Meriter

2. Eric Abraham Almquist, den föregåendes son, f. 25 maj 1767 i Gävle, d 29 juli 1830 i Härnösand. Student i Uppsala 6 okt. 1780; disp. 24 maj 1786 (De prudentia Gustavi I:mi religionem in Svecia reformantis, nonmere politica, pres. E: M. Fant); fil. kand. 29 maj 1793 med 23 1/2 betygsenheter; disp. 3 maj 1794 (Idea finis ultimi et moralis pretii, pres. D. Boéthius); fil. magister 15 juni s. å.; teol. kand. 16 dec. 1794; disp. pro cand. theol. 12 juni 1795 (De præstantia theologica ethices Christiansæ respectu principii e quibusdam N. T. locis enu-cleata, pres. J. Winbom); teol. licentiat 15 dec. 1795; disp. pro gr. theol. doctoris 17 dec. 1796 (De prsestantia ethices Christianse in finibus hominis invicem conciliandis, ex allegatis s. s. locis illustrata, pres. E. J. Almquist). V. notarie vid Uppsala domkapitel 2 apr. 1794; docent i philologia veteris et novi testamenti 28 febr. 1795; konsistorienotarie 19 dec. s. å., vilken utnämning dock upphävdes genom K. M:ts utslag 29 apr. 1796; förordnad att förestå professuren i dogmatik och symbolik vt. 1797 och upprepade gånger under sammanlagt sjutton terminer; fick jus superioris cathedrae inom teol.- fakulteten 9 jan. 1797; e. o. teol. adjunkt 8 maj s. å.; prästvigd 10 juni s. å.; teol. fakultetens notarie 29 sept. s. å.; e. o. professor 3 nov. 1801; parenterade över arvfursten av Baden s. å.; ord. teol. adjunkt 12 maj 1802 och kyrkoherde i Börje prebendeförsamling s. d. (tillträdde 1803); ledamot av teol. fakulteten 9 nov. 1802; prost 6 juni 1803; uppfördes på första förslagsrummet till ovannämnda professur 13 juni 1808, men förbigicks vid utnämningen; bevistade såsom ombud för ärkestiftet riksdagarna 1809, 1810 och 1812 samt såsom biskop riksdagarna 1815, 1817 och 1823; biskop i Härnösands stift 3 dec. 1812; revisor i riksdiskontverket 1814 oph 1824. Teol. doktor 1809; LNO 1814; ledamot av svenska bibelsällskapet 1815; KorrespSkS 1816; ordf. i Härnösands bibelsällsk. från 1817; KmstkNO 1829.

Gift 1) i sept. 1800 med Hedvig Ottiliana von Heijne, f. 7 sept. 1770, d 1 sept. 1805, dotter till kaptenen Georg Elias von Heijne; 2) 10 sept. 1806 med Johanna (Jeanne) Elisabet Merckel, f. 12 dec. 1783, d 14 jan. 1861, dotter till hovpredikanten och prosten i Alsike, fil. doktor Johan Valentin Merckel.

