Meriter

1 Söderberg, Per Olof (Pelle), f 30 april 1836 i Åmål, d 21 okt 1881 i Sthlm, Maria. Föräldrar: handlanden Gustaf Adolf S o Karin Sophia Wigelius. Inskr vid Åmåls lägre lärdomsskola 45 (elev där även 48–51), elev vid Karlstads h a l 46–48 o 51–53, brukselev vid Gammalkroppa bruk 54–okt 55, bokhållare vid Gustavsfors bruk nov 55–57, vid Bäckefors bruk 57–30 sept 59, studier vid Bergsskolan i Filipstad 59–60, bokhållare vid Stjärnsunds bruk 1 okt 60–31 okt 61, vid Garpenbergs bruk 1 nov 61–maj 62, handelsagent för Högbo stål & jernwerks ab juni 62–66, grundade P Söderberg 6 sept 64 o Söderberg & Haak 5 maj 66, led av styr för Wermländska sällsk i Sthlm 72, av styr för Rämens bruk maj 78, av styr för Eda glasbruk dec 78, av styr för Glava glasbruk 9 jun 81.

G 29 dec 1868 i Ed, Värml, m Anna Gustafva Göthilda (Göta) Örtenholm, f 14 febr 1845 i Dalby, där, d 25 juli 1914 (enl db för Hedv El, Sthlm) i Marstrand, V Göt, dotter till brukspatronen Johan Gustaf Ö o Vendela Hildegard Myhrman.

Biografi

Pelle S var son till en lokal småstadshandlare i Åmål och en värmländsk prästdotter. Till staden hade släkten kommit på 1780-talet med farfadern som där blev kakelugnsmakare. Redan tidigt i S:s barndom var S:s far (se s 273) sjuklig och familjens ekonomi mycket ansträngd. En farbror hade dessutom gjort konkurs. Modern Karin fick på egen hand ta hand om och försörja de fem barnen. Under ett fåtal år inföll faderns konkurs och död, förlusten av rörelse och hem, splittringen av familjen samt en brand i januari 1846 som ödelade Åmål. Det var inte mycket i S:s ursprung och uppväxt som skvallrade om att han skulle bli en av 1800-talets märkesmän inom svenskt företagande.

S flyttade tio år gammal till sin morbror Per Olof Wigelius för att gå i skolan i Karlstad. Morbrodern, en präst utan egna barn, inhyste tillsammans med sin hustru Gustava en större grupp skolpojkar hos sig. Livet på Wigelius gård och vid skolan i Karlstad har skildrats i flera böcker av S:s kusin och skolkamrat Nils Petrus Ödman. S hade inget läshuvud och gick inte, till skillnad från sina bröder, vidare till högre studier utan blev 1854 brukselev vid Gammalkroppa bruk nära Filipstad, där en bekant till familjen, Filip Bergendal, var disponent.

Ett år senare blev S bokhållare vid Gustafsfors bruk i Dalsland, övergick efter ett par år till en liknande tjänst vid Bäckefors bruk och blev, efter en kort tid vid Bergskolan i Filipstad, anställd på Polhems gamla bruk Stjärnsund i Dalarna. 1861 flyttade han till Brattfors inom Garpenbergs bruk och verkade där som bokhållare och smidesmästare under sin gamla chef Filip Bergendal, som nyligen blivit brukets disponent.

I juni 1862 började S sälja järn och stål åt Högbo stål & jernwerks ab (Högboverken), vars huvudägare var konsul Göran Fredrik Göransson (bd 17) i Sandviken. Denne hade 1857 köpt 20 % av engelsmannen Henry Bessemers svenska patent på ståltillverkning och sedan dess genomfört provblåsningar med hjälp av metoden vid Edske masugn utanför Hofors. Kontakten med Göransson förmedlades antagligen av Bergendal, som var en av bolagets aktieägare och skulle stå för den nya säljarens grundlön. Så blev S resande försäljare och introduktör på den svenska marknaden av den då alldeles nya produkten bessemerstål. Under två års tid reste han landet runt och försökte övertyga såväl större mekaniska verkstäder som små järnhandlare och t o m enskilda smeder om bessemerstålets fördelar. S:s relation till Göransson var redan från början konfliktfylld då S:s självständighet och flexibilitet i förhållande till kunderna krockade med Göranssons förväntningar på en säljare. I april 1864 skrev S till Göransson att han ville avsluta sitt agentskap. Det innebar dock inte slutet på relationen till Högboverken, utan S fortsatte försäljningen av deras produkter på andra villkor.

Den 18 juni 1864 blev näringsfrihetsförordningen godkänd av riksdagen och omedelbart därefter grundade S sitt eget bolag i Stockholm, under namnet P Söderberg. Han fick lov att använda vännen, grosshandlare Johan Lalins lokaler på Packhusgränd i Gamla stan, och redan från början marknadsförde han sina tjänster som agent och handelskommissionär i järn och stål. Snart flyttade han till eget kontor på samma gata. Inom några månader hade han fått flera egna kunder och leverantörer och började sälja även till andra nordiska länder. Hans grosshandelsfirma blev en pionjär för den nya typen av rörelse – firmor som var fristående distributörer – som då höll på att växa fram.

I maj 1866 var verksamheten mogen för nästa steg. S grundade då grosshandelsfirman Söderberg & Haak tillsammans med Leonard Haak, en vän från bokhållartiden. Tre månader senare hoppade dock kompanjonen av, efter underrättelsen om huvudleverantören Högboverkens konkurs. På 1870-talet återtog Haak kontakten och blev chef för Söderberg & Haaks verksamhet i Norge, i egen regi men i nära samarbete med S. Denne hade under tiden sökt sig till andra leverantörer av bessemerstål, främst Christian Aspelins (bd 2) bruk i Fagersta, men han fortsatte att sälja Högboverkens och andra bruks produkter. Söderberg & Haak var från 1867 svensk generalagent för bruket i Fagersta. Det kom att bli bolagets främsta leverantör under resten av S:s liv och fram till 1914.

Kunderna fanns i hela landet, men under de första åren av Söderberg & Haaks verksamhet blev Styrelsen över statens järnvägsbyggnader (senare Statens järnvägar) bolagets största kund i Stockholmsområdet. Alla sorters stålredskap behövdes nämligen för de sprängningar och tunnelbyggen som då pågick för fullt och stål behövdes för järnvägar och tågvagnar.

Bessemerstålet blev S:s favoritprodukt och hans insats som dess introduktör i den svenska och den nordiska marknaden är värd att uppmärksamma. Men Söderberg & Haaks verksamhet var inriktad på samtliga produkter inom järn och stål i Sverige och övriga Norden. Genom giftermålet 1868 med Göta Örtenholm, dotterdotter till disponent Johan Myhrman (se bd 26, s 103) på Rämens bruk, hade S:s nätverk utvidgats och nya finansieringsmöjligheter hade öppnats, bl a genom lån från släktingar. Så småningom började S tänka på att diversifiera sin verksamhet och i viss mån även sikta på att säkra den vertikala integrationen. Hans företag övertog 1870 försäljningen åt Hermansdals maskin olje ab och även ansvaret för dess ekonomi. Ett par år senare började S även köpa aktier i andra företag, såsom Eskilstuna jernmanufaktur ab, Hästskofab­riks-aktiebolaget och Stockholm-Wästerås-Bergslagens jernvägs ab. Tillsammans med sina vänner bokförläggaren Oscar Lamm (bd 22, s 199) och överingenjören Johan Lundvik – i sin ungdom verksam vid Edske masugn vid tiden för den första lyckade blåsningen av bessemerstål – startade S Karbennings bergverks ab, vars syfte var att idka gruvdrift och järnhantering. Dessvärre blev detta bolag inte framgångsrikt.

Försäljningen av allehanda järn- och stålprodukter i Sverige och övriga Norden gick framåt. 1873 fick Söderberg & Haak sin största nettovinst under grundarens livstid. Han började då söka agenturer även utanför Skandinavien. Det året blev firman generalagent i Sverige för den ansedda engelska firman Clayton & Shuttleworth, som tillverkade jordbruks- och ångmaskiner. Under 1874 flyttade bolaget in i egna lokaler på Stora Bastugatan 7 (senare Brännkyrkagatan) på Södermalm, där även familjen S bosatte sig.

Högkonjunkturen, som hade börjat i kölvattnet efter det dansk-tyska kriget några år innan, nådde sin kulmen under 1875 och året efter började järn- och stålpriserna gå ned. Det blev svårare tider för S:s företag och för de bruk han var delägare i, såsom Rämens bruk, i vars styrelse han ingick. Kanske var denna osäkerhet kring utvecklingen av järn- och stålmarknaden orsaken till att S, under de sista åren av sitt liv, engagerade sig i glastillverkningsindustrin. På anmodan av grosshandlare Johan Wilhelm Holmström, huvudägare till Barnängens tekniska fabrik och stor aktieägare i de värmländska glasbruken vid Glava och Eda, blev S också delägare däri. Hans engagemang blev dock kortvarigt då han snart blev allvarligt sjuk och gick bort i oktober 1881.

S hade flera personliga intressen utanför yrkeslivet: fiske, musik, teater och allt det som på hans tid hörde till det sociala umgängeslivet. S var från 1872 styrelseledamot i Wermländska sällskapet i Stockholm och samordnade såväl fester som hjälpinsatser. Han var under hela sitt liv en generös givare. Välgörenheten uttrycktes främst gentemot släktingar, vänner och landsmän från Dalsland och Värmland. Som person var han praktiskt sinnad, van vid att kämpa sig fram i livet. Han var högt uppskattad som chef och höll sig alltid i framkanten av samhälls- och teknikutvecklingen. Så tidigt som 1873 anställde han en kvinnlig bokhållare, Julia Stenbeck, i Söderberg & Haak och vid tiden för hans bortgång 1881 verkade flera kvinnliga kontorister på firman. Med hederlighet och med stor sakkunskap om det järn och stål han sålde kunde han med säkert omdöme fatta snabba beslut.

S företrädde en ny typ av företagare, som drog nytta av tidens socioekonomiska och teknologiska förändringar och en rad reformer gällande frihandel och näringsfrihet. Han utförde en pionjärinsats genom sitt sätt att bedriva försäljningsarbete och sprida ny teknik. Som affärsman och teknikintroduktör agerade han i tydlig samklang med rådande tidsanda i en spännande brytningstid i Sveriges ekonomiska historia. Genom sitt entreprenörskap gjorde han under sitt korta liv också ett slags klassresa – det i tidiga år faderlösa barnet från en småstadshandlares konkursdrabbade hem slutade sitt liv som en respekterad stockholmsk grosshandlare.

Författare

Benito Peix Geldart

Arkivuppgifter

Affärskorrespondens o räkenskaper efter S i Söderberg & Haaks arkiv (Ratos deposition), i Centrum för näringslivshistoria, Sthlm. – Brev från S i Gustaf Lizells arkiv, UUB.

Källor och litteratur

A Attman, Svenskt järn och stål 1800–1914 (1986); A Edestam, Dalsländska järnbruk (1938–48); Ett svenskt jernverk: Sandviken och dess utveckling 1862–1937, ed G Hedin (1937); T Fogelberg, Värmländska glasbruk, 5 (1963); L Gadde, Mellanhänder i distributionen – vadan och varthän (1997); J Glete, Ägande och industriell omvandling: ägargrupper, skogsindustri, verkstadsindustri 1850–1950 (1987); A Johnson, En historia om utveckling: Ratos 150: 1866–2016 (2016); H Lindgren o J Ottosson, Handelns aktörer – nyckeln till det svenska välståndet: till minne av Sven Gerentz (1998); C E Nygren, Biografiska anteckningar öfver lärjungar intagna vid Karlstads högre allm läroverk åren 1850–63 (1913); B Peix Geldart, Stålpionjären: historien om Pelle Söderberg (1836–1881) (2019) o där anförd litt; G Smith, Varan valde vägen: en krönika om Söderberg & Haak 1866–1966 (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Olof Söderberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35142, Svenskt biografiskt lexikon (art av Benito Peix Geldart), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35142
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Olof Söderberg, urn:sbl:35142, Svenskt biografiskt lexikon (art av Benito Peix Geldart), hämtad 2024-11-08.