Meriter

Andersson, Hans, i Västra Nöbbelöv, sedermera i Skivarp, f. 24 aug. 1848 i Snårestad. Föräldrar: hemmansägaren Anders Hansson och Gertrud Persdotter. Lantbrukare i Snårestad 1869, i Västra Nöbbelöv 1874 och i Rosenhill, Skivarp 14 mars 1908; v. ordförande i kommunalnämnden i Snårestad; ledamot av riksdagens andra kammare från 1882 (för Ljunits och Herrestads härad 1882–90, för Herrestads, Ljunits och Vemmenhögs härad 1891–1911 och för Malmöhus läns södra valkrets från 1912) och har därunder bl. a. varit ledamot av lagutskottet 1885–87 och 1889–92; statsrevisor 1891 och 1892 samt ledamot av statsutskottet från 1893 (v. ordförande 1909–11), av särskilda utskott 1897, 1901 (v: ordförande), 1902 (v. ordförande), 1905 vid båda urtima riksdagarna, 1907, 1913 och 1914, av talmanskonferensen 1904–11 och 1917 samt av hemliga utskottet 1916–18; kommunalordförande 1884–92; landstingsman 1887–1911 (landstingets v. ordförande 1910 och 1911); v. ordförande i Skurups folkhögskolas styrelse 1888–1906, ledamot av samma styrelse 1909 samt dess ordförande 1910; ledamot i kommittén angående ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor 17 okt. 1890–4 febr. 1891; ledamot i styrelsen för Ljunits och Herrestads härads sparbank 1894; ledamot av kommittén angående vanartade barns behandling 16 okt. 1896–26 okt. 1899, av kommittén angående Sveriges fasta försvar 14 maj 1897–25 juli 1898 och av prästlöneregleringskommittén 22 okt. 1897–28 juni 1901; v. ordförande i Ystad—Skivarps järnvägsaktiebolag 1901; direktör för Skivarps sockerbruk maj s. å.; v. ordförande i överstyrelsen för allmänna valmans-förbundets riksorganisation 1904; ledamot av försvarskommittén 28 sept. 1907–15 dec. 1910; ledamot av kyrkomötena 1908 och 1915; ledamot av järnvägsrådet 2 okt. 1908; styrelseledamot i Trelleborg—Rydsgårds järnvägsaktiebolag maj 1909; direktör vid skånska handelsbankens avdelningskontor i Skivarp 1 jan. 1916. RVO 1896; RNO 1906; KV02kl 1915.

Gift 3 juli 1874 med Bengta Larsdotter, f. 22 jan. 1850, dotter till hemmansägaren Lars Andersson i Snårestad.

Biografi

A. valde lantbrukarens yrke i likhet med sina fäder. Redan vid 25 års ålder utsedd till v. ordförande i kommunalnämnden i Snårestad, deltog han med stor framgång i såväl denna som sedermera i V. Nöbbelövs kommuns angelägenheter och gjorde sig i övrigt känd för medborgerligt intresse. Detta medförde, att valmännen hösten 1881 utsago den trettiotreårige lantmannen till efterträdare åt greve Arvid Posse. A. anslöt sig helt naturligt till lantmannapartiet, vars särskilda syften och allmänt liberala tendenser han delade. Inom lagutskottet eller i riksdagsdebatten uppträdde han för åtskilliga liberala önskemål angående folkskoleväsendet, t. ex. för borttagandet av prästs självskrivenhet till ordförandeskapet i skolråd och för effektivare inspektion över folkskolan, liksom också för fabriksinspektion och för lag om skydd mot yrkesfara samt för begränsning av straffarten förlust av medborgerligt förtroende. Redan 1882 hade han understött K. P. Arnoldssons motion om underlättandet av utträde ur statskyrkan. Jämte A. A. Lilienberg avstyrkte han 1889 inom lagutskottet helt K. M:ts proposition om ändring av 10 kap. 14 § strafflagen (den s. k. munkorgslagen), då därigenom enligt hans mening yttrandefriheten skulle bli beroende av polismyndigheternas subjektiva uppfattning. 1890 anmärkte A., ävenledes jämte A. A. Lilienberg, i en reservation inom lagutskottet vid granskning av justitieombudsmannens förvaltning, att denne icke nog kraftigt inskridit till församlingsrättens skydd, och han anslöt sig till kravet på grundlagstadgad församlingsrätt. 1897 uppträdde han emot att konungen skulle erhålla rätt att utse ordförande bland fullmäktige i riksbanken, varigenom enligt hans mening riksdagens konstitutionella rätt kunde uppoffras. Under tullstriden var A. frihandlare — tullvännerna syntes honom överskatta tullarnas betydelse för jordbrukarna — och anslöt sig till det gamla lantmannapartiet, i vars förtroenderåd han 1892 invaldes.

A. intresserade sig givetvis varmt för den sedan lång lid på dagordningen stående frågan om en skattereform — han hade själv väckt motioner om grundskatternas nedsättning — och den därmed sammanbundna frågan om förbättrad härordning. Han röstade 1883 för det Posseska förslaget med värvad stam och beväring med de modifikationer, som förordats av flertalet andra kammarledamöter i vederbörande utskott, men motarbetade regeringsförslagen vid 1891 och 1892 års lagtima och urtima riksdagar, trots den lockelse, det sistnämnda genom de indelta skånska kavalleriregementenas sättande på vakans erbjöd för skånerepresentanterna. En skarp replik till krigsministern friherre Hj. Palmstierna (»Jag för min del röstar ej på kommando; det säger jag uppriktigt») vid försvarsdebatten våren 1892 befäste det rykte för orädd självständighet, som A. tidigare förvärvat. År 1901 avstyrkte A. m. fl. av statsfinansiella skäl i en reservation till särskilda utskottets betänkande K. M: ts proposition angående ny härordning och föreslog i stället en skrivelse till K.M:t med begäran om ett nytt förslag, grundat på indelningsverkets upphörande samt utsträckning av de värnpliktigas övningstid till 240 dagar. Nämnda förslag borde åtföljas av ett annat till skatteväsendets omläggning, så att skattetrycket mer rättvist fördelades. Jämväl borde en revision av krigslagarna äga rum. A: s förslag föll emellertid. Även mot förslaget till sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut, som bl. a. innebar olika övningstid för skilda vapenslag, avgav A. jämte Karl Persson i Stallerhult och Jöns Bromée en reservation, i vilken framhölls, att uttaghingen till de olika vapnen med olika utbildningstid icke vore så ordnad, att säkerhet funnes mot personliga hänsyn. Trots att A. motarbetat 1901 års härordning, fogade han sig likväl lojalt i riksdagens beslut och röstade under följande riksdagar för de anslag till krigsmateriel och utrustning, som befunnos nödvändiga för denna härordnings genomförande. Till Bodenfästningen i dess av riksdagen beslutade form hade A. ställt sig avvisande och i stället önskat en befästning av mindre dimensioner. Erfarenheterna i 1907 års försvarskommitté ävensom övertygelsen om de faror, som utifrån kunde hota vårt land, gjorde, att A. uppgav sina tidigare betänkligheter mot förs vars kraven. Han förordade således bl. a. 1911 varmt en pansarbåt av F-typ, och då byggandet av denna trots riksdagens beslut av den Staaffska tegeringen tills vidare uppsköts, motionerade han jämte andra på kammarens högerpartis vägnar 1912 och 1913, ehuru förgäves, om att riksdagen måtte bevilja anslag till dess fullbordande. A. bidrog även verksamt till antagandet av 1914 års härordning och har vid följande riksdagar understött de anslagskrav, som blevo en konsekvens därav. Bl. a. har han verkat för en kraftigare utveckling av landstormsorganisationen. — I unionsfrågan intog A. städse en moderat ståndpunkt: han röstade 1895 mot förhöjningen av kreditiven.

