Meriter

2 Tamm, Claes Gustaf Adolf, sonson till T 1, f 10 aug 1838 i Stavby, Upps, d 25 juni 1925 i Sthlm, Klara. Föräldrar: översmedsmästaren Adolf Gustaf T o friherrinnan Augusta Maria Sofia Rålamb. Studentex vid UU 17 maj 56, friherre 56, officersex 57, underlöjtn vid Livreg:s dragonkår 58, löjtn 63, elev vid Bergsskolan i Falun 59– 60, avsked ur krigstjänsten 65, disponent vid Österby, Strömbacka m fl bruk 65–84, deltog i riksdagen 65–66, led av AK 70–72 o 76, av styr för Uppsala-Margretehills järnvägsab 71, dess vice ordf 75–84, e o fullm i Jernkontoret 71–86, led av styr för ab Österby o ab Iggesunds bruk 76, ordf i styr för Uppsala-Gävle järnvägsab 77–84, led av Uppsala läns landsting 78–83 (vice ordf 78), av FK 82–89 (led av statsutskottet 84) o 01–09, vice ordf i styr för Uppsala läns hushålln:sällsk 83–85 (hedersled 89), konsultativt statsråd 19 maj 84, chef för finansdep 28 maj 86–6 febr 88, ordf för konsortiet för uppförande av Sthlms nya operahus 88–02, överståthållare i Sthlm 29 juni 88–14 febr 02, ordf i fullmäktige i Jernkontoret 89–12, led av komm för 1897 års allm konst- o industriutställn i Sthlm 94, dess generalkommissarie 96, ordf i styr för Sv slöjdfören 01–06, led av komm ang anordnande av en maltdrycksbeskattn april–nov 02, ordf i styr för Skånes enskilda banks Sthlmskontor 02, för Nobelstiftelsen 02–07, för Tekn högskolan o Tekn skolan 02–08, i Kungl dir över folkskollärarnas pensionsinrättn 04–07, i styr för Nationalfören mot tuberkulos 04–12, led av komm ang åtgärder för människotuberkulosens bekämpande okt 05–maj 08. – LLA 86 (hedersled 99), LVA 01, hedersled i Sv läkaresällsk 08.

G 5 april 1865 i Sthlm (vb Ramnäs, Vm) m Ebba Carolina Tersmeden, f 12 april 1843 i Häggeby, Upps, d 9 april 1921 i Sthlm, Klara, dotter till ryttmästaren o friherren Vilhelm Fredrik T o Jacquette Elisabet T.

Biografi

Gustaf T föddes in i bruksnäringen, tillhörig en släkt som under lång tid förenade gods- och bruksägande med politisk verksamhet på hög nivå. Såväl tradition som ekonomisk ställning bidrog till den moderatliberala och frihandelsvänliga hållning som kännetecknade släkten Tamm. Farfadern (T 1) hade i protest mot Gustav IV Adolfs envälde avsagt sig sitt adelskap vid riksdagen i Norrköping 1800, men adlades på nytt av Karl XIV Johan och baroniserades. När farfadern avled 1856 övertog T friherretiteln eftersom hans far var avliden.

Efter officersexamen vidtog för T, liksom för många adelssöner, en tids militärtjänstgöring. Han avancerade till löjtnant vid Livregementets dragonkår men bedrev samtidigt studier vid Bergsskolan i Falun som med sin ingenjörsutbildning med inriktning på bergsvetenskap spelade en viktig roll för bergsnäringen – teknisk utbildning till nytta för näringslivet var fortfarande en bristvara i en tid då de privata näringarna låg utanför både läroverkens och universitetens ansvar. Efter avsked från det militära och en studieresa till USA inleddes huvudkarriären som följde i föräldrarnas spår. T hade 1864 övertagit driften av bruken Österby och Strömbacka och gifte sig året därpå med Ebba Tersmeden som även hon kom från en adlig bruksmiljö.

T kom att under tjugo år som disponent driva Österby och Strömbacka. Perioden kännetecknades av snabb teknikutveckling. Ett nytt degelstålverk och flera andra anläggningar togs i bruk 1870. Aktiebolaget Österby bruk skapades 1876. Närmare sekelskiftet ökade produktionen av stångjärn kraftigt, men senare blev snabbstål i degelstålsugnar med hög temperatur dominerande.