Biografi

A:s första universitetsstudier avsågo förvärvandet av den filosofiska graden och bedrevos med den grundlighet och framgång, att han uppfördes på listan av de fem promovendi, som ifrågasattes till erhållande av hedersrum vid 1794 års promotion. Då den omfattande humanistiska bildning, han förvärvade, var förenad med ett livligt sinnelag och avgjord böjelse för sällskapslivet, var det naturligt, att den unge magistern snart infördes i de kretsar inom studentvärlden, som särskilt företrädde intelligensen. Dennas medelpunkt var vid samma tid den s. k. juntan, till vilken bl. a. hörde de med A. jämnåriga bröderna [Axel Gabriel, o Gustaf Abraham] Silverstolpe, Benjamin Höijer, Hans Järta och Karl von Rosenstein. Denna sammanslutnings frisinnade tendenser sågos, som bekant, icke gärna av den dåvarande regeringen och dess ledamöter blevo till följd därav mer och mindre misstänkta på högsta ort. Vid sidan av de politiska ideal, som sammanförde flertalet och som i hög grad påverkades av det väldiga revolutionsdrama, de sågo utspelas inför sina ögon, var dock'gemensamhet i studier och livsintressen av övervägande betydelse för medlemmarnas umgängesliv. Men även på detta område funnos brännbara ämnen, som gåvo den gamla tidens förkämpar anledning att stämpla juntan för rabulism. Den hävdvunna filosofiska skolan, vars representant var professor Christiernin, låg i öppen strid med de åskådningar, som börjat utbreda sig bland de yngre vetenskapsidkärna vid studiet av den kantska filosofin, och bland dem, som tagit ett djupt intryck av den store königsbergarens läror var även A. Den kritiska anda, som här strömmade honom till mötes, tilltalade hans icke så litet oppositionella natur, som på samma gång stöttes tillbaka av den förflackade deism, som mötte honom i de äldre systemen. Men det är ögonskenligt, att för honom, som ämnade att efter graden slå sig på teologiska studier, varken insupandet av juntans radikalism eller entusiasmen för den filosofiska kritiken skulle göra vägen jämn på den prästerliga banan. Å andra sidan medförde han från hemmet genom sin ortodoxt fromme faders inflytelser en tillräcklig fond av verklig religiös tro, som skulle följa honom livet igenom och vilken hindrade honom från att låta sig lockas vare sig av indifferentism eller av den »neologi», som eljest ur samma förutsättningar bredde ut sig ej minst bland det högre dåtida kleresiet. Tvärtom gjorde han till sin uppgift, såsom det en gång sagts, att »på tvivlets väg söka sanningen» eller, vilket här är detsamma, att med bibehållen supranaturalistisk ståndpunkt söka förena den nya filosofins forskningsresultat med den kristliga trons innehåll. De olikartade inflytelser, som på detta sätt gjorde sig gällande inom den unge studentens själsliv, giva nyckeln till förståendet av hans annars i mångt och mycket svåruppfattade livsåskådning, och de giva på samma gång förklaringen till flera av de motgångar, han särskilt i de yngre åren skulle röna. Till en början gick honom dock allt väl i händer, och hans teologiska prov absolverades lika snabbt som glänsande. Redan terminen efter sin promotion avlade han teologie kandidatexamen med fakultetens högsta vitsord, och efter ännu ett år var han färdig med den dittills sällsynta och ansedda teologie licentiatexamen. Året därpå (1796) speciminerade han under sin faders presidium för den teologiska doktorsgraden, och han var därmed den ende i Sverige, som då på lång tid fullgjort alla de prov, som enligt de akademiska konstitutionerna erfordrades för vinnande av denna lärdomsgrad och som enligt samma stadga i främsta rummet borde berättiga till åtanke vid besättande av teologisk professur. Redan hösten 1795 hade emellertid en händelse inträffat, som, i och för sig obetydlig, skulle bliva ödesdiger för A:s framtida karriär. En tvist med universitetets rektor, professor Christiernin, väckte till följd av därmed förknippade omständigheter (B. von Schinkel, Minnen 3, s. 214; G. Ljunggren, Sv. vitterhetens häfder 2, s. 578) åtskillig uppmärksamhet och ådrog A. en ovilja från ärkebiskop von Troils sida, vilken hade till direkt följd, att regeringen upphävde A:s utnämning till konsistorienotarie trots övriga domkapitelsledamöters för honom avgivna ampla vitsord och enhälliga vota. Då han därjämte upprätthöll sina förbindelser med juntan, medverkade i Silverstolpes Litteraturtidning (under den genomskinliga signaturen —c—m—t) och ännu 1798 bevistade Höijers föreläsningar, framstod han som en snart sagt misstänkt person, vars befordran åtminstone icke borde påskyndas. När det 1797 blev fråga om vikarie för professor E. J. Almquist, var visserligen sonen den ende docent, som kunde komma i fråga till förordnande, och till följd av fakultetsledamöternas förtroende öppnades även för honom sådana smärre poster, vid vilkas besättande fakultetens inflytande kunde mera avsevärt göra sig gällande. Men när domkapitlet uppgjorde förslag till de teologie doktorer, som borde utnämnas vid kröningen 1800, och därvid i första rummet uppsatte A., blev denne trots kanslerens tillstyrkan förbigången. Med det nya seklet tycktes annars för A. en blidare lycka börja vinka. Han blev nämligen icke blott ordinarie teologie adjunkt, vartill dock erfordrades blott kanslerens konstitutorial, utan fick även efter gjord ansökan e. o. teologie professors titel, som förutsatte K. fullmakt, och erhöll dessutom nådig resolution på säte och stämma i fakulteten. Sistnämnda vedermäle var dock framkallat av själva nödvändigheten, ty på grund av ledamöternas ålder eller sjuklighet var fakulteten snart sagt avfolkad. Följden blev också, att A. ej mindre än fem terminer under. sex år fick upprätthålla dekanatet inom fakulteten. Å andra sidan kan anmärkas, att faders och sons samtidiga ledamotskap tydligen ej minst under antydda omständigheter åt båda gav ett förstärkt inflytande, som icke minskades, sedan ännu en andre son blivit konsistorienotarie. Det lärer finnas exempel på expeditioner, som samtidigt underskrivits endast av dessa tre. Genom sin faders nästan beständiga befrielse från föreläsnings- och examinationsskyldigheten kom A. att under en följd, av år i det väsentliga upprätthålla professuren i dogmatik och symbolik, ehuru faderns undervisning icke helt låg nere. Denne föreläste nämligen alltjämt hemma i sin bostad den teologiska symboliken. Sonens offentliga föreläsningar följde under de första åren enligt hög föreskrift Benzelius' »Repetitio theologica» men synas senare hava frigjort sig från denna ledning. »Såsom akademisk lärare,» har en nutida sakkunnig yttrat, »är han i viss mening banbrytande. Han röjer väg för Kants inflytande på det kristliga tänkandet i Sverige, om till övervägande båtnad för teologi och kyrka må vara osagt.» Omdömet innebär utan tvivel även en del samtidas uppfattning, men det är sannolikt, att A: s obestridliga anseende hos och inflytande på den akademiska ungdomen mindre härflöt från hans offentliga undervisning än från hans personlighet som sådan. Hans »ovanliga kvickhet, en sällsynt förmåga att muntligen lätt uttrycka sig samt därjämte en rättframhet och öppenhjärtighet, som likväl någon gång satte sig över de i umgängeslivet antagna konventionella former» (Biographiskt lexicon), voro allt egenskaper, ägnade att slå an på ungdomen, och många uttalanden visa, att han i de yngre kretsarna vid universitetet var verkligt uppburen. Ett bevis bland andra utgör inspektorsvalet 1808 inom Roslags nation, vilken icke ville veta av någon annan än A. till sin högste styresman, ehuru dv. rektor, professor Götlin, på väl formella grunder och trots prejudikat i motsatt riktning nekade att godkänna någon annan än en ordinarie professor som inspektor och naturligtvis till sist kunde genomdriva sin vilja. En värre motgång drabbade A. samtidigt, då han efter faderns bortgång (1808) gick miste om den professur, han så länge uppehållit och till vilken han på fullgoda skäl trott sig självskriven. Omständigheterna vid denna befordringsfråga kunna också sägas varit nära nog groteska. Den teologiska fakulteten förordade i de amplaste ordalag enhälligt A., som i det större akademiska konsistoriet uppfördes i första förslagsrummet med alla röster utom en (Götlins), men detta oaktat utnämndes en annan till platsen. Och den utsedde var icke ens teolog utan en f. d. professor i matematik och astronomi vid Greifswalds universitet, vilken till följd av kriget mist sin syssla och därför behövde försörjas.

Genom utgången av detta befordringsärende tedde sig A:s framtidsmöjligheter ganska mörka, men efter revolutionen 1809 öppnade sig för honom ett alldeles nytt verksamhetsfält, sedan ståndsbrödernas förtroende kallat honom till en av ärkestiftets representanter i prästeståndet. Inom sitt stånd blev han redan från början en synnerligen verksam ledamot. Redan vid sin första riksdag invaldes han i såväl banko- som lagutskotten, som han tillhörde även de följande, och satt även tidvis upprepade gånger i statsutskottet och flera särskilda utskott. I debatterna vid ståndets plena hörde A. till de allra flitigaste talarna och har gjort en mängd inlägg i diskussionen rörande de nya grundlagarnas avfattning. Då han emellertid genomgående företrädde en mera fristående ståndpunkt än den, som ståndets flertal med biskoparna i spetsen intog, fick han finna sig i att esomoftast se sin mening ligga under i voteringarna. Granskar man närmare de förslag, som sålunda förkastades, har man dock svårt att från en senare tids synpunkt icke giva erkännande åt Ars uppfattning av frågorna. Hans konsekventa iver för lossandet av stiftsbandet vid elektors- och utskottsval (delvis krönt med framgång under hans sista riksdag), hans yrkanden på lanttullarnas avskaffande och hans protest mot vissa klassers undantagande från konskriptionsskyldighetén och mot beväringsmanskapets rätt att ställa legokarl i sitt ställe hava i varje fall senare kommit till heders. Föga torde också vara att invända mot t. ex. hans idéer beträffande förbud för enskilda att deltaga i tullarrendet eller rörande progressiv beskattning av löntagare, ehuru de mötte föga förståelse, när de framställdes. Vid 1810 års riksdag vann likväl hans förslag om verkställighet av det tidigare fattade men till följd av uppkomna hinder icke genomförda beslutet rörande förbättring av civila, icke indelta befattningshavares lönevillkor ständernas gillande (memorialet i frågan särskilt tryckt). Vad som emellertid isynnerhet tillvunnit Ars verksamhet vid dessa hans första riksdagar en viss uppmärksamhet, har varit det senare tronföljarvalet, i Örebro 1810. Hans ståndpunkt vid detsamma betingades tvivelsutan av en beundran för revolutionstidens hjältar, vilken ledde sitt ursprung från intryck, emottagna under juntans klangdagar på 1790-talet, men säkerligen också av en genom egna erfarenheter fördjupad misstro till den gamla regimens förmåga och goda vilja. De händelser, som sedan inträffat, kunde ej annat än stärka hans uppfattning rörande behovet för Sverige av en kraftfull regent, som, obunden av fördomar, skulle förmå att upprycka landet ur den yttre och inre försumpning, vari det råkat. Hans ställning till den Bernadotteska kandidaturen var därmed given. Att han före de flesta andra anslöt sig till tanken att inkalla den franske marskalken, har intygats av kungamakaren Mörner. Det har påståtts, att A. ej blott begagnat sitt inflytande inom sitt eget stånd utan även påverkat bondeståndet och att han skulle varit den, som genom förslag om en enskild deputation till utrikes statsministern förmått denne att lägga fram de underrättelser om Bernadotte, han väl emottagit men dittills i en annan tronkandidats intresse undanhållit ständerna. Huruvida den ena eller andra detaljen äger någon grund, undan- drager sig antagligen bevisning, och ännu mindre lärer kunna utredas, i vad mån A: s verksamhet kan hava haft någon större betydelse för utgången. Det får dock i detta sammanhang ej förbises, att kronprinsen efter sin ankomst till Sverige åtminstone till en början visade A. en påtaglig, välvilja. Det lider nämligen intet tvivel, att A:s förflyttning till biskopsstolen i Härnösand var en direkt följd av tronföljarens ingripande till hans förmån. Brev bland Karl Johans efterlämnade papper bestyrka, att det var han, som under samtal med A. vid riksdagen i Örebro 1812 föreslog honom denna befordran efter den nyss avlidne biskop Nordin. Och då kronprinsen uppmärksamgjordes på att utnämningen kunde följa först efter ett val, som låg i prästerskapets fria skön, underlät denne icke att utan A: s vetskap påverka opinionen inom stiftet till den senares favör. Huruvida detta för tidens regeringsmetoder onekligen karaktäristiska ingrepp i valfriheten däremot, såsom det påståtts, skedde genom cirkulärhandskrivelser till kontraktsprostarna, torde få lämnas osagt. Vid valet fick emellertid A. första förslagsrum, men därmed var saken ingalunda klar, ty mäktiga krafter satte sig i rörelse för att hindra hans utnämning. Den självständiga hållning, han visat vid riksdagarna, framställdes som en opposition quand méme, varigenom han skulle hava mist allt förtroende och inflytande inom sitt stånd, och den frånvaro av konventionalism, som präglade A:s uppträdande, tolkades som brist på prästerlig värdighet. A. å sin sida fann, att det var blott biskoparna, som saknade förtroende för honom, emedan han haft för vana »att tänka en smula själv samt till och med handla utan deras ingivelse». Han hade dessutom icke svårt att visa, hurusom det ej så mycket bleve hans egen men dess mera överhetens dekonfityr, om den läte förmå sig att offra en person, som man nyss förut i så ovanliga former ansett sig böra gynna. Utnämningen ägde också rum 3 dec. 1812. A., som invigdes till biskop i Uppsala domkyrka nyårsdagen 1813, begav sig omedelbart till sitt stift, ehuru lönen tillträddes först i maj 1814. Dock kom han sedermera att vistas i Stockholm större delen av 1814 och 1815 dels som revisor i riksdiskontverket, dels för riksdagsmannauppdrag. Det var antagligen under denna tid, A. invaldes i götiska förbundet, inom vilket han bar namnet Are Frode. Samtidigt deltog han i stiftandet av svenska bibelsällskapet (1815), och kort därefter (1817) bildades på hans initiativ Härnösands stifts bibelsällskap, som vars självskrivne ordförande han kvarstod till sin död.

Mellan riksdagarna grep sig A. ivrigt an med stiftsstyrelsen och företog flera vidsträckta visitationsresor, bl. a. till åtskilliga lappmarksförsamlingar, inom vilka dylik förrättning tidigare ej verkställts. Synodalmöten höllos dels i Härnösand 1817, dels i Piteå 1819. En fråga, som började väcka bekymmer ej minst i Stockholm, var det s. k. nya läseriet, som särskilt framträtt i Norr- och Västerbotten. Gentemot justitiekansleren, som med anledning därav inspekterat i trakten, tog A. prästerskapet i försvar men förhöll sig eljest beträffande själva rörelsen på en medlande ståndpunkt. Mot varje aggressivt uppträdande från läsarnas sida önskade han nämligen upprätthålla nödig stränghet för hävdande av den kyrkliga ordningen men ville å andra sidan icke tillgripa några åtgärder, som kunde stämplas som förföljelse. Han drog sig för övrigt alls icke för att personligen komma i beröring med rörelsens anhängare, och det berättas, att efter dylika samtal flera »med synbar rörelse förklarat deras erkänsla, och tillfredsställelse däröver, att biskopen tillåtit dem å ömse sidor framställa deras frågor och tvivelsmål samt däröver sökt lämna dem nöjaktig upplysning». När emellertid sedermera den skonsamhet, varmed läsarna blivit behandlade, hos dem började väcka den övertygelsen, att de hade medhåll hos myndigheterna, fann A. likväl nödvändigt att vidtaga åtgärder, som voro ägnade att kväva denna falska föreställning, samt förordade vid riksdagen bötesstraff för vissa överträdelser av lag, till vilka de gjort sig skyldiga, men motsatte sig fortfarande de hårdare straff i form av korrektionshus och dylikt, som föreslagits av pastoralutskottet vid 1823 års riksdag. — För gymnasiets i Härnösand förseende med goda lärarkrafter och dessas bibehållande vid de relativt förmånliga löner, som i händelse av påyrkad allmän reglering skulle berövats dem, drog A. i härnad så väl inför regeringen som vid riksdagen. I dessa och andra frågor rörande stiftets angelägenheter stod han i förtrolig brevväxling med N. von Rosenstein, som ända till 1822 var tf. statssekreterare för ecklesiastikärenden (breven delvis numera i UB). Att A:s verksamhet som stiftschef för övrigt tillvann honom erkännande, visade sig 1819, då han vid ärkebiskopsvalet detta år inom själva ärkestiftet erhöll 153 röster eller endast 7 mindre än den på första förslagsrummet uppsatte och sedan utnämnde K. von Rosenstein, vilken genom sin ställning som »Lincopensis» hade för sig gammal tradition till denna befordran.

Den hållning, A. intog under de senare riksdagar, han bevistade, har ansetts berättiga till omdömet, att han ganska ofta »avvek från regeringens meningar för att sluta sig till oppositionen eller beträda en egen självständig väg», och detta har antytts vara förvånande dels på grund av hans ställning till den nya dynastin, dels därför att hans biskopsämbete bort lägga hinder i vägen för ett dylikt uppträdande. Bortsett därifrån, att det sista skälet säkerligen icke vägde tungt gentemot den övertygelsetrohet, som var ett utmärkande drag i A:s karaktär; måste man efter granskning av riksdagsprotokollen ställa sig ganska tveksam beträffande riktigheten i hela den anförda tankegången. A. slog i sin riksdagsmannagärning alldeles icke in på några nya vägar efter sin utnämning till biskop, det är sant; men däremot är det uppenbart, att han mera än förut hade ståndets öra för sina yrkanden, och då han liksom tidigare ofta ingrep vid frågornas behandling, bör hans inflytande icke underskattas. Av de oppositionella åsikter, om vilka talats, märkes icke alltför mycket, om man undantager en konsekvent strävan efter utjämnandet av ståndsskillnaderna och ett strängt aktgivande på de fattigare klassernas bästa. I det förra avseendet kan bl.a. anföras hans förslag (1823) om upprättandet av en fond för inlösen av frälsejordsprivilegierna, varigenom småningom utan någon förlust för staten kunnat banas väg för jordegendoms lika beskattning. I samma riktning gick hans motion om avlösning av posthemmans särskilda onera. Rörande hans likgiltighet för eller rättare motvilja mot privilegier kan det vara nog att hänvisa till det understöd, han gav åt ett väckt förslag om upphörandet av biskoparnas självskrivenhet som riksdagsmän och hans upprepade uttalanden mot frälseståndets sär-rättigheter. Skråtvångets tyngande inverkan icke minst till hinder för en nyttig ståndscirkulation var ett ofta återkommande tema för uttalanden från hans sida, i vilka han påyrkade en lättare tillgång för de bildade klassernas söner till undervisning i de praktiska yrkena, och det var på grund av hans enskilda motion 1823 (samtidigt väckt hos adeln av hans personlige vän general Franc-Sparre), som den riksdagsskrivelse kom till stånd, vilken hade till omedelbar följd teknologiska institutets upprättande (1825). I övrigt är en stor del av hans anföranden och memorial ägnade bank- och diskontpolitiken, vilket var en given följd av hans ställning som prästeståndets främste representant i bankoutskottet. Även här företrädde han visserligen en frisinnad ståndpunkt, såtillvida som han ivrade för en bättre växelverkan mellan banken och allmänheten genom lättnader för insättningsrörelsen och därigenom att han i en på ökade fonder grundad större sedelstock såg ett medel till handelsomsättningens befordran, i vars intresse han även krävde produktplakatets upphävande, Men om i en och annan fråga hans yrkanden gått emot regeringens äskanden eller önskningar, kan hans lojalitet gentemot dynastin eller, konungamakten över huvud icke betvivlas. Så röstade han bl.a. 1823 för tacksägelseadressen till konungen med anledning av den då åt statsrevisionen medgivna ökade befogenheten och tog flera gånger initiativet till personliga hyllningar åt den kungliga familjen.

