Meriter

4 Tamm, Anna Alfhild, kusinbarn till T 3, f 16 maj 1876 i Tveta, Sth, d 1 nov 1959 i Lidingö, Sth. Föräldrar: domänintendenten Claes Oscar Sebastian T o Anna Hildegard Bergendal. Mogenhetsex vid Åhlinska skolan i Sthlm 15 maj 95, inskr vid UU 17 sept 95, med fil-ex där 15 sept 96, inskr vid KI 27 sept 97, med kand där 17 jan 00, inskr vid LU under vt 00, amanuens vid Sthlms hospital 1 febr 04–maj 06, med lic vid KI 27 maj 05, leg läk 29 maj 05, tf bitr läk vid Piteå hospital 6 juni–8 aug 06, underläk vid Kristinehamns hospital 1 febr–31 dec 07, amanuens vid Serafimerlasarettets nervklinik under 08, praktiserande läk i Sthlm 09–46, läk vid Åhlinska skolan 13–19, vid Statens folkskolesem 13–25, vid Slagsta skola i Botkyrka 14–28, initiativtagare till o föreståndare för Sthlms stads poliklinik för talrubbn:ar 14–32, läk vid Sthlms folkskolors hjälpklasser 20–32, led av styr för Sv fören för dövas väl senast 21–37, medlem av red för Hjälpskolan, værneskolen, særskolen 23–34, läk vid Sthlms stads sinnesslöskola 25–32, initiativtagare till o ordf för Sv-finska psykoanalytiska fören (från 43 Sv psykoanalytiska fören) 34–47, lär i psykoanalys 34–53, sv red för Nordisk tidsskr for tale og stemme 37–50, initiativtagare till o ordf för Sv sällsk för röst- o talvård 38–50, praktiserande läk i Lidingö 46–50, gjorde ett flertal studieresor till utlandet, mest till Wien. – Iqml 36, hedersdr vid KI 51. – Ogift.

Biografi

Alfhild T växte upp i en högreståndsfamilj där alla de fyra döttrarna både utbildade sig och yrkesarbetade; en av dem blev också politiskt aktiv. Familjens hem, godset Tvetaberg, låg nära uppfostringsanstalten Hall utanför Södertälje och T fattade tidigt intresse för psykologiska faktorer i barns utveckling liksom för sambanden mellan kroppsliga och själsliga åkommor, inte minst efter att ha hört om och upprörts över den hårda behandlingen av de ofta ganska unga pojkarna på anstalten. Hon kom sedermera att bli en banbrytare inte bara inom psykiatrin utan också inom foniatri och logopedi, därtill även i kampen för kvinnliga läkares rättigheter.

Redan innan T avlagt sin examen blev hon amanuens vid Stockholms hospital under Bror Gadelius (bd 16), sin tids ledande psykiater, och påbörjade senare specialistutbildning på Serafimerlasarettet under Frithiof Lennmalm (bd 22). Psykiatrin som specialitet var på frammarsch – Psykiatriska föreningen bildades 1905 – men huvudsakligen inställd på systematisering medan intresset för den psykologiska sidan var svagare. Tillsammans med kollegan Julia Kinberg (g von Sneidern, bd 32) försökte T med begränsad framgång praktisera de gängse metoderna inom psykoterapeutisk behandling. Då hon lämnade Lennmalms klinik uttryckte denne sin skepsis mot hennes framtidsplaner: ”Ni kommer aldrig att kunna slå er fram som psykoterapeut. För det måste man vara antingen professor eller charlatan” (Luttenberger, s 157). Icke desto mindre övervägde T tidigt att studera hos Sigmund Freud. Hon hade visserligen fått uppfattningen att psykoanalytikerna i Wien förde ett sedeslöst leverne och ville inte blotta sitt inre för ”en man med lös moral”, men efter att ha övervunnit sin misstänksamhet inledde hon 1913 studier i Wien och längre fram även i Stockholm. I Wien lät hon sig också inspireras av läkaren Alfred Adler som ifrågasatte Freuds sexualteori och istället lade större vikt vid aggressionsdrift och mindervärdeskänslor.

