Meriter

1 Söderblom, Lars Olof Jonathan (Nathan), f 15 jan 1866 i Norrala o Trönö, Gävl, d 12 juli 1931 i Uppsala, Domk. Föräldrar: kyrkoherden Jonas S o Sofie Amalie Nicoline Blume. Studentex vid h a l i Hudiksvall 21 maj 83, inskr vid UU 19 sept 83, fil kand där 14 sept 86, ordf i Uppsala studentkår ht 92–vt 93, teol kand vid UU 14 dec 92, prästvigd 5 mars 93, predikant vid Upsala hospital 1 maj 93, tf legationspastor i Sv förs i Paris samt sjömanspräst i Dunkerque, Calais o Boulogne 1 maj 94, ord där 7 aug 96, forskn:studier vid univ i Paris från 94, forskn:resor till ett flertal univ i Europa 95–98, disp vid univ i Paris 24 jan 01, tillstånd att i Sverige besitta teol dr:graden 21 juni 01, prof i teol prenotioner o teol encyklopedi vid UU 5 juli 01, prebendekh i Helga Tref förs i Uppsala 1 sept 01, ordf i Studentkårens allmänna sångfören 09–14, hedersordf där 30, partiellt tjl från UU för upprätthållande av professur i religionshist vid univ i Leipzig okt 12–aug 14, ärkebiskop i Uppsala ärkestift o prokansler för UU, ordf i Sv kyrkans diakonistyr o Sv kyrkans missionsstyr samt kh i Bälinge förs 20 maj 14 (frånträdde det sistnämnda 22)–31, vigd till ärkebiskop 8 nov 14, ordf i Gustaf Adolfsfören i Sthlm, i 1916 års koralbokskomm mars 16–okt 17, ordf i Fören 1866 års män 16–23, i Sv komm av världsförbundet för mellanfolkligt samförstånd genom kyrkosamfunden 17–31, i Kyrkobröderna: sv kyrkans lekmannaförb 18–21, i Sv-engelska fören 19–25, hedersled där 25, vice ordf i Sverige-Amerikastiftelsen 19, ordf där från 28, ordf i koralboksnämnden dec 20–dec 22, i komm ang ny dopritual dec 20–dec 22, i evangelieboksnämnden dec 20–dec 22, sakk ang reviderad psalmbok april–juni 21, i Lutherska världskonventets sv komm 29. – LVS 03 (hedersled 15), LVVS 08 (hedersled 17), LMA (vice ordf) 19, LVHAA 20, LSA 21, LVA 25, led av Serafimerordens andliga stånd 26. – Teol hedersdr vid univ i Genève 09, vid univ i Kristiania 11, vid univ i S:t Andrews 11, fil hedersdr vid UU 17, med o fil hedersdr vid univ i Greifswald 23, doctor of civil law vid univ i Oxford 23, jur hedersdr vid univ i Berlin 23, teol hedersdr vid univ i Glasgow 23, fil hedersdr vid univ i Bonn 25, teol hedersdr vid univ i Greifswald 26, vid Trinity college, Dublin, 26, vid Elisabethsuniv i Sopron 29, vid univ i Khvn 29, Nobels fredspris 30. – Led o hedersled i stort antal utl sällsk, hedersborgare i flera ty städer, många andra sv o utl utmärkelser.

G 29 april 1894 i Sthlm, Kat, m Anna Olivia Forsell (S 2).

Biografi

Nathan S hade sina rötter i Hälsingland, hörde hemma i Uppsala med hjärtat i Paris och världen som horisont. Han ägde en sällsynt social, intellektuell, språklig och musikalisk begåvning förenad med oförställd religiositet. Som professor bedrev han banbrytande religionshistorisk forskning, som ärkebiskop förenade han kristenheten i gemensamt arbete för rättvisa och fred. Han var en av Sveriges internationellt mest kända personligheter. Utmärkelserna ger syn för sägen: statyer och hedersporträtt, stiftelser och biografier, ett stort antal hedersdoktorat och Nobels fredspris.

S föddes i Trönö prästgård i Hälsingland. Namnet Jonathan, ”Guds gåva”, var hämtat från Gamla testamentet, som hans far gärna läste på hebreiska. Fadern kom från en bondesläkt som i minst tio generationer brukat sin gård i Söderala socken. Han var en originell och uppfordrande väckelsepräst. Modern var betydligt yngre, dotter till en dansk läkare och med präster och ämbetsmän i släkten. Hemmet var präglat av arbete, disciplin och sträng pietism men också av humor och musik. S var det enda av de fem barnen som kom att ägna sig åt högre studier.

Nio år gammal skickades S till Hudiksvalls läroverk. Efter studentexamen 1883 skrevs han 17 år gammal in vid Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala. Han läste in en fil kand i latin, grekiska, hebreiska, filosofi och historia för att sedan fortsätta med teologi. Filosofen C J Boströms (bd 5) platonskt influerade idealism och E G Geijers (bd 17) personalistiska historiesyn var ännu levande vid universitetet. Den konfessionella teologiska fakulteten var tämligen opåverkad av nya teologiska strömningar. Den lärare som betydde mest för S var den radikalpietistiske mystikern Waldemar Rudin (bd 30).

