Biografi

Swartz, släkt sannolikt härstammande från husmannen Clemet i Herrhultshyttan, Kroppa sn, Värml, död under senare delen av 1500-talet, vars sonsons sonsons son Per Olofsson (1661–1701) var bergsman i Svartsången, Kroppa sn. Dennes son Erik Persson (f 1697, d tidigast 1735) nämns under 1720-talet som bruksbokhållare med namnet S. Hans son kronobefallningsmannen Erik S (1732–1822) fick flera döttrar, varav den yngsta, Beata Charlotta S (1779–1872), som dog ogift i Nora, var den sista i denna släktgren att bära namnet.

Son till Per Olofsson var också Olof Persson (1693–1752), som tillsammans med hustrun Carin Carlsdotter fick sönerna Petter (1726–89) och Olof (1728–68). Liksom farbrodern tog de namnet S, därtill inspirerade av fädernegården och sjön intill som båda bär namnet Svartsången.

Föga intresserad av bergshantering begav sig Petter S 1745 istället till  Stockholm, där han blev boddräng hos kramhandlaren Jean Cres. Hos denne lärde han sig dubbel (italiensk) bokföring, en del franska och latin samt att tillverka snus. Kunskaperna i bokföring var en god merit, och han flyttade under våren 1751 vidare till Norrköping och en anställning vid sockerbruket Gripen. Vid sidan av sitt ordinarie arbete som bokhållare upprätthöll dock Petter S den produktion av snus han inlett i  Stockholm. Tillsammans med inkomsterna från diverse andra verksamheter kom snustillverkningen att ge inkomster som redan efter två år tillät honom att lämna sockerbruket och inleda en bana som fabrikör.

Olof S, som kommit till  Stockholm året efter brodern och där utbildat sig till pitschaftmakare (sigillgravör), flyttade 1753 även han till Norrköping. Bröderna S blev kompanjoner och erhöll samma år rätt att driva en snusfabrik. 1761 inköptes området Knäppingsborg, där ett helt fabrikskvarter byggdes upp på kort tid. Rörelsen utvecklades framgångsrikt och blev alltmer omfattande; på bara några få år flerdubblades vinsten. Med köpet följde rätt att inneha kvarnrörelse och förutom snuskvarn kom också mjöl- och grynkvarnar att drivas. Härtill kom den tillverkning av piptobak som Olof S, och senare hans änka Maria Elisabeth von Brobergen, bedrev. Knäppingsborg rymde också bostäder för familjen och möjligen även för arbetare vid fabriken.

Olof S avled förhållandevis tidigt, och efter att ha löst ut dennes änka drev Petter S verksamheten vidare på egen hand i ytterligare över tjugo år. Såväl snus som mjöl såldes i öppen bod i både Norrköping,  Stockholm, Linköping och på andra orter, och rörelsen gjorde under många år imponerande vinster. Under lång tid var den Sveriges största i sitt slag och kom att bestå i 160 år.

Petter S tog aktiv del i flera verksamheter i staden. Varmt religiös engagerade han sig i och fick en ledande roll vid uppförandet av en ny kyrkbyggnad då man beslutat riva den gamla och förfallna S:t Olai kyrka. Efter att ha lett nyanläggningarna på Knäppingsborg hade han tillägnat sig god erfarenhet av byggnadsföretag. Religiositeten, tillsammans med påverkan av de pedagogiska idéer som pietismen fört med sig, motiverade också Petter S och hans hustru Brita Ryy (1725–83) att 1772 ta initiativ till en skola för medellösa elever. Den avsåg att i första hand meddela ”kristlig undervisning”, vilken riktades till både flickor och pojkar. Brita Ryy, hos vars mor bröderna S varit inkvarterade under sin första tid i Norrköping, var prästdotter och djupt religiös. Hon var starkt intresserad av barnuppfostran och efterlämnade två manuskript om kristen fostran, det ena mycket omfattande. Skrifterna vittnar om bildning och beläsenhet, och det är troligt att hon var Petter S mycket behjälplig i hans olika företag. Brita Ryy var lika engagerad som maken, möjligen rentav den mest drivande, vid Swartziska friskolans tillkomst. Etablerad långt före den obligatoriska folkskolans införande ansågs inrättningen ha varit en förebild för densamma. Inte minst var skolordningens metodiska grundsatser, med sina psykologiskt motiverade föreskrifter, ovanliga för tiden. Skolan, som sedermera fick karaktär av yrkesskola, upphörde först 1940.

Petter S blev 1773 talman för borgerskapets äldste och var som sådan delaktig i omorganisationen av Norrköpings förvaltning fyra år senare. De goda kunskaperna i bokföring kom väl till pass – 1777 års ”förening” stadgade bl a att stadens räkenskaper skulle skötas bättre. Som talman såg han 1779 till att genomdriva köpet av stadshuset vid dåvarande Saltängstorget, varigenom borgerskapets äldste fick en permanent borgarsal.

Makarna S fick åtta barn, varav sonen Petter Jacob S (1755–1819) var det äldsta. Denne inträdde redan vid 15 års ålder i faderns och farbroderns fabriksverksamhet. Efter ett avbrott för studier vid UU, från 1774 och några år framåt, gifte sig S 1781 med Anna Charlotta Ehrling och fick samma år burskap i Norrköping. Hustrun dog tidigt, och fyra år senare ingick han nytt äktenskap med prästdottern Catharina Charlotta (Carin) Wallström. S blev 1786 ledamot av Norrköpings hall- och manufakturrätt och var 1788–89 ryttmästare vid Borgerskapets artillerikår. Han var i två omgångar vice talman i Handelssocieteten, och 1810–11 dess talman. Som sådan var han även talman för borgerskapets äldste. På S:s initiativ revs det stadshus fadern medverkat till att köpa och ersattes 1802 med ett nytt, ritat av C F Sundvall (se ovan).

S ärvde snusfabriken tillsammans med två bröder men var den som fick bära det huvudsakliga ansvaret, och han kom med tiden också att överta syskonens andelar. Han förvaltade arvet väl, byggde upp Knäppingsborg efter en omfattande brand 1803 och lyckades driva fabriken med vinst, vilket medgav köp av herrgården Jonsberg och en del mark i utkanten av Norrköping, avsedd för framför allt tobaksodling. Efter sin egen ”bedrövliga erfarenhet” av gemensamt arv beslöt han dela sin kvarlåtenskap i likvärdiga delar så att snusfabriken kunde övertas i sin helhet av den ene av de båda söner som skulle ärva medan den andre fick Jonsberg. En tredje son, född i det första äktenskapet och något av familjens sorgebarn, hade i unga år skickats till sjöss och sedan försvunnit spårlöst.

En av S:s bröder var Johannes (John) S (1759–1812), som skrevs in vid UU 1775 och vid LU 1778 varefter han 1780 blev e o kanslist i Kanslikollegium. Han vistades 1783–86 på utlandsresor under vilka han hann besöka ett stort antal länder i Europa. S blev 1784 ordinarie kanslist, och tjänstgjorde därefter vid svenska beskickningar i utlandet. Han var 1788–91 kommissionssekreterare i London och 1791–92 i Paris. Sistnämnda år fick han avsked med lagmans titel och återvände till hemstaden och familjens fabrik, som han emellertid inte tycks ha hyst något djupare intresse för. Släktens företagsamma och merkantila ådra tycks dock ha tagit sig andra uttryck hos S – han inköpte ett nedlagt gevärsfaktori där han 1799 anlade ett garveriverk och ett garnspinneri, allt drivet med för tiden mycket moderna maskiner som väckte den norrköpingska hall- och manufakturrättens beundran. Anläggningen såldes efter något tiotal år, då S också sålt sin andel av snusfabriken till sin bror.

S:s ägnade sig därefter åt spannmålsodling och byggnadsverksamhet. Han köpte och bebyggde stora områden i Norrköping, och lät på 1790-talet anlägga teater och ridhus invid det dåvarande Saltängstorget. S var en av J T Sergels (bd 32) vänner och förekommer på flera av dennes teckningar. Sergel modellerade också S:s och hans hustru Anna Sophia Skoges medaljonger.

S:s brorson, son till Petter Jacob S, var Johannes (John) S (S 2), som blev far till Jacob Erik S (1817–1881). Denne blev 1831 student vid UU och ägnade sig därefter åt studier vid Teknologiska institutet och praktik vid Motala verkstad. Efter en studieresa i England inträdde Erik S i slutet av 1830-talet i familjeföretaget, som han efter faderns död 1853 övertog. S synes ha varit en anspråkslös person men kom att få stor betydelse för både fabriken och staden. Under hans tid som företagets ledare genomfördes stora förändringar – vattenkraften ersattes av turbiner, nya fabriksbyggnader uppfördes och arbetsförhållandena förbättrades. Den Swartziska friskolan och andra inrättningar fick ta emot stora bidrag, likaså donerade S pengar till enskilda behövande.

I likhet med tidigare generationer av släkten tillhörde S borgerskapets äldste. Efter 1862 års kommunalreform inträdde han i stadsfullmäktige. Som dess vice ordförande 1871–81 och stadens representant i landstinget 1863–71 samt ledamot i fattigvårdsdirektionen, drätselkammaren, skolrådet och annat innehade han en inflytelserik position och initierade också flera stora projekt. Till det mer bestående hörde anläggandet av de s k promenaderna, sannolikt inspirerade av de nya boulevardanläggningarna i Paris, som påbörjades 1857. S bekostade själv projektplanen och donerade även en del mark. Arbetet med lindalléerna, som löper runt stadskärnan och som inledningsvis fick heta ”Swartzens påk-allé” eftersom stöttorna länge var mer dominerande än träden, avslutades inte förrän efter S:s död men kom sedan att bli ett av Norrköpings främsta kännetecken. S var också en stor trädgårdsentusiast och skapade vackra anläggningar i anslutning till sitt sommarhus Stenkullen. Rudolf Abelin (bd 1), som besökte parken som ung, kom att inspireras på ett avgörande sätt i sin senare gärning som trädgårdsodlare.

S, liberal och frihandelsvänlig, var politiskt aktiv även på riksplanet. Han var ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1859–60, 1862–63 och 1865–66 samt tillhörde 1867–69 AK. I borgarståndet stödde han strävanden att instifta en lag som skulle möjliggöra för minderåriga fabriksarbetare att delta i fortsättningsskola.

Yngre bror till S var Johan Gustaf (Janne) S (1819–85), som blev student vid UU samtidigt som sin bror. Efter en kortare tids studier praktiserade han på familjeföretaget i Norrköping och tillbringade sedan åren 1835–39 utomlands, dels i praktik på en handelsfirma i Antwerpen, dels med att studera lantbruk i Skottland. Janne S drev en tid egen tobaksfirma i Norrköping och övertog därefter kvarnrörelsen i Knäppingsborg, som fick firmanamnet J G Swartz. Den köptes sedan av brodern medan S, som vid sidan av kvarnverksamheten gjort sig ett namn som framstående jordbrukare, fortsatte på den senare banan. Efter fadern ärvde han Hovgården vid Tåkern, där han gjorde betydande insatser för lanthushållningens rationalisering. Han var från 1854 gift med Sophia Carolina Lovisa Hülphers.

S verkade särskilt för bättre boskapsskötsel och för inrättandet av distriktsmejerier, åtgärder som skapade möjligheter för export. Han uppfann 1863 ett sätt att gräddsätta mjölk, den s k Swartziska ismetoden, vilken ökade smörets hållbarhet och gjorde det möjligt att transportera. Metoden kom att användas fram till introduktionen av Gustaf de Lavals (bd 11) separator. S blev själv den förste i landet att producera för export. Han var också den förste att föreslå stamboksregistrering av nötboskap och var under många år en av Östergötlands läns hushållningssällskaps mest framstående medlemmar. Han erhöll 1872 sällskapets första guldmedalj.

Efter en misslyckad investering i sockerbetsodling sålde S Hovgården 1877. Under slutet av sin levnad publicerade han ett antal skrifter om bl a skol- och lantbruksundervisning, och var verksam som kommunalpolitiker i Norrköpings stadsfullmäktige 1863–82 (ordförande 1863–81) och i Östergötlands läns landsting 1863–77. S blev 1872 hedersledamot av LA och 1874 ledamot av VA.

S:s brorson, äldste son till Erik S och Carolina Elisabeth (Betty) Forsgren, var Carl Johan Gustaf S (S 4), vars bror var Pehr Johan Jakob S (1860–1939). Denne skrevs 1879 in vid UU och inledde året därpå studier vid Tekniska högskolan. Ett år senare avled fadern och Pehr S fick återvända till Norrköping och familjerörelsen. Fadern hade redan genomfört förbättringar av såväl byggnader som teknik, och dessa anpassningar till en modernare drift kunde S med framgång bygga vidare på. Han företog ytterligare ombyggnader och var tidigt ute med att skaffa lastbil som transportmedel, men den stora insatsen bestod i uppförandet av en helt ny kvarnanläggning. Hur stora moderniseringar som än gjordes i det gamla kvarnområdet satte läget mitt i Norrköping ändå strikta gränser för expansion. Den nya och väl tilltagna kvarnen, som stod färdig 1911, förlades därför till Djurön utanför själva staden. Läget invid en djuphamn innebar en stor transportfördel – hamnen är ännu idag (2014) en av Sveriges största utskeppningshamnar för spannmål. Firman delades 1914 i två aktiebolag: dels Kvarnab J G S, vars verkställande direktör resp styrelseordförande S var till 1918 resp 1927, dels ab J G Swartz, som omfattade spannmålshandeln.

Liksom flera av släktens medlemmar före honom engagerade sig S såväl i kommunalpolitiken som i andra verksamheter, inte minst skolrådet. Han var 1898–1908 ledamot i stadsfullmäktige och 1908–15 i Svenska stadsförbundet. I det senare och med hjälp av en donation från S 1919 bildades Stadshistoriska institutionen, där han också var ledamot 1919–30. S var därtill en av initiativtagarna till Östergötlands och Södermanlands handelskammare, ledamot i Svenska Vattentrafikföreningen 1909–21, ordförande i Norrköpings sparbank 1920–27 och i P A Norstedt & söner. I samband med den nya kvarnanläggningens uppförande lät han också bygga bostäder på Djurön.

Särskilt bemärkt gjorde sig S som konstmecenat. Den stora konstsamling han köpt av stiftsbibliotekarien E H Segerstéen skänkte han 1901 till Norrköpings konstförening. Samlingen donerades 1912 till Norrköpings museum samtidigt som brodern Carl till staden skänkte Villa Swartz att användas som både bibliotek och konstmuseum. S förblev en av de största donatorerna och fortsatte att utöka samlingarna, både med antika möbler till salarnas inredning och med verk av nya mästare.

Petter S:s gren av släkten kom således att under lång tid spela en framträdande roll i Norrköpings historia. Då Carl S 1912 överlät tobakstillverkningen till ab Förenade svenska tobaksfabriker hade den bedrivits av släkten under fem generationer. Den mjölproduktion som bröderna S inledde på 1760-talet ägde bestånd ännu längre – först på 1950-talet såldes den till Wenner-Gren-koncernen. Till den betydelse näringsverksamheterna haft för stadens ekonomiska utveckling kan också läggas de olika släktmedlemmarnas påverkan på det kommunala och kulturella livet i Norrköping, liksom de spår de avsatt i stadsmiljön. I Norrköpings stadsarkiv förvaras släkten S:s mycket omfattande arkiv.

Son till Olof S var Olof Petrus S (S 1) som blev farfar till skådespelaren Edvard Mauritz S (S 3). Dennes hustru var Rosa Alfonsina Clementina (Clementine) S (1835–1923). Clementine S, dotter till skådespelaren Robert Fehrnström och Augusta Fredrika Grönlund, föddes i Uleåborg där familjen för tillfället uppehöll sig. S anställdes 1850 vid Oskar Anderssons (bd 1) teatersällskap och kom därigenom att spela på Humlegårdsteatern sommaren 1853. Hon väckte där uppmärksamhet genom både sitt utseende och sitt behagfulla sätt att uppträda. Tre år senare engagerades S vid Kungl teatern där hon gjorde en lyckad debut i rollen som Preciosa.

S var från 1868 premiäraktris och förblev Kungl teatern trogen till 1888, vilket var resten av hennes yrkesliv. Hon kom att uppträda i en lång rad roller, bl a som Drottning Filippa i Engelbrekt och hans dalkarlar, Ofelia i Hamlet, Jessika i Köpmannen i Venedig, Fru Stockman i En folkefiende och Fru Linde i Ett dockhem. Hennes styrka låg mer i de milda karaktärerna än i de starka och temperamentsfulla men som äldre gjorde hon roller av andra slag, med större inslag av humor och rättframhet. S tilldelades 1883 medaljen Litteris et artibus.

Författare

Lena Milton

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: N Björkenstam, Bergsmän o hyttor på Värmlandsberg (1967); Norrköpings stadsbibl:s o museums handl:ar, 1 (1920) o 4 (1938); Norrköpings hist, 4 (1968) o 5 (1972); E Ringborg, Till Norrköpingskrönikan, 2–4 (1920–21) o 6 (1923); SMoK; B Swartz, Familjen o snuset: om släkten S som byggde Norrköping (2008); Sv släktkal 1943 (1942).

Petter S o Brita Ryy: A Warne, Swartziska friskolan i Norrköping o dess grundare (1923).

Rosa Alfonsina Clementina (Clementine) S: J Svanberg, K theatrarne … 1860–1910 (1917); SPG, 21 (1897).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Swartz, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34808, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34808
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Swartz, släkt, urn:sbl:34808, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-16.