T:s kusin Hugo (T 3) deltog också i förvaltningen av bolaget. Ett problem för brukets skötsel var det testamente som farfadern, brukets grundare, hade efterlämnat, nämligen att arvingarna skulle driva företaget tillsammans. Fördelen var att ägandet behölls inom släkten, nackdelen att kapital från andra hugade investerare hölls borta och att arvingarna hade svårt att få ut sina arv. För T innebar formeln för ägandet att han hade den formella makten, men i realiteten var beroende av synpunkter från kusiner och syskon som ägde huvuddelen av företaget.

Många frågor diskuterades i släktkretsen under årens lopp, rörande ledarskapet, köp eller försäljning av delar av egendomen och andra strukturella affärer. T har konstaterats vara en företagsledare som ville ha full kontroll. Han var en annan typ av person, och därmed också företagare, än kusinen Hugo. Om denne var tillbakadragen, försiktig och mer av en förvaltare, var T öppen, social och såg möjligheter (Winquist, s 48). Att det var han som drev igenom köpet av Iggesunds bruk 1869 medan Hugo stretade emot var ingen slump.

Depressionen 1873–96 slog hårt mot såväl industrin som järnvägsbolagen, bankerna och handelshusen. Särskilt besvärliga var åren 1878 och 1879 då konkurser drabbade handelshus och järnvägsbolag. Banker räddades av statens ingripande (Schön). Numera är det fastighetsbranschens bekymmer som kan skaka banker och andra finansinstitut. Då hade de högt belånade privata järnvägsbolagen den rollen. Med sin ställning inom bruksnäringen och sitt sociala renommé var det naturligt att T verkade inom olika näringsorgan och politiska församlingar. Han ingick under decennier i Jernkontorets fullmäktige, en lång period som ordförande, satt i styrelsen för järnvägsbolag och i ledningen för Uppsala läns hushållningssällskap samt var i olika omgångar landstingsman.

Slitningarna inom släkten Tamm när det gällde företagens skötsel medverkade till att T, efter att tidigare ha avböjt, 1884 på heltid övergick till politiken då han blev konsultativt statsråd i Robert Themptanders regering. Han ägde fortfarande 1/15 av bolaget (Hugo T hade 1/3) men från och med nu upptog politiken och närstående aktiviteter huvuddelen av hans tid.

T hade redan suttit i riksdagen i perioder, vilket föll sig naturligt för en bruksägare och företagsledare som måste bevaka sina intressen, antingen direkt eller genom att via landstingen få lämpliga kandidater invalda i första kammaren. Positionen i samhället medförde också arbete i andra viktiga sammanhang. Att leva på mandatet i första kammaren var dock omöjligt. Något arvode utgick inte då tanken var att bara personer som genom sin ekonomiska ställning kunde stå oberoende skulle väljas in.

T:s politiska karriär omsluter ett politiskt skede när den politiska strukturen radikalt förvandlades. Som representant för sin ätt på Riddarhuset deltog han i den sista ståndsriksdagen 1865/66 och stödde då övergången till den tvåkammarriksdag där han genom inval i andra och därefter första kammaren blev kvar till 1909. Då hade högerns statsminister Arvid Lindman (bd 23) fått igenom sin rösträttsreform som gav huvuddelen av männen rösträtt – även om man i samhällsbevarande syfte behöll den graderade rösträtten till första kammaren, därigenom länge reserverad för samhällseliten.

Med inträdet i den frihandelsvänliga regeringen i maj 1884 och med utnämningen till finansminister två år senare hamnade T mitt i politikens virvlar. Han tillhörde under några år, tillsammans med statsminister Themptander, de mest vältaliga förkämparna för fortsatt frihandel. 14 juli 1886 bildade liberala reformvänner Föreningen mot livsmedelstullar; att datumet sammanföll med den franska revolutionen var ingen slump. Themptanders och T:s anföranden i riksdagens tulldebatt i mars 1887 trycktes och spreds senare i ca 50 000 exemplar vardera (Sundberg). Breda befolkningsgrupper var emot tullar, men i riksdagen gick protektionisterna successivt framåt och inom några år omformades det handelspolitiska systemet. Themptander och T lämnade som följd av detta regeringen 1888.