S:s intresse för den världsomspännande kristenheten och främmande religioner föddes i Studentmissionsföreningen. I samtalsgruppen Fritt ur hjärtat mötte han den tyska historisk-kritiska bibelforskningen. Det ledde till en personlig troskris och insikt om hur Gud i Kristus försonat världen med sig själv. S blev ”född på nytt” den 18 januari 1890. Ända till slutet av sitt liv skulle han hänvisa till den dagen som helt avgörande för honom. Korset var huvudtemat i hans teologi och förkunnelse. Senare personliga erfarenheter av Guds omätliga nåd och förintande helighet förstärkte hans orubbliga visshet att Gud är en levande Gud som aktivt handlar i människors liv och ger historien mening och mål.

Sommaren 1890 tillbringade S några månader i USA. Han deltog i ett studentmöte under ledning av väckelsepredikanten Dwight L Moody, lärde sig engelska, fick kontakt med YMCA och studentfrivilligrörelsen, som rekryterade unga akademiker till den protestantiska missionsrörelsen och formulerade sin första ekumeniska vision. Han lärde känna John R Mott och Wilfred Monod som skulle spela framträdande roller i den ekumeniska rörelsen. För första gången rörde sig S utanför lutherdomens och statskyrkans gränser. De amerikanska samfundens sociala och moraliska betydelse i samhället och universitetens autonoma och resultatinriktade forskning gjorde ett bestående intryck på honom.

S var aktiv i studentlivet, sjöng i Uppsalakörerna Allmänna sången och Orphei drängar, tillhörde den konservativa studentföreningen Heimdal och andra föreningar, deltog i offentliga debatter och skrev i tidningarna. Han valdes till kurator på nationen och 1892 till studentkårens ordförande. Han blev en återkommande talare vid nationella och akademiska högtider och ansågs av många redan som 26-åring vara Uppsalas främste retoriker.

Genom prästen och teologen Fredrik Fehr (bd 15), som varit hans blivande hustrus konfirmationslärare, lärde S känna den kontroversielle Albrecht Ritschls liberala teologi. Den stämde väl med hans övertygelse att tro inte var ett fasthållande vid dogmer utan den visshet som egna religiösa erfarenheter gav. Efter sin teologie kandidatexamen vigdes S till präst av biskop Gottfrid Billing (bd 4). Han tjänstgjorde några månader som sjukhuspräst på Upsala hospital samtidigt som han påbörjade sina högre studier i religionshistoria. Ämnet var nytt i Uppsala. Det ingick i ”teologisk encyklopedi med prenotioner” och handlade om att i apologetiskt syfte klarlägga kristendomens förhållande till andra trosformer. S valde att undersöka om det fanns persiskt inflytande i Gamla testamentet. För att läsa zoroastrismens heliga skrifter började han lära sig det fornpersiska språket avestiska. Flera av dåtidens främsta iranister undervisade vid Sorbonne och S ville av det skälet komma till Paris. När den svenska prästtjänsten där blev ledig anmälde han sig. Trots sin begränsade prästerfarenhet fick han tjänsten, gifte sig och flyttade till Paris i maj 1894. Där blev han kvar till 1901.

Dessa sju år fick avgörande betydelse för S. Han lärde sig franska så bra att språket blev hans andra modersmål, tjänstgjorde som präst bland svenska och norska hembiträden, arbetare, sjömän och inte minst bland alla konstnärer, författare, tonsättare och andra kulturarbetare som sökte sig till Paris vid den här tiden. Många blev hans vänner för livet: målaren Anders Zorn, skulptören Christian Eriksson (bd 14) och tonsättaren Hugo Alfvén (bd 1) för att nämna några. Han lärde även känna Alfred Nobel (bd 27).

I Frankrike rådde starka sociala motsättningar. Dreyfus-affären polariserade samhället. Under ledning av Jean Jaurès vann den demokratiska socialismen mark på revolutionärernas bekostnad. Den hade många sympatisörer inom de protestantiska minoritetskyrkorna, medan den katolska kyrkan dominerades av reaktionära ultramontanister även om en teologisk modernism fått fäste även bland katoliker. S kom i kontakt med antimarxistiska kristna sociala rörelser i Frankrike, England och Tyskland. De påverkade i hög grad hans tänkande i arbetarvänlig riktning. Han tog ställning för de underprivilegierade i samhället men gick inte med i något politiskt parti och röstade sällan i allmänna val. Som präst skulle han vara till för alla och undvek därför politisk etikettering.

S fullföljde sina religionsfenomenologiska studier vid Sorbonne under ledning av Auguste Sabatier, en reformert, liberal och odogmatisk teolog som S alltid skulle räkna som sin mest betydelsefulla lärare vid sidan av historikern Harald Hjärne (bd 19). Studierna resulterade i en omfångsrik avhandling om eskatologiska föreställningar i gammalpersisk religion, judendom och kristendom. S:s slutsats var att judisk-kristen gudstro var opåverkad av babylonisk religion. Efter disputationen i januari 1901 återvände han till Uppsala. Han var nu europé allt igenom, talade flytande franska, god tyska och dessutom en allt bättre engelska. 35 år gammal hade han sökt och erhållit professuren i teologisk encyklopedi.