Ars kvickhet har varit omtalad, och otaliga äro de anekdoter, som om honom varit i omlopp och i vilka hans uddiga repliker utgjort den egentliga kärnan. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke hans eftermäle lidit av denna ryktbarhet, som kommit honom att framstå huvudsakligen såsom en ofta vass och alltid slagfärdig debattör. En annan sida av hans personlighet, som i lika eller högre grad förtjänar att framhållas, var hans stora hjälpsamhet mot nödlidande och vänner, vilken senare dock åsamkade honom betydande förluster och som till sist gjorde alldeles slut på den förmögenhet, han bekommit med sin andra hustru. Oaktat han själv hade en ovanligt stor barnskara, för vars uppfostran det gällde att draga försorg, fingo veterligen flera fattiga ynglingar av honom ekonomisk hjälp till sina studier så väl vid gymnasium som vid universitetet. För sin ryktbare brorson, Love Almquist, var han en faderlig vän, som på flera sätt sökte befordra hans bästa, även, om det så gällde, mot honom själv. Bekant är i detta hänseende, att han inköpte och lät makulera första upplagan av »Amorina», säkerligen mindre därför, att den skandal, boken i och för sig var ägnad att väcka, kunde tänkas återfalla även på närstående anhöriga, än för den skada, dess utgivande då helt visst skulle åsamkat författaren. På sistone torde likväl förhållandet mellan de båda släktingarna grumlats av orsaker, i vilka den äldre icke hade någon skuld.