Då T 1906 fick sitt förordnande vid Piteå hospital uppmärksammades hon i tidningarna som landets första kvinnliga hospitalsläkare – en inbrytning hade gjorts på ett tidigare helt manligt verksamhetsområde. Senare samma år avslogs dock hennes begäran att få inneha ordinarie befattning som biträdande läkare vid anstalter för sinnessjuka. Den enligt pressen ”tjurskalliga” Medicinalstyrelsen ville undvika att skapa ett prejudikat. T:s konflikt med myndigheten blev dock en av de pådrivande faktorerna för en utökad lagstiftning.

Under sin hospitalstjänstgöring blev T ofta konsulterad i frågor gällande talproblem, ett område som under senare delen av 1800-talet hade börjat ägnas allt större uppmärksamhet och som väckte hennes intresse. Hon erhöll ett stipendium från Fredrika Bremer-förbundet och efter studier i Berlin i psykiatri och neurologi och även i behandling av talrubbningar, öppnade hon 1909 en egen praktik som hon sedan drev under nästan hela sin yrkesverksamma tid. 1910 kallades T att ansvara för skolhygieniska undersökningar vid Stockholms folkskolors hjälpklasser, som några år tidigare hade inrättats för barn med särskilda behov. Många av de ”intellektuellt undermåliga” hade problem med stamning eller andra talsvårigheter men T blev snabbt övertygad om att barn med talproblem var en missförstådd grupp som inte nödvändigtvis led av något förståndshandikapp utan att de med diagnos och behandling kunde hjälpas att fungera bättre i skolan. Hon insåg vikten av tidig kontakt med läkare som hade erfarenhet på området och öppnade 1914 en poliklinik för ”tallidande”, framför allt barn och ungdomar med talrubbningar.

Bland sina patienter upptäckte T många fall av adenoider (körtlar bakom näsan), defekter i gom och tandställning och även neuroser, samtliga problematiska för talets utveckling. Med utgångspunkt i det klassifikationssystem som gruppen Sprachärzte (”tal-läkare”) i Berlin hade upprättat utarbetade hon en ram anpassad till svenska förhållanden innehållande bl a en differentiering mellan uttalsfel och s k hörstumhet – att talförmågan brister trots att barnet hör och förstår tal. Inom det senare fenomenet – med dagens terminologi motsvarande ungefär en kombination av fonologisk och grammatisk språkstörning – skilde hon också mellan motorisk och sensorisk hörstumhet. Dessutom ansåg hon det vara skillnad mellan stamning och skenande tal.

Medveten om ämnets tvärvetenskapliga karaktär använde sig T av språkvetenskapen för att utveckla sina teorier och även om hon inte tog några initiativ till en formaliserad utbildning förespråkade hon intimt samarbete mellan läkare och pedagoger. 1916 utgav hon Talrubbningar och deras behandling, som speglar en omfattande kunskap om den befintliga facklitteraturen och vars kommentarer ger prov på stor klinisk erfarenhet. Boken var också avsedd som handledning för både föräldrar och lärare. Någon sådan hade tidigare inte funnits och boken förblev under många år den enda i sitt slag. Inspirerad av sin lärare Salomon Henschen (bd 18) tillämpade T aktuell afasiologi och lokalisationsteori men blev, missnöjd med Henschens bristande intresse för de somatiska frågorna, alltmer intresserad av den betydelse dolda psykiska problem kunde ha för talrubbningar: ”Mer och mer kom jag underfund med, att i själva verket talrubbningarna i flertalet fall föllo inom ramen för en nervläkares verksamhet” (Fritzell, s 46).

Vid 1910-talets slut var T etablerad som Sveriges kanske främsta specialist på barn med läs- och skrivsvårigheter, talrubbningar och även allmänna skolproblem – med viss rätt kan hon kallas landets första skolpsykiater. Hennes övertygelse om att skuldkänslor för sexuella impulser var en viktig faktor i sammanhanget ledde till att hon under 1920-talet blev den första i Sverige att på allvar använda sig av psykoanalys som behandlingsmetod. I debatten om Freud deltog hon med artiklar och föredrag till hans försvar. Motståndet var dock segt inom psykiatrin och T sökte i första hand gehör inom skola och barnavårdsverksamhet. Skepsisen mot freudianismen minskade något då 1930-talets reformrörelse tog fart och naturlighet och sundhet, inte minst på det sexuella planet, blev ideal i framför allt de socialdemokratiska samhällsvisionerna, men då T publicerade Ett sexualproblem: onanifrågan i psykoanalytisk belysning (1930) orsakade det uppståndelse. T ville bekämpa fördomar om onanins skadlighet och de svåra skuldkänslor dessa föreställningar skapade hos inte minst barn, och pläderade för en mer tillåtande syn på sexualitet, även homosexualitet. Av många mottogs hennes bok med tacksamhet medan andra jämställde den med pornografi och närmast telefonterroriserade T som medgav att ”nog måste man säga att det var trögt i början” (Alving). Men 1932 bildades Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) och Populär tidskrift för sexuell upplysning började utkomma. Några år senare låg T:s bok framme öppet på Röda korsets utställning ”Mor och barn”.

T:s arbete vid polikliniken för talrubbningar blev alltmer krävande och 1932 var överansträngningskollapsen ett faktum. Hjärt- och magproblem blev följden och T lämnade polikliniken, men även om hon aldrig helt återfick full hälsa arbetade hon oförtrutet vidare med bl a ambitionen att organisera utbildning av psykoanalytiker. Freuds övertygelse var att alla som ville arbeta med psykoanalys själva måste genomgå sådan och T ansåg själv att detta var grundläggande. I Wien hade hon för egen del haft Freuds lärjunge Paul Federn som handledare och gått i läroanalys hos Helene Deutsch, tidig kvinnlig pionjär och framstående lärare inom området.

Under 1930-talet gjordes i Sverige de första ansatserna att skapa fastare ramar för psykoanalytiskt inriktad verksamhet – så inrättades bl a Ericastiftelsen och Sankt Lukasstiftelsen – och 1934 bildades Svensk-finska psykoanalytiska föreningen. Drivande var T och den finske psykoanalytikern Yrjö Kulovesi. T, den enda bland de skandinaviska pionjärerna som hade mer omfattande erfarenhet från föreningen i Wien, blev ordförande och ensam ansvarig för den läroanalys som inom föreningens ramar gavs blivande psykoanalytiker. Uppgiften var krävande och antalet medlemmar för litet för att uppnå någon riktig genomslagskraft. Det tycks också tveksamt om T genomförde någon fullständig utbildning av elever. Stöd kom dock från Wien; till hennes hjälp skickades den polske läkaren Ludwig Jekels, som stannade i Stockholm i flera år som föreningens vetenskaplige rådgivare.

Kraft krävdes också för att bemöta motstånd och kritik. Även om en ny och mer samhällstillvänd generation av läkare var öppnare för nya synsätt och metoder, och föreningens föreläsningar och kurser följdes med ökande intresse av både läkare och sjuksköterskor, rådde skepsis inom delar av läkarkåren. 1936 inleddes en debatt av ett antal psykiatriker som uttryckte stor misstro mot den enligt deras mening ovetenskapliga och rentav skadliga psykoanalysen. Argumenten bemöttes sakligt av T som inte heller var den enda att försvara psykoanalysen och dess upphovsman; samtidigt som kritik ventilerades pågick en introduktion av Freud i Sverige, och den psykoanalytiska föreningen arbetade för att fästa Nobelkommitténs uppmärksamhet på honom som priskandidat.