I samband med provföreläsningarna i Uppsala hade S blivit ombedd att hålla högtidstalet vid den fest som studentkåren anordnade inför sekelskiftet. Talets inledning gick till retorikens historia: ”In över seklet kommo svävande trenne fridens budskap, fredsduvor, som efter många irrvägar och lång instängning hade förgätit sitt hem i fjärran judaland. De hade blod på vingarna […] de tre hette frihet, jämlikhet och broderskap” (Jonson, s 109). S hyllade 1800-talets vetenskapliga framsteg och manade studenterna att gå vidare på den inslagna vägen och strängt och osvikligt använda vedertagna forskningsmetoder.

Vid sin installationsföreläsning argumenterade S för att strikt vetenskaplighet utan inskränkningar skulle gälla också på teologins områden. Sanningen och verkligheten var ytterst en enda och religionshistorien hade sin rättmätiga plats inom teologin. Efter föreläsningen vände han sig direkt till de unga teologerna och lyckönskade dem till uppgiften att frimodigt uttolka sanningen. Han uppmanade dem också att ställa upp för de svaga ”ty om du är för stor att befatta dig med den minste, är du för liten för att vara präst”. S:s tal har setts som en vändpunkt för teologin och kyrkolivet. Han blev omedelbart en av Uppsalas mest bemärkta gestalter, som professor, predikant och kulturpersonlighet. Han utstrålade bildning och charm, var vidsynt och uppmuntrande. Den stora familjen bodde strax utanför staden i Stabby prästgård som ofta var fylld av gäster.

S vann dock inte mycket gehör för sin vetenskapssyn i den teologiska fakulteten. Den underkände också 1903 Torgny Segerstedts (bd 31) religionshistoriska avhandling om polyteismens uppkomst p g a bristande renlärighet, en händelse som kom att utvecklas till en offentlig skandal. Desto större uppskattning visades S av den filosofiska fakulteten, som med sina röster 1914 skulle avgöra ärkebiskopsvalet till hans fördel.

Professuren innefattade ett helt spektrum av religionsvetenskap, från fenomenologi till religionssociologi. S ägnade sina föreläsningar åt världsreligionerna och deras förhållande till kristendomen, men även åt stora religiösa personligheter, katolsk modernism och andliga rörelser i svensk historia. I sina seminarier behandlade han religionsfilosofi och religionspsykologi. Han reviderade nya upplagor av Cornelis Petrus Tieles omfattande religionshistoriska kompendium, redigerade tre volymer av Främmande religionsurkunder (1908) översatta till svenska och skrev en lärobok.

Några av hans större uppsatser i olika tidskrifter blev banbrytande. I Uppenbarelsereligion (1903) gjorde han sin välkända distinktion mellan ”profetreligion” och ”kulturreligion”. All äkta religion var människans svar på ett tilltal från en makt bortom den empiriska kunskapens gräns. S skilde här mellan två former av religion, ”personlighetsmystik”, som uppfordrade människor att aktivt ställa sig i den levande och handlande Gudens tjänst, och ”oändlighetsmystik” där själen uppgick i en namnlös oändlighet. Gud kunde ge sig till känna i båda dessa former, tydligast genom den särskilda uppenbarelsen som var knuten till profeterna och fullbordad i Jesus Kristus, men också genom den allmänna uppenbarelsen i konsten, musiken, historien och religionerna.

Genom att använda begreppet mystik för att karaktärisera en gudsrelation kunde S både hantera religionernas outgrundlighet, inneboende likheter och de troendes svar på Guds tilltal. Det fanns ingen annan väg till Gud än den personliga erfarenheten; till slut var religionen sann endast för den som förmådde genomskåda världen med trons ögon. Att studera religionerna utan egen erfarenhet av det gudomliga var som att studera musik utan att vara musikalisk. S ansåg att religionshistorien bekräftade kristendomen och främjade missionen. I sin tävlan med andra religioner vann kristendomen i nästan alla avseenden, men för att jämförelsen inte skulle förvanskas till propaganda måste den göras i fredlig dialog och samarbete. Till slut skulle Kristus visa sig vara alla religioners fullbordan.

Åren som professor var hektiska. S predikade regelbundet i Helga Trefaldighets församling, som var hans prebende. Med hjälp av konstnärsvänner från Paris satte han sin personliga prägel på kyrkorummet. Inspirerad av Harald Hjärne utvecklade S tanken att Gud uppenbarat sig genom personligheter som på olika sätt påverkat historien. Den bibliska uppenbarelsen genom Bibelns profeter och Jesus Kristus var inte avslutad utan fortsatte genom snillen och vetenskapsmän, som fått gåvan att tolka Guds skapelse och ge mening åt livet – troshjältar som Martin Luther eller Gustav II Adolf och martyrer och helgon, som med ord och gärningar utstrålat Guds ljus. När S 1912 bestämde den ikonografiska gestaltningen av Saltsjöbadens kyrka översatte han denna uppenbarelseteologi till bild.

