Meriter

Sundblad, Gunnar Knut, f 10 okt 1888 i Sundborn, Kopp, d 7 mars 1976 i Sthlm, Osc. Föräldrar: ingenjören, VD Knut Herman S o Anna Elisabeth Lundmarker. Mogenhetsex vid H a l i Uppsala 26 maj 06, inskr vid KTH 13 sept 07, utex från fackavd för kemi o kemisk teknologi där 10 juni 10, ingenjör vid Stora Kopparbergs bergslags ab:s cellulosafabriker i Skutskär, Älvkarleby, Upps, 10–13, konstruerade o uppförde cellulosafabriker 13–21, överingenjör vid ab Iggesunds bruk 15–18, vid Bergvik & Ala nya ab 19–21, led av styr för Apparat ab 19–25, VD för ab Iggesunds bruk juni 21– sept 56, led av styr där 21–68, av styr för Sv trämassefören 21, v ordf där 39–62, led av kommunalfullm i Njutånger, Gävl, 23–51, av styr för Sv trävaruexportfören 24, v ordf där 41–58, led av styr för ab Sv sprit 30–56, ordf där, led av styr för Almedahl-Dalsjöfors ab 35, v ordf där 45, sakk i 1936 års skogsutredn 36–43, led av centralstyr för Sundsvalls ensk bank 36, ordf där 54–59, led av styr för ab Dannemora gruvor 37–58, av styr för ab Sv trähus 39–59, av styr för KTH 41–47, av styr för Sv träforskn:inst 42, av styr för Ahlafors nya spinneri ab 42–52, ordf där, v ordf i styr för Sågverksförb 45, i styr för Sv cellulosafören 45–57, led av överstyr för de tekn högskolorna 47–59, av styr för Elektrokemiska ab (EKA) 52–56, av styr för Wifstavarfs ab 55, ordf i styr för Sv inst för kulturellt utbyte med utlandet 55–68, i styr för Vegetebolagen 57–67, i styr för Tekn museet 59–64, i styr för ab Rottneros bruk 60–70. – LIVA 34, tekn hedersdr vid KTH 44, LLA 56.

G 9 dec 1918 i Stocksund, Sthlm, m Hildur Katarina Åberg, f 11 jan 1893 i Hudiksvall, d 7 mars 1981 där, dtr till sågverksdisponenten Axel Fridolf Å o Augusta Häggström.

Biografi

Gunnar S praktiskt taget föddes in i den svenska skogsindustrin. Fadern var vid tiden för hans födelse chef för en av Stora Kopparbergs bergslags många anläggningar, Korså, ett traditionellt järnbruk i Sundborns socken. När denne ett par år senare blev platschef för Bergslagets sågverk, senare kompletterat med massafabrik, i Skutskär, flyttade familjen dit och under skoltiden kunde S pröva sina anlag och tjäna fickpengar i Skutskärsfabriken. Efter mogenhetsexamen praktiserade han som assistent hos fabrikens chefsingenjör Sixten Sandberg, en bekantskap som fick stor betydelse för S och ledde till mångårigt samarbete och livslång vänskap. I släkten fanns cellulosakunnande också hos S:s äldre kusin Wilhelm S. Denne hade utbildat sig genom praktik vid cellulosafabriker i USA och hade sedan varit med om att bygga ett flertal större fabriker på olika håll i Europa. Sedan S:s far blivit VD för Wifstavarfs ab engagerades Wilhelm S som ansvarig för planering, byggande och idrifttagande av den nya sulfitfabriken där.

S utexaminerades från KTH:s fackavdelning för kemi och kemisk teknologi 1910. Som lärare hade han bl a professorn i kemi Peter Klason (bd 21), en av pionjärerna inom svensk träforskning. Redan under studieåren startade S sin industriella verksamhet genom att i samarbete med Sandberg och en tredje person bilda ett företag som byggde terpentin- och hartsfabriker m m för sulfatindustrin. S ritade fabriker på nätterna och tog ibland ledigt från studierna för att kunna resa ut till fabriksbyggena. Även vid investeringen och igångkörningen av fabriken i Wifsta deltog S aktivt. Efter examen erbjöds S av Sandberg en anställning som ingenjör vid anläggningarna i Skutskär. Där avancerade han snabbt, inte minst genom sin förmåga att lösa tekniska problem och genomföra effektiviseringar.