Tullstriden innebar inte bara att tullar infördes. Nytt var också att grupper av likasinnade från båda kamrarna slöt sig samman, frihandlarna för sig och protektionisterna för sig. Till stor del innebar uppdelningen att vänster stod mot höger i politiken. Tullstriden ses därför som ett steg mot det moderna partiväsendet. Samtidigt stärktes regeringens ställning i förhållande till kungamakten. Den utvecklingen hade inletts tidigare, men fick en knuff framåt av 1880-talets tullstrid. Formellt sett var fortfarande statsråden kungens egenhändigt utnämnda rådgivare men i praktiken blev det allt viktigare för kungamakten med statsråd som kunde vinna stöd i riksdagen. Annars skulle både lagförslag och anslagen till statens verksamhet frysa inne.

Ännu var det inte fråga om en regelrätt parlamentarism, men det hårda motstånd mot denna som de mest konservativa protektionisterna stod för blev i förlängningen inkonsekvent: deras majoritet i riksdagen ledde vid slutet av 1880-talet till krav från deras sida att T och andra frihandlare i regeringen skulle avgå, vilket var i linje med parlamentarismens idéer (Kihlberg).

Under sin fortsatta riksdagstid tillhörde T minoriteten i första kammaren, de sista åren kallad första kammarens moderata parti. Efter regeringsuppdraget utsågs T till överståthållare i Stockholm, och medverkade till den genomgripande utveckling som huvudstaden stod inför. Till exempel var han under sin tjänstgöring 1888–1902 ordförande i det konsortium som uppförde stadens nya operahus samt generalkommissarie för Stockholmsutställningen 1897.

T hade nu goda meriter såväl från bruksföretagande som inom politiken och Stockholms utveckling. En rad uppdrag väntade: så kom han att ingå i styrelserna för Tekniska högskolan och Nobelstiftelsen och hans insatser i Nationalföreningen mot tuberkulos renderade honom ett hedersledamotskap i Svenska läkaresällskapet.

Meritlistan blev med tiden allt längre. Om drivkraften var ansvarskänsla eller strävan efter inflytande är svårt att avgöra. Kanske var det bådadera. T:s son Fabian (se ovan, s 590), den blivande marinchefen, skrev: ”Det faderliga intresset för barnens uppfostran och studier var enormt. Skulle man göra en liten invändning var det att han var alltför ärelysten för deras räkning” (Lagercrantz).

Författare

Torbjörn Nilsson

Arkivuppgifter

Brev från T i KB (bl a till J G Fredrikson), RA (bl a till I Afzelius, O M Björnstjerna, A Ehrensvärd o Ebba Tamm), UUB (bl a till L Annerstedt, E v Krusenstjerna, O R Themptander o G Wennerberg) samt VA:s Centrum för vetenskapshist.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): [Rubrik:] I tullfrågan. Finansministern friherre Tamms tal i första kammaren den 1 mars 1887. [Kolofon:] Sthlm 1887. (Associations- Boktryckeriet). 8 s. ([Rubrik:] Föreningen emot lifsmedeltullar).

Källor och litteratur

I Anderson, Arvid Lindman och hans tid (1956); G Billings levnadsminnen: biskopstiden i Lund (1975); Ett levande vallonbruk – Österby bruk förr och nu (2022); Frih. Gust. Tamm död (SvD 26 juni 1925); L Kihlberg, Den svenska ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem (1922); C Lagercrantz, Tamms på Österbybruk (2009); T Petré, Ministären Themptander (1945); L Schön, En modern svensk ekonomisk historia (2000); SMoK; P Sundberg, Ministärerna Bildt och Åkerhielm (1961); Svensk bankmatrikel 1906 (1905); G Winqvist, Hugo Tamm – den motvillige industrialisten (2019).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Claes Gustaf Adolf Tamm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35327, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35327
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Claes Gustaf Adolf Tamm, urn:sbl:35327, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson