Meriter

Skånberg, Carl Emmerick, f 12 juni 1850 i Norrköping, S:t Olai, d 24 jan 1883 i Sthlm, Hedv El. Moder: pigan Emma Christina Hallbom (Skånberg). Elev vid Slöjdskolan i Sthlm 69–71, vid FrKA:s lärov sept 71–74, vistades i Paris periodvis 75–80, i Italien 81–82. Konstnär.

G 29 maj 1882 i Rom (Elgenstierna, 3, s 392) m Signe Gabriella (Ellen) Hintze, f 1 maj 1861 i Kristianstad, d 16 dec 1950 i Sthlm, Hedv El, dtr till handlanden o godsägaren Johan Peter H o Emma Gunilla Mortana Cavalli samt 1891 omg m överdirektören Sven Oscar Alexander Gyllensvärd.

Biografi

Som många andra konstnärer i sin generation kom Carl S från enkla förhållanden. Själv var han förtegen om sin bakgrund. Fadern var skomakare och försvann tidigt medan modern flyttade till Sthlm då sonen var liten. Även på moderns sida var släkten hantverkare. S växte upp i Norrköping och togs om hand av en kvinna kallad madam Juhlin, vilken han lär ha kallat farmor, men något belägg för att hon skulle ha varit det finns inte. Genom en kvinna vid namn Carolina Wilhelmina Fagerdahl fick S en elementär skolundervisning. Hon bedrev privat undervisning för några barn vid sidan av sin verksamhet som tobakshandlare.

Vid 15 års ålder flyttade S till Sthlm för att arbeta som lärling i en lackerar- och skyltmålarverkstad. Genom kvällsstudier på Slöjdskolan förkovrade han sig som hantverksmålare. Studierna var framgångsrika och han fick diplom och uppmuntran för sina teckningar av djur och växter. Sporrad av detta skrev han in sig i den lägre antikskolan vid FrKA:s läroverk. Där examinerades han i mars 1872 i anatomi och ett år senare i perspektivlära. Vid årshögtiden 1873 fick han både lovord och 25 kr i belöning. S hade nu lagt den värsta tiden av enformig teckningsträning bakom sig; han flyttades upp i modellskolan och fick börja teckna efter levande modell, men de traditionsenliga övningarna ute i det fria, i Nacka och vid Drottningholm, verkar ha haft större betydelse för S:s utveckling än figurteckningen. För sina studier i landskapsskolan fick han vid 1874 års högtid lovord och belönades med 50 kr för sitt bidrag till tävlingsämnet i landskapsmåleri.

Eleverna vid akademin umgicks i olika kamratkretsar och S kom tidigt att bli medelpunkten i en av dessa där bl a Carl Larsson, Hugo Birger och Georg Pauli deltog. Det var en socialt sett brokig skara ungdomar men de sociala skillnaderna tycks snabbt ha förlorat sin betydelse. Den konstintresserade grosshandlaren Fredrik Tjulander öppnade sitt hem vid Mosebacke torg för denna krets av konstelever och gav dem också stöd genom inköp. För S:s del blev Tjulanders stöd av avgörande betydelse. Utan dennes insatser hade han svårligen klarat sig efter akademitiden. Till S:s på många sätt sorgliga levnadsöde hör att han dog när han stod inför sitt egentliga genombrott och erkännande som konstnär. Tjulanders betydelse kan därför inte överskattas och ett antal bevarade brev vittnar om deras inte alltid enkla relation. Där finns S:s förhoppningar och Tjulanders prutningar och någon gång skymtar en tillrättavisning från välgöraren. Att utbilda sig i landskapsmåleri vid FrKA var ingen självklarhet på 1870-talet trots genrens popularitet bland både målare och publik. Den undervisning som bedrevs var relativt sparsam och inskränkte sig till några veckors studier utomhus under våren och hösten; resten av året tecknade och målade man efter förlagor. Lärare var Daniel Holm (bd 19), en kunnig men traditionell målare. När därför S sommaren 1874 fick möjlighet att måla i Ronneby och träffa landskapsmålaren Alfred Wahlberg måste det ha gjort ett starkt intryck på honom. En försiktig omorientering från det romantiska landskapsmåleriet till friluftsmåleri hade initierats av Wahlberg vid 1870-talets början och därmed hade blickarna riktats mot fransk konst. Wahlberg, som bodde i Paris sedan en tid, kunde således förmedla vad som var på gång i händelsernas centrum. Tillsammans med sina kamrater från landskapsskolan, Axel Lindman och Victor Forsell, gjorde S sina första försök i det nya "franska" maneret, ledsagad av Wahlberg. S var inte sen att dra konsekvenserna av sommarens erfarenheter, och hösten 1874 avslutade han sina akademistudier för att i början av följande år bege sig dll Paris.

I Paris fanns redan en liten grupp sv konstnärer som kallade sig "emigranterna". Det var upptakten till den konstpolitiska motsättning mellan akademin och de franskinspirerade konstnärerna, som tio år senare skulle brisera i och med bildandet av Konstnärsförbundet. Paris var konstens "nya källa" och de som sökt sig dit ansåg sig motarbetade i hemlandet, de hade tvingats "emigrera". S blev omgående upptagen i denna krets och hans tidiga brev till vännen och studiekamraten Johan Ericson (bd 14) är fulla av entusiasm över fransk konst och av utfall mot situationen i Sthlm. Han ber vännen komma ner så fort han kan – "kom hit så får du flera år till skänks", skriver han. Intrycken från Paris' konstliv var överväldigande och det gällde framför allt upplevelsen av frihet, av att ingen, med S:s ord, "målade likt den andre". Att "vara självständig" var fältropet och det ställdes mot akademins "tvångströja".

De konstnärer S umgicks med var landskapsmålarna Olof Arborelius, Hugo Salmson, Wilhelm v Gegerfelt och Olof Hermelin. Med den sistnämnde målade han till en böljan pittoreska stadsvyer i Montmartre. Han hade, enligt egen utsago, lagt sig till med modernare metoder, vilka han lärt sig av de äldre kamraterna. Med den nya tekniken vann han en viss framgång i Paris' konsthandel och redan under den första våren lyckades han sälja flera tavlor. För S var detta nödvändigt och han tvingades genom åren till ett visst brödmåleri för sin överlevnad. Det fanns i Frankrike en marknad för just smärre landskapsbilder i ett friare maner, men S rönte inte samma framgång med sådana bilder i Sverige. Konstföreningen i Sthlm sålde inga av hans målningar under hans första år i Paris, och han skrev med en viss spotsk retorik, som frodades i "emigranternas" krets, till Johan Ericson: 'Jag skall förr bli känd i världsstaden än i det obetydliga Stockholm." 1878 sökte S akademins stora resestipendium men det tillföll en annan konstnär, vilket inte gjorde honom mindre oppositionellt sinnad.

De första fem åren efter akademitiden var en period av konstnärligt sökande då S prövade olika motiv och tekniker. I Paris bedrev han inga regelrätta studier för någon konstnär men fortsatte att ta del av de äldre kamraternas erfarenheter. Det franska landskapsmåleri som förknippas med byn Barbizon och Fontainebleauskogen hade varit stilbildande för Wahlberg och andra svenskar, och S begav sig dit den första hösten. Han arbetade målmedvetet med en stor duk som han hade för avsikt att ställa ut på världsutställningen i Philadelphia 1876. Företaget lyckades och Interiör från Fontainebleauskogen sändes till Amerika men väckte ingen större uppmärksamhet där. Däremot var August Strindberg mycket positiv till målningen då den visades på FrKA. Han ansåg att S hade lyckats återge den massiva verkan av grönska och solljuset som silar genom trädkronorna utan att hemfalla åt "stämningsmåleri". Det var viktigt att inte ge avkall på kompositionen, på skuggorna eller på rumsgestaltningen enligt tidens sätt att se. Allt annat liknades vid "stämningsmåleri".

S var en uttalat koloristisk begåvning, receptiv och flyhänt. Han målade enligt beprövade metoder för att vinna framgång på Salongen i Paris samtidigt som han med åren vann en större säkerhet och frihet i förhållande till sina förebilder. Redan sommaren 1875 besökte han Holland, en kontakt som kom att ha avgörande betydelse för hans utveckling som målare. Där upptäckte S den motivkrets för vilken han för eftervärlden kanske är mest känd, hamnmotiven. Det var inte på något sätt outforskad mark. I Paris hade den holländske målaren Jonkind redan på 1850-och 60-talen väckt uppmärksamhet med sina kust- och hamnmotiv och han hade fått en efterföljare i sin landsman Jacob Maris. För S:s konstnärstemperament passade också denna motivkrets bättre än landskapen. Med sin fina känsla för valörer och sitt intresse av atmosfärskildringar fann S en till synes outtömlig repertoar av motiv för ljus- och färgstudier i kustlandskapet. Under de korta perioder han var verksam i Sverige sökte han sig också till liknande miljöer i skärgården eller i det låglänta Skåne. I sina brev hem skrev S beundrande om framför allt Corot, men mycket tyder på att han också hade studerat Courbet, Daubigny och andra franska realister. De "moderna metoder" han hade lärt sig handlade om att måla "friskt och brett". Till Johan Ericson skrev han: 'Vad betyder en ormbunke i hörnet - mot det stora hela." Det handlade om att återge helheten: ljuset, reflexerna, luften och den friska, klara färgen. Efter försöket med den stora kompositionen från Fontainebleau övergick S till ett mindre format. Han målade inte alltid "brett" och skissartat, hans fördrag kunde också vara petigt och detaljerat. Det är därför svårt att urskilja en tydlig utvecklingsgång hos S. Hans produktion vittnar snarare om en stor variation i såväl teknik som motivval. Inte heller var han en dogmatisk friluftsmålare, åtskilliga dukar är utförda i ateljén. Däremot hade målningarna alltid föregåtts av studier utomhus.

Som konstnär nådde S sin största framgång med målningen Hamnen i Dordrecht. Den ställdes ut på Salongen i Paris 1880 och i Gbg på den stora skandinaviska utställningen där 1881. Konstsamlaren Pontus Fürstenberg (bd 16) köpte verket och det kom senare till Gbgs konstmuseum. Det är ett framstående prov på S:s skicklighet i valörmåleri, i att återge ljuset och luftens skiftningar och i att hitta oväntade perspektiv. Målningen är dock trots sin friskhet en uppenbar ateljémålning. De verk som var avsedda för Salongen var alltid mer bearbetade. Förutom 1880 ställde han ut målningar på Salongen 1877 och 1878. För eftervärlden har dock alltid hans mer skissartade målningar framhållits. De är friare i koloriten och mer förenklade i återgivningen. Dessa är dock med all sannolikhet ofta studier, gjorda för sin egen skull.

Bland vännerna gick S under smeknamnet Skånis. Han var medelpunkten i den sv kamratkretsen i Paris som levde ett bohemiskt liv, ofta på krediter, i väntan på den stora berömmelsen. Det finns många anekdoter om hur S alltid fann på råd, trots den emellanåt skriande bristen på pengar. Ernst Josephson (bd 20) målade hans porträtt vintern 1880, en skildring som väl överensstämmer med beskrivningarna av hans person: spirituell, slagfärdig och med en självmedveten uppsyn, klädd som en gentleman. Det hör till saken att S var mycket kort, puckelryggig sedan barndomen och, med egna ord, "knappast någon Adonis".

Trots ett till synes kringflackande liv fanns det en viss rytm i S:s tillvaro efter det att han lämnat akademin. Höst och vinter tillbringade han i Paris för att arbeta i ateljé med material han samlat in under sommarhalvåret. Den stora utmaningen var att få med något verk på Salongen under våren. Somrarnas studieresor gick via den franska kusten till Holland och sedan vidare till Sverige. Det låg ekonomiska skäl bakom besöken i Sthlms skärgård, i Skåne och på Västkusten. Han hade sina välgörare, inte minst Tjulander, som gjorde att levnadsomkostnaderna blev lägre i Sverige än om han stannat kvar i Frankrike. Men S längtade också hem. I sina brev kritiserade han förhållandena i hemlandet men skrev samtidigt med värme om vännerna, om vintern och snön, om julen med dess "små julträd" och om det älskade Sthlm.

Redan under de första åren i Paris led S av en viss sjuklighet; i brev hem nämner han sin reumatiska feber. Hans hälsa försämrades dock och han insjuknade i astma och var därför tvungen att söka sig söder ut, till ett mer gynnsamt klimat. I dec 1880 for han med båt från Le Havre till Neapel och sedan vidare till Sicilien där han stannade i Taormina under våren. I breven hem är entusiasmen över det italienska landskapet överväldigande: Holland framstår koloristiskt sett som tungt och dystert medan det italienska landskapet "blixtrar som diamanter". Friskare och på gott humör gav sig S i kast med att i snabba skissartade studier återge det sicilianska landskapet med dess byar.

Än mer betagen blev S i Venedig dit han reste senare på våren 1881. Där samverkade alla intrycken av stadens skönhet, hettan och ljuset. Kupolerna framstod som luftballonger mot den ljusa, disiga och mättade luften. Trots den nästan olidliga värmen blev S kvar i Venedig över sommaren och målade. Han återkom följande sommar och höst och målade då sitt kanske främsta verk, Canale Grande i Venedig. Kompositionen är där djärvare än förr och koloriten i grått och blått återger på ett övertygande sätt den regngrå stämningen i staden. Målningen var en gåva till Josephson som i sin tur donerade den till NM.

I Italien fann S inte bara en ny motivkrets som på ett lyckligt sätt sammanföll med hans målartemperament, han mötte också Ellen Hintze med vilken han gifte sig. De träffades hösten 1881 i den Skandinaviska föreningen i Rom, vilken utgjorde det sociala navet i staden för ditresta nordbor. Bröllopet ägde rum följande vår på sv konsulatet i Rom. Middagen, som hölls på Qvirinalen, var uppsluppen med tal av bl a Henrik Ibsen som för tillfället bodde i Rom. Bröllopsresan gick till Paris, men mötet med den gamla ungdomsstaden blev en besvikelse för S. Efter tiden i Italien fann han Paris mondänt och livet där likt en dans kring guldkalven. Han återvände med lätt sinne till Venedig, men hans hälsa försämrades under hösten, och i nov reste paret till Sthlm där han efter en kort tid avled.

S hörde till den absoluta förtruppen av friluftsmålare i sv måleri. Många har också velat se impressionistiska drag i hans verk men det finns inga belägg för att han hade någon egentlig insikt i impressionisternas arbetssätt eller i deras avsikter; det handlar snarare om besläktade likheter. S hade ett lätt fördrag, en skissartad teknik, en koloristisk friskhet och en säkerhet i de atmosfäriska skildringarna. Vid hans bortgång hade ännu inte alla kritiker lärt sig uppskatta dessa drag. Koloriten i de italienska landskapen uppfattades som "brokig" och den ledande kritikern Carl Rupert Nyblom (bd 27) skrev att han blev "bländad av detta fantasmagoriska färgspel". Men han såg samtidigt en "mästare" i S då det gällde att skildra den "fuktiga och färglösa" nordiska himlen. Sammantaget var dock alla eniga om att landet i och med S:s död förlorat en koloristisk naturbegåvning.

Som konstnär hade S inte varit utan framgångar men det verkliga genombrottet kom egentligen först efter hans död. Kamraterna ordnade en stor minnesutställning på Föreningen för nordisk konst med ett hundratal verk som väckte uppmärksamhet. Några målningar av S fanns också med på opponenternas stora genombrottsutställning 1885. S hade varit centrum i kamratkretsen i Paris och hans delaktighet i den konströrelse som nu manifesterade sig var självklar även om han själv var borta. Vid sidan av Carl Hill (bd 19) och Josephson har S gått till historien som föregångsman i sv måleri.

Författare

Maria Görts

Arkivuppgifter

Brev från S i GUB (bl a till B Lindholm o S Magnus), KB o i FrKA (till J Ericson).

Källor och litteratur

Källor o litt: Bouppt efter S i SSA.

Impressionismen o Norden, ed T Gunnarsson o P Hedström (2002); V Loos, C S (1947); SKL 5 (1967), o där anf litt; SMoK; H Usselmann, Complexité et im-portance des contacts des peintres nordiques avec rimpressionisme (1979).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl E Skånberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6045, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maria Görts), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6045
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl E Skånberg, urn:sbl:6045, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maria Görts), hämtad 2024-04-18.