Meriter

Sohlberg, Harald, dp 23 dec 1712 i Falun, d 4 febr 1778 i Karlskrona, Amiralitetsförs. Föräldrar: konststatsinspektoren Erik Nilsson S o Brita Catharina Lybecker. Inskr vid UU 19 jan 23, lärling hos skeppsbyggmästaren Carl Johan Falck, Sthlms örlogsvarv, maj 30–37, kvartersman 8 jan 32, under-skeppsbyggmästare 24 dec 42, skeppsbyggmästare tidigast 46, överskeppsbyggmästare trol 56, allt vid Sthlms örlogsvarv, periodvis även verksam vid Karlskrona örlogsvarv, förflyttad dit 70. – Ogift.

Biografi

S växte upp i en teknisk men icke-marin miljö. Hans far var verksam vid Stora Kopparbergs gruva, och flera av hans bröder gjorde insatser inom sv bergshantering; mest känd är Samuel S (1708-85), konstmästare vid nämnda gruva, tillika direktör i mekaniken och LVA. S var uppkallad efter sin morfar, bergsrådet Harald Lybecker (bd 24, s 434), vilken under lång tid var bergmästare vid Stora Kopparberget och blev adlad 1709.

S kom 1730 till Sthlm för att utbildas till skeppsbyggmästare av Carl Johan Falck. Han hade tidigare påbörjat studier vid UU, främst i matematik. Enligt egen uppgift pågick dessa studier i tio år vilket betyder att de delvis bedrevs parallellt med skeppsbyggarutbildningen. S hade därmed skaffat sig goda förutsättningar för att kunna tillämpa den mer teoretiskt och matematiskt inriktade skeppsbyggnadsteknik som vann insteg i Sverige under hans tid.

S genomförde 1739–42 en studieresa till Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Frankrike för att inhämta kunskaper om ny skeppsbyggnadsteknik. Resans längd visar att flottans ledning såg honom som en framtidsman inom skeppsbyggeriet. Vid hemkomsten blev han underskeppsbyggmästare i Sthlm under skeppsbyggmästaren Daniel Fries(e) och någon gång efter dennes död 1746 efterträdde han denne. S fick 1748 själv en lärling, Olof Trygg, som biträdde honom vid hans verksamhet i Sthlm och Karlskrona och som efter hans död efterträdde honom som ledare för nybyggnadsverksamheten vid Karlskronavarvet.

Falck och Fries(e) var båda elever och svärsöner till William Smith (ovan) och S kom därför att skolas in i en skeppsbyggartradition som var relativt självständig i förhållande till släkten Sheldon (s 109), som dominerade i Karlskrona. Under 1747 fick S i uppdrag att leda byggandet av två linjeskepp om 50 kanoner vid Gustaf Kiermans (bd 21) varv på Djurgården. Han utarbetade ritningar som avsevärt skilde sig från 1746 års skeppsbyggnadsreglemente, vilket i huvudsak hade bekräftat de principer som införts i flottan under 1720-talet. S ville ha längre och mer djupgående skepp med skrov utformade efter den internationellt högt ansedda franska skeppsbyggnadsteknikens idéer. Amiralitetskollegiet begärde att han skulle anpassa sig till reglementet men S stod på sig och fick till slut bygga enligt sin ritning.

Linjeskeppen Uppland och Södermanland sjösattes 1749, och Uppland visade sig vid jämförande provsegling 1754 mycket riktigt vara bättre än 50-kanonersskeppet Sparre, byggt i Karlskrona av Gilbert Sheldon (s 114) enligt reglementet. Både flottans ledning och den politiska ledningen var nu beredda att satsa på större och mer välseglande skepp, och i början av 1755 fick S, Sheldon och underskeppsbyggmästaren Jacob Fornell i uppdrag att utarbeta ett nytt reglemente. Resultatet kom att innebära ett genombrott för franska principer. S var den drivande på denna punkt, men det visade sig att Sheldon besatt en väl så god förmåga att konstruera linjeskepp enligt de nya principerna. De djupgående skeppen var dock strategiskt ofördelaktiga vid operationer i Öresund och Finska viken. Senare blev det Sheldon och inte S som fick kritik för detta, när skepp byggda enligt 1755 års reglemente jämfördes med skepp som byggts vid en senare tidpunkt.

Riksdagen 1755/56 beslöt att i snabb takt bygga linjeskepp enligt det nya reglementet, vilket förutsatte byggnation i både Karlskrona och Sthlm. S fick i uppdrag att bygga ett 60- och ett 50-kanonersskepp på Djurgårdsvarvet, och han fick efterhand flera uppdrag: en fregatt om 36 kanoner och en om 24 kanoner vilka båda sjösattes 1764. Ytterligare en 24-kanonersfregatt byggdes enligt S:s ritningar i Västervik. Linjeskeppsbyggena fördröjdes dock av Pommerska kriget, och slutligen måste båda skeppen 1763 av statsfinansiella skäl säljas till Ostindiska kompaniet.