A. hade alltifrån början av sin riksdagsmannabana kraftigt verkat för begränsning av den kommunala röstskalan och utsträckning av den politiska rösträtten, närmast genom antagandet av 500-kronorsstrecket. Men samtidigt bidrog han också (1892, 1894), i likhet med flertalet lantmän, med sin röst och sitt inflytande till begränsning av städernas representation i andra kammaren, en omständighet, som gjorde, att han blev mindre väl anskriven hos riksdagsvänstern, vilken förnämligast rekryterades från städerna och som i honom tidigare sett den blivande ledaren för ett mäktigt vänsterparti, bestående av både landsbygds- och stadsrepresentanter. Än mindre funno liberalerna behag i hans medverkan till sammanslagningen av de bägge lantmannapartierna. Han kom att själv tillhöra det sammanslagna partiets förtroenderåd, och som ledare av dess vänsterfraktion hade han ofta att kämpa om makten med Ivar Månsson i Trää. Fortfarande var han anhängare av rösträttens utsträckning genom censusstreckets sänkning. Då lantmannapartiet 1895 svek andra kammarens gamla program, 500-kronorsstrecket, avgav han en harmsen protest häremot. 1899 röstade han för S. v. Friesens yrkande på kommunalstrecket och anslöt sig 1902 till P. Pehrsons i Törneryd program: kommunalstreck, förhöjd åldersgräns och lika representationsrätt för land och stad. Censusstrecket bragtes emellertid (1902) ur spelet, då andra kammaren efter förslag av Ivar Månsson (liksom den första) beslöt en skrivelse till K. M: t, vari möjligheten av rösträttsfrågans lösning på den allmänna rösträttens grund framhölls, och förgrundsfrågan blev därefter, huruvida en sådan lösning skulle förknippas med proportionellt valsätt eller icke. A. var ursprungligen ej benägen för det nya valsättet men bragtes till att däri se ett skydd mot den fara för socialistiskt majoritetsförtryck, vartill den allmänna rösträtten annars kunde leda, och bidrog sedan verksamt till dess seger. I början av år 1906 lämnade han lantmannapartiet och blev ledaren i ett nytt parti, nationella framstegspartiet, som var ämnat att i sig upptaga moderata medlemmar av det liberala samlingspartiet. Det kom emellertid blott att omfatta ett 40-tal personer och blev ett bihang till lantmannapartiet. Då nu den Staaffska regeringen, sedan 1904 och 1905 års på allmän rösträtt och proportionella val till andra kammaren byggda regeringsförslag fallit, 1906 framlade ett förslag om allmän rösträtt utan proportionella val, väckte A. jämte bl. a. A. Petersson i Påboda och P. Pehrson i Törneryd en motion (»Påbodamotionen»), vari såsom förutsättning för införande av allmän rösträtt till andra kammaren föreslogs, att den proportionella valmetoden skulle användas vid valen till båda kamrarna (dubbelproportionalismen). Denna tanke accepterades av den efter det Staaffska rösträttsförslagets fall bildade Lindmanska regeringen, men då dennas rösträttsproposition 1907 ej tycktes kunna gå igenom i andra kammaren, så vida den icke kompletterades med av bl. a. D. Persson i Tällberg uppställda villkor om arvode åt ledamöterna av första kammaren och lägre valbarhetscensus till denna, upptogs detta yrkande av A. i en reservation i utskottet, som godkändes av andra kammaren. Genom sammanjämkning av kamrarnas beslut blev på detta sätt reformen vilande grundlagsförslag 1907 och 1909 bragt i hamn. Under de därpå följande riksdagarna har A. intagit en bemärkt ställning som en av andra kammarhögerns- främsta män. När nationella framstegspartiet 1912 sammanslogs med lantmannapartiet till lantmanna- och borgarpartiet, blev han en av dettas v. ordförande och har sedan även tidvis fungerat som dess ordförande. Beträffande rubbningar av de 1909 antagna bestämmelserna för kommunal rösträtt har A. ställt sig betänksam, särskilt med hänsyn till inverkan härav på första kammarens sammansättning och ställning i vårt författningsliv. I arbetarfrågan har han genom flera uttalanden i riksdagen hävdat arbetsgivarnas rätt att fritt antaga arbetare, även oorganiserade sådana, men han har (1898) bestämt motsatt sig förslag att söka trygga arbetsavtalets respekterande genom sädana straff som tvångsarbete och fängelse. Det nationella framstegspartiet förklarade emellertid i sitt program, att det ville sträva att åstadkomma lagbestämmelser, som i största möjliga mån förebyggde strejker och lockouter och som skulle giva mera bindande helgd åt ingångna arbetsavtal, och i överensstämmelse härmed röstade A. som partiets ordförande för det 1910 framlagda regeringsförslaget till lag angående vissa arbetsavtal. — Utom i de stora frågorna har A. gärna och alltid, med sakkännedom yttrat sig i spörsmål av praktisk natur, som särskilt beröra lantmannen, och hans ord ha då vid avgörandet vägt tungt. Hans riksdagsyttranden äro klara och rakt på sak, fria från all retorisk utsmyckning.

Författare

H. Rosengren.

Källor och litteratur

Källor: Andra kammarens prot.; den samtida tidningspressen; politiska broschyrer; R. Kjellén, Rösträttsfrågan (1915); R. Törnebladh, Riksdagsminnen C1913): enskilda meddelanden.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Andersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5799, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5799
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Andersson, urn:sbl:5799, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-19.