A: s litterära produktion blev aldrig stor. Utom förut nämnda akademiska avhandlingar har han presiderat för ytterligare ett antal dylika lärdomsalster, men för övrigt äro hans av trycket utkomna skrifter både få och obetydliga. Mera uppmärksamhet torde hans i riksdagsprotokollen influtna anföranden och memorial förtjäna, av vilka åtminstone ett även är särskilt tryckt. Vid slutet av. ständermötet 1815 beslöt prästeståndet, att hans då hållna riksdagspredikan skulle läggas under pressen, men verkställigheten uteblev. Åttio år efter A:s död offentliggjordes under titeln »Själfbekännelser» några utdrag ur hans dagbok, vars tillkomstsätt och hela karaktär förbjuder varje tanke på att författaren skulle tillåtit, än mindre avsett dess användande på sätt som skett. Dä dessa på lösa papper nedkastade, ofta i bönens form klädda intima utgjutelser dessutom innehålla högst få upplysningar beträffande vare sig personer eller händelser, hava de icke heller mycket att säga om A:s eget levnadslopp.

A: s hälsa var i allmänhet god, men 1828 drabbades han av ett sjukdomsfall, som nödgade honom begära orlov. från det då sammankallade riksmötet. Han återvann dock sina krafter fullständigt och beredde sig för en visitationsresa till stiftets sydliga gränssocknar, när ett slaganfall natten mellan 29 och 30 juli 1830 hastigt gjorde slut på hans liv. — Hans porträtt i olja, målat av P. Krafft d. y. (ursprungligen efter en studie för dennes tavla över kronprins Oskars förmälning), finnes i Härnösands domkapitel. En litografisk reproduktion av Cardon är mindre lyckad. Ett miniatyrporträtt från yngre åren (1801) av Sam. Wilander finnes i enskild ägo likasom en kolteckning av Maria Röhl.

Författare

Joh. Ax. Almquist.

Arkivuppgifter

— I Uppsala universitetsbibliotek förvaras en del av A: s dagboksanteckningar (sign. T. 259, 259 a—b) och en samling brev frän honom (sign. G. 2 n).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. A. Almquist, Almquistiana (1892); b) övriga skrifter: Memorial, till högvördige presteståndets protocoll d. 3 sept. 1810. Örebro 1810. 4: o 4 s. — Tal vid borgmästarens..' Mikael Lindströms jordfästning... Sthm 1823. 8 s. — Ur biskop E. A. Almquists »själfbekännelser». Upps. 1910. 53 s. (Även i Kyrkohist årsskr Årg. 10, s. 208—216, och 11, s. 172—213.) — Recensioner i (G. A Silverstolpes) Litteratur-tidning, Bd 1, 2 (1795, 96).

Utgivit: Upsala ärke-stifts tidningar 1795, 96.

Källor och litteratur

Källor (utom i texten anförda): Filos. fak:s prot. 1793; Uppsala domkap. prot. 1795; Upsala ärke-stifts tidn. 1796, N:o 6—7 m. fl. ställen; Kanslersämbetéts und. skrivelser, RA; handskriftssaml. 'i UB. G. 103, 300 o. följ., F. 830 b.; d: o i KB (brev till C. J. L. Almquist); Kungl. familjearkivet (brev till Karl XIV Johan); de tryckta riksdagsprqt. 1809—23; Iduna, H. 11 (1845); stiftsmatr.; Hernösands stifts-tidn.; Catalogi proslectionum Ups.; Några anteckningar om adl. ätten Silfverstolpe (1884), s. 261 o. följ.; Isidor Carlsson, Upplands nation 1800—1914 (1915); M. J. Crusenstolpe, Skildringar ur det inre af dagens historia. De frånvarande (1834); B. Liljekrantz, Benjamin Höijer (1912). — Se i övrigt: Jon. Nordquist, Oratio in memoriam . . . Erici Abrah. Almquist, quam in conventu cleri Hernoes. synodali die XII martii MDCCCXXXIX hab. Härnösand 1839; J. A. Almquist, Eric Abraham Almquist (1767—1830). Biografiska data sammanställda (1916); P. Henriques, Skildringar ur Kungl. tekniska högskolans historia, 1 (1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Abraham Almquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5696, Svenskt biografiskt lexikon (art av Joh. Ax. Almquist.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5696
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Abraham Almquist, urn:sbl:5696, Svenskt biografiskt lexikon (art av Joh. Ax. Almquist.), hämtad 2024-04-19.