S ägde också en avsevärd musikalisk begåvning. I skolan hade han fått enskild musikundervisning, senare i livet anordnade han spelmansstämmor i Hälsingland, stod bakom bildandet av Uppsala domkyrkas gosskör, tonsatte själv psalmer och spelade gärna på orglarna under sina visitationer. Han deltog i internationella religionshistoriska kongresser, ledde överläggningar om nattvardsgemenskap med Church of England och skrev ständigt. Vid sidan av Manfred Björkquist (bd 4), J A Eklund (bd 12) och Einar Billing (bd 4) hörde han till ungkyrkorörelsens ”fäder”. Med hjälp av en stor donation – Olaus Petri-stiftelsen, som han blev den förste förvaltaren av – sände S studenter på studieresor över hela Europa och inbjöd framstående forskare och kyrkoledare att föreläsa i Uppsala. Han besökte Rom och Konstantinopel och utvecklade kontakter med katolska och ortodoxa teologer.

S fick tidigt internationellt anseende. När det berömda universitetet i Leipzig och dess teologiska fakultet 1911 inrättade en lärostol i religionshistoria erbjöds han tjänsten. Ett skäl var att han tog avstånd från den tyska religionshistoriska skolan, som distanserat sig från kyrkan och teologin. Utan att lämna professuren i Uppsala flyttade han 1912 till Leipzig. Där kunde han koncentrera sig på forskning och undervisning och dessutom fördjupa sig i Lutherstudier och Bachs musik. Han publicerade en programskrift om naturlig religion och religionshistoria och sitt internationellt mest kända arbete, Gudstrons uppkomst (1914). I sina föreläsningar framhöll han vördnaden för det heliga som kriterium för autentisk religion och föregrep därmed Rudolf Ottos Das Heilige (1917). Tiden i Leipzig blev emellertid kort; efter mindre än två år återvände S till Uppsala. Första världskriget hade brutit ut och han hade med knappast möjliga marginal blivit vald och utnämnd till ärkebiskop. Ett helt nytt uppdrag med andra utmaningar väntade.

Vigningen ägde rum i Uppsala domkyrka 8 november 1914. På kontinenten rasade kriget – på bara några veckor hade nationer, folk och kyrkor förvandlats till varandras fiender. S sände en fredsappell till Europas kyrkoledare, men ingen i de krigförande länderna besvarade hans vädjan. I sitt herdabrev infogade han ett långt avsnitt om kyrkans ansvar för fred och samförstånd och han predikade om kampen mellan nationalismens avgudar och Jesu Kristi Gud. S hade en stark upplevelse av att Gud kallade just honom att göra allt i sin makt för att åstadkomma fred i Europa. Tanken att samla världens kyrkor för att ena dem i praktiskt fredsarbete började gro. Han hade höga tankar om den tusenåriga svenska kyrkan och betraktade Uppsala ärkesäte som likvärdigt med patriarkaten i Konstantinopel, Rom eller Canterbury. Med sin ställning som ärkebiskop skulle han förverkliga sin ekumeniska vision. Om Sverige förskonades från kriget, måste alla svenskar ta särskilt ansvar för en rättvis och varaktig fred.

Redan innan ärkebiskopsvalet ännu var avgjort började S arbeta på texter som senare publicerades i Svenska kyrkans kropp och själ (1916). Han tecknade det dialektiska förhållandet mellan kyrkans yttre organisation och inre liv. Organisationen var kroppen, det inre livet själen. Varje samfund var till sitt yttre präglat av historia och kultur vilket gjorde dem olika. Men alla kristna delade samma tro på Jesus Kristus som världens frälsare. Att söka enhet syftade inte till yttre likformighet utan till att frilägga och tillsammans bekänna den gemensamma tro som låg inbäddad i mångfalden. Om kyrkorna samverkade för mänsklighetens goda skulle deras enhet bli uppenbar.

Med en sådan syn på kyrkan inledde S sitt ekumeniska livsprojekt. Det fanns ännu inga internationella ekumeniska strukturer som korrigerade kyrkornas nationalism, inte heller någon förpliktande sakramental gemenskap över konfessionella gränser. S behövde en internationell ekumenisk bas för sitt initiativ. Den enda han kunde finna var den inofficiella World alliance for promoting international friendship through the churches. Alliansen hade bildats av enskilda tyska och engelska kyrkomän på dagen för krigsutbrottet och hade ännu en provisorisk karaktär. I samråd med andra nordiska biskopar initierade S en bönedag för fred och lyckades 1917 samla en handfull personer från de neutrala länderna för att utarbeta riktlinjer för en större konferens med deltagare även från de krigförande länderna. Den skulle äga rum 1918, men inbjudningarna avvisades och konferensen måste ställas in. S gav dock inte upp och 1925 kunde till sist det epokgörande ekumeniska mötet i Stockholm genomföras.

