Meriter

1 von Siegroth, David Friederich, d på hösten, före 15 nov, 1647 på resa i Tyskland (Hammarskiöld 1935, s 17). Föräldrar: översten Hans Heinrich v S o Barbara v Falckenhan. Elev vid hovskolan i Kassel, Tyskland, 12, kapten o chef för ett art:kompani i Sthlm sept 23–nov 25, tjänstgjorde som vardein (myntproberare) 26, bergsöverste 26, deltog i riksdagen 27, överstes titel senast 8 maj 29, assessor i Generalbergsamtet o generalbergshauptman 14 febr 37–44, förordn att undersöka möjligheterna att anlägga saltsjuderier 24 aug o 9 sept 39, förordn att tillsammans med Lorentz Creutz (bd 9) ha uppsikt över bergverken i Finland 3 juni 43-44, överste för artilleriet inrikes från 31 aug 44.

G 1) senast 12 aug 1624 (Reduktionskoll F 1:76, f 39, RA) m Elisabet Kamhusen, dtr till ståthållaren Henrik K (Camhus) o Dorotea Brackel samt tidigare g m översten Conrad v Teklenburg; 2) senast 1639 m första hustruns halvsyster Anna Elisabet Kräll, d kort före 10 nov 1688 (Landsh i Söd till K M:110 nov 1688, RA), dtr till översten Georg Günther Kräill (Crail, bd 9) o Dorotea Brackel.

Biografi

David v S kom sannolikt till Sverige 1618 eller 1619 tillsammans med sin far Hans Heinrich, som inkallats av Gustav II Adolf för att utveckla kanongjutningen. Fadern avled i Königsberg i april 1621, under livländska fälttåget, men S vidareförde hans arbete inom stycketillverkningen. Under 1620-talet göts en mängd s k siegrothare eller Siegroths-kanoner av olika typer, hos vilka sannolikt själva gjutmetoden var det utmärkande draget. Ett gemensamt kännetecken förefaller ha varit en jämförelsevis låg vikt. Sannolikt bör Hans Heinrich v S betraktas som metodens upphovsman, eller i varje fall som den som infört den till Sverige, men S fortsatte utvecklingsarbetet.

Sin största insats härvidlag gjorde S genom konstruktionen av de lätta, 3-pundiga regementsstyckena. Materialet var koppar med en tillsats av tenn. Stycken av detta slag prövades i preussiska fälttåget 1629 och kom därefter i löpande produktion, lagom inför Gustav Adolfs ingripande i kriget mot kejsaren. Utvecklingen av lätta kanoner, som kunde följa och ge eldunderstöd åt infanteriet, hade drivits på av kungen. Ett misslyckat led i detta arbete utgör de s k läderkanonerna, som stundom förbundits med S:s namn men i verkligheten utvecklades av översten Melchior Wurmbrandt. Om regementsstyckenas stora betydelse kan ingen tvekan råda. För första gången uppträdde på europeiska slagfält ett artilleri som relativt lätt kunde förflyttas under stridens gång. I Gustav Adolfs taktiska utvecklingsarbete, som bl a syftade till att bättre utnyttja eldkraften, spelade S:s kanoner en ytterst viktig roll. Liknande stycken infördes sedan allmänt i Europas arméer.

I likhet med sin far var S inte bara konstruktör utan också tillverkare av kanoner; den förra uppgiften sammanhängde under rådande hantverksmässiga förhållanden med den senare. 1630 slöt han tillsammans med bergsmannen Peter Cahun avtal med kronan om tillverkning av kanoner vid Stora Kopparberget. Styckegjutningen där, som till stor del gällde skeppspjäser, kom att pågå till 1652 och var mera omfattande än den samtidiga i Sthlm.

Gjutningen i Falun, vari S efter starten inte tycks ha tagit aktiv del, utgjorde en vidareutveckling inte bara av hans kanontillverkning i huvudstaden utan också av hans uppdrag i anslutning till bergverken. Han tjänstgjorde tillfälligtvis som mynt-proberare 1626 och framförde s å, då han för första gången tituleras bergsöverste, ett förslag till kammaren om en ny vind (en form av uppfordringsverk) vid Kopparberget. Två år senare var han någon tid verksam vid Salberget. Tillsammans med bl a Georg Grissbach (bd 17) ingick han i den krets av tyska sakkunniga som 1630 avsågs bilda kärnan i en ny, central bergsmyndighet. Vid tre tillfällen 1630-31 inspekterade han Kopparberget, började inrätta en proberkammare med laboratorium och förfärdigade tillsammans med Grissbach kompletterande ordningsbestämmelser för gruvan. Den sistnämnde hade större betydelse för kopparverket i Falun, men också S hade befogenhet att utfärda order om verksamheten, och någon klar gräns mellan de bådas kompetensområden fanns knappast. Efterhand fick han mindre med Stora Kopparberget att göra men återkom dit så sent som 1638.

När Generalbergsamtet, det senare Bergskollegiet, slutligen inrättades 1637 blev S en i den första uppsättningen assessorer. Med denna befattning sammanhänger hans uppdrag att befordra den inhemska salttillverkningen, i avsikt att minska importbehovet. Efter omfattande rekognosceringar inrättade S ett saltsjuderi på Muskö 1640, som dock aldrig gav tillfredsställande resultat. Han gjorde också försök att inrätta saltverk i Finland. Östersjöns bräckta vatten trotsade emellertid S:s alla ansträngningar. Nya försök gjordes 1645 vid Gbg, men inte heller de ledde till positiva resultat och de pengar han och några medintressenter satsat på saltsjuderierna gick förlorade.

S tycks ha deltagit som artillerist i 1621 års fälttåg i Livland. Ett par år senare blev han chef för det första artillerikompani som organiserats i Sverige, i samband med artilleriets övergång från en äldre, skråmässig organisation. Sannolikt deltog han i Gustav Adolfs kampanjer i Preussen vid 1620-talets slut. I början av 1630-talet tjänstgjorde han vid armén i Tyskland. Till krigsskådeplatsen medförde S ritningar till de sv standardpjäserna, vilka därigenom kunde tillverkas även på tysk botten. Förmodligen i samband med nederlaget vid Nördlingen i aug 1634 tillfångatogs S av de kejserliga. Till Sverige återkom han sensommaren 1636. Efter några år inom bergsstaten inträdde S åter i krigstjänst 1644, nu som chef för artilleriet i Sverige. Några år senare befann han sig i Tyskland, där han avled av en olyckshändelse under förflyttning av materiel och manskap från Sverige.

1629 var S i Danmark, där han sammanträffade med Kristian IV. Arten av hans förehavanden har inte klarlagts, men det förefaller som om han erbjudit danskarna sina tjänster som styckegjutare (Kancelliets Brevbøger, s 540).

S:s ätt intogs i den sv adeln 1649 med sonen Gustav Adolf v S. Dock är S själv antecknad som närvarande i adelns protokoll vid 1627 års riksdag, ett tecken på att en viss formlöshet ännu kännetecknade det nyinrättade riddarhuset. Några tvivel om hans adelskap hade aldrig rått, och han övertog 1625 efter första hustruns första man norrköpingsbeslutsgodsen Kappsta i Lid, Landshammar i Spelvik och Lövsta i Vagnhärad, alla i Söd. Endast Lövsta tycks ha bebotts av S och hans familj.

S och hans far hörde till de många utländska specialister som under Gustav II Adolfs tid inkallades till Sverige. Hans verksamhet inom bergsstaten är till dels förknippad med de misslyckade försöken att bygga upp en inhemsk saltproduktion, men som bergsman deltog S också i den framgångsrika utvecklingen av driften vid Stora Kopparberget. Sina viktigaste insatser gjorde han emellertid som kanonkonstruktör och styckegjutare. Som sådan utvecklade och framställde S artilleripjäser, som hörde till sin tids bästa och som gav Sverige ett viktigt artilleritekniskt försteg vid tiden för Gustav II Adolfs ingripande i tyska kriget.

Författare

Björn Asker

Arkivuppgifter

Brev från S i RA (bl a till A Oxenstierna, tr i AOSB, 2:11 (1905), s 391-412.

Källor och litteratur

Källor o litt: AdRP 1 (1904); Bergskoll; Elgenstierna; Frälseg, 1-2 (1931-35); L Hammarskjöld, Artilleri-överstarna v Siegroth (PHT 1935); dens, Om sv artilleri i äldre tider: en överblick (HT 1941); E F Heck-scher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1: 2 (1936); K-G Hildebrand, Falu stads hist till år 1687, 1 (1946); Kammarkolks prot med bihor, 2-3, ed S Hedar (1940-41); Kancelliets Brevb0ger vedr0rende Danmarks indre Forhold, ed E Marquard, [17] 1627-1629 (1929); K artilleriet: yngre vasatiden, ed J Hedberg (1985); S Lindroth, Gruvbrytn o kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, 1-2 (1955); SRP 1-2, 6-11 (1878-1906); Sveriges krig 1611-1632, 2-3, 5 o bikbd 2 (1936-38); F Wernstedt, Om främmande adels naturalisation o introd på sv riddarhuset under storhetstiden (PHT 1937).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David Friederich Siegroth, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5901, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5901
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David Friederich Siegroth, von, urn:sbl:5901, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2024-04-23.