Meriter

1 Swab, Anders, f 28 dec 1681 i Falun (enl uppg av son, Originalgeneal:er, RHA), d 2 juni 1731 i Sthlm, Klara. Föräldrar: vågbokhållaren vid Falu kopparkontor Anton Swabe o Helena Bergia. Inskr vid UU 4 mars 93, auskultant i Bergskoll 25 okt 02, disp vid UU 28 maj 04, företog utrikes resor 09–13, tf bergmästare i Roslagen o Norrland april 13, bergmästare i Stora Kopparbergs län 30 april 14, tillika assessor i Bergskoll 8 dec 16, adl 25 juni 19, introd 20, bergsråd 6 nov 30.

G 7 juni 1717 i Skinnskatteberg, Vm, m Elisabeth Brinck, f 1684, d 12 april 1745 (Originalgeneal:er, RHA), dtr till bankokommissarien Sven B o Maria de la Vallée samt tidigare g m bruksägaren Georg Brandt o brukspatronen Elieser Svedberg o senare omg m bergsrådet Johan Bergenstierna.

Biografi

S hade sina rötter i bergsmansmiljö; uppväxt i Falun var och förblev han ”bergslagspojke”. Familjen ägde en gård på Åsen i Faluns södra delar, som S längre fram sålde till staden. Han följde familjetraditionen och valde tidigt bergsmannabanan. Redan under sin studietid vid UU kom S i kontakt med Bergskollegiet och började på dess initiativ att insamla och avskriva brev och förordningar rörande Stora Kopparberget och Avesta bruk från perioden 1347–1706. Han blev 1702 auskultant i kollegiet och disputerade därefter på en avhandling om svensk bergslagfarenhet, ett arbete som banade vägen för hans karriär i kollegiet.

Våren 1709 hade S färdigställt sitt stora insamlings- och avskriftsarbete, drygt 3 000 sidor fördelade på fyra volymer med titeln Resolutioner, bref och förordningar angående justitiewäsendet och oeconomien wid Stora Kopparbergets grufwa och bergslag samt Afwesta bruk. Materialet bildade underlag för en utgåva av bergsordningar som dock inte började tryckas förrän efter S:s död.

Senare samma år inledde S en resa till utländska bergverk i syfte att studera gruvdrift och bergshantering. Han hade av Karl XII beviljats ett stipendium för ändamålet och Bergskollegiet hade givit sin rekommendation då man funnit att S ägde ett ”snällt och kvickt ingenium” – ett livligt intellekt. Tillsammans med kollegan Natanael Ekman, som också hade anknytning till Stora Kopparberg, tillbringade S fyra år på resande fot i Tyskland, Frankrike, Holland och England där bl a gruvor, hyttor, manufakturer besöktes.

Någon reseberättelse lämnade inte S. Assessorn Johan Angersteins (bd 1) utförliga resplan ger dock en fingervisning om resrutten. I övrigt är det genom protokoll och brev som man kan följa färden genom Europa. Lång tid tillbringades vid bergverken i Harz och det är sannolikt att S besökte Clausthal, en stad som Bergskollegiet och Stora Kopparberg hade goda kontakter med och där det första stånggångsdrivna Polhemsverket uppfördes just 1709. Resan saknade inte dramatiska inslag. Från Sachsen, där S planerat att tillbringa ett halvår, fick han p g a kriget mellan Sverige och den sachsiske kurfursten fly hals över huvud

Vid sin hemkomst utsågs S till tillförordnad bergmästare över Roslagen och de norrländska bergverken. Året därpå blev han bergmästare vid Stora Kopparberget och därmed inleddes ett dynamiskt skede i Bergslagens och Faluns historia. S var uppslagsrik och drivande och hans verksamhetstid kom att utmärkas av både konflikter och reformer. Efter en storhetstid som staden kunde tacka sina rikliga malmfyndigheter för hade Falun hamnat i ett svårare läge. Kopparmalmen sinade, brytningsförhållandena försvårades och motsättningar uppstod såväl inom bergsmannakåren som mellan denna och stadens borgerskap och magistrat.

S kände väl Stora Kopparbergets äldre historia och var förtrogen med dess ekonomi och lagstiftning. Under sina resor hade han skaffat sig stor kunskap om gruvbrytningsteknik och om förhållandena vid bergverk och bergsstäder i andra länder. Han hade bl a tagit intryck av det starkare samarbete mellan stad och bergverk som fanns i bergsstäderna. Allt sammantaget gjorde honom väl lämpad att ta itu med problemen på orten.

Motsättningarna i Stora Kopparberg var djupt rotade hos båda sidor. Borgerskapet opponerade sig främst mot den s k nederlagsfriheten som innebar återgång till friare handel än vad som tidigare hade gällt genom 1641 års privilegiebrev. Utomstående fick rätt till fri försäljning och till att lagra vissa varor i staden. Den tändande gnistan blev en incident vid Östanforsdammen. Den hade anlagts med medel från kronan och försåg Östanforshyttorna med vatten, men från ån fick också en av stadens kvarnar sitt vatten. Borgmästaren lät 1714 lyfta alla fem dammluckorna, varvid stadens kvarn fick allt vatten medan kopparhyttorna blev utan.

Öppen konflikt uppstod nu. Magistraten ansåg att också staden ägde vattenrätt i ån och vidare att monopolet på kopparhandeln borde tillhöra Falu borgerskap eller åtminstone beläggas med kontribution. Gruvrätten förde frågan vidare till Bergskollegiet och gick därefter till Kungl Maj:t med en besvärsskrivelse. Gruvrätten gick så långt att man begärde att Faluns stadsprivilegier skulle dras in.

S deltog i det sammanträde där Bergskollegiet fattade beslut att ifrågasätta Faluns stadsrättighet. Han var nyutnämnd bergmästare och talade för Bergslagens rätt. Det var nu han sattes att reda upp tvistigheterna och att reglera förhållandet mellan parterna, en uppgift han omgående tog itu med.

S var huvudsakligen inriktad på att reformera administrationen. Den tekniska sidan var han mindre intresserad av, vilket illustrerades med särskild tydlighet i de hårda konflikter som uppstod mellan honom och Christopher Polhem (bd 29), konstmästare vid Stora Kopparberget under S:s första år. De reformer S genomförde under perioden 1715–19 hade alltså främst att göra med de yttre formerna för verksamheten. De medeltida driftsformerna avvecklades och ny praxis, som innebar omläggning av malmbrytningen och ökad centralisering, infördes. S förbättrade också formerna för löneuppgörelser med gruvarbetarna och då tiderna blev sämre ansträngde han sig för att utverka lättnader av olika slag från myndigheternas sida.

Reformerna ledde emellertid till protester från praktiskt taget alla håll. Nyordningarna ogillades av bergsmännen, i synnerhet vakterna som haft en arbetsledande och självständig roll. Låga arbetslöner och förnödenhetsbrist och i förlängningen skuldsättning väckte ilska bland gruvdrängarna. Även hos borgerskapet var stämningen irriterad. Gemensamt för alla var problemen med Bergslagens magasin, uppfört på den plats där familjen S:s gård tidigare legat. Magasinet hade från början inrättats för att under de svåra tider som rådde tillhandahålla varor, särskilt spannmål, till ett rimligt pris för framför allt arbetarna. Handeln hade emellertid blivit alltför omfattande och kommit att konkurrera med den som bedrevs av stadens borgare, vilka värnade om både stadsprivilegiet och sina handelsrättigheter.

S tog illa vid sig av protesterna mot hans reformer, särskilt av att de klagande velat gå direkt till Bergskollegiet bakom ryggen på honom. Han ordnade nu ytterligare sammanträden och allmänna sammankomster och försökte på så sätt ena och jämka mellan parterna. En förlikning kom också till stånd i början av sept 1720. En vecka senare lade S fram ett utkast till 1720 års föreningsakt som han pressade på hårt för att genomföra. Även om ordet bergsstad inte återfinns i texten kan man ana att S här haft i åtanke de exempel på sådana som han kommit i kontakt med under sina utlandsår, och som framstod som ideala med sin samverkan mellan stad och bergverk.