I sin självpåtagna roll som trosdiplomat iakttog S en strikt neutralitet. Därför lämnade han aldrig Sverige under kriget utan ägnade sig åt ärkestiftets församlingar och vad hans ämbete krävde. I samband med Lutherjubileet 1917 höll S en serie föreläsningar om humor och melankoli hos Martin Luther, senare publicerade i Humor och melankoli och andra Lutherstudier (1919). Vid samma tid försökte han, som ordförande i Svenska kyrkans missionsstyrelse, inrätta ett fullskaligt svenskt universitet i Kina vilket misslyckades. Han tog initiativ till ett återkommande nordiskt biskopsmöte och förvandlade det inofficiella men representativa Allmänna kyrkliga mötet till sin plattform för opinionsbildning och ekumenik. S var vid sidan av sin huvudsakliga uppgift även prokansler vid Uppsala universitet. Han fortsatte med årliga Olaus Petri-föreläsningar av berömda forskare; själv föreläste han i detta sammanhang om ”evangelisk katolicitet” och återvände sedan ofta till detta tema för att visa de tre stora kyrkotraditionernas likvärdighet. Han medverkade till att införa biskopsämbetet, enhetens tecken, i flera lutherska kyrkor och fördjupade bilaterala lutherska förbindelser. Han försvarade dessutom kyrkans frihet mot angrepp från det socialdemokratiska partiet – särskilt Arthur Engberg (bd 13) som var motståndare till statskyrkosystemet och ogillade S:s försök att förankra kyrkan i arbetarrörelsen – och arbetade därtill för en ny psalmbok. 1921 efterträdde S sin lärare och vän Waldemar Rudin i Svenska akademien.

När vapenstilleståndet inträtt i november 1918, organiserade S först ett omfattande hjälparbete bland krigsfångar i Tyskland och Ryssland. I samarbete med Röda korset såg han också till att hundratals krigsbarn fick komma till Sverige några månader. Han utarbetade ett upprop för en rättfärdig fred adresserat till president Woodrow Wilson och när World alliance äntligen kunde mötas i Oud Wassenaar i Nederländerna 1919 deltog S själv. Här lade han fram sina planer på en ekumenisk världskonferens och bildandet av ett internationellt ekumeniskt råd som skulle vägleda, varna och stärka kyrkorna och be för mänsklighetens gemensamma religiösa, moraliska och sociala angelägenheter. Alliansen gav honom mandat att gå vidare. Sommaren 1920 samlades 90 personer i Genève till den första konferensen med Life and work, som hans rörelse kallades. S tog ledningen och drev med hjälp av de nio svenska delegaterna igenom beslutet att hålla det planerade ekumeniska mötet i Stockholm. Det ortodoxa patriarkatet i Konstantinopel ställde sig bakom planerna, medan den romersk-katolska kyrkan avvisade varje form av medverkan. S lade nu all sin kraft på att säkra finansieringen och planera mötet in i minsta detalj.

S:s arbete för fred och försoning framkallade politiska reaktioner. Han tog ställning i Ålandsfrågan, gjorde tydliga markeringar mot den fortsatta tyska närvaron i de fria baltiska staterna och mäklade fred mellan polska och tyska lutheraner. I samband med den franska ockupationen av Ruhrområdet 1923 hamnade han i en direkt konfrontation med konseljpresidenten Raymond Poincaré och med kyrkoledare som varit hans personliga vänner. Tyskland tackade honom med flera hedersdoktorat. Det var innan han gav sig av på en lång resa kors och tvärs genom USA för att stärka gemenskapen med lutherska invandrarkyrkor och öka intresset för Stockholmsmötet. På tio veckor talade, predikade och föreläste S 120 gånger vid banketter, i kyrkor och på universitet och togs till slut emot också av president Calvin Coolidge i Vita huset.

I augusti 1925 kunde äntligen 600 delegater från kyrkor i 37 länder samlas i Stockholm till en av de första stora internationella kongresserna efter kriget. Den var helt finansierad av svenska sponsorer och stöddes av kungahuset och hela det offentliga Sverige. De stora protestantiska kyrkorna i Europa och USA deltog, men även ortodoxa kyrkor med patriarken av Alexandria i spetsen. Mötet fick stor medial uppmärksamhet i hela världen. I S:s ögon var det viktigaste som hände att tyskar och fransmän för första gången på tio år möttes öga mot öga. Mötet styrdes av två principer: att kyrkornas inre liv och gemensamma tro var av avgörande betydelse och att den kristna kärleken skulle erövra världen. Därför fick en mängd olika gudstjänster stor plats i det överlastade programmet.

S räknade en svensk högmässa i Engelbrektskyrkan då alla, oavsett kyrkotillhörighet, fick ta emot nattvarden, som mötets höjdpunkt. Efter århundraden av kyrkosplittring och ett årtionde av fiendskap, krig och avspärrning erbjöd Stockholmsmötet en överväldigande upplevelse av andlig gemenskap som ingen deltagare skulle glömma. Mängder av socialetiska frågor stod på dagordningen, men man undvek frågan om vilka som bar skuld till kriget. Även själva fredsfrågan hamnade i skymundan. Mötet lade grunden för ett samarbete som 1948 ledde fram till bildandet av Kyrkornas världsråd. För S blev mötet en stor personlig framgång. Det var hans möte, han ”var” Stockholm 1925.

Det höjdes också kritiska röster mot S, men det var först när påven Pius XI i encyklikan Mortalium animos 1928 angrep den ekumeniska rörelsen som han gick i direkt svaromål. Den romersk-katolska kyrkan gjorde anspråk på att vara den enda sanna kyrkan och dess biskopar och präster förbjöds av påven att delta i alla ekumeniska sammanhang. Ända sedan Parisåren och mötet med den katolska modernismen hade S hoppats att den katolska kyrkan skulle erkänna de evangeliska kyrkorna, men förgäves. Diskussionen med den katolska kyrkans företrädare pågick ända till hans död.

Varken krig, ekonomiska och administrativa problem, teologiskt motstånd eller sjukdom hade förmått hejda S. Ända sedan 1903 hade han dock upprepade gånger varit allvarligt sjuk med magsår och hjärtproblem. Efter Stockholmsmötet förvärrades kärlkrampen, krafterna tröt och han måste tidvis dra sig undan. Flera av S:s och hustruns många barn – de hade fått tolv varav tio blev vuxna – orsakade dem stora bekymmer, särskilt sonen Helge (se ovan, s 348) som blev svårt psykiskt sjuk.

I december 1930 tog S emot Nobels fredspris i Oslo. Han kunde då berätta hur han lärt känna donatorn i Paris 1896, kallats till hans dödsbädd och lett minnesgudstjänsten i San Remo. Ett halvår senare höll S de s k Giffordföreläsningarna i Edinburgh. Det gav honom anledning att sammanfatta sin religionshistoriska forskning. Han tog åhörarna med på en lång resa genom den ”primitiva” religionens, hinduismens, buddhismens, zoroastrismens, hellenismens, judendomens och kristendomens olika världar. Han uppehöll sig vid religionernas kultiska uttryck men belyste framför allt den levande Gudens självuppenbarelse och människans svar. Han återvände till ord han ofta upprepat: när Guds ledning genomtränger en människas hjärta och liv så att den gudomliga kärleken och rättfärdigheten blir bestämmande för det, kan man tala om helgon. ”Helgon är de som med sitt väsen och sitt liv predikar att Gud lever” (Jonson, s 435).

Tillbaka i Uppsala drabbades S av tarmvred och hans hjärta klarade inte operationen. Han avled 65 år gammal, omgiven av familj och vänner. Hans sista ord var: ”Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien.” Vid begravningsgudstjänsten, som sändes i radio, var många tusen sörjande samlade i och omkring domkyrkan. Flaggorna vajade på halv stång i Uppsala, Stockholm och på andra platser. Kungahuset, regeringen, biskoparna, ärkestiftets präster, universitetets professorer, studenter, diplomatiska kåren och utländska kyrkoledare deltog.

S gravsattes under golvet i domkyrkans kor. På gravhällen höggs ett av honom själv ofta citerat ord ur Lukasevangeliet in: ”När I hafven gjort allt som har blifvit eder befalldt, då skolen I säga: Vi äro odugliga tjänare. Vi hafva allenast gjort det som vi voro pliktiga att göra.”