Vid sidan av monografierna publicerade sig T i förhållandevis stor omfattning i olika pedagogiska och medicinska tidskrifter och i konferensrapporter. Hon anlitades ofta som föreläsare och blev relativt känd också utanför de rent professionella kretsarna. Hon var inte nämnvärt teoretiskt inriktad utan gjorde sin största insats som praktisk terapeut och det var som sådan hon blev introduktör av psykoanalysen i Sverige. Gärningen inom området talrubbningar hos barn var likaledes en pionjärinsats – förutom att uppmärksamma problemet anlade T ett vetenskapligt perspektiv på studiet av det. Hennes synpunkter på behandlingen av barn framstår även med dagens mått mätt som tämligen moderna, inte enbart i fråga om den rent medicinska sidan utan också angående vikten av att involvera pedagoger och socialarbetare i det kliniska arbetet och se ”psykisk hygien” som ett samhälleligt ansvar.

T besatt stort tålamod och beredskap när det gällde att kämpa för sin övertygelse även då hon stod mer eller mindre ensam. Ibland tycks dock frustrationen ha tagit överhanden, som då hon syrligt beskrev det svenska motståndet mot psykoanalys som ett utslag av ”starka mindervärdighetskänslor” föranlett av hemmahörandet i ett avlägset beläget land med hårt klimat och svårigheterna att hålla jämna steg med de stora kulturfolken. Detta ansåg hon hade tvingat svenskarna att ”utveckla särskilt starka hämningar, vilka de äro ivriga att värja mot de angrepp som de frukta från psykoanalytikerna” (Luttenberg, s 327). Under senare delen av sitt liv fick hon dock uppleva framstegen och även få erkännande för sina egna insatser. Efter sin bortgång beskrevs T, som några år tidigare promoverats till hedersdoktor vid KI, som en av sin tids märkeskvinnor; i en runa sades att knappast någon svensk kvinnlig läkare haft en gärning av jämförlig betydelse (Antoni).

Författare

Lena Milton

Arkivuppgifter

S:s arkiv (2 vol: brev, biographica, fotografier, anteckn:ar) i UUB. – Brev från S i GUB, KvinnSam (till Karolina Widerström), KB (bl a till Lydia Wahlström o Karolina Widerström) o i UUB (bl a till S Henschen, I Holmgren, H Lundborg o A Noréen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (verk): Talrubbningar och deras behandling. En handledning för lärare och föräldrar. Sthlm: Norstedt, 1916. vi, [1], 210 s, ill. – Kortfattad vägledning att använda vid utbildningen av lärare för sinnesslöa och andra psykiskt abnorma barn. För Slagsta seminarium utarbetad av A T. I. Uppsala 1925. (Almqvist & Wiksells boktr). 54 s. [Någon ytterligare del publicerades ej.] – Ett sexualproblem. Onanifrågan i psykoanalytisk belysning. Läkare och uppfostrare tillägnad. Sthlm: Tiden, 1930. 117, [2] s. [2. uppl s å. 3., (reviderade) uppl 1940: 118, [2] s.] – [Omslag:] Medfödda med afasi besläktade språkrubbningar. København 1941. (Knudtzons bogtrykkeri). 26 s. [Särtryck ur: Nordisk tidsskrift for tale og stemme, aargang 4, 1939/40, tr [1939–]40, s [57]–70 samt aargang 5, 1941, tr [1941–]42, s 4–16.] – Läsoch skrivsvårigheter hos barn. [Omslag:] Sthlm: Svensk läraretidnings förlag, 1943. 199, [1] s, 10 tab-bl (vikta). (Pedagogiska skrifter, 179/180). [Tillsammans med: B Kågén, E Grönblad, A Börjeson och I Blomberg. T har skrivit avsnittet Ordblindhet hos barn (s [5]–69).] – [Omslag:] Mera psykologi i medicinen och mera medicin i psykologien! Nyköping 1947. (Södermanlands Läns Tidnings tryckeri). 12 s. ([Social-medicinsk tidskrifts skriftserie, 8]). [Särtryck ur: Social-medicinsk tidskrift, årg 24, 1947, s 14–20, 27, 29–33.]