Föreningsaktens första paragraf fastslår hur Bergslagen och Falu stad ska bli en ”för det allmänna bästa sammanknippad kropp”; namnet Bergslag skulle inbegripa både bergsmän och borgare i Falun. Viktiga paragrafer behandlar förhållandet mellan bergsmän och borgare. Borgerskapet skulle ha skyldighet att deltaga i gruvdriften och magasinshandeln tillåtas. Handeln skulle regleras av gruvrätten och magistraten gemensamt. Borgarna krävde dock att handeln skulle vara dem förbehållen och magasinet förse endast Bergslagens arbetsfolk med varor. I den akt som kollegierna gjorde ändringar i och som skrevs under av Fredrik I i början av 1721 hade den aktuella paragrafen omskrivits till en önskan om samverkan och samförstånd i frågan om handeln. Någon nämnvärd sämja blev det dock inte fråga om.

Organisationen av förvaltningen innebar stora ändringar. Stad och bergslag blev en administrativ enhet under en gemensam överstyrelse, bergsrätten. Här ingick både magistraten och gruvrätten. Det dröjde emellertid inte många år innan missnöjet med förhållandena på nytt väcktes. Det gällde magasinet och en krambod som satts upp i anslutning till det. Borgarna ansåg att man pressats till ett avtal och förde frågan så långt som till riksdagen. ”Falu-saken” behandlades vid 1723 års riksdag, men ett avgörande dröjde ända till 1734 då Kungl Maj:t slutgiltigt bestämde att föreningsakten skulle stå fast. S hann dock aldrig uppleva denna framgång i striden om föreningen.

S:s ståndpunkt fram till sitt sista framträdande i april 1731 var att verksamheten vid koppargruvan var avgörande för hela traktens försörjning. Ett vapen han hela tiden haft i beredskap var möjligheten att ifrågasätta Faluns stadsprivilegier. Vid avskriften av 1641 års privilegium hade S nämligen funnit att detta aldrig varit stadfäst utan var av interimistisk karaktär. Städernas privilegier skulle överhuvudtaget komma att vara under debatt i riksdagen under dessa år.

Föreningsakten förlorade med tiden sin betydelse. Det inrikespolitiska läget förändrades och man konstaterade att bergverkets och borgerskapets intressen var oförenliga. I en kunglig resolution från 1769 beslöts om föreningens upphävande.

S hade namn om sig att vara begåvad och välformulerad, skicklig i sitt ämbete. Han undgick dock inte kritik. Ett nidporträtt från 1727 berättar om en bergmästare som var mer intresserad av magasinshandel än av gruvdrift, alltför fet för att göra sig omaket att gå ner i gruvan.

S utnämndes 1730 till bergsråd. Under våren följande år reste han till Sthlm dit han av allt att döma planerade att flytta eftersom den nya tjänsten krävde hans närvaro vid Bergskollegiet. Han var dock svårt sjuk och avled i vattusot i början av sommaren. Ett år senare bisattes S:s kista i Kristine kyrka i Falun. ”Därmed hade en av de märkligaste och kraftfullaste gestalterna i Stora Kopparbergs historia återbördats till den ort, i vars angelägenheter han så starkt och oförfärat engagerat sig under sin bergmästartid” (Ericsson, s 169).

Författare

Margareta Lagerman

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i Bergskoll:s arkiv (D 2 o 6), Bergshammarsaml (X 5) samt Biographica, RA. Enstaka handl:ar även i UUB samt i avskr:saml i Stora Enso ab:s arkiv (Gruvrättens arkiv), Arkivcentrum Dalarna.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): 1 akad avh vid UU som resp 1704 (preses C Lundius), se Lidén, 1, s 332.

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmän klagan wid Stora Kopparberget öfwer … A S:s dödelige frånfälle /hörd o upteknad af M J (Verser till o över enskilda personer, Döda 1731, KB). Originalgeneal:er, RHA.

B Ericsson, Bergsstaden Falun 1720–1769 (1970) o där anf källor o litt; S Lindroth, Christopher Polhem o Stora Kopparberget (1951); dens, En bergslagsprofil: A S (Bergslaget 1954:2).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Swab, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34743, Svenskt biografiskt lexikon (art av Margareta Lagerman), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34743
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Swab, urn:sbl:34743, Svenskt biografiskt lexikon (art av Margareta Lagerman), hämtad 2024-04-19.