Författare

Jonas Jonsson

Arkivuppgifter

S:s mycket omfattande (43 hyllmeter) arkiv i UUB. Innehållet uppdelat i korrespondens (ca 38 000 brev från drygt 7 700 brevskrivare o till drygt 1 300 från S), dagböcker (2 vol), anteckn:böcker (14 vol), mycket stort antal ms o tal, arbetsmaterial från internationell verksamhet, biographica, tidn:klipp m m. Separat finns det slutna s k familjearkivet med familjekorrespondens (fr a mellan S o Anna S samt papper efter S:s sekr Gerda Rodling o handl:ar rör S), en stor saml fotografier (S i olika sammanhang, familjerna S o Forsell, stort antal på vänner o kolleger), en saml brev från hela familjen till barnjungfrun Karin Giselsson samt musikalier (1 vol); ekumeniska papper (fr a handl:ar rör Ekumeniska mötet 1925). Ms i Örebro UB. – S:s vetenskapl bibl finns samlat o ordnat i Ärkebiskopsgården, Uppsala. – Brev från S i GUB (bl a till I Bratt, V Lundström, O Nordenskjöld, V Rundgren, många till T Segerstedt, Helga Stenhammar, E Åkesson, i Kvinnsam: bl a till Andrea Andreen, Emilia Fogelklou, S Hedin, Hanna Rydh, Elin Wägner); i KB (bl a till N Ahnlund, A Brunius, H Elmquist, A Engström, Christian Eriksson, Alice Gyldenstolpe, E Heckscher, E Hedén, Selma Lagerlöf, Märta Lindqvist, E A Karlfeldt, J Landquist, A Molin, O Printzsköld o Ellen Wadström); i LUB (bl a till P G Eklund, N J O H Lindström, V Lundström, O Nordenskjöld, N M P:son Nilsson, många till M Pfannenstill, E H Rohde, T Segerstedt, E Åkesson, många till G Billing samt även brev till S); i RA (bl a till A Ehrensvärd, J Hellner, F Månsson, E Palmstierna, R Rudbeck, O Rydbeck, F Sebardt, Ebba Tamm o S Tunberg samt många till S Hedin); i UUB (bl a till T Andrae, F Arvedson, N Beskow, J E Hedenblad, H Hjärne, E A Karlfeldt, A Kolmodin, F J A Rodenstam, Stina Rodenstam, Sofia Söderblom, Signe Taube o J Wordsworth samt många till Anna Fries, S A Fries, B J:son Bergqvist, O U Croneborg, J A Kolmodin, J E Linderholm, K G Westman); i LSB (bl a stort antal till E Liedgren, E Liljedahl o B Risberg); i SA (till H Schück); Statens musikverk; Örebro UB; VA:s centrum för vetenskapshist (bl a till S Arrhenius); Zornsaml:arna, Mora (många till A Zorn).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Förteckningen nedan omfattar S:s postumt publicerade verk, inklusive postuma antologier och kommenterade utgåvor. För S:s verk publicerade t o m våren 1931 se S Ågren, Bibliografi över Nathan Söderbloms tryckta skrifter (1931). För kompletteringar till Ågrens bibliografi se framför allt N Karlström, Arbeten av Nathan Söderblom i doktorsavhandlingen Kristna samförståndssträvanden under världskriget 1914–1918 (1947), s 701–708. Förteckningen nedan redovisar inte senare utgåvor av verk publicerade före 1931, ej heller översättningar av motsvarande verk. – Tal av Ärkebiskop Söderblom vid Hjalmar Söderbergs 70-årsdag den 9 november 1929. Uppsala 1931. (Almqvist & Wiksells boktr). 15 s, ill. [Tal till fabrikören Hjalmar Söderberg.] – S G Youngert, A genealogy of the Waller family of Åmots bruk, Sweden, and Kewanee, Illinois. Assisted by H F Södersteen and N S. Rock Island, Ill.: Augustana Book Concern, 1931. xvi, 99 s, [24] pl-bl. [Översättning till svenska: S G Youngert, Waller-släktens genealogi. En genealogi över familjen Waller från Åmots bruk, Sverige, och Kewanee, Illinois. Under medverkan av H F Södersteen och N S. Sthlm: [Kolofon:] H Rahmström, 1960. [2], 35 bl, [3] pl-bl. (Duplicerad.)] – Ett år. Ord för varje dag. Samlade ur N S:s skrifter av Anna Söderblom. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag, 1931. 399 s. [2.–5., 7. uppl 1931–32, 33. 6., 8. uppl 1932, 33: 400 s. 9.–10. uppl 1943–53: 399, [1] s. 5. och 7. uppl i större format och med större stil. Översatt till danska 1933 (Et Aar. Ord til hver Dag), till nederländska 1936 (Een jaar. Een woord voor elken dag van het jaar) och till tyska 1939 (Worte für jeden Tag; omarbetad 1956).] – Den levande Guden. Grundformer av personlig religion. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1932. 486, [1] s. [2. uppl s å. I denna förteckning har den svenska och engelska utgåvan (se The living God nedan) av S:s Giffordföreläsningar betraktats som parallella versioner. Den engelska versionen är baserad på S:s slutversioner av föreläsningarna medan den svenska versionen utgår från S:s svenska manuskript. Översättning till franska (troligen av den svenska versionen): Dieu vivant dans l’histoire. Traduction et introduction par J de Coussange. Paris: Fischbacher, 1937. vi, 412, [3] s.] – The living God. Basal forms of personal religion. The Gifford lectures delivered in the University of Edinburgh in the year 1931. With a biographical introduction by Y Brilioth. London: Oxford University Press, 1933. xxix, 398, [1] s, [1] pl-bl. Ny utgåva 1979: New York: AMS. Översättning till tyska: Der lebendige Gott im Zeugnis der Religionsgeschichte. Nachgelassene Gifford-Vorlesungen. In Verbindung mit C M Schröder und R Hafner deutsch herausgegeben von F Heiler. München: Ernst Reinhardt, 1942. xii, 385, [1] s. Den tyska översättningen är gjord efter den engelska versionen men innehåller också översättningar från den svenska versionen när de bägge versionerna skiljer sig åt. 2., durch eine biographische Einleitung vermehrte Auflage: München: Ernst Reinhardt, 1966. li, 386, [2] s.] – Svenskars fromhet. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1933–41. 2 vol. [1]. Med förord av Anna Söderblom. 1933. 352 s, [12] pl-bl, ill. [Utgiven av A S efter urval huvudsakligen bestämt av S.] [2], Ny följd. I bearbetning och med förord av Anna Söderblom. 1941. 214 s. [6] pl-bl, ill. – Tal till unga. Sthlm: Åhlén & Söner, 1934. 32 s, ill. [Innehåller sju tal, tidigare publicerade i 3., omarbetade upplagan av S:s Tal och skrifter (Sthlm: Åhlen & Söner, 1933), del 3–4, Tal. 2.–4. uppl 1936–41. 5. uppl 1944: Sthlm, (Vasatryckeriet), 31, [1] s.] – Sommarminnen. Utgivna av Anna Söderblom. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1941. 285, [1] s, [4] pl-bl. – Den hellige Alterild. Taler og Afhandlinger. Udvalgte af M Neilendam og J Nørregaard. [Verso:] Oversat af H Haar. København: Westermann, 1942. 291, [1] s, [4] pl-bl, fotogr. [Essäerna är hämtade ur olika samlingsverk av S. Urvalet skiljer sig från den norska boken med samma titel från 1946 (se nedan).] – Den hellige alterild. Oversatt av C F Engelstad. Med et forord av R Fangen. Oslo: Dreyer, 1946. 222, [2] s. [Essäerna är hämtade ur olika samlingsverk av S. Urvalet skiljer sig från den danska boken med samma titel från 1942 (se ovan).] – Om studiet av religionen. Med inledning av professor E Ehnmark. Lund: Gleerup, 1951. 152, [1] s. [Består av två tidigare publicerade skrifter av S: Den allmänna religionshistorien och den kyrkliga teologien. Inträdesföreläsning i Uppsala universitets aula 1901, jämte ord till de teologie studerande (Uppsala: Schultz, 1901), s [13]–48, samt Studiet av religionen (Sthlm: Ljus, 1907), s [49]–152.] – Om religionsurkunder. Med inledning av E Ehnmark. Lund: Gleerup, 1954. 219, [2] s. [Tidigare publicerad som inledningen till Främmande religionsurkunder. I urval och öfversättning (D 1, Sthlm: Geber, 1908, 224 s).] – Von der Wirklichkeit Gottes. Aus dem Vermächtnis Nathan Söderbloms. Ausgewählt von R Grabs. Berlin: Evangelische Verlagsanstalt, [omslag:] 1957. 40 s. – Briefe und Botschaften an einen deutschen Mitarbeiter. Gedächtnisschrift zum hunderten Geburtstag des schwedischen Erzbischofs. Herausgegeben von D F Siegmund-Schultze. Marburg/Lahn: Oekumenischer Verlag, 1966. 180 s, [1] pl-bl, ill. (Schriften des Ökumenischen Archivs in Soest, 2) ([Omslag:] Oekumenische Texte und Studien, 37). [Innehåller S:s brev till F Siegmund-Schultze mellan åren 1917 och 1931.] – Rus och religion. Uppsala: Bokfenix, 1968. 63, [1] s, ill. ([Verso:] Dvärgböckerna. Mat- och dryckserien, 1). [Tidigare tryckt under titeln: Rusdryckerna i religionens historia. Föredrag i Studenternas helnykterhetssällskap den 14 februari 1906 på studenternas lokal (Morgon. Svenska nykterhetsvännernas julbok, Utgifven af Studenternas helnykterhetssällskap i Uppsala, Redigerad af E Rosenborg, Uppsala 1906, s [8]–28).] – Tal och essayer. Inledning och urval av S Stolpe. [Sthlm:] Rabén & Sjögren, 1974. 226, [1] s. ([Omslag:] Trend pocket). – Till mystikens belysning. Uppenbarelsereligion. Tre livsformer. Två skrifter med förnyad aktualitet. Med inledning av H Åkerberg. Lund: Studentlitteratur, 1975. 291, [1] s. [Innehåller nyutgåvor av Uppenbarelsereligion (2., genomsedda upplagan, Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1930; publicerades ursprungligen 1903: Uppsala: Schulz), s [33]–164, och Tre livsformer (Sthlm: Geber, 1922), s [165]–276.] – Briefwechsel 1909–1931. F von Hügel, N S, F Heiler. Mit Einleitung und Kommentar herausgegeben von P Misner. Paderborn: Bonifatius-Druckerei, 1981. 348 s. (Konfessionskundliche Schriften des Johann-Adam-Möhler-Instituts, 14). [Totalt 92 brev återges varav 20 författade av S.] – [Omslag:] Hemma i Hälsingland. Delsbo: Friluftsgården Dellenborg, u å [1981]. 15 s, ill. [Tidigare tryckt i: STFÅ 1923, s 1–12.] – Nathan Söderblom. Brev – lettres – Briefe – letters. A selection from his correspondence. Edited by D Lange. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2006. 528 s, ill. – Ausgewählte Werke. Aus dem Schwedischen [Bd 2: und Französischen] übersetzt und herausgegeben von D Lange. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, cop 2011–15. 4 Bde. Bd 1, Offenbarung und Religionen. Cop 2011. 284 s. Bd 2, Christliche Frömmigkeit und Konfessionen. Cop 2012. 320 s. Bd 3, Jesus in Geschichte und Gegenwart. Cop 2014. 416 s. Bd 4, Der ”Prophet” Martin Luther. Cop 2015. 336 s.

Källor och litteratur

ED:s konseljakter 21 juni 1901, nr 3, 5 juli 1901, nr 22 o 20 maj 1914, nr 1b.

T Andræ, Nathan Söderblom (1931); J Jonson, Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst (2014); D Lange, Nathan Söderblom och hans tid (2014); MA:s matr 1771–1995 (1996); Nathan Söderblom: in memoriam, ed N Karlström (1931); S Runestam, Söderblomsstudier (2004); dens, I kärlekens tjänst (2013); E Sharpe, Nathan Söderblom and the study of religion (1990); B Sundkler, Nathan Söderblom: his life and work (1968); dens, Nathan Söderblom och hans möten (1975); UUM 1926 (1927); O Söderblom, I skuggan av Nathan: texter av Helge Söderblom (2014).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Olof Jonathan (Nathan) Söderblom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35186, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Jonsson

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35186
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Olof Jonathan (Nathan) Söderblom, urn:sbl:35186, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Jonsson