldrig helt den egna verksamheten. Bussgarageanläggningen för Sthlms Spårvägar i Hornsberg från 1931–32 är hans mest kända privata projekt. Hallarna väckte uppseende vid sin tillkomst och presenterades i facklitteraturen. Byggnaderna präglades av ren och saklig modernism. Inspirationen till hallarna torde i första hand stå att finna i de då nyligen fullbordade karaktärsfulla vagnhallarna för de franska statsjärnvägarna vid Bagneux, söder om Paris. Ett annat projekt som blev ett av tidens mest publicerade var S:s egen villa i Kalvnäs, Sorunda, från 1935.

S framstår jämte HSB:s chefsarkitekt Sven Wallander som en av de första ledarna för ett stort, modernt svenskt arkitektkontor. Med sin sedan 1927 kollektiva organisation, med tio relativt självständiga avdelningar, blev KF:s arkitektverksamhet en förebild för andra kontor, både nationellt och internationellt. Efter andra världskriget var det brist på arkitekter och då kom kontorets internationella rykte väl till pass. Åren efter krigsslutet kom nära en femtedel av personalen från utlandet. S insåg grupparbetets styrka och betydelsen av en gemensam målsättning och anda. I det program för KF:s arkitektkontor som formulerades av honom 1929 framgår tydligt likheterna med det tyska Bauhausprogrammet. Inspirationen till sin arkitektur hämtade det kooperativa kontoret från den framväxande modernismen och alldeles särskilt från Tyskland, Walter Gropius och Bauhaus. Den kooperativa målsättningen var att förverkliga ett framåtsyftande arkitekturprogram – att helt enkelt ge den kooperativa andan dess sanna och rationella arkitektoniska uttryck.

KF:s arkitektkontor representerades av S, han mottog och fördelade uppdragen och det var han som hade kontakten med Albin Johansson. Kontoret var en välsedd och livaktig arbetsplats, särskilt vid mitten av 1930-talet och åren närmast efter krigsslutet. Arkitekterna var mångsidiga och här fann de en plattform att agera från. Som talesman för den kooperativa arkitekturen och för sina medarbetares insatser bidrog S till att bygga upp kontorets image och berömmelse. Kontoret fick stor betydelse för modernismens genombrott i Sverige. Det var en vågbrytare i samhällsdebatten, särskilt påtagligt vid 1930-talets mitt då det med sina 70 anställda var Nordens största arkitektföretag.

Bland de svenska arkitekterna var S den som i praktiskt arbete kom närmast 1930 års arkitektideal. Han verkade i en rationell anda med nya byggnadsuppgifter där samarbetet, snarare än den enskilda insatsen, betonades. S arbetade med och genom många andra och efter 1936 var hans insatser framför allt handledarens. Det är inte i första hand för sin arkitektur vid KF:s kontor som han blivit känd utan för sin uppbyggnad och ledning av kontoret. S:s uppdrag och ambition var att föra fram en ny arkitektur som var kongenial med kooperationens målsättning och ideologi: enkel, hygienisk och välorganiserad.

Författare

Lisa Brunnström

Arkivuppgifter

S:s arkiv i Arkitekturmuseet, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Förslagsritningar till missionskyrkor. [Omsl]. Sthlm: Svenska missionsförbundets förl, 1919. [76] s, ill. [På uppdrag av Sv missionsförbundet. Inledningen, Redogörelse för förslagen (s 2–4) undertecknad av S.] – acceptera – [omsl: acceptera den föreliggande verkligheten … ] Sthlm: Tiden, 1931. 199, [1] s, ill, fotogr. [Tills m G Asplund, W Gahn, S Markelius, G Paulsson och U Åhrén. Faksimilutg 1980: acceptera … [Verso:] Facsimilutgåva av 1931 års upplaga med efterskrift av A Åman, 208 s, ill. En engelsk övers ingår i: Modern Swedish design. Three founding texts. Edited and with introductions by L Creagh, H Kåberg, and B Miller Lane. New York: Museum of Modern Art, 2008 (s 145–339). Enligt A Åmans efterord till 1980 års upplaga (s 202) är S:s insats svår att identifiera, men det är troligt att han särskilt arbetat med kapitlet Industriell bostadsproduktion. Standardisering (s 79–92).] – Form. Ett kapitel ur acceptera. Sthlm: Skolan för bokhantverk, 1932. 25 bl, ill. [Kapitlet återges i acceptera på s 133–148.] – Att bygga och reparera landsbygdens bostäder. [Utarbetat inom] Svenska arkitektföreningen. Sthlm: Tidskriften Byggmästaren, 1934. 40 s, ill. [Anon. Enligt KB har häftet skrivits av O Almqvist, M Bergström, H Carlheim-Gyllensköld, S Lindström och S. 2.–3. uppl s å. 4., [reviderade] uppl 1937: 42 s.]

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten: Rationell och individuell form (Kooperatören, årg 30, 1943, s 197–200). – KF-arkitekternas verkstad (Kooperation och kultur, Sthlm: Kooperativa förbundets bokförl, 1952, s 45–97, ill, fotogr). [Dedikation: Denna bok tillägnas H Elldin … ] – Butiken i gatubilden (Levande stad. En bok om Stockholm tillägnad C A Anderson den 19 juli 1959, Red-kommitté: G Etzler, L Marcius, H Mehr, N Thedin. Teckningar av A Hallman, Sthlm: Rabén & Sjögren, 1959, s 109–[124]). – Beträffande S:s bidrag i tidskrifter kan nämnas att han 1924–52 publicerade minst sju bidrag i Byggmästaren. Vidare kan noteras att i källförteckningen till L Brunnström, Det svenska folkhemsbygget (2004) förtecknas ett 30-tal bidrag, främst i olika tidskrifter (s 353–354). Förteckningen är ej uttömmande, det går att finna ytterligare minst åtta bidrag av S i M Lundqvist, Svensk konsthistorisk bibliografi (1967) samt i Svenska tidskriftsartiklar 1940–45 och Svensk tidskriftsindex 1952–62. Dessa och eventuella andra bidrag av S har ej närmare efterforskats.

Källor och litteratur

ED:s konseljakter 13 aug 1936, nr 10, RA.

L Brunnström, Det sv folkhemsbygget: om Kooperativa förb:s arkitektkontor (2004), o där anf källor o litt; SvTeknF.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Eskil Sundahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lisa Brunnström), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34680
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Eskil Sundahl, urn:sbl:34680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lisa Brunnström), hämtad 2024-04-24.