Nybyggnationen för flottan stod därefter stilla under flera år. Detta gav tillfälle för en kommitté av sjöofficerare och skeppsbyggare, certdeputationen, att under perioden 1764–69 genomföra en grundlig omprövning av flottans teknik. Flottan hade sedan några år tre över-skeppsbyggmästare: förutom S och Sheldon även Fredric Henric af Chapman (bd 8). Den senare, som hade en grundligare teoretisk utbildning än de övriga två och som var en utpräglad innovatör och en god pedagog, kom att få en framträdande roll i deputationen. S hade sannolikt själv redan inspirerats av de skeppsbyggnadsteorier som börjat publiceras i Frankrike vid denna tid och med sin goda matematiska utbildning bör han ha haft lätt att tillämpa Chapmans metoder.

I huvudsak var skeppsbyggmästarna eniga. För att nå optimala seglings- och stridsegenskaper borde skeppen byggas bredare, mindre djupgående och med skarpare skrovlinjer än enligt de franska principerna. S och Chapman, båda bosatta i Sthlm, hamnade dock i viss opposition mot Sheldon i fråga om hur nya linjeskepp skulle ritas. De hävdade att modern teori gjorde det möjligt att optimera konstruktionerna och att skeppen därför kunde göras mindre än vad Sheldon förordade. 1767 utarbetade S och Chapman ritningar till ett nytt 70-kanonersskepp. Två år senare ritade den senare på egen hand ett 60-kanonersskepp utifrån samma utgångspunkter. Ett fartyg av vardera typ påbörjades i Karlskrona i syfte att skapa prototyper för flottans nya skepp. Principerna var främst Chapmans men denne hade inte tidigare konstruerat linjeskepp, och den mer erfarne S bör initialt ha haft en viktig roll för att omforma idéerna till konkreta skepp.

1769 genomdrev SU att S förflyttades till Karlskrona för att överta ledningen av nybyggnationen vid varvet från Sheldon medan denne blev ansvarig för reparationsarbeten. Bakgrunden var en långvarig konflikt i Karlskrona som ledde till stora komplikationer för Sheldons del, men S:s förflyttning var motiverad även av det skälet att byggandet av större fartyg i Sthlm hade upphört och hans kompetens därför inte kom till sin rätt i huvudstaden. S hann före sin död 1778 fullborda de två nya skeppen, Adolf Fredrik och Fredrik Adolf, och påböija ytterligare ett 70-kanonersskepp och ett 60-kanonersskepp: Gustaf III och Hedvig Elisabeth Charlotta. Det sistnämnda måste dock byggas något bredare än prototypen eftersom en provsegling 1776 visat att Sheldon haft fog för sina invändningar mot S:s och Chapmans konstruktioner; de var något för snävt dimensionerade för att resultatet skulle bli helt tillfredsställande. S var en av 1700-talets mest framstående sv fartygskonstruktörer och praktiskt verksamma ledare av skeppsbyggen i större skala. Hans ritningar till örlogsfartyg från 1740-talet och framåt är de tidigaste för sv vidkommande som visar att deplacementet kan ha beräknats under konstruktionsprocessen. Metoden att beräkna deplacement infördes i Sverige under S:s tid och det kan ha varit han, och inte – som vanligen antagits – Chapman, som stod bakom denna innovation.

S synes ha haft lätt för att hos både sjöofficerare och politiker vinna gehör för nya tankar utan att skapa kontroverser. Hans initiativ till att öka fartygens dimensioner fick betydande konsekvenser, och hans stöd var sannolikt viktigt för den nio år yngre Chapman då denne hos Amiralitetskollegiet ville vinna trovärdighet som konstruktör av linjeskepp, flottans viktigaste fartygstyp.

Författare

Jan Glete

Arkivuppgifter

S:s ritn från 1755 till ett 60-kanonersskepp i KB, X 831.

Källor och litteratur

Källor o litt: Marinens ritmar; Meritförteckn:ar, Flottan; Deput till förbättrande av skeppscerterna 1764— 69; Anteckn;ar o excerpter om S i H Börjesons saml, vol 25, allt i KrA.

Amiral CarlTersmedensmemoarer, 1 (1912);Ami-ralitetskolks hist, 2 (1974);J Glete, Den sv linjeflottan 1721-1860 (Forum Navale 1990); dens, Sheldon, af Chapman o de sv linjeskeppen 1750-1800 (Modellkammaren 250 år: ett marinmuseums födelse, ed E Having, 2002); Karlskronavarvets hist, 1 (1993); S Lindroth, Gruvbrytn o kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, 1-2 (1955); Sv flottans hist, 2 (1943); Sv skeppsbyggen, ed G Halldin (1963); Sv släktkal 1967 (1967).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harald Sohlberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6105, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Glete), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6105
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harald Sohlberg, urn:sbl:6105, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Glete), hämtad 2024-11-09.