S kom ut i yrkeslivet under en tid då svensk industri genomgick en snabb omvandling. Bruksdöden härjade med stor intensitet sedan mitten av 1800-talet. Samtidigt hade järnbruken börjat utnyttja sina vidsträckta skogar, som hade svarat för träkolsförsörjningen till masugnarna, som råvara till massa- och pappersindustrin där marknadens efterfrågan växte snabbt. Av särskilt intresse var sågverksavfallet liksom det virke som inte dög till utgångsmaterial för sågverken.

Våren 1913 fick S en förfrågan från Baltiska trävaru ab om att bygga en sulfatfabrik vid Karlsborg i Nederkalix och några månader senare kontaktades han av Korsnäsbolaget om uppförande av en sulfitfabrik i Karskär utanför Gävle. Den egna verksamheten hade därmed blivit så omfattande att S lämnade sin anställning vid Skutskär. En tredje beställning kom under hösten samma år och gällde en massafabrik (Nensjö) i Sprängsviken i Ådalen för Svanö och Strömsnäs ab. S reste mellan anläggningarna och kunde föra dem till framgångsrik produktionsstart trots de problem som krigsutbrottet medförde, bl a när det gällde tillgången på material och kemikalier. Sin ungdom till trots hade S redan nu skapat sig ett aktat namn. När häradshövding Marcus Wallenberg skulle uppmärksammas med en festskrift till sin 50-årsdag i mars 1914 fick S det hedrande uppdraget att medverka med en uppsats, Cellulosaindustriens affallsprodukter.

S:s nästa större projekt blev en kombinerad sulfat- och sulfitfabrik vid Iggesunds bruk i Njutånger, Gävl. Driften kom igång där 1916 resp i febr 1917 och fabrikerna uppnådde redan under första driftåret full produktion. S uppehöll en befattning som överingenjör vid företaget men med det villkoret att han fick fortsätta med sin verksamhet för andra uppdragsgivare. Under de hektiska krigsåren 1916–18 bearbetade han ett flertal fabriksförslag utomlands, bl a för en tänkt stor anläggning i Ryssland. Inget av dessa projekt kom dock till utförande. Däremot projekterade han ytterligare några cellulosafabriker strax efter kriget, åt Uddeholmsbolaget i Skoghall, åt Bergviksbolaget i Sandarne och åt ett finskt konsortium i Björneborg.

Iggesunds disponent tänkte sig S som efterträdare inför sin pensionering 1919 men styrelsens majoritet valde en annan kandidat, ett beslut som snart skulle visa sig vara olyckligt för företaget. Samtidigt invecklade sig S i vad som skulle bli en felsatsning. Världskriget hade medfört ett stort intresse inte bara för cellulosa utan också för angränsande kemiska produkter som träkol, terpentin, flytande harts m m. För att exploatera marknaden för sådana tillverkningar bildade S tillsammans med några andra erfarna tekniker Apparat ab och övertog ledningen där. Företaget arbetade framför allt med destillationsprocesser och kolugnsanläggningar och gjorde några goda affärer i Tyskland och vid leveranser i Sverige. Konjunkturerna försämrades dock snabbt efter krigsslutet. I det läget blev S åter aktuell för befattningen som bruksdisponent vid Iggesundsbolaget, där justitierådet Ernst Trygger just tillträtt som styrelseordförande. S accepterade och tillträdde omedelbart medan Apparat ab lades i malpåse för att senare försättas i konkurs.

När S övertog ansvaret för Iggesundsbolaget sommaren 1921 innefattade verksamheten järnhantering, sågverk, skogar och den cellulosafabrik som han hade varit med om att bygga några år tidigare. Cellulosatillverkningen låg på en relativt låg nivå efter mindre lyckade ombyggnader och experiment på företrädarens initiativ. Ägarna till Iggesund visade sin tilltro till bolaget och dess nye chef genom att tillskjuta nytt aktiekapital för att stärka ekonomin efter flera förlustår. S utnyttjade fabrikernas egen sysslolösa personal till att reparera, rengöra och rusta upp. Efter tre månader kunde han rapportera till styrelsen att driften var i full gång. Konjunkturen återhämtade sig dock långsamt och försäljningspriserna var låga.

Den löpande driften av cellulosafabrikerna överlämnades till den nyanställde överingenjören Aron Orrmell (bd 28) som 1926 efterträddes av S:s yngre bror Yngve S. Utexaminerad från KTH:s kemitekniska linje och med tidigare erfarenheter från fabrikerna i Wifstavarf och Nensjö blev denne kvar i Iggesundsbolagets tjänst till 1945. Samarbetet mellan bröderna var inte helt friktionsfritt eftersom S hade för vana att gå förbi sina överingenjörer och ge ganska detaljerade instruktioner till personal längre ner i organisationen.

En strategisk uppgift för S var att försöka förbättra Iggesunds tillgång till skogsråvara. Valet föll på Strömbacka bruk med 30 000 ha skogsmark i direkt anslutning till Iggesunds marker. Strömbacka bruks ab dominerades ägarmässigt av statsministern Arvid Lindman (bd 23) som tidigare även hade varit chef för Iggesunds bruk. Efter långa förhandlingar undertecknades ett köpeavtal i maj 1923 varvid Strömbackas aktieägare delvis ersattes med nya aktier i Iggesund. Lindman invaldes som representant för Strömbackakonsortiet i Iggesunds styrelse där samarbetet med ordföranden Ernst Trygger tycks ha fungerat väl trots att de båda var starka politiska rivaler. Lindman blev en mycket erfaren samtalspartner till S fram till sin död 1936. Även med Ernst Trygger och senare med dennes son Carl hade S av allt att döma ett gott samarbete.

Köpet av Strömbacka hade till stor del finansierats med lån, en ganska djärv åtgärd i det svaga ekonomiska läge som rådde. Det hindrade inte att Iggesund under S:s ledning fortsatte att bygga ut produktionen i sågverk och cellulosafabriker, delvis genom att öka sina skulder. Satsningarna visade sig vara riktiga, när 1929 blev ett gott försäljningsår kunde bolaget dra nytta av att produktionskapaciteten fördubblats under de föregående åren.

Till en bruksdisponents viktigaste uppgifter hörde att ansvara för försäljningen som till stor del gick på export, det gällde såväl sågade trävaror som cellulosa. Traditionellt sköttes försäljningen av agenter på de viktigaste marknaderna. England var centralt för avsättning av trävaror medan cellulosa såldes till flertalet större europeiska länder och framför allt till USA, dit tidvis två tredjedelar eller mer av företagets massaproduktion skickades. S gjorde regelbundet långa försäljningsresor för att träffa kunder tillsammans med agenterna.

S hade som ledstjärna att förbättrad räntabilitet skulle åstadkommas genom ökad produktion. Därigenom kunde företagets fasta kostnader fördelas på en allt större volym av produkter. Fram till andra världskrigets början fortsatte fabriksutbyggnaden och tillverkningen växte kontinuerligt. Kriget medförde en ofrånkomlig tillbakagång som dock snabbt kunde återhämtas. Några nya investeringar blev därefter inte aktuella, S drev under sina sista år som chef en försiktig politik. Den enda större satsningen då var köpet 1951 av Elektrokemiska ab i Bohus. En viktig förändring av annat slag var börsnoteringen av Iggesundsbolaget 1949.

Iggesund var under större delen av S:s chefstid ett traditionellt organiserat bruksföretag med förutom pappersmassatillverkning även stora skogar, sågverk, järnverk, vattenkraftverk, egen hamn och jordbruk. Personalstyrkan uppgick till närmare 4 000 då S avgick med pension 1956, varav knappt hälften arbetade inom skogsbruket. Den dominerande verksamheten var cellulosaindustrin medan järn- och ståltillverkningen förde en tynande tillvaro fram till dess att den lades ned 1953.

Liksom flertalet kolleger inom de svenska storföretagen fann S tid för en lång rad engagemang utanför det egna företaget. Nära till hands låg uppdrag i den egna branschens organisationer men S åtog sig också styrelseuppdrag utanför de områden där han hade teknisk expertkunskap. Han var exempelvis ledamot av styrelsen för Almedahl-Dalsjöfors ab, ett textilföretag med rötter bl a i Hälsinglands förädling av lin och med 2 000 anställda på sex produktionsorter.

S var en för sin tid inte ovanlig praktikens man med ett starkt intresse för forskning. Genom hans bearbetningar tillkom 1930 en professur i cellulosateknik vid KTH och senare ett centrallaboratorium för cellulosaindustrin. Han var en av tillskyndarna då Svenska träforskningsinstitutet inrättades 1942 och representerade sedan industrin i dess styrelse under en följd av år. S ingick också i styrelsen för KTH liksom i överstyrelsen för de tekniska högskolorna och han var även ordförande i Tekniska museets styrelse.

Kort innan S 1956 lämnade över chefsposten vid Iggesund till sonen Lars S hade han inträtt i styrelsen för faderns gamla företag Wifstavarfs ab. Detta bolag ansågs ha en VD som inte var tillräckligt drivande och kompetent. S tog över ledningen av den långsiktiga planeringen och utarbetade nya investeringsplaner för fabrikerna. Wifstavarfs styrelseordförande Jacob Wallenberg hade sedan 1947 varit styrelseledamot i Iggesund och kommit att uppskatta S.

S:s valspråk var ”ge skäl och ta skäl”. När någon invände ”Du tar ju aldrig själv några skäl”, kom S:s sinne för självironi fram: ”Det beror ju på att jag alltid har rätt”. Anekdoten belyser också en sida hos S som många har vittnat om. Han var en dominant personlighet som ibland kunde bli stridbar och bar på en ambition att kontrollera även detaljer i underordnades arbete.

Författare

Ragnar Boman

Arkivuppgifter

Utredn rör Iggesunds bruk samt ms av S i KrA. – Brev från S i RA o UUB (bl a till A Viksten o många till N Söderblom).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Värmeproblem inom cellulosaindustrien. Föredrag vid Ingeniörsvetenskapsakademiens föreläsningsserie i värmetekniska frågor för ånganläggningar den 14/2 – 17/2 1921. [Sthlm:] Svenska teknologföreningens förl, 1921. 32 s, [4] pl-bl (vikta), ill. ([Omsl:] Meddelande, Ingeniörsvetenskapsakademien, 4). – Handbok i skogsteknologi. Utg av W Ekman … G S, G Wesslén. Sthlm: Fritze, 1922. xix, 939 s, ill. [Boken har totalt elva författare, vilka skrivit olika avsnitt av den. S har författat kapitlet Tillverkning och försäljning av trämassa och cellulosa (s [547]–596) utom det avslutande avsnittet om försäljning av trämassa (s 587–596), vilket skrivits av H Hanngren.] – Pappers- och cellulosalaboratoriet. Några synpunkter och ett önskemål. Sthlm 1932. (I Hæggström). 7 s. [Särtryck ur: Svensk pappers-tidning, årg 34, 1931, s 834–835.]

Tryckta arbeten (bidrag): Cellulosaindustriens affallsprodukter (Ekonomiska studier tillägnade Marcus Wallenberg på hans femtioårsdag den 5 mars 1914, [Red: G Andersson,] Sthlm 1914, (Centraltr), s [356]–397). – Cellulosaindustriens bränslefråga (Fästskrift utgiven med anledning av Tekniska föreningens i Gefle 25-årsjubileum. Gefle ingeniörsmässa 1920, Gävle 1920, (Skriv- & ritboks-aktiebolagets tr), s 22–25). [Även tryckt i: Svensk pappers-tidning, årg 23, 1920, s 375–377. Följdskrifter: R W Strehlenert, Cellulosaindustriens bränslefråga (Ibid, s 459–460), G S, Cellulosaindustriens bränslefråga (Ibid, 24, 1921, s 12–13).] – Värmeproblem inom cellulosaindustrien. Föredrag vid Ingeniörsvetenskapsakademiens föreläsningsserie i bränsletekniska frågor den 14/2–17/2 1921 (Svensk pappers-tidning, 24, 1921, s 148–158, ill, diagr). – † Harald Norman, Sandarne (Ibid, 25, 1922, s [175]–176). [Åtföljs av ytterligare en dödsruna av S M Myrtin.] – Sulfatindustriens bränslebehov (Ibid, 29, 1926, s 61–62). [Följdskrift till: A Härlin, Pappersmasseindustriens kraft- och bränslebehov (Ibid, s 9–13). I Sulfatindustriens … återges dels ett inlägg av S (s 61), dels A H:s svar (s 61–62).] – Depressionen och den svenska cellulosa- och trämasseindustrien (Ibid, 34, 1931, s 12–14, 17–18). – Cellulosaindustrien i Sverige. En historisk återblick och några önskemål (Suenoni Lübeck sexagenario. Vänners skrift den 2 juni 1937, [Verso:] Redaktionskommitté: W Ekman … Sthlm 1937, (I Hæggström), s [287]–297). – Johan Peter Klason (Svensk papperstidning, 40, 1937, s [1]–2). [Dödsruna. Tillsammans med H Brahmer.] – Direktör Wilhelm Ekman lämnar Korsnäs (Ibid, 45, 1942, s 259). [Signerat G. S.] – De svenska skogsindustriernas utveckling genom tiderna. Med särskild tanke på industrierna inom Gävleborgs län (En bok till Rickard Sandler. På 60-årsdagen den 29 januari 1944, [Verso:] Redaktionskommitté: A Lövgren, G Nygren, E Severin, Gävle 1944, (Arbetarbladets tr), s 163–177). – Fredrik Grewin † (Svensk papperstidning, 47, 1944, s 479–481). [Innehåller fyra dödsrunor (förutom av S av O Heijne, T Folin och E Schiller). S:s dödsruna återges på s 481.] – [Företal] (Festskrift tillägnad Erik Hägglund, 1887–1947. Stockholm 15 juni 1947, [Verso:] Redaktionskommitté: O Brauns, H Erdtman, T Johnson, B Steenberg, Sthlm 1947, (I Hæggström), ([Omsl:] Svensk papperstidning, [årg 50,] 1947, 11 B), s [7]–[8]). – Sixten Sandberg. In memoriam (Svensk papperstidning, 51, 1948, s 240). – Ordförandeskifte i Svenska träforskningsinstitutets styrelse (Ibid, 53, 1950, s 710–711). [Återger S:s middagsanförande till G Malm i samband med skiftet mellan honom och H Fransén. Återger också S:s korta karaktäristik av H F.] – 50 år med cellulosaindustrien (Ibid, 61, 1958, s 238–245, fotogr). [Föredrag vid Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningens 50-årsjubileum i Sthlm den 24 april 1958.] – Skog, trä, cellulosa och papper (Dædalus, 1959, s [41]–46). [Tal av S som ordförande i Föreningen Tekniska museet vid Sveriges industriförbunds industrikväll den 7 april 1959 på Tekniska museet.] – Carl Kempe och skogsindustriens branschorganisationer (Festskrift tillägnad Carl Kempe 80 år. 1884–1964, [Redaktionskommitté: B Lyberg, S Ulfsparre, B Gyllensvärd,] Upps 1964, (Almqvist & Wiksell), s [845]–858). – Eventuella bidrag av S i andra tidskrifter än Svensk papperstidning och Dædalus har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Iggesunds bruks hist 1685–1985, ed G Utterström, 2 (1985); L Sjunnesson, G S död (DN 9 mars 1976); SMoK; SvTeknF; C Trygger, G S död (SvD 9 mars 1976); C Valeur, Papper o massa i Hälsingland o Gästrikland (2007).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gunnar K Sundblad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34697, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Boman), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34697
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gunnar K Sundblad, urn:sbl:34697, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Boman), hämtad 2024-04-16.