Tryckta arbeten (bidrag): För en förteckning över T:s bidrag, särskilt de inom ämnesområdena logopedi och foniatri, se publikationsförteckningen i B Fritzell, Alfhild Tamm (2003), s 72–75. Förteckningen omfattar totalt 63 nr under perioden 1909–55. Litteraturförteckningarna till M Tamm-Götlind, Alfhild Tamm (1973) och till P M Johansson, Freuds psykoanalys. Bd 3, Arvtagare i Sverige. D 2 (2003) innehåller tillsammans ett tiotal bidrag som saknas i Fritzell, däribland artiklar av T som behandlar psykoanalys.

Översatt (bearbetat): A Binet och T Simon, [Rubrik:] Metod för mätning av intelligensens utveckling hos barn. Efter A. Binet och Th. Simon på svenska framställd av A T. [Kolofon:] Södertälje 1917. (Södertälje tidnings tryckeri). 20 s. – Två schemata för mätning av intelligensen hos barn. I, Efter A. Binet och The [dvs Th.] Simon. Översatt av A T. II, Efter Lewis M. Terman. Översatt av A Hellström. Uppsala 1926. (Almqvist & Wiksells boktr). 95 s, [20] bl lösa bilagor. [Texten av Binet och Simon har titeln Metod för mätning av intelligensens utveckling hos barn (s [3]–22). Översättningen har reviderats sedan den tidigare publiceringen 1917. Texten är bearbetad för svenska förhållanden av T och innehåller även kommentarer av T som saknades i den tidigare versionen.]

Källor och litteratur

Kansliet, D II: 5 (Liggare o matr), KI:s arkiv; Medicinalbyrån D 2 C:7 (läkarmatr), Medicinalstyrelsens arkiv, allt i RA. Sthlms nations arkiv, U 503 (Register öfwer … inskrifne efter den 1 Januari 1882), UUB. H Sämfors, Från talrubbning till språkstörning, opubl uppsats vid instit för logopedi o foniatri, LU, 2001.

Alfhild Tamm svarar psykoanalysens angripare (DN 17 mars 1936); [B Alving], Psykoanalys bör läras med allvar, av Bang (DN 12 maj 1946); N Antoni, Alfhild Tamm in memoriam (SvD 4 nov 1959); J Billström, Alfhild Tamm 60 år (SvD 15 mars 1936); Den första kvinnliga hospitalsläkaren (Östgöten 9 nov 1906); Elgenstierna; Farlig form av läkekonst (DN 15 mars 1936); B Fritzell, Alfhild Tamm: pionjär inom svensk foniatri och logopedi (Svensk medicinhistorisk tidskrift 2003, suppl 1); P M Johansson, Alfhild Tamm (1876–1959) och bildandet av Finsk-svenska psykoanalytiska föreningen (Psykoanalytisk tidskrift, 2003, nr 4–5); dens, Freuds psykoanalys, 3: arvtagare i Sverige (2003); F Luttenberger, Freud i Sverige: psykoanalysens mottagande i svensk medicin och idédebatt 1900–1924 (1988); Medicinalstyrelsens tjurskallighet (Skaraborgs läns tidning 24 okt 1906); NE; U Nettelbladt o C Samuelsson, Studiet av talrubbningar hos barn ur ett historiskt perspektiv: om ämnets etablering i Sverige (Svensk medicinhistorisk tidskrift, 1998, nr 1); SMoK; Svenska föreningen för dövas väl (SvD 22 april 1923); Svenska läkare (1948 o 1959); M Tamm-Götlind, Alfhild Tamm: 16 maj 1876–1 november 1959: kort skildring av hennes liv och verk (1972).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anna Alfhild Tamm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35329, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35329
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anna Alfhild Tamm, urn:sbl:35329, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton